Är det över?

I backspegeln ser jag Orkladalen sakta försvinna. Backen efter bron i Svorkmo är brant. Bilen får jobba hårt, det är som om ett gummiband vill dra tillbaka bilen till den prunkande dalen. Men gummibandet brister och bilen verkar nästan vara lättad när den får sträcka ut efter klättringen. 

Jag har en blandning av oro och lättnad i kroppen.

Är det över nu efter mer än 20 års stundtals desperat jakt efter lax?

Det började nog med pandemin och stängda gränser. Jag tvingades då söka efter något annat. Och fann nya dimensioner i det harrfiske jag alltid sysslat med. Hittade Börtnan, trivdes mycket bra med det mer avslappnade harrfisket. Ett periodvis svårt och krävande fiske, men befriat från laxfiskets ångest. 

Husvagnslivets långsamma lunk.

Vägen är smal och kurvig. Svorksjoens camping passeras, Gåsbakken likaså innan vi styr upp på E6:an mot Støren.

Jag var 38 år när jag åkte på min första laxresa till Norge. 

Det tog sin tid, trots att jag under många år drömt om flugfiske efter lax. Efter att ha läst Mikael Engströms berättelser om laxfisket väcktes en stark längtan. Jag är sådan som flugfiskare. Min själ kräver tid. När fördämningen väl brustit väller det fram, den innerliga önskan jag burit på under många år. Det som lockade var förutom de norska älvarna den ångest och hopplöshet som verkade vara grunden i laxfisket. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen av Lidman. Engströms berättelser om det hopplösa i att fiska lax. Ett kast-två steg i en närmast mardrömsliknande loop. Men också euforin och befrielsen när laxen till slut tar flugan. 

Det var något som drog, en lockelse att utforska mitt inre genom ångesten och hopplösheten i laxfisket: 

Och laxfiskarens mantra: 

”Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax” 

Fisket är för mig så mycket mer än att med spö och krok finna bästa metoden för att fånga det tänkta bytet. Det gäller särskilt laxfisket, där fisket, väntan på det förlösande hugget blir en slags yoga, rytmen i kastandet, ett kast-två steg blir i det närmast en meditativ sysselsättning som rensar kropp och själ.

Det är därför jag fiskar med flugspö. Hade det enbart handlat om att fånga fisk hade spinnspöt varit med på mina laxresor. Men spinnfiske finner jag tråkigt och enahanda.

Jag minns första resan till Orkla. Det var 2004 och vi fiskade Ramloan sent i juli. Sam, Peter A, Henry och jag. Allt var nytt och spännande och förväntningarna var på topp. Jag hade inte ett napp på hela veckan. Henry fick en grilse. Trots det var det något som fastnade. Det fanns ett bottenlöst hål i min själ som jag var övertygad om att laxfiskets ångest på något märkligt sätt hindrade från att växa och förtära mig.

Men innan dess, Älvkarleby runt 94. Tappade en storlax på spinnfluga. En brutal fisk som drog ut halva spolen innan den rätade kroken. Försökte bromsa spolen på Ambassadeuren med tummen. Brännmärket satt kvar länge. Men spinnflugfisket var enahanda, tråkigt och konstlat. Jag tröttnade efter bara något år.

Vägen slingrar sig fram genom Gaulas dalgång. Rognes, Singsås, Almås, Haltdalen. Kända platser för laxfiskare. Jag har aldrig fiskat i Gaula och kommer nog aldrig att göra det.

2005. 

Nedre Ekli v 24. Träffade Tomas L och Peter D för första gången. Vi kom att fiska ihop av och till under de dryga 20 år som gått sedan dess. Det inte Mikael Engstöm lärt mig genom sina berättelser lärde Tomas och Peter D mig mer handgripligt. Allt från kastteknik, till fluglinor och flugor. Fick min första lax på första rundan. 6,2 kg silver. Innan jag fattat vad som hänt hade Peter tailat den. Är det inte svårare än så minns jag att jag med förvåning tänkte.

Första mötet med Tomas. Den gigantiska laxen klev av. Hur stor var den? Minst femtonplus! Vi pratar om den fortfarande.

