måndag 30 september 2024

Om frihet, havsöringsdrömmar och kaffedarr

 ”With them windshield wipers slappin' time and Bobby clappin' hands we finally sang up every song that driver knew.” 

Sitter i bilen på väg hem från årets augustifiske efter havsöring och lax i norska Vefsna. Regnet slår mot vindrutan och i mitt inre snurrar Kris Kristofferson till vindrutetorkarnas taktfasta färd över vindrutan.

Me and Bobby McGee är en låt som passar väl in på stämningsläget när jag far hem från en fiskeresa. Den handlar om frihet, längtan, drömmar, saknad, men också om att frihet alltid har ett pris. I Cornelis svenska version sjunger han ”frihet kostar allt du har min vän”. Ett pris man måste vara medveten om och vara beredd att betala. Frihet är viktigt och det är när jag fiskar jag känner mig som mest fri. Om jag lyckas släppa vardagen för en stund har jag uppnått en frihet som helar kropp och själ, till ett pris jag kan leva med. Men för vissa kostar denna frihet allt de har. Jag vet dom som fiskat bort äktenskap och familj eftersom de inte lyckats hitta rätt balans mellan laxfiske och vardag.

Men är det verkligen frihet jag söker? 


Gårdagen var jobbig. Inte för att älven stigit två hundra kubik, utan för att ju längre dagen gick mådde jag allt sämre. Frossa och kallsvettning gjorde att jag trodde att jag var på väg att bli sjuk. Mådde likadant när jag vaknade i en sjöblöt sovsäck i morse. Kände mig aningen bättre efter frukost och morgonkaffe. I bilen dricker jag kaffe ur termosmuggen och känner mig efter en stund betydligt piggare. Har jag drabbats av kaffedarr? Abstinens?! Drack ju endast en halv kopp till frukosten igår, därefter förutom en öl till maten endast juice och vatten. Och tidigare under veckan har det också varit på sin höjd ett par små koppar per dag.


Efter tankning i Namskogan lämnar vi E 6:an och svänger vi in på den smalaste och krokigaste vägen jag någonsin färdats på. Fem mil fågelvägen blir nästan tio krokiga mil genom skog, fjäll och några byar. Vägen gör en krok in i Sverige innan den tar slut i  Sandvika nära den svenska gränsen. Över fjällen gör den stundande hösten sig påmind när fjällets björkar alltmer börjar skifta i gult. Känslan av vemod förstärks av de gulnade löven. Jag börjar i mitt inre summera årets resa och den långa vägen dit. 


Allting börjar med drömmar.

Jag har under många år drömt om att fånga en stor norsk havsöring, en på fyra-fem kilo eller mer. Jag har Mikael Engström att tacka, eller kanske förbanna för att han genom sina berättelser och artiklar lockat mig till lax och havsöringsfiske. Den leda och ångest han beskriver som laxfiskets vardag är det som märkligt nog har lockat. Men naturligtvis också hugget och laxens första rusning, euforin och lättnaden när laxen är landad. Att det är just en stor norsk havsöring som lockar, och inte de stora öringar jag har i min närhet, exempelvis i Ljungan går nog inte att förklara på ett rationellt sätt. Det vore ju bra mycket klokare om jag lade sensommaren och hösten där istället för att betala dyra pengar för att söka efter havsöringen i Norge. Ett årskort i Ljungan kostar 2500 kr, ungefär som 3-5 dagars fiske i en norsk älv. Och chansen till en större öring är minst lika stor. Men Ljungan är något helt annat. Det är vardagsfiske i hemmavatten, inte äventyr och drömmar i ginklara strömmar som rinner genom ett dramatisk landskap. Ljungan är sent höstfiske. Klara höstdagar med morgondimma. Eller regnruskiga kalla höstdagar som avslutas i husvagnen.

 

Några bättre havsöringar på spinn i Älvkarleby under 90-talet stärkte drömmen om en flugfiskefångad stor norsk havsöring. Det var bara det att jag inte kände någon flugfiskare som jag kunde följa med till Norge. Eller någon som kunde lära mig att hantera ett tvåhandsspö. Mina dåvarande fiskekompisar var mer inne på annat fiske. Dessutom hade jag inte råd på den tiden. Småbarn och små inkomster gjorde att det mesta fisket bedrevs på hemmaplan. Min lätt introverta läggning gjorde att jag inte heller sökte kontakt med lax och havsöringsfiskare som kunde vägleda mig. 


2002 byggde jag ett tvåhandsspö och började fiska i Ljungan. Fick några mindre havsöringar. Min oförmåga att hantera tvåhandsspö var nog den främsta anledningen till att det inte gick bättre. 2004 blev jag erbjuden att följa med till Orkla på laxfiske av Henry på Sportfiskecentrum i Bollnäs. I fiskegänget hittade jag nya fiskekompisar och en väg in i lax och havsöringsflugfiskets mytomspunna värld. Gick min första kastkurs med Mattias Drugge. Lärde mig jättemycket, men hade inte förmåga att omsätta det till bättre kastteknik. Jag fick ut mina flugor hjälpligt, men inte mer än så. Så här i efterhand har jag förstått att de linor som fanns på den tiden var för lätta för mig och hade en tapering som enbart duktiga kastare kunde hantera.


