Svartån 2026. Första turen.

 Jag har sagt det förr.

Till Svartån åker man inte för de stora fiskarna. Man får någon fisk då och då. Det som lockar är åns historia. Lidmans Svartån. Att få dricka sitt kaffe skåda ut över ån, drömma sig bort. 

För en stund släppa taget om en hektisk vardag.

Det har hänt mycket i ån sedan jag för drygt tio år sedan fiskade den för första gången. Den har restaurerats i syfte att återställa en del av de skador den fick av flottledsrensningen som en gång utfördes. Ån har idag fler lekområden för öring, mer varierat djup med flera djupa partier, vilket gynnar öringen.

De som ansvarar för Lidmans Svartån hävdar att de sett att återställningen gynnat öringen. De är fler idag och antalet större öringar tycks också öka, även om de fortfarande är få.

Ärren efter återställningen har sakta börjat att läka, men det dröjer nog ytterligare några år innan spåren är helt borta.

Det är den andra maj. Vädret är på väg att svänga. De senaste dagarnas värme är på väg bort. Den klarblå himlen har ersatts av mulet väder. Prognosen nämner regnstänk framåt kvällen.

Framåt eftermiddagen rullar jag iväg. Jag har förmånen att bo endast några mil från ån, vilket innebär att jag kan fara iväg utan direkta förberedelser när andan faller på. Ryggsäcken är alltid packad. Det räcker med att göra några mackor.

Ån är vacker. Lugna lockande partier varvas med forsar och Svartåfallet några hundra meter nedanför sjöns utlopp. Tyvärr är dammen vid sjön fortfarande kvar. Om den försvann skulle ån kunna återfå sin forna glans. Som en mindre variant av Gimån i Stavre där öringen fritt kan vandra ner från sjön till ån för näringssök under sommaren och för lek under hösten. Den fiskväg som anlades för runt 25 års sedan är otillräcklig. Men så länge sjöarna uppströms tillåts att vara regleringsmagasin åt kraftverken i Voxnan blir nog dammen kvar.

Jag parkerar vid det gamla grustaget. Johannes har härjat även här, men inte lika hårt som vid den mindre ån jag besökte härom dagen. Positivt är att man röjt den lilla vägen till grustaget, vilket gör att jag numera kan ta med husvagnen om jag vill övernatta. Den är ju bekvämare än eldpallkojan.

Det är några hundra meters vandring till eldpallkojan från grustaget. Jag stannar till och spanar av gammal vana från bron nedströms över en mycket vacker sträcka av ån. Den flyter fram i skaplig takt med en oljeslät vattenyta. Det är ganska djupt. En bit nedströms ligger några stenar som borde vara fina ståndplatser för bättre öring. Konstigt nog har jag aldrig sett någon öring vaka på den sträckan.

Eftersom jag inte ser några sländor på vattenytan knyter jag på en våt March Brown. Den är favoriten och sitter för det mesta på tafsen. I rätt storlek och rätt presenterad kan den imitera de flesta sländor som finns i ån. Tunt dressad kan den i vått tillstånd även imitera en nymf. Beroende på var på harens mask man tar pälsen kan man även variera färgen på flugan, från ljust gråbrun till mörkt gråbrun.

Jag har också den bestämda uppfattningen att i Lidmans Svartån fiskar man med de flugor från Lidmans tid. Det begränsar naturligtvis. Det hade säkert ökat mina möjligheter att få en av åns bättre öringar om jag fiskade med guldskallar eller Wolly Buggers i djupgroparna de gånger fisken inte vakar, men så viktigt är det inte att fånga fisk. Det jag söker är något annat. Att fiska för sportens skull är att fiska på fiskens och naturens villkor, vilket innebär att tillfällena när åns bättre fiskar intresserar sig för mina flugor är få under en en vår och försommar. Guldskallar och andra effektiva moderna kreationer passar bättre i andra vatten.