Det var nästa lax som gjorde mig till laxfiskare. Tisdag kväll runt 22.30. Trots högt vatten fiskade jag i-lina och en stor Sunray shadow. En lax tog flugan i ett delfinvak och drog iväg 80 meter. Råden från kamraterna haglade, men jag hörde ingenting. En bubbla hade slutit sig runt mig. Panik rådde. Ett adrenalinpåslag gjorde mig hög som ett hus. Laxen vägde 10 kg. Jag visste nu vad jag sökte. Att ingen ångest i världen kunde få mig att sluta. Jag var fast som i ett beroende.

Senare den sommaren fick jag ett sms från Henry som var i Namsen. Beskedet att han fått tre laxar gjorde mig darrig och kallsvettig. Abstinens helt enkelt. Jag var nära att packa bilen och dra iväg.

Det blev ytterligare två år på Nedre Ekli. Och en lax. Ny i gänget var Christian som ganska snart blev min bästa fiskekompis.

2008 när vi fiskade i Namsen ringer Peter D. Han hade fått nys på ett intressant fiske i Orkla. Tre vald som skulle vara bra. Sex spön. V 26 var ledig. Jag tackade ja utan att tveka. Sedan dess har jag fiskat dessa vald v 26 vecka varje år förutom pandemiåren och 2024 då Orkla stängde pga dålig uppgång på fisk.

Passerar Ålen, svänger av mot Glåmos och Brekken. Vägen ringlar sig runt Aursunden. Vid Brekken svänger vi mot Sverige. Jag tänker mer på harrfiske än på laxfiske.

Åren går, nya ansikten kommer och går i laxgänget. Vi fiskar de tre sträckorna två och två i sextimmarspass. Kärnan är jag och bröderna T, Tomas och Jens. Gurkan hoppar av eftersom han fått tag på en fin sträcka i Gaula. Christian hoppar av av andra skäl. Tomas och Peter fiskar de år de är lediga. Sist in i gänget är Mats och Stefan. Stefan blir min parhäst. Jag trivs bra med honom.

Midsommarafton 2024 runt kl 17.00.

Bilen packad inför årets orklaresa. Slösurfar på sociala medier. 

Orkla stänger från och med söndag! 

Ringer Kvam som har fisket. Han har inte hört något, men bekräftar efter att ha undersökt saken att det stämmer. Vi får pengarna tillbaka. Men inga pengar i världen kan ersätta en laxfiskevecka med de bästa fiskekamrater man kan ha! 

Oskar ringer. Åk till Vefsna tipsar han. Den är öppen och laxen har börjat att stiga. Jag åker inte. Jag fiskar inte lax ensam. Kompisarna och kamratskapet är grejen med en laxvecka. Istället packar jag om bilen, kopplar på husvagnen och åker till Börtnan. Stefan och Gurkan hänger på. Fint harrfiske inklusive en magisk kväll vid en sjönacke. Hålet i själen krymper.

Jag ägnar mer och mer tid att söka harr i Jämtland. Hålet i själen täpps igen allt mer. Det verkar som om jag inte längre behöver den ångest laxfisket frigör. De senaste åren är den utbytt mot en känsla av långtråkighet. Jag har kommit på mig själv med att sitta i vindskyddet och drömma om harrfiske istället för att fundera över taktik och flugval för laxen.

Väntan

2025. Stefan får två laxar. Jag blir utan. Känner ingen ångest över det, mer en känsla av likgiltighet. Men jag gläds med Stefan. Han har jobbat hårt och förtjänar dessa laxar mer än någon annan av oss.

2026. Ett år som måste gå till historien som den sämsta juni någonsin. Det har fångats färre laxar under hela juni än vad det gör en normal junivecka. Trots det finns inget av ångesten och frustrationen över att inte få någon lax. Det jag känner är närmast likgiltighet.

Tänndalen, Funäsdalen, Sveg, Kårböle, Färila, Järvsö, Vallsta, Arbrå. 

Hemma.

Hålet i själen är läkt. Dags att vända blad?

Om jag slutar med laxfisket kommer jag att sakna fiskevännerna mer än jag kommer att sakna laxen. Samvaron och snacket runt middagsbordet. Historierna, samma varje år, men ändå nya. Kamratskapet. Om det är över vet jag inte, men känslan att det är så finns. Harren lockar. Men också augustifisket efter havsöring i norska Vefsna.