Det blev några års laxfiske i Orkla och Namsen  innan planerna på att realisera den norska havsöringsdrömmen började ta form. Trots bristfällig kastteknik fick jag en del lax. Nya linor med en vikt och tapering som passade mig bättre gjorde att kasten äntligen fungerade hjälpligt.

Det dröjde till 2014 innan jag på allvar gjorde slag i saken. Fick ett erbjudande om att följa med till Lærdalsälven på norska Vestlandet. En älv där chansen att fånga fin öring finns. Det jag lärde mig på de två årens resor till Lærdal var att nattfiske var mer än lovligt krångligt. Att kasta med ett flugspö i kolmörker visade sig ligga bortom min förmåga. De öringar jag fick vägde på sin höjd ett kilo. Drömöringen skrämde jag troligtvis bort med mina plask-kast.







Sedan följde två års augustifiske i norska Gloppen. Det var nog  många vestlandsbor som under mörka augustinätter lärde sig hälsingska svordomar under mina försök att hantera flugspö nattetid. Resultatet var detsamma som i Lærdal. En del mindre havsöringar, men som bonus några fina laxar under dagfiske. 



Därefter följde något års uppehåll där jag  ägnade tiden åt laxfiske innan jag fann Vefsna i Nordland. En älv känd för sina stora havsöringar och ett allt bättre laxfiske efter att älven behandlats med rotenon i syfte att utrota laxparasiten gyrodactilus salaris. Att jag fann älven är inte riktigt sant. Det handlar som alltid när det gäller mig och norgefiske om tillfälligheter och tur. Tomas och Peter skulle fiska Vefsnas berömda sträcka nedanför Laksforsen , men Tomas fick förhinder och jag blev erbjuden att ta över hans plats.


Sträckan en ligger nedanför ett högt vattenfall som laxen kan passera via en laxtrappa vid rätt vattenföring. Laxfisket var mycket bra, men älvens stora havsöringar lyste med sin frånvaro. Det var i månadsskiftet juli-augusti och nätterna var så pass ljusa att jag klarade av att hantera flugspöt.


Vi stannar till på Krokoms värdshus för att äta lunch. När vi satt oss i bilen och kaffet börjar nå ut i min kropp känner jag mig nästan helt återställd från kaffedarren. Även regnet har upphört, men det är fortfarande grått och mulet. Mina tankar är åter vid älven och jag fortsätter min tillbakablick över mina försök som havsöringsfiskare.


Andra året i Vefsna fiskade vi en sträcka som kallas Fallan. Vi fick en del öring under dag och kvällsfiske, men inga större. Däremot några fina laxar. Försökte mig på nattfiske, men gav upp pga att jag inte behärskade mitt spö. Det var i princip omöjligt att göra kontrollerade kast när man varken ser spö eller lina. Att enbart lita på känslan fixade jag inte




Tredje året var vi tillbaka på Fallan. 

Mycket vatten och hyfsat laxfiske. Peter fick en fin öring i strålande solsken. En turfisk? Jag började fundera. Funkar dagfiske på stor havsöring? Är allt snack om den skygga havsöringen en myt? Jag läser allt jag hittar om norskt havsöringsfiske och de flesta rekommenderar nattfiske. De större  öringar man får under dagtid är att betrakta som turfiskar. Det betyder med andra ord att jag måste lita på min tur om jag ska lyckas att fånga min drömöring? Eller fångas det för många ”turfiskar” dagtid för att det ska vara tillfälligheter? Att nattfiske är mer framgångsrikt råder det ingen tvekan om, men frågan är om det är så pass mycket bättre att det motiverar att lägga ner tid på att lära sig att kasta i mörker?



Vefsna är en bra älv på många sätt. 

Först och främst håller den bra med fisk, åtminstone sent på säsongen. Det är också i augusti relativt enkelt att få tag på fiskekort. Eftersom den är oreglerad så varierar vattenflödet ganska mycket. Det innebär att en sträcka som fiskat bra en dag kan vara helt omöjlig nästa dag om det regnat och älven stigit. Eller om torrt väder gjort att älven sjunkit. Då finns det andra sträckor som fiskar bra. I och med att det är relativt lätt att få tag på fiskekort är man inte fast på en förbokad sträcka. Att följa väderprognosen och bedöma vattenflödet i älven blir därför viktigt när man ska planera fisket. Vi lade redan i vintras upp en plan där vi köpte eftermiddagskort på en sträcka där Peter hade haft fint fiske förra året. Med dessa kort som grund var planen att köpa kort för förmiddagarna på de sträckor som beroende på vattenföring borde fiska bra. Råd från andra som fiskat Vefsna på olika vatten och vår egen förmåga att läsa vatten var det som skulle avgöra var vi skulle fiska. Som vid allt fiske handlar det om att skaffa sig erfarenhet, ofta med hjälp av andras kunskap erfarenheter. Därför är det viktigt att ha ett bra kontaktnät.


Med det sagt så innebär det inte att det är enkelt att få en lax eller en öring i Vefsna. 

