Årets vackraste dag! Säsongsavslutning

Vaknar vid sextiden. Dystert konstaterar jag att ännu en säsong närmar sig sitt slut. Höstmörkret äter sig obönhörligt in i varje cell i min kropp. Omställningen sliter på mitt inre. Jag blir trött, slö och svårstartad. Är det åldern som gör sig påmind? Att jag själv är på väg in i livets höst? 

Jag tänder sänglampan, skakar av mig tungsinnet och tänker på den resa jag befinner mig på. Hösten är ju inte enbart tilltagande mörker, det också skördetid, den tid på året man skördar frukterna av vårens och sommarens ansträngningar. Jag har tagit stora steg framåt på min flugfiskestig de senaste åren. Steg som gör att husvagnen står vid Idsjöströmmen denna årets sista flugfiskehelg.

Utanför täckets sköna värme är det svalt, enbart 17 grader. Det var behagliga 21 grader i husvagnen när jag lade mig igår kväll. Är gasolen på väg att ta slut? När jag kokar min morgongröt bekräftas min misstanke när spisens låga slocknar. Jag klär på mig, går ut i den krispiga och friska morgondimman och byter gasolflaska. Därefter kan jag koka min gröt som värmer gott i den något svala husvagnen.

Gårdagen blev trots väderprognosens regnvarsel en bra fiskedag. Jag anlände till Idsjöströmmen vid tiotiden. Det spöregnade hela vägen upp från Bollnäs, vilket har varit signifikativt för denna säsong. De få gånger jag kunnat fiska har vädret varit emot mig. Kallt, blåsigt och regnigt. Ställde ordning husvagnen, kokade kaffe och började att pyssla med grejorna. Planen var att fiska med två spön. Varför släpa på två spön när det egentligen räcker med ett? Jag har inget bra svar på den frågan, mer än att jag har svårt att bestämma mig. Funderade en stund innan jag bestämde mig för mitt hembyggda Driggs River. Eftersom Idsjöströmmen helst fiskas med korta kast är enligt mitt förmenande det paraboliska Driggs River ett ypperligt redskap. Det andra spöt, Rolf Smedmans gamla spö, byggt av Nils Kulle ser jag som en självklarhet i Idsjöströmmen. Att fiska en Européa eller en påfågelnymf har blivit som en ritual när jag besöker Gimdalen. Mitt favoritspö, Mentorn fick ligga kvar i sitt fordral. Silkeslinorna fettades in och spolades upp på rullarna. När det blev dags att ge sig ut iväg till strömmen hade regnet upphört.

Allt eftersom dagen gick blev vädret bättre. framåt eftermiddagen bröt solen igenom de tunga molnen

Allt eftersom dagen gick blev det ljusare och ljusare och framåt eftermiddagen bröt solen igenom molnen. Träffade några fiskare vid strömmen som vittnade om skapligt fiske. Nymfer i form av frilevande nattsländelarver fiskade enligt dessa bäst. Trots det fiskade jag torrt. Mina 7.6-fots spön är för korta för att fiska nymf på ett bra sätt. Ett bra nymfspö bör enligt mig vara 9.6 till 10 fot för att kunna fiska nymfer med god kontroll. Mina torrflugor gav trots det grå och trista vädret resultat. En handfull harrar av medelstorlek tog Black Spider och Grayling Steel Blue i små storlekar. Största harren tyngde ner håvens inbyggda våg till sex hekto. Nöjd med dagen avslutade jag fisket vid 16-tiden.

Morgondimman är tät. Har därför ingen brådska. Det är ju ingen idé att fiska förrän solen bränt bort dimman. Prognosen förutspår vindstilla och sol. En fin dag för små torrflugor. Medan jag väntar läser jag Skues The Way of A Trout. Fastnar vid förordet. Jag gör ofta det när jag läser böcker. Ett välskrivet förord är minst lika viktigt som bokens innehåll. Det anger tonen i hur boken ska läsas. Bestämmer mig för att ge mig på att översätta den 100 år gamla texten med många krångliga engelska ord. Det har naturligtvis varit enklare att låta AI översätta, men jag är övertygad om att det är mer lärorikt att översätta texten ord för ord, och sedan försöka ge orden ett språk som förhoppningsvis stämmer överens med Skues syfte med förordet. Det är också så jag ser på flugfiske. Det går att gena och relativt snabbt och enkelt att lära sig att fånga fisk med flugspö. Men vill man bli flugfiskare behöver man ta den långa, långsamma och stundtals jobbiga vägen.