Dramatik!

Kvar finns en önskan att skriva en bok om min tid som laxfiskare. Antingen i novellform eller som roman där jag blandar fantasi med verkliga händelser. Hemingway, Kerstin Ekman, Väinö Linna och Susanna Alakoski är tillsammans med Mikael Engström de som inspirerar mig. Engström skrev ett kapitel i Älven rinner genom allt om laxfiske där Dantes Inferno var artikelns röda tråd. Blev så tagen av den att jag köpte Olof Lagerkrantz bok om Den Gudomliga komedin. Efter det har Dante dykt upp i många andra sammanhang. Jag måste nog skaffa boken och djupstudera den. Skildringen av ångest och människans inre resa mot frihet och upplysning stämmer väl in på det laxfiske jag ägnat mig åt sedan 2004. Kanske kan jag nu lämna Inferno och bege mig vidare mot Skärselden för att till slut släppas in i Paradiset?

Jag vet ungefär vad jag vill berätta. Och varför, men inte hur.

I mitt inre viskar Thåström: 

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om. Långsamt flyter floden.”

Svartån 2026. Första turen.

 Jag har sagt det förr.

Till Svartån åker man inte för de stora fiskarna. Man får någon fisk då och då. Det som lockar är åns historia. Lidmans Svartån. Att få dricka sitt kaffe skåda ut över ån, drömma sig bort. 

För en stund släppa taget om en hektisk vardag.

Det har hänt mycket i ån sedan jag för drygt tio år sedan fiskade den för första gången. Den har restaurerats i syfte att återställa en del av de skador den fick av flottledsrensningen som en gång utfördes. Ån har idag fler lekområden för öring, mer varierat djup med flera djupa partier, vilket gynnar öringen.

De som ansvarar för Lidmans Svartån hävdar att de sett att återställningen gynnat öringen. De är fler idag och antalet större öringar tycks också öka, även om de fortfarande är få.

Ärren efter återställningen har sakta börjat att läka, men det dröjer nog ytterligare några år innan spåren är helt borta.

Det är den andra maj. Vädret är på väg att svänga. De senaste dagarnas värme är på väg bort. Den klarblå himlen har ersatts av mulet väder. Prognosen nämner regnstänk framåt kvällen.

Framåt eftermiddagen rullar jag iväg. Jag har förmånen att bo endast några mil från ån, vilket innebär att jag kan fara iväg utan direkta förberedelser när andan faller på. Ryggsäcken är alltid packad. Det räcker med att göra några mackor.

Ån är vacker. Lugna lockande partier varvas med forsar och Svartåfallet några hundra meter nedanför sjöns utlopp. Tyvärr är dammen vid sjön fortfarande kvar. Om den försvann skulle ån kunna återfå sin forna glans. Som en mindre variant av Gimån i Stavre där öringen fritt kan vandra ner från sjön till ån för näringssök under sommaren och för lek under hösten. Den fiskväg som anlades för runt 25 års sedan är otillräcklig. Men så länge sjöarna uppströms tillåts att vara regleringsmagasin åt kraftverken i Voxnan blir nog dammen kvar.

Jag parkerar vid det gamla grustaget. Johannes har härjat även här, men inte lika hårt som vid den mindre ån jag besökte härom dagen. Positivt är att man röjt den lilla vägen till grustaget, vilket gör att jag numera kan ta med husvagnen om jag vill övernatta. Den är ju bekvämare än eldpallkojan.

Det är några hundra meters vandring till eldpallkojan från grustaget. Jag stannar till och spanar av gammal vana från bron nedströms över en mycket vacker sträcka av ån. Den flyter fram i skaplig takt med en oljeslät vattenyta. Det är ganska djupt. En bit nedströms ligger några stenar som borde vara fina ståndplatser för bättre öring. Konstigt nog har jag aldrig sett någon öring vaka på den sträckan.

Eftersom jag inte ser några sländor på vattenytan knyter jag på en våt March Brown. Den är favoriten och sitter för det mesta på tafsen. I rätt storlek och rätt presenterad kan den imitera de flesta sländor som finns i ån. Tunt dressad kan den i vått tillstånd även imitera en nymf. Beroende på var på harens mask man tar pälsen kan man även variera färgen på flugan, från ljust gråbrun till mörkt gråbrun.