Laxfiske handlar först och främst om pannben. En obruten tro på att laxen förr eller senare nappar på din fluga. Det kan gå dagar mellan huggen och när det väl hugger kan fisken utan förklaring kliva av samtidigt som kompisarna landar de fiskar som nappar på deras flugor. Då är det bara att bita ihop och fiska på. Förr eller senare vänder det. Apropå svacka så har jag under några år varit i en ganska djup laxfiskesvacka. Jag har kastat dåligt och därför också fiskat dåligt, helt enkelt tappat tron på min förmåga och kanske också min vilja att fånga lax. Några bomresor med taskig känsla ligger bakom. Laxfiskesvackor är extremt jobbiga. Laxfiske äter sig in i själen och riskerar att bryta ner den. Man riskerar att helt tappa fotfästet. Därför är det bra att också ägna sig åt annat. För min del är det harrfiske och ett intresse av att binda klassiska våtflugor. Där läker själen såren och den ångest laxfisket ger. Ibland funderar jag på om mitt laxfiske är ett slags självskadebeteende, en mani som jag måste ägna mig åt för att klara vardagen. Laxhugget och hugget från en stor havsöring är beroendeframkallande. Belöningen är en blandning av lättnad och eufori, något som är svårt att förklara med ord. 


2024. 

Vi började planera årets resa tidigt i vintras. När fiskekorten släpptes i februari köpte vi halvdagskort på den sträcka Peter fiskat bra på ifjol. Lite senare bokades boende på en camping nära älven. Planen var att vi skulle vara fyra stycken, men en fick förhinder. Det blev därför Tomas, Peter och jag. Årets vecka i Orkla blev inställd pga att älven stängdes. Brist på lax var förklaringen. Även norrlandsälvarnas uppgång av lax var mycket dåliga. Jag och många fler började tappa sugen. Därför är dagarna vid Vefsna extra viktiga. Om fisket slår fel under veckan kanske jag inte har kraft nog att fortsätta mitt laxfiske. Samtidigt vet jag att ett svart hål skulle börja växa i min själ om jag slutar fiska lax just nu. Om jag någon gång slutar måste det vara för att jag är klar, att jag är redo att gå vidare.



Söndag kväll.

Efter att ha installerat oss i de stugor vi hyrt bestämmer vi oss för att fiska en sträcka mitt emot campingen. Vi löser kort och åker dit. Det drar bra, men ingen fisk vill nappa. Känner mig aningen ringrostig eftersom jag inte fiskat tvåhands sedan i våras, men efter några kast känns det ganska bra. Efter någon timme byter vi ställe till en plats där Peter fiskat bra förra året. Det är högre vatten nu, men sträckan borde vara fiskbar. Jag tar mitt elvafots havsöringsspö och går upp till en nacke och börjar mitt fiske en bit uppströms själva nacken. Jag fiskar helst med så lätta spön som möjligt. Det jag förlorar i kastlängd vinner jag i smidighet och uthållighet. Visserligen får mina kompisar fler fiskar när de kan kasta längre med sina femtonfotsspön, men det gör mig inte så mycket.


En virvel bakom flugan skickar hjärtat upp till halsgropen! Jag gör ett till kast mot samma plats och återigen blir det en virvel bakom min fluga. Fisken nappar inte och jag fiskar mig därför neråt. När jag fiskat klart sträckan byter jag fluga till en lite tunnare dressad fluga och fiskar sträckan ytterligare en gång. Min tanke är att fisken var nyfiken på flugan men inte tillräckligt för att bita i den. Då kan ett flugbyte, eller en ändrad hastighet på flugan vara det som gör skillnad. Men inget händer. Jag fiskar mig neråt mot Tomas och Peter. Peter går upp och gör ett försök på den fisk som ratat min fluga och Tomas fiskar en bit nedanför. I det skumma kvällsljuset får han en mindre öring på mellan ett och ett och ett halvt kilo. 


Måndag.

112 kubik och regntungt. Regn betyder troligen stigande älv. Vi köper ett förmiddagskort på Fallan. Vi ser en del fisk, men ingen vill bita i våra flugor. Tillbaka i stugan äter vi lunch och förbereder oss för eftermiddagens fiske. 


Vi anländer till ön vi har tänkt att fiska. Enligt Peter som fiskat där ifjol ser det helt annorlunda ut och betydligt högre vatten än ifjol, men det är fiskbart. Nattens och förmiddagens regnande har gjort att älven stiger. Jag fortsätter att jobba med kastningen. Det går bättre och bättre. Jag har efter tjugo år som tvåhandsfiskare och ett antal kastkurser fortfarande svårt att få till riktigt bra kast. Jag vet att jag tar i för mycket i framkastet och därigenom skickar kraften i spöt fel så att den inte överförs till linan i ett välbalanserat kast. Trots att jag vet det har jag svårt att få armarnas muskler att förstå att jag ska ta i mindre. Åren som spinnfiskare sitter för djupt. Ett av målen för resan är därför att jobba hårt med kasttekniken. Det går periodvis ganska bra, men när jag tappar koncentrationen är jag tillbaka i spinnfisketänket och tar i för mycket.


