Ensamhet. Frihet och förbannelse

 Vaknar ensam en lördagmorgon. Hustrun är hos dottern och barnbarnen i Ö-vik. Jag är upptagen med möten och partiarbete under helgen och måste därför vara hemma.

Ensamheten skaver. Bland det bästa jag vet är att vakna tidigt och lyssna på hustruns trygga snusningar. Jag brukar ligga kvar en stund innan jag lämnar nattens samvaro.  Jag kliver upp efter en stund upp och njuter av morgonens stillhet för att i ensamhet låta natten långsamt rinna ur kropp och själ. Kanske skriva ner de morgontankar som fortfarande är rena innan jag äter frukost och dagen kan börja.

De morgnar det är tyst i sovrummet kommer ensamhetens obehag smygande. Det finns ett skav som är svårt att sätta ord på.

Jag saknar henne.

Men det är en skön saknad eftersom jag vet att hon kommer hem om någon dag.

Ensamheten är tveeggad. Himmel och helvete på samma gång.

Jag dras till ensamheten samtidigt som den skrämmer. 

Thåström, Johnny Cash, Dan Andersson, Susanna Alakoski, Hemingway och Hans Lidman är några av mina favoriter inom musik och litteratur. Det som de har gemensamt är att de på olika sätt berör ensamhet.

Hans Lidman beskriver ofta ensamheten som något som befriar, något att längta till. Jag kan känna igen mig i denna längtan, även om Lidmans behov av ensamhet var betydligt större än mitt. Titlar som Vandring till Ensamhetens å, Vid oändlighetens gräns träffar mitt hjärta med full kraft och väcker en längtan. En längtan till ensamhetens stillhet. Till skogens och åns läkande kraft. Lidman skriver i Möte vid Svatrtjärn: 

”Aftonen var vemodigt vacker. Bergen sköt upp likt skyddande fjällbranter, och skogen stod marig och lågvuxen, tätt blandad med silvergråa torrakar. En del var halvkvävda av svart hårlav, och på myrens små spretiga torrakar lyste den giftigt gröna varglaven. Ensamheten kändes trygg och rogivande - det var som om jag satt vid den orörda vildmarkens yttersta utpost.”

”Ensamheten kändes trygg och rogivande”. 

Lidman fångar med några få ord vad jag söker när jag i ensamhet vandrar efter en skogså, en stig, eller när jag sitter vid en skogstjärn med en kaffeeld som enda sällskap. Det trygga läkande vemodet. 

När jag läser Lidman, från de tidigaste berättelserna från Hälsinglands skogar där ensamheten ofta beskrivs som en frihet till de senare böckerna med berättelser från Nordkalotten, där ensamheten är betydligt mörkare, närmast desperat, är det lätt att börja fundera om inte Lidman till slut förtärdes av ensamhet. Att det som en gång varit en frihet, en tillflyktsort förändrades, och till slut förvandlades till ett ångestdrivande beroende. 

I ”Brandvakt” skriver Lidman:

”De där som dansar och har sig i branten, de som aldrig når upp till mej, de är egendomliga - så där i början. Jag vet ju att det är bara stubbar och sloktallar, döda eller så gott som döda. Men när jag ser att de får liv, när jag känner en samhörighet med dem, även om det är ett svalg emellan oss, då bli de olustiga. Då blir de människor, kamrater som inte längre vill vid mej. Och då blir jag förbannad. Då får jag stark lust att ta yxan och rusa ner till dem, hugga bort dem, göra slut på dansen och hela det där djävla spektaklet. Då vill jag vara ifred, vara ensam i min ensamhet.”

Berättelsen beskriver hur brandvakten Antti förtärs av ensamhet i sin lilla brandvaktarstuga på toppen av ett fjäll. Om hur människor han litat på svikit. Trots det stannar han kvar i stugan och sjunker djupare ner i den sjukdom som ensamheten göder för att till sist slå till med full kraft.

Jag kan känna igen mig även i detta.

I ensamhetens trygga famn minskar risken för svek. 

I ensamhetens jordmån kan även ångestens frön börja gro. 

Flugiske, ett sätt för mig att både läka och förebygga.