Jag har också den bestämda uppfattningen att i Lidmans Svartån fiskar man med de flugor från Lidmans tid. Det begränsar naturligtvis. Det hade säkert ökat mina möjligheter att få en av åns bättre öringar om jag fiskade med guldskallar eller Wolly Buggers i djupgroparna de gånger fisken inte vakar, men så viktigt är det inte att fånga fisk. Det jag söker är något annat. Att fiska för sportens skull är att fiska på fiskens och naturens villkor, vilket innebär att tillfällena när åns bättre fiskar intresserar sig för mina flugor är få under en en vår och försommar. Guldskallar och andra effektiva moderna kreationer passar bättre i andra vatten.

Svartåfallet. Här låg den gamla ålkistan

Jag börjar fisket nedanför Svartåfallet och fiskar mig sakta nerströms. Vissa ställen är besvärliga att fiska då buskar och träd växer intill stranden och det är för djupt att vada med endast vadarstövlar. Trots det saknar jag inte vadarbyxorna. En så pass liten å som denna är det lätt att vada sönder. Och har man vadarbyxor vadar man!

Då och då sätter jag mig ner och spanar över vattenytan. Jag ser någon enstaka mindre Baetis, motsvarande krokstorlek 18, men ingen av dem flyter på vattenytan. March Brown får sitta kvar. Fiskar den med traditionellt våtflugekast snett nedströms så att sveper förbi djuprännor, gropar och andra ståndplatser för öring.

Plötsligt darrar det till i spöt. En liten öring har tagit flugan. Den sitter på ett par sekunder innan den lossnar. Jag fylls av en känsla av glädje och lättnad, fortsätter att fiska av djupgropen bortom huvudströmmen. Hög spöföring gör att flugan fiskar  med strömmens hastighet innan den sveper iväg av den lilla linbåge jag med ett par mendningar skapat. 

Då river det till. En skaplig öring går till väders, drar ut ett par meter lina innan även den lossnar. En förvånad svordom lämnar mina läppar. När adrenalinet pumpat klart känner jag trots allt tillfredställelse. Det var många år sedan en sådan fin svartåöring tog min fluga. Kanske stämmer det att restaureringen gjort öringen gott?

Inget mer händer, förutom att jag skrämmer iväg en orrhöna som på bullrande vingar flyger upp i närmsta träd..

Säsongen har börjat!

Sommarkväll vid Svartån 2026

 Det finns två vägar till Ensamhetens å skriver Hans Lidman i Gäddan som alltid högg. ”Den ena är kort. Den går över berg och myr, genom risig storskog, runt dyiga sjöstränder. Den är otrampad och tunggådd, den tar fram svetten. Men den bjuder på milsvid sikt, och den för rakt genom vildnadens orörda rike.

Den andra är en lång och krokig stig. Den är kantad av sten och stubbar, den rundar blötmyr och vatten. Den stryker förbi igenvuxna kolbottnar och hopfallna kojor, över myrhalsen är den kavellagd. Fläckvis sugs den upp av blåbärsris och ljung, försvinner bland fågelstigarna. Men kommer igen. Den går på fast mark, den är lätt att gå. 

Båda vägarna lockar. Båda ger skönhet, vildmark och möten med djur.

Jag tvekar, väljer.”

Idag tar vi bilen till Ensamhetens å. Nätet av skogsbilvägar har gjort det enklare och bekvämare att komma ut i naturen. Trots det är det längre till Ensamhetens å idag. En vandring är ju också en inre resa som ställer om kropp och själ i riktning mot människans ursprung. Människan som art är ju en vandrare. Vi började vår vandring på den afrikanska savannen. Och det var som vandrare som vi erövrade jorden.

Hans Lidman var som författare kanske mest av allt en vandrare.  Påfallande många av hans berättelser utgår från vandring. Oavsett om det är i Hälsinglands skogar, på Nordkalotten eller i Tiveden.

Pingstafton.