Det är först på senare år jag på allvar fiskat harr under hösten. Havsöringen i Ljungan har i stället prioriterats. Att jag tagit ett rejält kliv framåt i harrfisket är främst Lars-Åke Olssons förtjänst. Han är kanske landets främsta auktoritet på harrfiske och flugfiskelitteratur. Apropå auktoriteter så tänker jag på en mening i förordet till The Way of A Trout där Skues skriver att en auktoritets främsta uppgift är att stimulera, inte paralysera det egna tänkandet. Det är just det som Lars-Åke lockat mig till genom att uppmana mig att söka kunskap hos de gamla mästarna och addera deras kunskap till mina egna erfarenheter. Att jag lärt känna honom har stimulerat mitt intresse för litteratur och flugfiskets historia, vilket gjort att jag tagit stora kliva framåt som harrfskare. Det har i sin tur gjort att mitt intresse för lax och havsöringsfiske minskat i motsvarande grad. Dörren till en värld jag tidigare endast gläntat på har tack vare honom öppnat sig på vid gavel. Vintern kommer att ägnas åt Skues, Leisenring och andra storheter.

Under frukosten blickar jag bakåt på en märklig säsong. Fisket har varit ganska bra trots att det verkliga toppfisket saknats. Jag har till skillnad mot för tidigare somrar missat samtliga kläckningar. Rocken missades, dagsländorna kläckte inte under de kalla fiskedagarna i juni, nattsländorna lyste med sin frånvaro under julifisket. Under augusti fram till valet har jag inte fiskat alls. Eftersom jag är politiskt engagerad har valrörelsen splittrat säsongen. Det som räddat säsongen är fisket med tunga nymfer, flugaskens nödraketer.

Jag har fiskat Idsjöströmmen två gånger tidigare i sommar. Det här är min tredje resa. Jag trivs fantastiskt bra här. Atmosfären efter ån, Idsjöströmmens betydelse för det svenska flugfisket med profiler som Lars-Åke Olsson, Rolf Smedman och Leif Milling som på olika sätt bidragit till att Gimdalen och Idsjöströmmen har sin givna plats i det svenska flugfiskets historia. Att få fiska här ser jag som en ynnest, ett privilegium.

Dimman låg tät över strömmen

Framåt halvtio klär jag på mig och beger mig till strömmen. Dimman och morgonens kyla kämpar mot den värmande septembersolen, jag fryser lite i fingrarna under promenaden till strömmen. Dimman ligger kvar över Idsjön och strömmen när jag går över bron. Vindskyddet vid Jönsholmen är utgångspunkten för dagens fiske. Jag tacklar upp mina spön och väntar på att solen ska bränna bort morgondimman. Det är fortfarande kallt eftersom solen går lågt och inte lyckas värma vindskyddet som skuggas av skogen. Efter en kopp värmande kaffe går jag ner till utloppet av strömmen. Dit har solens värme nått. Smedmans spö blir mitt sällskap.

Jag fiskar blint. Erfarenheterna från att fiska på vakande fisk tidigare i sommar ger mig en uppfattning om var jag ska placera flugan på en blanka vattenytan. Trots det hoppar jag till när en en fisk med ett försiktigt vak tar min Grayling Witch i storlek 16. Jag förvånas av gensvaret när jag höjer spöt. Fisken verkar stor. Det vackra vädret och det klara vattnet bekräftar min känsla när jag ser fisken kämpa mot Smedmans spö. Efter en kort kamp ligger den i håven. Den inbyggda vågen visar åtta hekto. En kort och grov harr. Hur lång den är vet jag inte. Eftersom den ska släppas tillbaka vill jag inte hålla på med den i onödan. Jag lossar flugan, tar några snabba bilder innan den får simma tillbaka till strömmen. 

