Jag älskar att lära, men hatar att bil undervisad är ett citat som tillskrivs Winston Churchill. Om det stämmer vet jag inte, men jag är likadan, vilket är på gott och ont. Jag har svårt för magistrar som undervisar utan att egentligen vara intresserad av sina elever. Däremot älskar jag de lärare jag haft som lockat fram min nyfikenhet och därefter lett mig till ökad kunskap.
Det jag lärt mig om flugfiske har jag lärt mig på egen hand genom att läsa allt jag kommit över om flugfiske. Det har tagit tid och sett i backspegeln kanske tett sig onödigt omständigt. Men så ingrep ödet eller om kompassnålen äntligen visade rätt väg på den flugfiskestig jag vandrat på de senaste 15 åren. Med denna lilla text vill jag berätta hur jag under ett par dagar hade förmånen att bli vägledd av en av svenskt flugfiskes främsta mästare.
Jag har under senare år utvecklats till en våtflugefiskare. Ett flugfiske vars tempo och rytm är avkopplande, nästan som yoga. Rytmen i våtflugefisket gör att man sluter sig i en slags bubbla, på gränsen till ett hypnotiskt tranceliknande tillsånd där kropp och själ renas från vardagens smuts. Pulsen går ner och naturens små skiftningar och nyanser blir klarare och tydligare. Det är som om tiden går långsammare och ån rinner rakt igenom en på sin evighetsfärd mot havet. Ett i grunden enkelt fiske som tar en livstid att bemästra. Jag fiskar naturligtvis även med torrfluga och nymf när tillfälle till det finns, men det är våtflugefisket som ligger närmast hjärtat.
Jag trivs bäst att fiska med klassiska våtflugor eller enkla våtflugor med rötter i norra England. Flugor av hår och fjäder, helst i naturliga färger. Det har gett mig ett antal fina harrar uppemot 50 cm med en toppfisk på 53 cm i min jämtländska å. Har också haft ett fint fiske i Börtnan och i Ljungdalen, där harren varit något mindre.
Våtflugorna fiskar jag traditionellt med 45 graders kast där jag låter flugkastet svepa över fiskens ståndplatser. De nordengelska flugorna fiskar jag mer aktivt i eller strax under vattenytan med korta uppströms eller tvärströms kast där flugorna fiskar opåverkade över fiskens ståndplatser. Jag ser mig som en hyfsat kompetent flugfiskare.
Med tämligen gott självförtroende och välfyllda flugaskar styrde jag under mitten på september kosan till Gimån och den klassiska Idsjöströmmen. Jag hade blivit inbjuden till två dagars fiske av Idsjöströmmens väktare Lars-Åke Olsson. Det hade regnat mycket och vattenståndet i ån var runt 20 cm högre än normalt för årstiden. Även väderprognosen förutspådde regn. I mina ögon som upplagt för våtflugfiske med flugor som Red Tag och Black Zulu.
Flugaskarna hade kompletterats med klassiska torrflugor för höstharrfiske. Grayling Steel Blue, Grayling Witch, Bradshaws Fancy och Red Tag. Samtliga i små storlekar.
Att fiska med Lars-Åke Olsson är något jag drömt om, men inte vågat hoppas på. Jag har naturligtvis kunnat köpa en kurs eller en guidning av honom, men det hade varit något annat. En köpt tjänst, en affärsrelation utan djupare innebörd. Dessutom var jag osäker om jag ville träffa honom. Eftersom han är av mina främsta förebilder och vägvisare inom flugfisket kanske det vore bäst att beundra honom på avstånd. Hur påverkas min relation till honom om han inte lever upp till min lite väl idealistiska bild av honom.
Vi träffades på Hans Lidman Sällskapets årsmöte 2024 där han var inbjuden föreläsare och vi hade under middagen ett mycket givande samtal om harrfiske, flugor och flugfiskets historia. Vi fann att det fanns mycket gemensamt i vårt flugfiske. Någon vecka senare kom en inbjudan om två dagars fiske i Idsjöströmmen och fortsatta samtal. Med stor ödmjukhet tackade jag ja till inbjudan.