Jag parkerar bilen vid Båtatjärn och påbörjar min vandring till Övre Svartån, eller om det är Ensamhetens å. Här fann vi vargspillning under förra årets försommarvandring efter Svartån. Idag är jag ensam och har Sommarkväll vid Svartån som kamrat och vägvisare. Boken talar direkt till min själ. Det är Sommarkväll vid Svartån jag söker när jag fiskar. Att smälta ihop med omgivningen och vara en del av naturen. Inte en besökare, en gäst eller en inkräktare som begår våld på naturen. Det senare är inte alls ovanligt bland oss flugfiskare. Vi gör naturen till en kuliss i vår jakt på bekräftelse och status i flugfiskets värld. Vi optimerar vår utrustning, vi finslipar tekniken, vi fångar fisken. Visar upp oss i jakt på bekräftelse. Sommarkväll vid Svartån visar att flugfiske är så mycket mer än enbart fångsten. 

Tranorna som häckar på andra sidan Båtatjärn möter mig med ett oroligt skrän. Jag förstår att de ogillar att bli störda av en knattrande dieselmotor och däckens oljud mot den steniga skogsbilvägen. Ljud som inte hör hemma i skogen. Jag ser en trana lyfta. Den gör en cirkel över tjärnen, som om den undersöker om jag är ett hot mot deras unge innan den åter landar på den lilla myrplätten.

Vid Båtatjärn börjar vandringen i stenig tallskog

Halvvägs finns ett vindskydd där man kan vila.

Vandringen till ån är kort. Den går över torr och gles tallskog, över en liten bäck, passerar en tät granskog och en sidofåra av ån innan jag är framme vid sjöutloppet där Svartån sägs börja. Jag har gått stigen många gånger. Den tycks krympa för varje år. Halvvägs finns ett vindskydd. Dit är stigen markerad med vita märken på träden. Därefter blir stigen nästan osynlig. Inte särskilt konstigt. Ån är nästan tom på öring och fisket är svårt. Det tar en halvtimme innan jag når sjöutloppet. Johannes härjningar är betydligt mindre här jämfört med andra delar av hälsingeskogen jag besökt under våren. Skogen är inte brukad på många år och känslan är att markägare, skogsbolag och andra glömt bort denna lilla del av hälsingeskogen. Men jag vet att det inte är så. Rätt vad det är kommer skogsmaskinerna att härja även här och jag får leta upp en annan å när jag behöver en dag i obrukad skog. Jag kokar mitt kaffe och sätter ihop mitt flugspö. March Brown knyts som brukligt på. När kaffet kokat upp sätter jag mig och blickar ut över höljan. Hans Lidman och Stig Elvén drog lott om vem som skulle fiska höljan, där det ofta stod en bättre öring.

Första höljan nedom sjön. Här drog Hans Lidman och Stig Elvén lott om vem som fick börja fiska.

En skräddare har tagit en gul forsslända som inte lyfte från vattnet tillräckligt snabbt

Det är tveksamt om det finns någon öring i höljan idag. Rykten säger att det fångats fisk uppemot kilot i höljan även i modern tid, någon gång på 80-90-talet. Om det kan räknas som modern tid är kanske tveksamt. Idag bryter inga vak vattenytan. De enda som angriper de kläckande sländorna är skräddarna. Jag tänker att naturen, trots sin skönhet är en grym plats. Naturen tolererar inte svaghet utan angriper skoningslöst minsta svaghet. Från skräddarens angrepp på den gula forssländan i den vackra höljan till vargens angrepp på sjuka och svaga älgar. Naturen är dessutom helt osentimental. Alltid med blicken riktad framåt. Alltid med fokus på anpassning och utveckling. Naturens tålamod är dessutom stort. Det är som om naturen förstår att arter kommer och går, att människans tid på jorden en dag är över. Och då tar naturen återigen över. Såren efter skogsbilvägar avverkning och skövling kommer att läka. Men de sår som inte läks är de efter flottledsrensningarna. För det krävs en istid.

En liten stenkista i höljan styrde timret mot en timmerränna

Ån rinner bland block och stenar.

En virvel från en fisk lockar mig att göra några kast

Innan ån rinner ut i ett lugnvatten.