Jag fiskar en stund till innan jag återvänder till vindskyddet för en tidig lunch. Den frystorkade carbonaran är ingen höjdare, ens med massvis med ketchup. Jag är inte kräsen, men kommer nog aldrig mer att köpa frystorkat av det märket. Medan jag väntar på att maten ska bli klar betraktar jag ett par fiskare en bit uppströms. De fiskar av några gropar, men jag ser inte om de får något. Avståndet är för stort.

När jag druckit mitt kaffe greppar jag Driggs River och går ner en bit för att fiska av ett djupare parti av Jönsholmen. Ett parti som är som gjort för torrfluga och korta kast. Red Tag sitter på tafsen. Jag börjar fisket högt upp och fiskar mig neråt. Detta trots att det sägs att det är bättre att göra tvärtom, att fiska sig uppströms. Vanans makt är stor hos mig och jag är tryggare med tvärsströms och nedströmsfiske än med uppströmsfiske. Stewart hävdar i The Practical Angler att uppströmsfiske ger större fisk och en bättre upplevelse, men att det kräver mer av fiskaren. Han har säkert rätt och att behärska uppströmstekniken är något jag kommer att koncentrera mig på under kommande säsonger.

Flugan sugs ner i ett försiktigt vak. Jag höjer spöt och krokar fisken. Den är tung, men följer snällt med och jag kan håva den utan dramatik. Den har den för harren så typiska skadan i munnen av att varit fångad tidigare. Den är lika fet som den jag fångade tidigare och tycks inte tagit skada av att dess läpp saknas. Den är något större än den förra, vågen visar nio hekto. Jag vadar iland går upp till vindskyddet, tar en kopp kaffe och njuter av dagen. Strömstaren flyger kvittrande fram och tillbaka över strömmen, storskrakens ungar är fullvuxna, men följer fortfarande sin moder som visar dem hur man söker efter fisk i strömmen. Jag följer med intresse hur de snabbt söker av strömmen innan de simmar uppströms, med huvudet under vattenytan spanande efter småfisk.

Känslan är att jag befinner mig i ett konstverk av Rolf Smedman. Brinnande björkar, klar hög luft, kokkaffe, rinnande vatten. Jag greppar Smedmans spö och går ner till platsen där jag för en halvtimme sedan fångade fisken, vadar i position och inleder fisket med ett kort kast. Jag följer Red Tag med blicken och ser hur en harr lösgör sig från botten, hur den stiger makligt men bestämt. Utan att tveka tar den flugan. 

Jag lyckas hålla nerverna i styr, höjer mitt spö i det rätta ögonblicket. Vattenytan exploderar! Kampen blir kort och intensiv. Fisken gör flera hopp, drar ut någon meter lina. Jag låter spöt göra jobbet. Känner mig trygg med spöt och känner ingen oro för att fisken ska lossna eller att tafsen ska brista. Ibland får jag den känslan att fisken är min innan den är i håven. Det ger mig en trygghet, jag kan ta kommandot över kampen. Andra fiskar ger mig en helt annan känsla, en känsla av osäkerhet. Som om ån viskar till mig att den fisken inte är min. Jag blir allt för försiktig. Det är dom fiskarna som lossnar, ofta krokade på lång lina. 

Den här fisken kommer att hamna i håven. Spöt är byggt, inte bara för att kasta bra utan också för att drilla fisk bra. Mjukt men bestämt tar det emot fiskens hopp, knyckar  och rusningar. Tillräckligt mjukt för att inte slita flugan ur munnen på den (och orsaka skador på dess läpp) och samtidigt så bestämt att fisken kan ledas i håven innan den drabbas av mjölksyra. Risken för det är visserligen liten i det kalla höstvattnet, sommartid är risken större. Med rätt utrustning, anpassad till såväl vatten som den fisk som jagas är dock risken liten även i en sommarvarm å. 

Dagens tredje storharr

En tredje storharr ligger i håven, inombords bubblar jag av lycka. Kanske uppslipper jag även ett glädjerop över ån. Jag lossar flugan försiktigt, beundrar fisken som tynger vågen till 1,1 kg. Betraktar den i det klara vattnet innan den simmar tillbaka till gropen där den verkar ha sin ståndplats.