Det börjar närma sig kväll och jag gör i ordning en snackpot som kvällsmat. Det är regntungt, några tranor sjunger i fjärran. Kanske förbereder de flytten söderut? Helt plötsligt hör jag något annat som inte är tranor. Hör ljudet en gång till och det låter som en busvisslning. Tomas fiskar nacken bakom kröken. Har han fisk på? Jag tar håven och hastar mig uppströms. Stranden är brant, stening och bitvis får jag vada. När jag ser honom håller han på att landa en fisk. Det är en lätt färgad laxhane på 70 cm. Lycka och lättnad! Sträckan ger fisk även på högre vatten. Fiskar fram till skymningen. Känner inget.


Tisdag.

139 kubik och uppehåll i regnet. Prognosen säger mulet och uppsprickande molntäcke. Det kan innebära sjunkande älv. Vi håller rådslag sedan vi ätit frukost och bestämmer oss för att undersöka en sträcka uppströms. När vi kommer dit ser det bra ut och vi köper halvdagskort som gäller till kl 15.00. Det tunna molntäcket gör dagen ljus och eftersom älven är ganska grund så väljer jag en fluga jag komponerade inför min första resa till Vefsna. Den är gulaktig med kropp i mirage, gult kroppshackel, vinge och fronthackel av rapphöna som är färgad golden olive. Tre stjärtspröt av vildsvin avslutar kreationen. Den är bunden på tians enkelkrok och gav mig några fina laxar vid mitt första besök till Vefsna.



Vi delar upp sträckan i tre delar. Tomas börjar uppströms, jag vid vårt läger och Peter längre ner. Jag vadar ut lårdjupt innan jag börjar att fiska. Ganska snart får jag ett napp, men fisken lossnar ganska direkt. Jag skriker ut ett ”Fan!” Fortsätter därefter nedströms i ganska rask takt. Jag föredrar att fiska snabbt, tre långa steg mellan kasten. Trots den missade fisken är jag ganska glad. Flugvalet, linvalet och valet av sträcka verkar vara rätt. När jag kommit kanske tjugo meter till river det i. Fast fisk! Den drar ut några meter innan den följer med ganska snällt mot land. Typiskt öring hinner jag tänka innan Tomas anländer med håven. Väl på grunt vatten börjar fighten på allvar och efter en stund ligger en vacker öring på 55 cm i håven. Ingen drömfisk, men ändå en riktigt fet och fin havsöring som en bra dag kan väga uppemot 2 kg.


Jag tar en paus för att lugna ner nerverna innan jag fortsätter fisket. Plötsligt hör jag Peter ropa. ”Janne, kan du komma med håven? Det finns ingenstans att landa fisken”. Jag kliver upp, hämtar håven och går ner till honom. Han har klättrat upp på en klippa för att ha bra kontroll. Ställer mig nedströms på knädjupt vatten och väntar på hans instruktioner. Det är viktigt att som håvare följa fiskarens instruktioner. Det är fiskaren som ska leda in fisken i håven när den är färdig att landas. Att i iver jaga fisken med håven är det sämsta man kan göra. I värsta fall kan då fisken gå fri och man har som håvare orsakat en stor besvikelse och kan med rätta förvänta sig en rejäl utskällning.


Jag ser fisken när den kommer in på grunt vatten. Det är en riktigt stor öring! Första försöket att håva den misslyckas, den är helt enkelt så stor att den glider ur håvbygeln när jag lyfter håven. Tack och lov går det bra och vid andra försöket glider den in i håven och jag lyfter håven utan problem. En riktigt stor öring som mäter hela 80 cm. Den är i fin kondition och kan väga uppemot 7 kg. En drömfisk!


Tomas har under tiden fiskat sig nerströms och hunnit med att tappa en fisk. Jag går tillbaka och fortsätter mitt fiske. Jag fiskar vidare med den fluga jag fick öringen på. Vädret pendlar mellan stilla regn och uppsprickande molntäcke.


Det drar till i linan och jag lyfter spöt. Det känns direkt att detta är en bättre fisk. Jag hojtar till för att göra Tomas uppmärksam på att jag kan behöva hjälp att håva fisken. Den drar ut några meter för att sedan på öringvis snällt följa med. När den är inne på grunt vatten visar den sin styrka. Även om jag ibland sjunker ner i det djupaste tvivel över in förmåga att fånga lax och havsöring drillar jag alltid mina fiskar mycket bestämt och med stort självförtroende. Jag känner mig ofta lugn när jag drillar lax eller havsöring. Tar man kommandot över fighten är chansen större att fisken landas. Osäkerhet och försiktighet vid drillning kan leda till misstag och fisken går förlorad. När fisken vill gå låter jag den gå med så hård press som möjligt. Då blir den trött och redo för håven snabbare. Så även nu trots att flugan är bunden på tians enkelkrok och en tafsspets på 0,27. 


Lagom till att jag fått in fisken på grunt vatten kommer Tomas flåsande med håven. 