Svartåfallet. Här låg den gamla ålkistan

Jag börjar fisket nedanför Svartåfallet och fiskar mig sakta nerströms. Vissa ställen är besvärliga att fiska då buskar och träd växer intill stranden och det är för djupt att vada med endast vadarstövlar. Trots det saknar jag inte vadarbyxorna. En så pass liten å som denna är det lätt att vada sönder. Och har man vadarbyxor vadar man!

Då och då sätter jag mig ner och spanar över vattenytan. Jag ser någon enstaka mindre Baetis, motsvarande krokstorlek 18, men ingen av dem flyter på vattenytan. March Brown får sitta kvar. Fiskar den med traditionellt våtflugekast snett nedströms så att sveper förbi djuprännor, gropar och andra ståndplatser för öring.

Plötsligt darrar det till i spöt. En liten öring har tagit flugan. Den sitter på ett par sekunder innan den lossnar. Jag fylls av en känsla av glädje och lättnad, fortsätter att fiska av djupgropen bortom huvudströmmen. Hög spöföring gör att flugan fiskar  med strömmens hastighet innan den sveper iväg av den lilla linbåge jag med ett par mendningar skapat. 

Då river det till. En skaplig öring går till väders, drar ut ett par meter lina innan även den lossnar. En förvånad svordom lämnar mina läppar. När adrenalinet pumpat klart känner jag trots allt tillfredställelse. Det var många år sedan en sådan fin svartåöring tog min fluga. Kanske stämmer det att restaureringen gjort öringen gott?

Inget mer händer, förutom att jag skrämmer iväg en orrhöna som på bullrande vingar flyger upp i närmsta träd..

Säsongen har börjat!

Sommarkväll vid Svartån 2026

 Det finns två vägar till Ensamhetens å skriver Hans Lidman i Gäddan som alltid högg. ”Den ena är kort. Den går över berg och myr, genom risig storskog, runt dyiga sjöstränder. Den är otrampad och tunggådd, den tar fram svetten. Men den bjuder på milsvid sikt, och den för rakt genom vildnadens orörda rike.

Den andra är en lång och krokig stig. Den är kantad av sten och stubbar, den rundar blötmyr och vatten. Den stryker förbi igenvuxna kolbottnar och hopfallna kojor, över myrhalsen är den kavellagd. Fläckvis sugs den upp av blåbärsris och ljung, försvinner bland fågelstigarna. Men kommer igen. Den går på fast mark, den är lätt att gå. 

Båda vägarna lockar. Båda ger skönhet, vildmark och möten med djur.

Jag tvekar, väljer.”

Idag tar vi bilen till Ensamhetens å. Nätet av skogsbilvägar har gjort det enklare och bekvämare att komma ut i naturen. Trots det är det längre till Ensamhetens å idag. En vandring är ju också en inre resa som ställer om kropp och själ i riktning mot människans ursprung. Människan som art är ju en vandrare. Vi började vår vandring på den afrikanska savannen. Och det var som vandrare som vi erövrade jorden.

Hans Lidman var som författare kanske mest av allt en vandrare.  Påfallande många av hans berättelser utgår från vandring. Oavsett om det är i Hälsinglands skogar, på Nordkalotten eller i Tiveden.

Pingstafton.

Jag parkerar bilen vid Båtatjärn och påbörjar min vandring till Övre Svartån, eller om det är Ensamhetens å. Här fann vi vargspillning under förra årets försommarvandring efter Svartån. Idag är jag ensam och har Sommarkväll vid Svartån som kamrat och vägvisare. Boken talar direkt till min själ. Det är Sommarkväll vid Svartån jag söker när jag fiskar. Att smälta ihop med omgivningen och vara en del av naturen. Inte en besökare, en gäst eller en inkräktare som begår våld på naturen. Det senare är inte alls ovanligt bland oss flugfiskare. Vi gör naturen till en kuliss i vår jakt på bekräftelse och status i flugfiskets värld. Vi optimerar vår utrustning, vi finslipar tekniken, vi fångar fisken. Visar upp oss i jakt på bekräftelse. Sommarkväll vid Svartån visar att flugfiske är så mycket mer än enbart fångsten. 