Återigen har jag lärt mig det jag redan visste. Det räcker inte med att vara en kunnig och kanske skicklig flugfiskare. Man måste fiska mycket och vara på plats när förhållandena är de rätta. Det inträffar inte särskilt ofta under en säsong. Om jag ska bli en bättre flugfiskare måste jag lära mig mer, men framför allt tillbringa mer tid vid de jämtländska åar jag lärt känna under senare år. Jag behöver lära mig hur livet i dessa åar fungerar över tid, hur vattenföring, temperatur, väder påverkar sländors kläckningar, när åarnas bättre fiskar kan lockas att ta mina North Country Flies eller mina torrflugor. Jag kan visserligen gena och fiska mer med de tunga nymfer som så gott som alltid fungerar. Men det är sällan särskilt utmanande utan snarare en nödlösning när förutsättningar för ytligt fiske är sämre. Idsjöströmmen är en ypperlig läroplats för detta i och med att man inte får nyttja de tyngsta nymferna, guldskallar och tjecknymfer eller euronymfer som de numera kallas.

När vintern är som mörkast kan jag lyfta blicken från Skues The Way of a Trout eller Leisenrings/Hidys  The Art of Tying The Wet Fly & Fishing The Flymph, lägga från mig mina anteckningar, sluta ögonen och se en harr lösgöra sig från botten, hur den stiger och tar min Red Tag.

Årets vackraste dag inföll på årets sista fiskedag! 

Årets vackraste dag!

Är det över?

I backspegeln ser jag Orkladalen sakta försvinna. Backen efter bron i Svorkmo är brant. Bilen får jobba hårt, det är som om ett gummiband vill dra tillbaka bilen till den prunkande dalen. Men gummibandet brister och bilen verkar nästan vara lättad när den får sträcka ut efter klättringen. 

Jag har en blandning av oro och lättnad i kroppen.

Är det över nu efter mer än 20 års stundtals desperat jakt efter lax?

Det började nog med pandemin och stängda gränser. Jag tvingades då söka efter något annat. Och fann nya dimensioner i det harrfiske jag alltid sysslat med. Hittade Börtnan, trivdes mycket bra med det mer avslappnade harrfisket. Ett periodvis svårt och krävande fiske, men befriat från laxfiskets ångest. 

Husvagnslivets långsamma lunk.

Vägen är smal och kurvig. Svorksjoens camping passeras, Gåsbakken likaså innan vi styr upp på E6:an mot Støren.

Jag var 38 år när jag åkte på min första laxresa till Norge. 

Det tog sin tid, trots att jag under många år drömt om flugfiske efter lax. Efter att ha läst Mikael Engströms berättelser om laxfisket väcktes en stark längtan. Jag är sådan som flugfiskare. Min själ kräver tid. När fördämningen väl brustit väller det fram, den innerliga önskan jag burit på under många år. Det som lockade var förutom de norska älvarna den ångest och hopplöshet som verkade vara grunden i laxfisket. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen av Lidman. Engströms berättelser om det hopplösa i att fiska lax. Ett kast-två steg i en närmast mardrömsliknande loop. Men också euforin och befrielsen när laxen till slut tar flugan. 

Det var något som drog, en lockelse att utforska mitt inre genom ångesten och hopplösheten i laxfisket: 

Och laxfiskarens mantra: 

”Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax” 

Fisket är för mig så mycket mer än att med spö och krok finna bästa metoden för att fånga det tänkta bytet. Det gäller särskilt laxfisket, där fisket, väntan på det förlösande hugget blir en slags yoga, rytmen i kastandet, ett kast-två steg blir i det närmast en meditativ sysselsättning som rensar kropp och själ.

Det är därför jag fiskar med flugspö. Hade det enbart handlat om att fånga fisk hade spinnspöt varit med på mina laxresor. Men spinnfiske finner jag tråkigt och enahanda.

Jag minns första resan till Orkla. Det var 2004 och vi fiskade Ramloan sent i juli. Sam, Peter A, Henry och jag. Allt var nytt och spännande och förväntningarna var på topp. Jag hade inte ett napp på hela veckan. Henry fick en grilse. Trots det var det något som fastnade. Det fanns ett bottenlöst hål i min själ som jag var övertygad om att laxfiskets ångest på något märkligt sätt hindrade från att växa och förtära mig.