Som flugfiskare är jag lite som tjuren Ferdinand, som hellre sitter under sin korkek och luktar på blommorna istället för att leka med de andra små tjurarna. Så har jag varit så länge jag kan minnas. Det är som om jag skyr den gemenskap stora kompisgäng skänker, kollektivet i en hejarklack, eller samvaron i att fiska tillsammans med kompisgänget. Jag trivs bäst i ensam eller i mindre sällskap. Det är som att jag ser anpassning till andra som en slags underkastelse, en begränsning av min frihet. Priset jag får betala för friheten är ensamhet, vilket jag menar att min frihet, min integritet hittills har varit värd. 

När jag fiskar är ensamheten ofta en av mina bästa vänner. Det är befriande skönt att i ensamhet sakta vandra efter en å. Hitta en plats där jag kan koka mitt kaffe, vänta in fisken. Låta ån och dess omgivning omsluta mig, läka och hela mig och för en stund befria mig från vardagens alla krav och måsten. 

Ge mig tid att gå ner i varv. 

Ensamheten ger mig också frihet att fiska på det sätt jag själv vill. Det finns inga andra fiskare att ta hänsyn till. Om jag så önskar kan jag vänta vid en hölja i timmar på att en fisk ska visa sig. Det blir ett fiske där jag istället för att tränga mig på bjuds in att fiska på naturens villkor. Jag ser det som ett privilegium att ha den tiden, att ha den möjligheten.

Samtidigt som jag har ett behov av att ensam vandra efter en å med ett flugspö är mina fiskekompisar mina bästa vänner. Att fiska tillsammans med en god vän skänker en samvaro jag uppskattar och har ett stort behov av. Det är otvunget och befriande. Ibland pratar vi om stort och smått när vi fikar, äter eller sitter vid stranden och väntar på att fisken ska nappa. Ibland sitter vi helt tysta i en slags tyst gemenskap.

Jag anser att jag funnit en bra balans mellan vardagens möten med människor, den gemenskap det innebär och behovet av att i ensamhet vandra och fiska efter en skogså. 

Om några år går jag i pension. Hur ser behovet av återhämtning ut då, när behovet av att dra mig tillbaka till skogens och åns läkande ensamhet troligen minskar? Kommer ensamheten då att bli den mara som red Antti i brandvaktarsugan? Samma ensamhet många idag lever i utan att vi ser varken dem eller deras ensamhet? Eller kommer jag att finna sammanhang där jag känner att jag passar in. Där jag får den dos av gemenskap och samhörighet vi alla behöver för att må bra?

Ensamheten är min trognaste vän och samtidigt min värsta demon som väntar på att förgöra mig.

Årets vackraste dag! Säsongsavslutning

Vaknar vid sextiden. Dystert konstaterar jag att ännu en säsong närmar sig sitt slut. Höstmörkret äter sig obönhörligt in i varje cell i min kropp. Omställningen sliter på mitt inre. Jag blir trött, slö och svårstartad. Är det åldern som gör sig påmind? Att jag själv är på väg in i livets höst? 

Jag tänder sänglampan, skakar av mig tungsinnet och tänker på den resa jag befinner mig på. Hösten är ju inte enbart tilltagande mörker, det också skördetid, den tid på året man skördar frukterna av vårens och sommarens ansträngningar. Jag har tagit stora steg framåt på min flugfiskestig de senaste åren. Steg som gör att husvagnen står vid Idsjöströmmen denna årets sista flugfiskehelg.

Utanför täckets sköna värme är det svalt, enbart 17 grader. Det var behagliga 21 grader i husvagnen när jag lade mig igår kväll. Är gasolen på väg att ta slut? När jag kokar min morgongröt bekräftas min misstanke när spisens låga slocknar. Jag klär på mig, går ut i den krispiga och friska morgondimman och byter gasolflaska. Därefter kan jag koka min gröt som värmer gott i den något svala husvagnen.