Tranorna som häckar på andra sidan Båtatjärn möter mig med ett oroligt skrän. Jag förstår att de ogillar att bli störda av en knattrande dieselmotor och däckens oljud mot den steniga skogsbilvägen. Ljud som inte hör hemma i skogen. Jag ser en trana lyfta. Den gör en cirkel över tjärnen, som om den undersöker om jag är ett hot mot deras unge innan den åter landar på den lilla myrplätten.

Vid Båtatjärn börjar vandringen i stenig tallskog

Halvvägs finns ett vindskydd där man kan vila.

Vandringen till ån är kort. Den går över torr och gles tallskog, över en liten bäck, passerar en tät granskog och en sidofåra av ån innan jag är framme vid sjöutloppet där Svartån sägs börja. Jag har gått stigen många gånger. Den tycks krympa för varje år. Halvvägs finns ett vindskydd. Dit är stigen markerad med vita märken på träden. Därefter blir stigen nästan osynlig. Inte särskilt konstigt. Ån är nästan tom på öring och fisket är svårt. Det tar en halvtimme innan jag når sjöutloppet. Johannes härjningar är betydligt mindre här jämfört med andra delar av hälsingeskogen jag besökt under våren. Skogen är inte brukad på många år och känslan är att markägare, skogsbolag och andra glömt bort denna lilla del av hälsingeskogen. Men jag vet att det inte är så. Rätt vad det är kommer skogsmaskinerna att härja även här och jag får leta upp en annan å när jag behöver en dag i obrukad skog. Jag kokar mitt kaffe och sätter ihop mitt flugspö. March Brown knyts som brukligt på. När kaffet kokat upp sätter jag mig och blickar ut över höljan. Hans Lidman och Stig Elvén drog lott om vem som skulle fiska höljan, där det ofta stod en bättre öring.

Första höljan nedom sjön. Här drog Hans Lidman och Stig Elvén lott om vem som fick börja fiska.

En skräddare har tagit en gul forsslända som inte lyfte från vattnet tillräckligt snabbt

Det är tveksamt om det finns någon öring i höljan idag. Rykten säger att det fångats fisk uppemot kilot i höljan även i modern tid, någon gång på 80-90-talet. Om det kan räknas som modern tid är kanske tveksamt. Idag bryter inga vak vattenytan. De enda som angriper de kläckande sländorna är skräddarna. Jag tänker att naturen, trots sin skönhet är en grym plats. Naturen tolererar inte svaghet utan angriper skoningslöst minsta svaghet. Från skräddarens angrepp på den gula forssländan i den vackra höljan till vargens angrepp på sjuka och svaga älgar. Naturen är dessutom helt osentimental. Alltid med blicken riktad framåt. Alltid med fokus på anpassning och utveckling. Naturens tålamod är dessutom stort. Det är som om naturen förstår att arter kommer och går, att människans tid på jorden en dag är över. Och då tar naturen återigen över. Såren efter skogsbilvägar avverkning och skövling kommer att läka. Men de sår som inte läks är de efter flottledsrensningarna. För det krävs en istid.

En liten stenkista i höljan styrde timret mot en timmerränna

Ån rinner bland block och stenar.

En virvel från en fisk lockar mig att göra några kast

Innan ån rinner ut i ett lugnvatten.

Jag fiskar mig sakta ner mot Sländornas damm. En virvel på en liten nacke visar att det finns fisk i ån. Men den visar inget intresse för mina flugor. Vid Sländornas damm kliver jag ut på den sten som Stig Elvén håvade en öring från. Jag öppnar boken och konstaterar att mycket är sig likt. Höljan är knappt knädjup. Stenarnas gamla vattenlinje visar hur djupt det var när Stig håvade öringen. Borta är också öringarna. Det enda jag ser är stim av elritsor. Jag blir ändå sittande en stund och tänker på berättelsen om Sländornas damm i Det nappar i Svartån. Där skriver Lidman: 

”Jag satt vid en förfallen och övergiven damm vid Övre Svartån, lutad mot den till hälften uppdragna och söndriga dammluckan. Det var vilsamt att sitta mitt bland bråten. Den minde om att flottningens dagar var förbi, den gav ett halvt löfte om att ån så småningom ska återfå sin gamla prägel av orörd vildmark.”