Men innan dess, Älvkarleby runt 94. Tappade en storlax på spinnfluga. En brutal fisk som drog ut halva spolen innan den rätade kroken. Försökte bromsa spolen på Ambassadeuren med tummen. Brännmärket satt kvar länge. Men spinnflugfisket var enahanda, tråkigt och konstlat. Jag tröttnade efter bara något år.

Vägen slingrar sig fram genom Gaulas dalgång. Rognes, Singsås, Almås, Haltdalen. Kända platser för laxfiskare. Jag har aldrig fiskat i Gaula och kommer nog aldrig att göra det.

2005. 

Nedre Ekli v 24. Träffade Tomas L och Peter D för första gången. Vi kom att fiska ihop av och till under de dryga 20 år som gått sedan dess. Det inte Mikael Engstöm lärt mig genom sina berättelser lärde Tomas och Peter D mig mer handgripligt. Allt från kastteknik, till fluglinor och flugor. Fick min första lax på första rundan. 6,2 kg silver. Innan jag fattat vad som hänt hade Peter tailat den. Är det inte svårare än så minns jag att jag med förvåning tänkte.

Första mötet med Tomas. Den gigantiska laxen klev av. Hur stor var den? Minst femtonplus! Vi pratar om den fortfarande.

Det var nästa lax som gjorde mig till laxfiskare. Tisdag kväll runt 22.30. Trots högt vatten fiskade jag i-lina och en stor Sunray shadow. En lax tog flugan i ett delfinvak och drog iväg 80 meter. Råden från kamraterna haglade, men jag hörde ingenting. En bubbla hade slutit sig runt mig. Panik rådde. Ett adrenalinpåslag gjorde mig hög som ett hus. Laxen vägde 10 kg. Jag visste nu vad jag sökte. Att ingen ångest i världen kunde få mig att sluta. Jag var fast som i ett beroende.

Senare den sommaren fick jag ett sms från Henry som var i Namsen. Beskedet att han fått tre laxar gjorde mig darrig och kallsvettig. Abstinens helt enkelt. Jag var nära att packa bilen och dra iväg.

Det blev ytterligare två år på Nedre Ekli. Och en lax. Ny i gänget var Christian som ganska snart blev min bästa fiskekompis.

2008 när vi fiskade i Namsen ringer Peter D. Han hade fått nys på ett intressant fiske i Orkla. Tre vald som skulle vara bra. Sex spön. V 26 var ledig. Jag tackade ja utan att tveka. Sedan dess har jag fiskat dessa vald v 26 vecka varje år förutom pandemiåren och 2024 då Orkla stängde pga dålig uppgång på fisk.

Passerar Ålen, svänger av mot Glåmos och Brekken. Vägen ringlar sig runt Aursunden. Vid Brekken svänger vi mot Sverige. Jag tänker mer på harrfiske än på laxfiske.

Åren går, nya ansikten kommer och går i laxgänget. Vi fiskar de tre sträckorna två och två i sextimmarspass. Kärnan är jag och bröderna T, Tomas och Jens. Gurkan hoppar av eftersom han fått tag på en fin sträcka i Gaula. Christian hoppar av av andra skäl. Tomas och Peter fiskar de år de är lediga. Sist in i gänget är Mats och Stefan. Stefan blir min parhäst. Jag trivs bra med honom.

Midsommarafton 2024 runt kl 17.00.

Bilen packad inför årets orklaresa. Slösurfar på sociala medier. 

Orkla stänger från och med söndag! 

Ringer Kvam som har fisket. Han har inte hört något, men bekräftar efter att ha undersökt saken att det stämmer. Vi får pengarna tillbaka. Men inga pengar i världen kan ersätta en laxfiskevecka med de bästa fiskekamrater man kan ha! 