Gårdagen blev trots väderprognosens regnvarsel en bra fiskedag. Jag anlände till Idsjöströmmen vid tiotiden. Det spöregnade hela vägen upp från Bollnäs, vilket har varit signifikativt för denna säsong. De få gånger jag kunnat fiska har vädret varit emot mig. Kallt, blåsigt och regnigt. Ställde ordning husvagnen, kokade kaffe och började att pyssla med grejorna. Planen var att fiska med två spön. Varför släpa på två spön när det egentligen räcker med ett? Jag har inget bra svar på den frågan, mer än att jag har svårt att bestämma mig. Funderade en stund innan jag bestämde mig för mitt hembyggda Driggs River. Eftersom Idsjöströmmen helst fiskas med korta kast är enligt mitt förmenande det paraboliska Driggs River ett ypperligt redskap. Det andra spöt, Rolf Smedmans gamla spö, byggt av Nils Kulle ser jag som en självklarhet i Idsjöströmmen. Att fiska en Européa eller en påfågelnymf har blivit som en ritual när jag besöker Gimdalen. Mitt favoritspö, Mentorn fick ligga kvar i sitt fordral. Silkeslinorna fettades in och spolades upp på rullarna. När det blev dags att ge sig ut iväg till strömmen hade regnet upphört.

Allt eftersom dagen gick blev vädret bättre. framåt eftermiddagen bröt solen igenom de tunga molnen

Allt eftersom dagen gick blev det ljusare och ljusare och framåt eftermiddagen bröt solen igenom molnen. Träffade några fiskare vid strömmen som vittnade om skapligt fiske. Nymfer i form av frilevande nattsländelarver fiskade enligt dessa bäst. Trots det fiskade jag torrt. Mina 7.6-fots spön är för korta för att fiska nymf på ett bra sätt. Ett bra nymfspö bör enligt mig vara 9.6 till 10 fot för att kunna fiska nymfer med god kontroll. Mina torrflugor gav trots det grå och trista vädret resultat. En handfull harrar av medelstorlek tog Black Spider och Grayling Steel Blue i små storlekar. Största harren tyngde ner håvens inbyggda våg till sex hekto. Nöjd med dagen avslutade jag fisket vid 16-tiden.

Morgondimman är tät. Har därför ingen brådska. Det är ju ingen idé att fiska förrän solen bränt bort dimman. Prognosen förutspår vindstilla och sol. En fin dag för små torrflugor. Medan jag väntar läser jag Skues The Way of A Trout. Fastnar vid förordet. Jag gör ofta det när jag läser böcker. Ett välskrivet förord är minst lika viktigt som bokens innehåll. Det anger tonen i hur boken ska läsas. Bestämmer mig för att ge mig på att översätta den 100 år gamla texten med många krångliga engelska ord. Det har naturligtvis varit enklare att låta AI översätta, men jag är övertygad om att det är mer lärorikt att översätta texten ord för ord, och sedan försöka ge orden ett språk som förhoppningsvis stämmer överens med Skues syfte med förordet. Det är också så jag ser på flugfiske. Det går att gena och relativt snabbt och enkelt att lära sig att fånga fisk med flugspö. Men vill man bli flugfiskare behöver man ta den långa, långsamma och stundtals jobbiga vägen.

Det är först på senare år jag på allvar fiskat harr under hösten. Havsöringen i Ljungan har i stället prioriterats. Att jag tagit ett rejält kliv framåt i harrfisket är främst Lars-Åke Olssons förtjänst. Han är kanske landets främsta auktoritet på harrfiske och flugfiskelitteratur. Apropå auktoriteter så tänker jag på en mening i förordet till The Way of A Trout där Skues skriver att en auktoritets främsta uppgift är att stimulera, inte paralysera det egna tänkandet. Det är just det som Lars-Åke lockat mig till genom att uppmana mig att söka kunskap hos de gamla mästarna och addera deras kunskap till mina egna erfarenheter. Att jag lärt känna honom har stimulerat mitt intresse för litteratur och flugfiskets historia, vilket gjort att jag tagit stora kliva framåt som harrfskare. Det har i sin tur gjort att mitt intresse för lax och havsöringsfiske minskat i motsvarande grad. Dörren till en värld jag tidigare endast gläntat på har tack vare honom öppnat sig på vid gavel. Vintern kommer att ägnas åt Skues, Leisenring och andra storheter.

Under frukosten blickar jag bakåt på en märklig säsong. Fisket har varit ganska bra trots att det verkliga toppfisket saknats. Jag har till skillnad mot för tidigare somrar missat samtliga kläckningar. Rocken missades, dagsländorna kläckte inte under de kalla fiskedagarna i juni, nattsländorna lyste med sin frånvaro under julifisket. Under augusti fram till valet har jag inte fiskat alls. Eftersom jag är politiskt engagerad har valrörelsen splittrat säsongen. Det som räddat säsongen är fisket med tunga nymfer, flugaskens nödraketer.