Sländornas damm

Trots att roslingen anses vara giftig söker myran efter dess nektar.

70 år senare är det fortfarande vilsamt att sitta mitt bland bråten. Resterna av dammen och flottningsrännan är nästan helt borta. Delar av Svartån nedströms Nedre Tälningen har återställts efter flottledsrensningar, men så länge utloppet från Övre Tälningen inte rensas är det svårt för öringen att återta sin plats i åns höljor. Öringen behöver kunna vandra obehindrat mellan sjö och å för att kunna växa sig stora. Kvar finns en spillra som omvandlats till bäcköringar. Kanske kan även gäddan lämna ån för bättre jaktmarker i sjön? Och på så sätt lämna mer plats åt öringen.

Rester efter timmerrännan vid Sländornas damm

Berättelsen om Sländornas damm är intressant på flera sätt. I den beskriver Lidman en dagsländas liv från svärmning/parning till nymfens liv under vatten, kläckningen och förvandlingen från submiago till miago. Här namnger han också sländan, Heptegènia sulphurèra som den slända fiskaren ofta kommer i kontakt med. Dess svenska namn är Gul Forsslända, samma slända skräddarna anföll och åt upp vid sjöutloppets hölja. Det var mycket sällan Lidman nämnde sländor på det sättet. 

Jag packar ihop spöt och fortsätter min vandring efter ån. Terrängen är snårig och besvärlig, därför är det bättre om spöt vilar tryggt i fordralet. Ån försvinner i ett moras av stenar och block. Jag följer resterna efter den gamla flottningsrännan.

Timmerrännan fortsätter genom stenmoraset

Resterna efter den gamla timmerränan

Plötsligt öppnar sig stenmoraset och mina drömmars hölja uppenbarar sig. Jag blir sittande en stund, drömmer mig bort till sländor och snyftande vak. Jag gör en oförsiktig rörelse varpå jag skrämmer en liten gädda som solbadat invid stranden. Har gäddan tagit öringens plats i ån?

Plötsligt öppnar sig en hölja i stenmoraset

Efter viss möda kommer jag fram till ett lugnvatten. Ett gåspar har tagit ån i besittning och vaktar uppmärksamt sina nykläckta gässlingar. Jag blir sittande en stund och gässen tappar intresset för mig. Kanske förstår de att jag inte är ett hot mot dem och deras små gässlingar?

Kanadagåsen är ny vid Ensamhetens å.

Där har den funnit en boplats åt sina gässlingar.

De simmar lugnt bort när de förstått att jag inte utgör något hot mot den lilla gåsfamiljen,

En bit nedströms har bävern haft kalas på en björkdunge. Den sista bävern sköts 1842 skriver Lidman i Den sjungande dalen. Jag gläds åt bäverns återkomst. Den kan vara ett trevligt sällskap vid fiske under sena kvällar och nätter.

Hans Lidman fick aldrig träffa bävern efter Ensamhetens å.

Fågelsången tystnar. Det enda som hörs är den tilltagande vindens allt högre brus i träden.  En kallfront sveper obarmhärtigt  bort den ljuvliga försommardagen. Jag tar ut kompassriktningen mot bilen och vandrar sakta bort från ån. När jag når bilen ryter skogen av missnöje över den ovälkomna väderförändringen. Jag rullar sakta hemåt, nöjd med dagen. En dag i skogen, även i den besvärligaste terräng gör gott för själen. På radion pratar de om naturens läkande kraft.

Kommer jag någonsin att fånga en öring i Ensamhetens å?

Säsongsstart

 Senaste veckan har varit bitande kall. Den friska nordanvinden har fört med sig snöbyar. Lusten till fiske sjönk dramatiskt efter att ha varit på uppåtgående under vårens första värmeperiod.