Oskar ringer. Åk till Vefsna tipsar han. Den är öppen och laxen har börjat att stiga. Jag åker inte. Jag fiskar inte lax ensam. Kompisarna och kamratskapet är grejen med en laxvecka. Istället packar jag om bilen, kopplar på husvagnen och åker till Börtnan. Stefan och Gurkan hänger på. Fint harrfiske inklusive en magisk kväll vid en sjönacke. Hålet i själen krymper.

Jag ägnar mer och mer tid att söka harr i Jämtland. Hålet i själen täpps igen allt mer. Det verkar som om jag inte längre behöver den ångest laxfisket frigör. De senaste åren är den utbytt mot en känsla av långtråkighet. Jag har kommit på mig själv med att sitta i vindskyddet och drömma om harrfiske istället för att fundera över taktik och flugval för laxen.

Väntan

2025. Stefan får två laxar. Jag blir utan. Känner ingen ångest över det, mer en känsla av likgiltighet. Men jag gläds med Stefan. Han har jobbat hårt och förtjänar dessa laxar mer än någon annan av oss.

2026. Ett år som måste gå till historien som den sämsta juni någonsin. Det har fångats färre laxar under hela juni än vad det gör en normal junivecka. Trots det finns inget av ångesten och frustrationen över att inte få någon lax. Det jag känner är närmast likgiltighet.

Tänndalen, Funäsdalen, Sveg, Kårböle, Färila, Järvsö, Vallsta, Arbrå. 

Hemma.

Hålet i själen är läkt. Dags att vända blad?

Om jag slutar med laxfisket kommer jag att sakna fiskevännerna mer än jag kommer att sakna laxen. Samvaron och snacket runt middagsbordet. Historierna, samma varje år, men ändå nya. Kamratskapet. Om det är över vet jag inte, men känslan att det är så finns. Harren lockar. Men också augustifisket efter havsöring i norska Vefsna.

Dramatik!

Kvar finns en önskan att skriva en bok om min tid som laxfiskare. Antingen i novellform eller som roman där jag blandar fantasi med verkliga händelser. Hemingway, Kerstin Ekman, Väinö Linna och Susanna Alakoski är tillsammans med Mikael Engström de som inspirerar mig. Engström skrev ett kapitel i Älven rinner genom allt om laxfiske där Dantes Inferno var artikelns röda tråd. Blev så tagen av den att jag köpte Olof Lagerkrantz bok om Den Gudomliga komedin. Efter det har Dante dykt upp i många andra sammanhang. Jag måste nog skaffa boken och djupstudera den. Skildringen av ångest och människans inre resa mot frihet och upplysning stämmer väl in på det laxfiske jag ägnat mig åt sedan 2004. Kanske kan jag nu lämna Inferno och bege mig vidare mot Skärselden för att till slut släppas in i Paradiset?

Jag vet ungefär vad jag vill berätta. Och varför, men inte hur.

I mitt inre viskar Thåström: 

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om. Långsamt flyter floden.”

Svartån 2026. Första turen.

 Jag har sagt det förr.

Till Svartån åker man inte för de stora fiskarna. Man får någon fisk då och då. Det som lockar är åns historia. Lidmans Svartån. Att få dricka sitt kaffe skåda ut över ån, drömma sig bort. 

För en stund släppa taget om en hektisk vardag.

Det har hänt mycket i ån sedan jag för drygt tio år sedan fiskade den för första gången. Den har restaurerats i syfte att återställa en del av de skador den fick av flottledsrensningen som en gång utfördes. Ån har idag fler lekområden för öring, mer varierat djup med flera djupa partier, vilket gynnar öringen.

De som ansvarar för Lidmans Svartån hävdar att de sett att återställningen gynnat öringen. De är fler idag och antalet större öringar tycks också öka, även om de fortfarande är få.

Ärren efter återställningen har sakta börjat att läka, men det dröjer nog ytterligare några år innan spåren är helt borta.

Det är den andra maj. Vädret är på väg att svänga. De senaste dagarnas värme är på väg bort. Den klarblå himlen har ersatts av mulet väder. Prognosen nämner regnstänk framåt kvällen.

Framåt eftermiddagen rullar jag iväg. Jag har förmånen att bo endast några mil från ån, vilket innebär att jag kan fara iväg utan direkta förberedelser när andan faller på. Ryggsäcken är alltid packad. Det räcker med att göra några mackor.