Jag har fiskat Idsjöströmmen två gånger tidigare i sommar. Det här är min tredje resa. Jag trivs fantastiskt bra här. Atmosfären efter ån, Idsjöströmmens betydelse för det svenska flugfisket med profiler som Lars-Åke Olsson, Rolf Smedman och Leif Milling som på olika sätt bidragit till att Gimdalen och Idsjöströmmen har sin givna plats i det svenska flugfiskets historia. Att få fiska här ser jag som en ynnest, ett privilegium.

Dimman låg tät över strömmen

Framåt halvtio klär jag på mig och beger mig till strömmen. Dimman och morgonens kyla kämpar mot den värmande septembersolen, jag fryser lite i fingrarna under promenaden till strömmen. Dimman ligger kvar över Idsjön och strömmen när jag går över bron. Vindskyddet vid Jönsholmen är utgångspunkten för dagens fiske. Jag tacklar upp mina spön och väntar på att solen ska bränna bort morgondimman. Det är fortfarande kallt eftersom solen går lågt och inte lyckas värma vindskyddet som skuggas av skogen. Efter en kopp värmande kaffe går jag ner till utloppet av strömmen. Dit har solens värme nått. Smedmans spö blir mitt sällskap.

Jag fiskar blint. Erfarenheterna från att fiska på vakande fisk tidigare i sommar ger mig en uppfattning om var jag ska placera flugan på en blanka vattenytan. Trots det hoppar jag till när en en fisk med ett försiktigt vak tar min Grayling Witch i storlek 16. Jag förvånas av gensvaret när jag höjer spöt. Fisken verkar stor. Det vackra vädret och det klara vattnet bekräftar min känsla när jag ser fisken kämpa mot Smedmans spö. Efter en kort kamp ligger den i håven. Den inbyggda vågen visar åtta hekto. En kort och grov harr. Hur lång den är vet jag inte. Eftersom den ska släppas tillbaka vill jag inte hålla på med den i onödan. Jag lossar flugan, tar några snabba bilder innan den får simma tillbaka till strömmen. 

Jag fiskar en stund till innan jag återvänder till vindskyddet för en tidig lunch. Den frystorkade carbonaran är ingen höjdare, ens med massvis med ketchup. Jag är inte kräsen, men kommer nog aldrig mer att köpa frystorkat av det märket. Medan jag väntar på att maten ska bli klar betraktar jag ett par fiskare en bit uppströms. De fiskar av några gropar, men jag ser inte om de får något. Avståndet är för stort.

När jag druckit mitt kaffe greppar jag Driggs River och går ner en bit för att fiska av ett djupare parti av Jönsholmen. Ett parti som är som gjort för torrfluga och korta kast. Red Tag sitter på tafsen. Jag börjar fisket högt upp och fiskar mig neråt. Detta trots att det sägs att det är bättre att göra tvärtom, att fiska sig uppströms. Vanans makt är stor hos mig och jag är tryggare med tvärsströms och nedströmsfiske än med uppströmsfiske. Stewart hävdar i The Practical Angler att uppströmsfiske ger större fisk och en bättre upplevelse, men att det kräver mer av fiskaren. Han har säkert rätt och att behärska uppströmstekniken är något jag kommer att koncentrera mig på under kommande säsonger.

Flugan sugs ner i ett försiktigt vak. Jag höjer spöt och krokar fisken. Den är tung, men följer snällt med och jag kan håva den utan dramatik. Den har den för harren så typiska skadan i munnen av att varit fångad tidigare. Den är lika fet som den jag fångade tidigare och tycks inte tagit skada av att dess läpp saknas. Den är något större än den förra, vågen visar nio hekto. Jag vadar iland går upp till vindskyddet, tar en kopp kaffe och njuter av dagen. Strömstaren flyger kvittrande fram och tillbaka över strömmen, storskrakens ungar är fullvuxna, men följer fortfarande sin moder som visar dem hur man söker efter fisk i strömmen. Jag följer med intresse hur de snabbt söker av strömmen innan de simmar uppströms, med huvudet under vattenytan spanande efter småfisk.

Känslan är att jag befinner mig i ett konstverk av Rolf Smedman. Brinnande björkar, klar hög luft, kokkaffe, rinnande vatten. Jag greppar Smedmans spö och går ner till platsen där jag för en halvtimme sedan fångade fisken, vadar i position och inleder fisket med ett kort kast. Jag följer Red Tag med blicken och ser hur en harr lösgör sig från botten, hur den stiger makligt men bestämt. Utan att tveka tar den flugan. 