Ser du fisken frågar jag? Är den stor? Den syns inte svarar han. Trots att vattnet är klart och  linan skär vattenytan bara någon meter framför hans fötter är fisken omöjlig att se. Jag följer linan och försöker lokalisera fisken. Ibland syns stjärtfenan, men i övrigt är den väl kamouflerad mot bottnens knytnävsstora stenar och helt osynlig. Det är en mycket märklig känsla att enbart se linan skära vattenytan och veta att att där i det knädjupa vattnet simmar en stor fisk som är omöjlig att se. Med hög spöföring rör jag mig upp och nedströms på stranden och på så sätt tvingar jag fisken till rörelse. Jag vill att fisken ska vara i ständig rörelse när jag drillar. Om jag ger den chans att vila ökar risken för att den lossnar. Det ger resultat och Tomas kan med en lugn rörelse lyfta håven sedan jag bogserat in den över håvens ram. När fisken är i håven inser jag hur stor den egentligen är. Vi mäter den välmatade och knubbiga öringhannen till 74 cm och därmed en vikt uppemot fem kg eller kanske något mer! 


Drömfisken är fångad!


Tomas går tillbaka nerströms och fortsätter sitt fiske. Jag kokar kaffe och försöker få ordning på mitt inre. Tio år av perioder med hopplöshet inför det omöjliga att kunna kasta flugspö nattetid. Tio år av fel vatten, fel flugor och missflyt. Allt släpps ut av tårarna som sakta rinner ner för mina kinder. Lycka och lättnad. Man behöver uppenbarligen inte fiska på dyra exklusiva sträckor. Vanliga kortsträckor håller också stora öringar. Tydligen går det också att fånga stor havsöring även dagtid, vilket har bevisats av att två stora fiskar fångats under loppet av någon timme. Åtminstone i denna älv. Det känns befriande.


Fisket fortsätter och jag krokar ytterligare en öring. Denna gång en mindre. Eftermiddagen tillbringas på en annan sträcka. Vi ser en del fisk, men ingen vill nappa.


Onsdag.

125 kubik, något lägre än igår, men inte tillräckligt lågt för att fiska den sträcka vi köpte kort på Redan i vintras. Där bör det nog gå ner lite till. Det ska enligt prognosen regna drygt 20 mm under dagen, vilket innebär stigande älv.  Vi köper heldagskort på samma sträcka som igår och struntar i att fiska ön trots att vi redan i vintras köpte kort. På plats spänner vi upp min tarp som regnskydd. Regnprognosen slår med råge in och tarpen blir ett bra skydd mot skurar av  slagregn som då och då passerar det ihållande strilregnet.

En tarp är ett bra regnskydd där vindskydd saknas


Börjar fisket lite högre upp än igår. Tomas fiskar mittensträckan och Peter den nedre delen. På håll ser jag Tomas höja spöt. Fisken lossnar efter en liten stund. Jag fiskar på och tankarna börjar snurra. Gjorde jag rätt som behöll gårdagens succéfluga? Kanske ska jag fiska en mörkare idag med tanke på att molnen och regnet gör dagen betydligt mörkare? Jag avbryts i mina tankar av att det rycker till i linan. Jag lyfter spöt och börjar att drilla. Det känns som en bra fisk. Tomas är för långt bort och jag bestämmer mig för att försöka landa den utan håvhjälp. När den kommer in ser jag att det är en fin öring. Märkligt nog syns denna fisk mycket bra under vattnet trots att jag idag inte har mina polaroidglasögon. Kan det vara det vara att dagen pga regnet är betydligt mörkare försämrar öringens kamouflage? Jag vadar in till en liten udde där jag kan stranda fisken. Efter lite stök ligger en spegelblank, nystigen havsöringshona på 69 cm och plaskar i det grunda vattnet. Vikten kan i bästa fall ligga på mellan 3,5 och fyra kilo. När jag släppt tillbaka fisken tar jag en kopp kaffe. Det är märkligt tänker jag, att det tagit tio år att få en stor norsk havsöring och mindre än ett dygn att få nästa. Jag upplevde samma sak i Ljungan. Där tog det femton år innan jag fick min första lax. Sen tog jag tre stycken samma dag.


Tomas och Peter har ett fint fiske nedströms. De fångar en del fisk och behåller en varsin som blödde från gälarna och därför inte kunde återutsättas. När jag fiskar den nedre sträckan är racet över. Jag tappar en och varken ser eller känner någon mer fisk. Förtrollningen är bruten och det är åter lax och havsöringsvardag. Tre steg framåt. Ett kast, tre steg framåt i en till synes oändlig cykel.


Torsdag

339 kubik i älven och en dimma skymmer bergen. Regnet har upphört och prognosen förutspår en fin dag.


Rådslaget vid frukost beslutar att dagens fiske sker nedanför campingen. Där finns fiskbara sträckor trots högvattnet. Vi löser kort och jag ägnar förmiddagen åt kastträning med mitt femtonfotsspö. Det går bättre och bättre när jag låter spöt jobba istället för axlar, armar och rygg. Det känns som om jag äntligen tagit mig över tröskeln och att muskelminnet börjat att ställa om.  Tyvärr har min dåliga kastteknink satt sina spår i form av en tilltagande smärta mellan skulderbladen. Jag orkar bara korta pass med femtonfotsspöt. Sen gör det för ont och jag behöver ta allt längre pauser. Älven sjunker och efter lunch fiskar jag enbart med mitt lätta elvafots. Trots det återkommer smärtan efter enbart några kast. Måste skaffa mig träningsdisciplin och bygga upp bättre muskler runt rygg och axlar. Att jag dessutom börjar känna mig sjuk gör knappast saken bättre. 