Ån är vacker. Lugna lockande partier varvas med forsar och Svartåfallet några hundra meter nedanför sjöns utlopp. Tyvärr är dammen vid sjön fortfarande kvar. Om den försvann skulle ån kunna återfå sin forna glans. Som en mindre variant av Gimån i Stavre där öringen fritt kan vandra ner från sjön till ån för näringssök under sommaren och för lek under hösten. Den fiskväg som anlades för runt 25 års sedan är otillräcklig. Men så länge sjöarna uppströms tillåts att vara regleringsmagasin åt kraftverken i Voxnan blir nog dammen kvar.

Jag parkerar vid det gamla grustaget. Johannes har härjat även här, men inte lika hårt som vid den mindre ån jag besökte härom dagen. Positivt är att man röjt den lilla vägen till grustaget, vilket gör att jag numera kan ta med husvagnen om jag vill övernatta. Den är ju bekvämare än eldpallkojan.

Det är några hundra meters vandring till eldpallkojan från grustaget. Jag stannar till och spanar av gammal vana från bron nedströms över en mycket vacker sträcka av ån. Den flyter fram i skaplig takt med en oljeslät vattenyta. Det är ganska djupt. En bit nedströms ligger några stenar som borde vara fina ståndplatser för bättre öring. Konstigt nog har jag aldrig sett någon öring vaka på den sträckan.

Eftersom jag inte ser några sländor på vattenytan knyter jag på en våt March Brown. Den är favoriten och sitter för det mesta på tafsen. I rätt storlek och rätt presenterad kan den imitera de flesta sländor som finns i ån. Tunt dressad kan den i vått tillstånd även imitera en nymf. Beroende på var på harens mask man tar pälsen kan man även variera färgen på flugan, från ljust gråbrun till mörkt gråbrun.

Jag har också den bestämda uppfattningen att i Lidmans Svartån fiskar man med de flugor från Lidmans tid. Det begränsar naturligtvis. Det hade säkert ökat mina möjligheter att få en av åns bättre öringar om jag fiskade med guldskallar eller Wolly Buggers i djupgroparna de gånger fisken inte vakar, men så viktigt är det inte att fånga fisk. Det jag söker är något annat. Att fiska för sportens skull är att fiska på fiskens och naturens villkor, vilket innebär att tillfällena när åns bättre fiskar intresserar sig för mina flugor är få under en en vår och försommar. Guldskallar och andra effektiva moderna kreationer passar bättre i andra vatten.

Svartåfallet. Här låg den gamla ålkistan

Jag börjar fisket nedanför Svartåfallet och fiskar mig sakta nerströms. Vissa ställen är besvärliga att fiska då buskar och träd växer intill stranden och det är för djupt att vada med endast vadarstövlar. Trots det saknar jag inte vadarbyxorna. En så pass liten å som denna är det lätt att vada sönder. Och har man vadarbyxor vadar man!

Då och då sätter jag mig ner och spanar över vattenytan. Jag ser någon enstaka mindre Baetis, motsvarande krokstorlek 18, men ingen av dem flyter på vattenytan. March Brown får sitta kvar. Fiskar den med traditionellt våtflugekast snett nedströms så att sveper förbi djuprännor, gropar och andra ståndplatser för öring.

Plötsligt darrar det till i spöt. En liten öring har tagit flugan. Den sitter på ett par sekunder innan den lossnar. Jag fylls av en känsla av glädje och lättnad, fortsätter att fiska av djupgropen bortom huvudströmmen. Hög spöföring gör att flugan fiskar  med strömmens hastighet innan den sveper iväg av den lilla linbåge jag med ett par mendningar skapat. 

Då river det till. En skaplig öring går till väders, drar ut ett par meter lina innan även den lossnar. En förvånad svordom lämnar mina läppar. När adrenalinet pumpat klart känner jag trots allt tillfredställelse. Det var många år sedan en sådan fin svartåöring tog min fluga. Kanske stämmer det att restaureringen gjort öringen gott?

Inget mer händer, förutom att jag skrämmer iväg en orrhöna som på bullrande vingar flyger upp i närmsta träd..

Säsongen har börjat!