Jag lyckas hålla nerverna i styr, höjer mitt spö i det rätta ögonblicket. Vattenytan exploderar! Kampen blir kort och intensiv. Fisken gör flera hopp, drar ut någon meter lina. Jag låter spöt göra jobbet. Känner mig trygg med spöt och känner ingen oro för att fisken ska lossna eller att tafsen ska brista. Ibland får jag den känslan att fisken är min innan den är i håven. Det ger mig en trygghet, jag kan ta kommandot över kampen. Andra fiskar ger mig en helt annan känsla, en känsla av osäkerhet. Som om ån viskar till mig att den fisken inte är min. Jag blir allt för försiktig. Det är dom fiskarna som lossnar, ofta krokade på lång lina. 

Den här fisken kommer att hamna i håven. Spöt är byggt, inte bara för att kasta bra utan också för att drilla fisk bra. Mjukt men bestämt tar det emot fiskens hopp, knyckar  och rusningar. Tillräckligt mjukt för att inte slita flugan ur munnen på den (och orsaka skador på dess läpp) och samtidigt så bestämt att fisken kan ledas i håven innan den drabbas av mjölksyra. Risken för det är visserligen liten i det kalla höstvattnet, sommartid är risken större. Med rätt utrustning, anpassad till såväl vatten som den fisk som jagas är dock risken liten även i en sommarvarm å. 

Dagens tredje storharr

En tredje storharr ligger i håven, inombords bubblar jag av lycka. Kanske uppslipper jag även ett glädjerop över ån. Jag lossar flugan försiktigt, beundrar fisken som tynger vågen till 1,1 kg. Betraktar den i det klara vattnet innan den simmar tillbaka till gropen där den verkar ha sin ståndplats.

Återigen har jag lärt mig det jag redan visste. Det räcker inte med att vara en kunnig och kanske skicklig flugfiskare. Man måste fiska mycket och vara på plats när förhållandena är de rätta. Det inträffar inte särskilt ofta under en säsong. Om jag ska bli en bättre flugfiskare måste jag lära mig mer, men framför allt tillbringa mer tid vid de jämtländska åar jag lärt känna under senare år. Jag behöver lära mig hur livet i dessa åar fungerar över tid, hur vattenföring, temperatur, väder påverkar sländors kläckningar, när åarnas bättre fiskar kan lockas att ta mina North Country Flies eller mina torrflugor. Jag kan visserligen gena och fiska mer med de tunga nymfer som så gott som alltid fungerar. Men det är sällan särskilt utmanande utan snarare en nödlösning när förutsättningar för ytligt fiske är sämre. Idsjöströmmen är en ypperlig läroplats för detta i och med att man inte får nyttja de tyngsta nymferna, guldskallar och tjecknymfer eller euronymfer som de numera kallas.

När vintern är som mörkast kan jag lyfta blicken från Skues The Way of a Trout eller Leisenrings/Hidys  The Art of Tying The Wet Fly & Fishing The Flymph, lägga från mig mina anteckningar, sluta ögonen och se en harr lösgöra sig från botten, hur den stiger och tar min Red Tag.

Årets vackraste dag inföll på årets sista fiskedag! 

Årets vackraste dag!

Är det över?

I backspegeln ser jag Orkladalen sakta försvinna. Backen efter bron i Svorkmo är brant. Bilen får jobba hårt, det är som om ett gummiband vill dra tillbaka bilen till den prunkande dalen. Men gummibandet brister och bilen verkar nästan vara lättad när den får sträcka ut efter klättringen. 

Jag har en blandning av oro och lättnad i kroppen.

Är det över nu efter mer än 20 års stundtals desperat jakt efter lax?

Det började nog med pandemin och stängda gränser. Jag tvingades då söka efter något annat. Och fann nya dimensioner i det harrfiske jag alltid sysslat med. Hittade Börtnan, trivdes mycket bra med det mer avslappnade harrfisket. Ett periodvis svårt och krävande fiske, men befriat från laxfiskets ångest. 

Husvagnslivets långsamma lunk.