Tomas får en fin öring på runt två kilo. En vacker lätt färgad fisk. Peter har några napp. Själv känner jag ingenting och avslutar fisket tidigt.

 



Hemma!

Bilen lastas ur och vi tackar varandra för fina dagar och på återseende vid någon älv innan Tomas och Peter fortsätter vidare mot Gävle. Jag packar upp, sorterar tvätt, hänger vadarna och jacka på tork och allt annat som hör till när en fisketur är över.


Ett stort vemod kommer över mig. Det sker ofta, särskilt efter lyckade fisketurer. Varför är svårt att förklara. Lax och havöringsresor är intensiva och tuffa, mot såväl kropp som själ. Det är som om veckans upplevelser sköljer över mig som en känslotsunami.  Jag behöver tid till återhämtning innan man åter är i balans och lusten att fiska återkommer. 


Hur går man vidare när drömfisken är fångad? Vilken blir min nästa dröm? Ska jag höja ribban till 80 cm, eller ska jag tänka annorlunda? Kanske vore det en större utmaning att lära mig nattfiske, att kunna hantera flugspö nattetid? Trots att jag hittills enbart känt frustration under mina försök till nattfiske så känns berättelserna från mörkerfiske ändå lockande. Måste jag ha en ny dröm? Räcker det inte bara att vara vid älven?


Inom laxfisket har jag ingen lika tydlig dröm. Där är det främst fiskekompisarna som driver mig att fiska. Att under en vecka få en eller ett par laxar räcker. 


Kanske har det varit bättre om jag endast hade fått öringen på 69 cm? Då hade drömmen om en femkilos fortfarande levt och motiverat mig att fortsätta att söka min dröm. 


Det kanske istället är så att när drömmen är uppfylld så kan jag känna mig mer fri? Att det som i laxfisket räcker med att fånga någon bättre havsöring då och då och att en fisk på ett par kg är tillräckligt för att jag ska känna glädje i havsöringsfisket?


Eller var drömmen om en stor norsk havsöring ett ok, en kvarnsten runt min hals? Att när oket är borta gör att jag nu kan gå vidare? När drömmen är uppfylld ska väl lycka, lättnad och  frihetskänslan vara den dominerande? Men allt jag känner är tomhet och vemod.


Det kanske är vemodet jag söker? Ett slags positivt vemod som väcker känslor av saknad och längtan. Ett vemod som värmer inombords. Ett vemod som är en slags frihet. En frihet som i mångas ögon är meningslös, men en frihet som är tillräcklig för mig.


”Freedom's just another word for nothin' left to lose,
 Nothin' ain't worth nothin' but it's free.
 Feelin' good was easy, lord when Bobby sang the blues,
 And feelin' good was good enough for me,
 Good enough for me and my Bobby McGee”

lördag 8 juni 2024

Nationaldagsfiske

 Nationaldag innebär en dag vikt åt flugfiske. 

Jag packar ryggsäcken, sätter mig i bilen och ger mig iväg. Vädret är betydligt svalare än de senaste veckornas högsommarvärme. Sänkta vattentemperaturer är bra för både fisk och fiskare. Jag har runt 45 minuters bilfärd till ån och på vägen dit börjar kropp och själ ställa om från en hektisk vardag till flugfiskets betydligt lägre tempo. Jag funderar också över mina livsval som flugfiskare. 


Varför dras jag inte med i vulgatahysterin och kastar mig ut i flytringen på jakt efter sommarens största och kanske mest lättfångade öringar? I alla fall om man vill fiska torrfluga. Bilder från vackra sjöar, närbilder på Rocken och fina öringar på sociala medier är ju onekligen lockande. Som boende i Hälsingland har jag ju många sjöar med fina möjligheter till ett bra fiske att välja på. 


Istället söker jag mig till små oansenliga åar där det i bästa fall finns en och annan sillstor öring som låter sig luras av mina flugor. Stillheten, intimiteten, skogens och strömmens brus tilltalar mer än det öppna vattnet och vågornas skvalp mot flytringen. Jag behöver vandringen i skogen för att fungera som människa. I skogen kan jag dra mig undan, gömma mig. Att sitta ner vid en hölja där allt känns rätt och vänta på att omgivningen accepterar mig och därmed är beredd att öppna sig så pass att det är möjligt att fånga en av åns invånare är det jag eftersträvar. Det handlar mer om en inre resa än en prestation att visa upp och skryta över vid lägerelden. Att sänka tempot och låta av vardag undantryckta tankar och känslor flöda fritt, för att sedan lägga dem på rätt plats där de är lättare att bära. Andra ägnar sig åt pilgrimsvandringar, en del joggar, paddlar kanot för att överleva vardagen. Flugfiske är för mig en meditativ sysselsättning. 