Med Valborg kom omslaget. Ljumma vindar och temperaturer uppemot tjugo grader. Fiskelusten sköljde över mig. Jag måste ut, men var? Vilka åar var öppna? Jag hittade ett område på Hälsingeskogen där åarna var öppna för fiske.

Driggs River med La Fontaine blev min följeslagare. La Fontaine är en ny bekantskap. Köpte den billigt på Tradera i vintras för att utröna om jag trivs med S-vev. Det är snygga rullar som jag aldrig riktigt lockats av. Flugfiske är i min värld också en estetisk sport. Spö, rulle och flugor ska vara vackra. Därför fylls årets första flugask med March Brown, Blue Dun och Hede-Flugan. Samt en liten ask med skira torrflugor. Med lite tur kanske Baetis eller bäcksländor kläcker. Ån är liten och det är smygfiske som gäller. Om nu ån  fortfarande håller öring? 

Driggs River och La Fontaine

Jag packade den lilla ryggsäcken för en heldag i skogen. Mackor, kokkaffe och en portion frystorkat. På vägen till ån ser jag Johannes härjningar. På vissa ställen ligger i princip all skog.

När björklöven är som musöron är det sedan gammalt öringtid

Efter en stunds vandring kom jag fram till ån. Av de musöron björkarna uppvisade hemma syntes intet. Jag slog mig ner vid en hölja och kokade mitt kaffe. Det är numera min vanliga procedur vid fiske. Om kokkaffet är godare än termoskaffe låter jag vara osagt, men själva ritualen att koka kaffe gör att man kommer ner i varv. Att lyckas i dessa åar handlar om förmågan att skaka av sig vardagen, vänta och spana efter tecken på liv. Det kan vara vak, men lika gärna en sädesärla som snappar insekter, bäcksländor som fladdrar efter ån eller dagsländor som flyger. Jag minns en gång vid en annan å då en utter kom simmande utan att se mig. När den var endast någon meter från mig såg den mig dök den ljudlöst för att sedan helt försvinna. Eller när älgen går ner till ån för att dricka endast tjugo meter från mig.

Säsongen inleds med en ny hatt av modell bucket hat i oljeimregnerad bomull.

Mitt fiskeliv handlar inte längre om att fånga många och stora fiskar. Det kan jag göra i näst intill vilken inplanteringssjö som helst. Fisken i dessa sjöar har växt till näst intill groteska storlekar. När jag som sjuåring fick min första öring i Björktjäratjärn höll den knappt det av fiskeklubben Flugan lagstadgade minimåttet om 25 cm. När jag några år senare fick en regnbåge på ett kg var det närmast en sensation. Så stora fiskar var mycket sällsynta eftersom de fiskar som planterades ut var runt 25 cm. Jag söker idag främst vild fisk och de öringar jag får i Hälsinglands skogsåar är sällan större än 25-30 cm. Jag minns en öring på 20 cm som krävdes två kvällar innan jag lyckades fånga den med en liten March Brown. Är utmaningen tillräckligt stor spelar storleken på fisken mindre roll. Jag drömmer dock om att fånga en Lidmanöring i en bortglömd hälsingeå. En lidmanöring är en öring som väger 7-8 hg och som fångats med en fluga Hans Lidman fiskade med.

Det finns platser efter åar jag återkommit till för deras skönhets skull. Där jag kokat mitt kaffe och väntat på tecken på öring. Trots att jag aldrig sett en fisk återkommer jag. Vackra platser borde hålla vackra öringar. Det är så mitt fiske oftast ser ut numera. Jag fiskar hellre vackra platser som håller dåligt med fisk än fula platser med stor fisk.

Våren känns tidig då vitsipporna nästan blommat över

Denna å var fram till för några år sedan en vacker å. Nu är skogen runt ån avverkad och ån är förändrad. Känslan jag har är att även öringen försvunnit, eller minskat i antal när de fått mindre skugga och skydd. 