Jag anlände söndag eftermiddag, installerade mig i den bryggstuga jag hyrt innan jag for ner till ån för en första bekantskap. Jag gick nästan hela sträckan efter ån på bägge sidor, vilade och spanade vid platser som såg intressanta ut. Högt, men klart vatten men inga vak. Jag träffade en fiskare som beskrev fisket som trögt. Det hade de senaste dagarna varit svårt att locka upp harren att ta torrflugorna.
Lämnade ån, åt middag och förberedde mig för morgondagens fiske. Sov oroligt av förväntan.
Under tidig måndagförmiddag svängde jag in på Lars-Åke Olssons gårdsplan. Innan vi åkte ner till ån satt vi en stund och resonerade kring fiske i allmänhet och de två kommande dagarna i synnerhet. Hur tänker du fiska? frågade Lars-Åke. Högvatten, mulet och regn gör att jag börjar med Black Zulu som ändfluga och March Brown No:13 från Pritts North Country Flies, sommarens succéfluga som upphängare var mitt svar. Erfarenheten från min jämtländska å säger mig att dessa flugor borde locka även Gimåns harrar till hugg.
Vid ån frågade Lars-Åke hur mina spön var klassade. Det är femmor svarade jag. Jag fiskar dem med varsin DT-5 silkeslina. Har du provat tyngre linor? Jag skulle inte bli förvånad om dina spön fiskar bättre med en sexa, kanske till och med en sjua kommenterade han. Det är inte något jag funderat över svarade jag. Tycker att spöna fiskat mycket bra med de linor jag har.
Vi installerade oss vid det andra vindskyddet, spanade ut över ån. Lars-Åke pekade och visade vilka strömkanter och stryk som var mest intressanta att fiska av.
Börja där ute vid strömkanten var rådet. Där står ofta fisk. Därefter kan du pröva nästa strömkant och fiska dig sakta nedåt mot tröskeln. Det var inga insekter på vattenytan men vi såg trots det en fisk som vakade. Den stod krångligt till och var svår att nå med kontrollerade kast. Jag gjorde några misslyckade försök. Lars-Åke gick en bit nedströms och snart hade han krokat en fin harr. Han uppmanade mig att pröva där han fiskat, vilket jag gjorde. Fiska med mitt spö och fiska torrt rådde han och räckte över ett knallgult glasfiberspö. Spöt var en trevlig bekantskap och fiskade betydligt bättre än mina spön. Ett par fiskar vakade, flugor byttes utan resultat.
Imorgon ska vi testa en sexa och en sjua på dina spön. Jag tror de kastar bättre med lite tyngre linor, särskilt på kortare kast. Med dessa ord lämnade han mig för dagen. Jag fiskade någon timme till utan resultat. Märkligt att Gimåns harrar inte tar mina våtflugor. De har ju fiskat bra under liknande förhållanden tidigare på säsongen.
Lätt frustrerad och med många tankar malande lämnade jag ån, åkte till stugan, duschade inför kvällens middag hemma hos Lars-Åke.
Under middagen senare på kvällen utvecklade Lars-Åke sitt resonemang om spön och linor. Han menar att många spön är underklassade, dvs att man rekommenderar för lätta linor och att många flugfiskare därför har svårt att kasta korta kast med precision. Han hade observerat samma sak hos mig. Längre kast med våtfluga funkade bra, kortare kast som krävde precision och fallskärmskast fungerade sämre. Han menar att jag som så många andra kastar för långt för att ha kontroll över flugorna. Jag sade inte emot honom, men i mitt inre frågade jag mig om jag verkligen kastar för långa kast? Min känsla har ju alltid varit att jag inte klarar av att kasta tillräckligt långt. Kanske är det laxfiskaren i mig som lockar mig till allt för långa kast?
Vi skildes åt för kvällen. Jag var fylld av tankar och funderingar och såg fram emot morgondagens fiske och test av linor. Sov gott och drömde om harrfiske. Vaknade tidigt, åt en riktigt långfrukost innan jag gjorde mig iordning för dagens fiske.