Det är nu många år sedan jag hamnade i en slags flugfiskets livskris. Jag stod utvadad i Viforsen och med tunga tjecknymfer drog harr på harr på 40 cm och mer. Helt plötsligt avbröt jag fisket, vadade iland, satte mig på en stock, slog upp en kopp termoskaffe och frågade mig själv vad tusan jag höll på med? Är det verkligen fiskelycka att med korta uppströmskast, tynga nymfer och ett Leisenrings lift fånga fisk efter fisk som om det vore en slags tävling? Där och då var det ytterst nära att jag helt slutat med flugfiske. Lusten rann ur mig fullständigt.


När jag sitter i bilen på väg till ån många år senare sitter jag egentligen fortfarande på den där stocken vid Viforsen med min kopp kaffe och funderar. Samtidigt har jag ju rest mig upp och funnit en ny fiskestig att vandra på. En stig som är smalare och kanske svårare att vandra på. En stig där de stora fiskarna är färre, en stig som är lika mycket en inre resa som en fiskestig att vandra på. En stig där vandringen är lika viktig som fisken. Mitt nya fiske kräver en helt annan inställning. Om jag ska kunna tygla den girighet som fick mig att tappa lusten för flugfiske krävdes en nystart. Jag började med att lägga in mina tjecknymfer längst in i garderoben. Därefter läste jag  Hans Lidman, Lars Åke Ohlsson, Rolf Smedman och försökte förstå hur de tänkte kring sitt fiske. Läste Mikael Engström som fick mig att förstå att jag även måste läsa annan litteratur om jag ska återfinna glädjen i flugfisket. Hittade Thoerau och såg stora likheter mellan honom och Hans Lidman. Sökte vidare bland litteraturen. Nosade på poesi, men var inte mogen. Det jag sökte var flugfiskets själ, inte utrustning, teknik eller hur man bäst fångar fisk. Lusten började sakta gro i mitt inre. Ett nytt flugfiskeuniversum öppnade sig.  


Den första vintern köpte jag en klinga av splitcane och byggde ihop ett 7.5 fots spö i klass 5, köpte en silkeslina och började binda klassiska våtflugor. När säsongen började ersatte jag termoskaffet med kokkaffe och började mina fisketurer med att koka kaffe. Kameran och anteckningsboken var också med. Fisket började inte förrän jag sett vak eller andra tecken på att fisken var aktiv. Min vandring kunde börja. Något år senare beställde jag ett splitcanespö av spöbyggaren Ulf Löfdal. Det är det jag oftast fiskar med numera. Omställningen var svår. Otåligheten måste tyglas, muskelminnet läras om. Det jobbar jag med fortfarande.


Jag parkerar bilen vid en vändplan, låser den och börjar vandringen till ån. Denna gång är det en ny å som ska provas. En å som det viskats om, men viskningarna har många år på nacken. Ån är bortglömd av de flesta och kanske innehåller den en Lidmanöring, min beteckning på en drömöring på åtta hekto eller mer som simmar i en bortglömd hälsingeå. Kanske en omöjlig dröm?


Det svala försommarvädret gör vandringen till ån behaglig. Det finns inga stigar, jag får lita på karta och kompass. Det är lite knöligt att ta sig fram. Stenigt, gropigt och blött om vartannat. Men skönt att förmågan att navigera med karta och kompass sitter. Under vandringen till ån tänker jag på Lidman och hans berättelser. De vägleder mig samtidigt som jag vet att de är just berättelser. Fanns det verkligen öring i åarnas sel, eller inte på Lidmans tid? Jag vill gärna tro det och jag vill även tro att det kan finnas en och annan kvar. Lidman berättar om ett fiske med löjstjärt i Rossån där han fick mest gäddor men att han till slut lyckades få en fin öring. Det är den och andra berättelser som gör att jag tillbingar många kvällar i hälsingeskogens bortglömda åar. Att det fortfarande simmar en och annan öring bland lugnvattnens gäddor.  Det börjar nu bli oändligt många kvällar vid åarnas höljor väntande på kläckningar och vak. Visst har en och annan fisk vakat, men sländorna har varit få. Färnström, Bellander och de andra tidiga hjältarna fiskade i enlighet med den engelska traditionen främst dagtid. Kanske kläcker dagsländorna i Hälsinglands åar även dagtid? Och kanske fisket borde riktas om från kvällar till dagtid under försommaren? För någon vecka sedan besökte jag en eftermiddag  tillsammans med Hans Lidman Sällskapet den restaurerade Nedre Tälningsån. Den mängd dagsländor jag såg då har jag aldrig träffat på under de väntans kvällar jag tillbringat vid andra åar. Därför åker jag tidigt till ån idag.