Vägen är smal och kurvig. Svorksjoens camping passeras, Gåsbakken likaså innan vi styr upp på E6:an mot Støren.

Jag var 38 år när jag åkte på min första laxresa till Norge. 

Det tog sin tid, trots att jag under många år drömt om flugfiske efter lax. Efter att ha läst Mikael Engströms berättelser om laxfisket väcktes en stark längtan. Jag är sådan som flugfiskare. Min själ kräver tid. När fördämningen väl brustit väller det fram, den innerliga önskan jag burit på under många år. Det som lockade var förutom de norska älvarna den ångest och hopplöshet som verkade vara grunden i laxfisket. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen av Lidman. Engströms berättelser om det hopplösa i att fiska lax. Ett kast-två steg i en närmast mardrömsliknande loop. Men också euforin och befrielsen när laxen till slut tar flugan. 

Det var något som drog, en lockelse att utforska mitt inre genom ångesten och hopplösheten i laxfisket: 

Och laxfiskarens mantra: 

”Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax” 

Fisket är för mig så mycket mer än att med spö och krok finna bästa metoden för att fånga det tänkta bytet. Det gäller särskilt laxfisket, där fisket, väntan på det förlösande hugget blir en slags yoga, rytmen i kastandet, ett kast-två steg blir i det närmast en meditativ sysselsättning som rensar kropp och själ.

Det är därför jag fiskar med flugspö. Hade det enbart handlat om att fånga fisk hade spinnspöt varit med på mina laxresor. Men spinnfiske finner jag tråkigt och enahanda.

Jag minns första resan till Orkla. Det var 2004 och vi fiskade Ramloan sent i juli. Sam, Peter A, Henry och jag. Allt var nytt och spännande och förväntningarna var på topp. Jag hade inte ett napp på hela veckan. Henry fick en grilse. Trots det var det något som fastnade. Det fanns ett bottenlöst hål i min själ som jag var övertygad om att laxfiskets ångest på något märkligt sätt hindrade från att växa och förtära mig.

Men innan dess, Älvkarleby runt 94. Tappade en storlax på spinnfluga. En brutal fisk som drog ut halva spolen innan den rätade kroken. Försökte bromsa spolen på Ambassadeuren med tummen. Brännmärket satt kvar länge. Men spinnflugfisket var enahanda, tråkigt och konstlat. Jag tröttnade efter bara något år.

Vägen slingrar sig fram genom Gaulas dalgång. Rognes, Singsås, Almås, Haltdalen. Kända platser för laxfiskare. Jag har aldrig fiskat i Gaula och kommer nog aldrig att göra det.

2005. 

Nedre Ekli v 24. Träffade Tomas L och Peter D för första gången. Vi kom att fiska ihop av och till under de dryga 20 år som gått sedan dess. Det inte Mikael Engstöm lärt mig genom sina berättelser lärde Tomas och Peter D mig mer handgripligt. Allt från kastteknik, till fluglinor och flugor. Fick min första lax på första rundan. 6,2 kg silver. Innan jag fattat vad som hänt hade Peter tailat den. Är det inte svårare än så minns jag att jag med förvåning tänkte.

Första mötet med Tomas. Den gigantiska laxen klev av. Hur stor var den? Minst femtonplus! Vi pratar om den fortfarande.

Det var nästa lax som gjorde mig till laxfiskare. Tisdag kväll runt 22.30. Trots högt vatten fiskade jag i-lina och en stor Sunray shadow. En lax tog flugan i ett delfinvak och drog iväg 80 meter. Råden från kamraterna haglade, men jag hörde ingenting. En bubbla hade slutit sig runt mig. Panik rådde. Ett adrenalinpåslag gjorde mig hög som ett hus. Laxen vägde 10 kg. Jag visste nu vad jag sökte. Att ingen ångest i världen kunde få mig att sluta. Jag var fast som i ett beroende.

Senare den sommaren fick jag ett sms från Henry som var i Namsen. Beskedet att han fått tre laxar gjorde mig darrig och kallsvettig. Abstinens helt enkelt. Jag var nära att packa bilen och dra iväg.

Det blev ytterligare två år på Nedre Ekli. Och en lax. Ny i gänget var Christian som ganska snart blev min bästa fiskekompis.