Det började regna när jag svängde in till Lars-Åke. Han hade tagit fram två rullar. Vi började med mitt spö byggt av Nils Kulle. Först min DT-femma som jag menar jobbar bra mot spöt, sedan testade vi en sexa. Lars-Åke studerade spöts rörelser och linans färd genom luften. Märker du att spöt jobbar djupare ner i klingan? Ja kanske svarade jag, men jag känner ingen större skillnad. Sedan testades sjuans lina. Jag gjorde några tveksamma kast. Spöt började leva på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Korta kontrollerade kast utan att jag behövde anstränga mig.
Oj!! blev min spontana reaktion. Jag förlängde kasten och spöt jobbade djupare och djupare utan att överbelastas. Det var nästan som om spöt kastade av sig själv i en naturlig rytm som synkroniserades med mina hjärtslag. Det blev ett helt annat spö än det jag fiskat och trivts med under hela sommaren.
Reaktionen blev densamma när jag testade lina sju på mitt andra spö, Mentorn, ett snabbare och mer kortslagigt spö än Kulle. Vilken skillnad!
Jag visade Lars-Åke ett tredje spö jag hade med. Ett spö jag byggt själv för 15 år sedan på en köpt klinga med Paul Youngs tapering Driggs River. Ett spö med en tydlig parabolisk aktion där spöts topp och bottendel jobbar medan mittensektionen av spöt är styvare. En aktion man enligt Lars-Åke antingen älskar eller hatar. Han menade att detta spö fiskade bättre med min Phoenix DT-5 jämfört med mina andra spön. Då fiskar jag med det spöt idag svarade jag.
Jag åkte ner till ån och började fisket där jag sett ett par vak under gårdagen. Lars-Åke skulle ansluta om någon timme. Inspirerad av gårdagens samtal om hur man kan locka harr att ta en liten torrfluga trots att inga insekter finns på vattenytan knöt jag på en Grayling Steel Blue i storlek 16. Black Zulu och de andra våtflugorna fick ligga kvar i asken. Jag började fiska av den närmsta strömkanten och förlängde sedan kasten så att jag fiskade av även den bortre strömkanten. Lars-Åke hade nog rätt ang Driggs River. Känslan var att de korta kast som krävdes fungerade bättre än igår. Driggs Rivers paraboliska aktion passade mig bra.
Inget hände och jag bytte till en torr Red Tag, storlek 18. När jag lade ut flugan vid den närmsta strömkanten steg en harr omedelbart. Mothugg och krokad fisk!
Efter en kort och ganska odramatisk kamp låg en harr på 49-50 cm i håven. Min lilla Red Tag satt fint krokad i mungipan. Lycklig och lättad vadade jag iland. Jag hällde upp en skvätt whisky i mitt lilla rostfria snapsglas. Solen tittade fram bakom molnen, en sädesärla flög från sten till sten på jakt efter höstens sista insekter. Strömstaren som stod på den närmsta stenen knixade med benen innan den dök ner i det klara vattnet och kom strax upp igen med en nattsländelarv i näbben. Livet var på topp!
Senare på dagen fick jag ytterligare en harr på en liten Grayling Witch och Lars-Åke fick en mycket fin på en Royal Coachman.
Dagarna med Lars-Åke Olson vid Idsjöströmmen har förändrat mig. Jag kan ännu inte säga att jag blivit en bättre harrfiskare, snarare en klokare. Det är en slags lustfylld känsla att jag fortfarande har så mycket att lära trots att jag fiskat med flugspö sedan 1979, trots att jag har ett gott självförtroende som harrfiskare. Ett helt nytt kapitel, eller snarare en helt ny bok har öppnat sig.
Jag fick mitt första flugspö när jag fyllde 13. Allt jag lärt mig om flugfiske, förutom några kastkurser med tvåhandspö har jag lärt mig på egen hand. Genom böcker, artiklar och filmer. Jag har aldrig haft förmånen att ha en lärare, en vägvisare. Att efter mer än 45 år äntligen få tillbringa två dagar med en vägvisare som vägleder mig och med hjälp av mina egna kunskaper och ger mig nya ovärderliga insikter i flugfiskets konst är en förmån, ett privilegium.
Om någon försöker undervisa mig slår jag dövörat till även om undervisningen sker i ett ämne som intresserar mig, men om min lärare är genuint intresserad av sin elev suger jag åt mig kunskaper som en svamp.
Lars-Åke Olsson gjorde just det och jag är honom evigt tacksam!