Sedan nystarten har mitt flugfiske utvecklats en smula. Grunden är splitcanespö, silkeslina och klassiska våt och torrflugor. Det finns även mer moderna flugor i min ask, flugor som passar in i mitt fiske. Flugor med karaktär, exempelvis Superpuppan, hjorthårspuppan och Klinkhammer. Till sommarens harrfiske i Jämtland har jag även bundit upp några guldskallar. Det är främst för att testa min karaktär. Kan jag fiska med dem utan att bli girig? Hets och girighet är några av mina demoner som måste tyglas. Jag menar att jag blivit en bättre flugfiskare trots att jag fångar mindre fisk. Jag har satt en egen baglimit som jag tillämpar oavsett om reglerna vid ån jag fiskar ger mig rätt att fånga hur många fiskar jag vill. Vid harrfiske avslutar jag fisket när jag fått fem st över 35-40 cm, även om jag kanske satt tillbaka alla fiskar. Det handlar främst om att tygla den girighet som fiskare kan känna när det nappar bra. Men det handlar också om att ta det lugnt vid vattnet. Fiske är ju så mycket mer än att fånga fisk. Att vara en motsats till den vardag jag lever där fokus ligger på leverans och prestation. Att hitta en inre balans. Om väntan och tålamod, om att sänka garden och släppa in naturen ända in till sitt innersta väsen. En slags meditation. Motsatsen är det maskinfiske man ibland kan se från främst harrvatten där det finns mycket fisk. Jag har inför denna säsong skaffat ett Tekaraspö. Det är ett flugsö enligt japansk modell. Toppnutet. Det är ett spö som jag tror passar perfekt i mindre åar där det är trångt och därmed svårt att kasta med ett vanligt flugspö. Tror det kommer att bli ett bra komplement till mitt splitcanespö.


Efter en knapp halvtimmes vandring är jag framme vid ån. Jag letar upp en plats som känns rätt, kokar mitt kaffe och sätter mig att vänta. Vinden är byig och en åskskur passerar. Jag sitter vid utloppet ur en fors. Resterna av en timmerränna leder tankarna tillbaka till Lidman. Det finns ju några berättelser som utspelar sig vid just timmerrännor där Lidman beskriver ett trevligt fiske. Kan det vara ett tecken på att jag hittat rätt å? Svaret verkar utebli. Tyvärr visar sig endast någon enstaka slända och på vattenytan finns bara skräddare. 


Sportfiske handlar ju om att göra det svårare än vad det behöver vara att fånga fisken. Det är sporten som är det primära, inte fisken. Att inom ramen för begreppet sportfiske finna den bästa metoden för att fånga den fisk man är ute efter. Väljer man som jag att begränsa mig enbart till flugfiske blir det ju än svårare än om man anpassar sportfiskemetod efter de yttre förutsättningarna. Jag har tagit det ännu ett steg längre genom att fiska med splitcanespö, silkeslina och klassiska våt eller torrflugor. Inte för att jag ser ner på annat sportfiske, utan enbart för att jag finner ett nöje i att göra det svårare än vad det behöver vara. Därför sitter jag här vid en å jag aldrig fiskat i, men som enligt ett gammalt rykte kan hålla en och annan öring.


Efter 40 minuter fortsätter jag vandringen efter ån. Den ringlar sig sakta fram i utkanten på en myrmark. Jag hittar en liten holme vid en krök som ser intressant ut. Fortfarande ingen annan aktivitet än skräddare på vattenytan. En gök gal i fjärran och en storskrake går in för landning men flyger vidare när den får syn på mig. Stim av elritsa simmar i höljans långsamma ström. Platsen är som hämtad ur en flugfiskesaga. 



En svallvåg väcker mig ur mina drömmar. Något jagar höljans elritsor. En lidmanöring? Mest troligt är det nog en gädda. Jag byter ut Royal Coachman Fan Wing mot Nattens Drottning i storlek tio. Med sin silverkropp, tealvinge och sitt rödbruna hackel kanske den funkar som en imitation av en elritsa. Jag kastar över platsen där jag såg svallvågorna, låter flugan sjunka och tar hem flugan ryckvis. Vid tredje kastet uppenbarar sig en svallvåg bakom flugan. Hjärtat slår ett dubbelslag, jag kastar om, om och om utan att något händer. Jag väntar en kvart, gör några resultatlösa kast till innan jag vevar upp och fortsätter min vandring efter ån.



Efter några timmar ger jag upp, åker vidare till en å där jag vet att det finns både harr och öring. Där kläcker det bra med sländor, men ingen fisk visar sig på de ställen där jag fått fisk tidigare. 


Det var kanske fel dag även denna gång? Eller fel å. De där åarna är svåra om man letar lite bättre fisk. Men denna å gav mersmak i och med att jag såg fisk. Om det var en öring eller en gädda som jagade min fluga vet jag inte, men ån var mycket vacker. Det räcker för mig. En dag då det kläcker sländor kanske kan ge besked om åns sel fortfarande håller öring av skaplig storlek. I åns forsar finns pekpinnestor fisk, men dessa är ointressanta. Nästa besök får iså fall bli nästa sommar. Jag har ett par åar kvar att utforska innan midsommar.


När jag kommer hem och går igenom mina sociala medier ser jag nya bilder på drömöringar från Hälsinglands sjöar. 


Rockentiden är en härlig tid. Trots det följer jag de små blå strecken på kartan och längtar till nästa å. 


Där kanske…