2008 när vi fiskade i Namsen ringer Peter D. Han hade fått nys på ett intressant fiske i Orkla. Tre vald som skulle vara bra. Sex spön. V 26 var ledig. Jag tackade ja utan att tveka. Sedan dess har jag fiskat dessa vald v 26 vecka varje år förutom pandemiåren och 2024 då Orkla stängde pga dålig uppgång på fisk.

Passerar Ålen, svänger av mot Glåmos och Brekken. Vägen ringlar sig runt Aursunden. Vid Brekken svänger vi mot Sverige. Jag tänker mer på harrfiske än på laxfiske.

Åren går, nya ansikten kommer och går i laxgänget. Vi fiskar de tre sträckorna två och två i sextimmarspass. Kärnan är jag och bröderna T, Tomas och Jens. Gurkan hoppar av eftersom han fått tag på en fin sträcka i Gaula. Christian hoppar av av andra skäl. Tomas och Peter fiskar de år de är lediga. Sist in i gänget är Mats och Stefan. Stefan blir min parhäst. Jag trivs bra med honom.

Midsommarafton 2024 runt kl 17.00.

Bilen packad inför årets orklaresa. Slösurfar på sociala medier. 

Orkla stänger från och med söndag! 

Ringer Kvam som har fisket. Han har inte hört något, men bekräftar efter att ha undersökt saken att det stämmer. Vi får pengarna tillbaka. Men inga pengar i världen kan ersätta en laxfiskevecka med de bästa fiskekamrater man kan ha! 

Oskar ringer. Åk till Vefsna tipsar han. Den är öppen och laxen har börjat att stiga. Jag åker inte. Jag fiskar inte lax ensam. Kompisarna och kamratskapet är grejen med en laxvecka. Istället packar jag om bilen, kopplar på husvagnen och åker till Börtnan. Stefan och Gurkan hänger på. Fint harrfiske inklusive en magisk kväll vid en sjönacke. Hålet i själen krymper.

Jag ägnar mer och mer tid att söka harr i Jämtland. Hålet i själen täpps igen allt mer. Det verkar som om jag inte längre behöver den ångest laxfisket frigör. De senaste åren är den utbytt mot en känsla av långtråkighet. Jag har kommit på mig själv med att sitta i vindskyddet och drömma om harrfiske istället för att fundera över taktik och flugval för laxen.

Väntan

2025. Stefan får två laxar. Jag blir utan. Känner ingen ångest över det, mer en känsla av likgiltighet. Men jag gläds med Stefan. Han har jobbat hårt och förtjänar dessa laxar mer än någon annan av oss.

2026. Ett år som måste gå till historien som den sämsta juni någonsin. Det har fångats färre laxar under hela juni än vad det gör en normal junivecka. Trots det finns inget av ångesten och frustrationen över att inte få någon lax. Det jag känner är närmast likgiltighet.

Tänndalen, Funäsdalen, Sveg, Kårböle, Färila, Järvsö, Vallsta, Arbrå. 

Hemma.

Hålet i själen är läkt. Dags att vända blad?

Om jag slutar med laxfisket kommer jag att sakna fiskevännerna mer än jag kommer att sakna laxen. Samvaron och snacket runt middagsbordet. Historierna, samma varje år, men ändå nya. Kamratskapet. Om det är över vet jag inte, men känslan att det är så finns. Harren lockar. Men också augustifisket efter havsöring i norska Vefsna.

Dramatik!

Kvar finns en önskan att skriva en bok om min tid som laxfiskare. Antingen i novellform eller som roman där jag blandar fantasi med verkliga händelser. Hemingway, Kerstin Ekman, Väinö Linna och Susanna Alakoski är tillsammans med Mikael Engström de som inspirerar mig. Engström skrev ett kapitel i Älven rinner genom allt om laxfiske där Dantes Inferno var artikelns röda tråd. Blev så tagen av den att jag köpte Olof Lagerkrantz bok om Den Gudomliga komedin. Efter det har Dante dykt upp i många andra sammanhang. Jag måste nog skaffa boken och djupstudera den. Skildringen av ångest och människans inre resa mot frihet och upplysning stämmer väl in på det laxfiske jag ägnat mig åt sedan 2004. Kanske kan jag nu lämna Inferno och bege mig vidare mot Skärselden för att till slut släppas in i Paradiset?

Jag vet ungefär vad jag vill berätta. Och varför, men inte hur.

I mitt inre viskar Thåström: 

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om. Långsamt flyter floden.”