Jag fiskar mig sakta ner mot Sländornas damm. En virvel på en liten nacke visar att det finns fisk i ån. Men den visar inget intresse för mina flugor. Vid Sländornas damm kliver jag ut på den sten som Stig Elvén håvade en öring från. Jag öppnar boken och konstaterar att mycket är sig likt. Höljan är knappt knädjup. Stenarnas gamla vattenlinje visar hur djupt det var när Stig håvade öringen. Borta är också öringarna. Det enda jag ser är stim av elritsor. Jag blir ändå sittande en stund och tänker på berättelsen om Sländornas damm i Det nappar i Svartån. Där skriver Lidman: 

”Jag satt vid en förfallen och övergiven damm vid Övre Svartån, lutad mot den till hälften uppdragna och söndriga dammluckan. Det var vilsamt att sitta mitt bland bråten. Den minde om att flottningens dagar var förbi, den gav ett halvt löfte om att ån så småningom ska återfå sin gamla prägel av orörd vildmark.”

Sländornas damm

Trots att roslingen anses vara giftig söker myran efter dess nektar.

70 år senare är det fortfarande vilsamt att sitta mitt bland bråten. Resterna av dammen och flottningsrännan är nästan helt borta. Delar av Svartån nedströms Nedre Tälningen har återställts efter flottledsrensningar, men så länge utloppet från Övre Tälningen inte rensas är det svårt för öringen att återta sin plats i åns höljor. Öringen behöver kunna vandra obehindrat mellan sjö och å för att kunna växa sig stora. Kvar finns en spillra som omvandlats till bäcköringar. Kanske kan även gäddan lämna ån för bättre jaktmarker i sjön? Och på så sätt lämna mer plats åt öringen.

Rester efter timmerrännan vid Sländornas damm

Berättelsen om Sländornas damm är intressant på flera sätt. I den beskriver Lidman en dagsländas liv från svärmning/parning till nymfens liv under vatten, kläckningen och förvandlingen från submiago till miago. Här namnger han också sländan, Heptegènia sulphurèra som den slända fiskaren ofta kommer i kontakt med. Dess svenska namn är Gul Forsslända, samma slända skräddarna anföll och åt upp vid sjöutloppets hölja. Det var mycket sällan Lidman nämnde sländor på det sättet. 

Jag packar ihop spöt och fortsätter min vandring efter ån. Terrängen är snårig och besvärlig, därför är det bättre om spöt vilar tryggt i fordralet. Ån försvinner i ett moras av stenar och block. Jag följer resterna efter den gamla flottningsrännan.

Timmerrännan fortsätter genom stenmoraset

Resterna efter den gamla timmerränan

Plötsligt öppnar sig stenmoraset och mina drömmars hölja uppenbarar sig. Jag blir sittande en stund, drömmer mig bort till sländor och snyftande vak. Jag gör en oförsiktig rörelse varpå jag skrämmer en liten gädda som solbadat invid stranden. Har gäddan tagit öringens plats i ån?

Plötsligt öppnar sig en hölja i stenmoraset

Efter viss möda kommer jag fram till ett lugnvatten. Ett gåspar har tagit ån i besittning och vaktar uppmärksamt sina nykläckta gässlingar. Jag blir sittande en stund och gässen tappar intresset för mig. Kanske förstår de att jag inte är ett hot mot dem och deras små gässlingar?

Kanadagåsen är ny vid Ensamhetens å.

Där har den funnit en boplats åt sina gässlingar.

De simmar lugnt bort när de förstått att jag inte utgör något hot mot den lilla gåsfamiljen,

En bit nedströms har bävern haft kalas på en björkdunge. Den sista bävern sköts 1842 skriver Lidman i Den sjungande dalen. Jag gläds åt bäverns återkomst. Den kan vara ett trevligt sällskap vid fiske under sena kvällar och nätter.

Hans Lidman fick aldrig träffa bävern efter Ensamhetens å.

Fågelsången tystnar. Det enda som hörs är den tilltagande vindens allt högre brus i träden.  En kallfront sveper obarmhärtigt  bort den ljuvliga försommardagen. Jag tar ut kompassriktningen mot bilen och vandrar sakta bort från ån. När jag når bilen ryter skogen av missnöje över den ovälkomna väderförändringen. Jag rullar sakta hemåt, nöjd med dagen. En dag i skogen, även i den besvärligaste terräng gör gott för själen. På radion pratar de om naturens läkande kraft.

Kommer jag någonsin att fånga en öring i Ensamhetens å?