När kaffet var urdrucket började fisket. Jag rörde mig långsamt smygande efter ån, spanande efter tecken på liv. Då och då slängde jag ut mitt flugkast i någon av åns höljor. Johannes framfart gjorde det svårt att nå ut med flugorna i de mest intressanta höljorna. Trots det hoppas jag att träden får ligga kvar. Det är bättre för ån och för öringen.

En liten öring fastnar på min March Brown. 

Efter ett par timmar tröttnade jag på att klättra over omkullblåsta träd. Jag packade ihop och åkte till en sjö på skogen, fikade, spanade efter öringvak. Ingen fisk visade sig, spöt fick ligga kvar i bilen.

Har mitt boksamlande gått överstyr?

 Har mitt boksamlande gått överstyr?

Mina Hans Lidmanböcker

Av mina runt 450 fiskeböcker (drygt 8,5 hyllmeter) med koppling till flugfiske är 122 st böcker av Hans Lidman. Det är dubbletter, olika utgåvor på andra språk, inbundna och häftade utgåvor. Privatinbundna exemplar. Till det kommer runt 55 böcker där Lidman medverkar inklusive Hans Lidman Sällskapets årsskrifter. Samlingen kommer aldrig att bli komplett eftersom det är i princip omöjligt att samla på sig alla böcker och tidskrifter han medverkat i. Det jag söker nu är titlar som jag har men som saknar omslag. Hittar jag böcker med dedikation från författaren brukar jag även köpa dessa.

Trocadero och Hans Lidman? Ett unikt exemplar av Det nappar i Svartån inbunden av Trocaderos skapare Håkan Håkansson.

Jag har också en del böcker av Nils Färnström även om jag inte samlar på hans böcker. Även Smedmans böcker finns i mitt bibliotek.

Några böcker av Färnström

Smedman

Jag är en läsande person och jag har ett stort intresse för flugfiskets historia. Därför finns en del böcker om främst spiders och North Country flies. W C Stewarts The Practical Angler i en utgåva från 1907 med en kolorerad bilag med de flugor Stewart beskriver i boken. Edmonds & Lee, T E Pritt i nyutgåvor. Amerikanska böcker om soft hackles som spiders kallas i USA. Ett par böcker som beskriver flugfiske och flugbindning från Catskills i östra USA, det som räknas som födelseplatsen för det amerikanska torrflugefisket. Till dessa böcker räknar jag Gunnar Johnson och Anders Forslings Flymfer och andra mjukhacklade flugor.

Stewarts flugor. bland annat klassikern Black Spider så som den såg ut 1907

Frank Sawyer finns representerad med några böcker. En bok av Edward Grey och en av Harry Plunket Greene.

De böcker som saknas är främst Halford och Skues. Jag har läst det mesta som skrivits på svenska om dessa giganter, men har av någon anledning aldrig skaffat de böcker som borde finnas i mitt flugfiskebibliotek. 

De viktigaste böckerna för min utveckling som flugfiskare är nog Lars-Åke Olssons trilogi, Gimåflugorna, Flugfiskeströmmar och Flugfiskets mästare. Tack vare dessa böcker hittade jag tillbaka till flugfiskets själ efter att varit vilse i mitt flugfiske.

Carsten Loranges Fluga i vildmark, Ragnar Arbman, Gösta Gleerup, Leif Milling, Gunnar Westrin, Mikael Engström, Juhani Aho är författare som jag räknar högt. Och självklart Walton.

Till det samtliga årgångar av Flugfiske i Norden, Allt om Flugfiske, Flugfiskefeber, Fly & Tie. 

Faksimiler av gamla böcker om fiske

Jag samlar på böcker med koppling till flugfiske främst för att jag är en läsande person. Men också för att jag gillar böcker. Det är roligare att leta upp en fluga, eller en uppgift om flugfiske ur en bok jämfört med att

Jag samlar på böcker för att jag av och till när en tanke att själv skriva något med koppling till flugfiske. Kanske en bok, kanske korta berättelser, kanske ett försök att skriva om flugfiskets svenska historia.

Men kanske har mitt samlande gått överstyr?