Höstharr

Finns den perfekta dagen? Vet inte, men ibland är allt så perfekt det bara kan bli.

Det är i slutet på september. Hela mitt inre skriker efter flugfiske. Hösten har varit intensiv, varken flugfiske, familj eller egen tid har kunnat prioriteras. Har äntligen en dag ledig, äntligen en harrfiskedag. Vi kommer tidigt till strömmen. Höstsolen bränner bort morgondimman, lax och havsöringsfiskarna ger sig av efter morgonfisket. Höga klara dagar är harrens tid. Den kallas inte för solfisken utan anledning. Om ett par veckor tar även jag fram havsöringsgrejorna, när det blivit mer höst. Jag blir märkligt lugn när jag är vid denna ström. Ingenting kan störa mig här. Jag vet att harren finns där ute, behöver inte ha bråttom. Det är fiskelycka bara att vara här. Fiskelycka är en märklig känsla. Förstår mig inte på dem som mäter fiskelycka enbart i antal fångade fiskar. Fiskelycka kan inte mätas i antal eller storlek enbart. Det är annat som spelar in, sådant som är svårt att beskriva i ord. Den totala fiskelyckan infinner sig sällan, vilket på sätt och vis är skönt. Då finns det något att längta efter. Jag frågade en vasaloppsentusiast vad det är som driver honom att åka varje år. Det är ju så plågsamt. Han svarade att han sökte efter en känsla, en känsla han upplevt ett år då allt stämde, då han kunde ligga i ytterspår och bara glida förbi övriga deltagare. Jag förstår honom. Jag söker samma känsla när jag fiskar.

Lasse vadar ut till sitt favoritställe, jag sitter kvar och funderar på flugval. Jag fiskar gärna våtfluga, särskilt när jag inte ser några insekter på ytan. Det tråkigaste, men mest effektiva sättet är kraftigt förtyngda nymfer. Det använder jag nästan aldrig numera. Det är sällan jag upplever fiskelycka med dessa flugor, även om jag får mycket fisk på dem. Jag väljer till slut en våt Red Tag och en Partidge & Orange som upphängare innan jag går upp till den övre delen av strömmen. Jag trivs bäst där trots att jag fångar mer fisk längre ner. Jag gillar när fisket är lite svårt. Det utmanar och gör att man inte tröttnar. Pratar lite med en fiskare som just avslutat ett pass på nacken. Han har fått ett par fina harrar på tungnymf, men väntar även han på eftermiddagsvärme och kläckningar.

Jag vadar ut till gropen mitt i älven och påbörjar mitt fiske. En handfull harrar ställer sig nedströms mig och får på så sätt vila i strömmen. Fisken finns alltså på plats. Inga vak och ingen fisk nappar på mina våtflugor. Jag byter fluga, men inget hjälper. Till slut väljer jag en kraftigt förtyngd harörenymf men inte ens den hjälper. Prövar en grönskimrande förtyngd nymf med kopparskallen dold av dubbing. Då biter det. Får två fina harrar och tappar en större fisk. Jag vadar iland. Pratar lite med en av de fiskare som fikar. Den där var stor den säger han. Mm svarar jag. Jag visar min fluga, han nickar gillande. Jag har sett att harren skyggar för guld och silverskallarna i det här klara vädret, fortsätter han. Bättre att dölja förtyngningen. Bäst att invänta kläckningarna svarar jag.

Jag går ner till vår lägerplats och Lasse ansluter. Kaffet smakar och doftar härligt i den höga sensommarluften. Lasse har fått en handfull harrar, den största uppemot 45 cm. De flesta på torrt. Jag byter till en ekorrfluga i storlek 14 och vadar ut nedanför vår lägerplats. Det dröjer inte länge innan den första harren nafsar efter flugan. Mina nerver är på helspänn och jag rycker flugan munnen på fisken. Det tar några missade fiskar innan kropp och själ är synkade med harrens vak och den första krokade fisken är bärgad. Lägger mig ytterspåret och glider fram. Innan jag vadat iland har jag krokat 5 fiskar, den största kanske 40 cm i storlek. Vakbilden skvallrade inte om storleken på fisken.

Sporrad av de fångade fiskarna låter jag ekorrflugan sitta kvar när jag går upp till nacken. Fisket är svårare i och med att strömmen är snabbare och att man måste kasta långt, snett uppströms. Kasten måste landa rätt, det är ett par gropar inom kasthåll som brukar hålla fisk. Landar kasten fel draggar flugan. Det tar några kast att träffa rätt, när det sker stiger en fisk omedelbart. Nerverna klickar och jag rycker flugan ur munnen på den. Den stiger fyra gånger mot flugan innan jag lyckas kroka den. Harren håller fin storlek, ca 40 cm. Känner att det går lätt nu. Glider fram i ytterspåret. Jag missar kanske åtta fiskar på varje fångad fisk. Snett uppströms torrfluga, relativt långa kast i snabb ström är svårt. Jag stakar på i ytterspåret, förbi alla som skriker om sjukt bra fiske, glider förbi dem med ett leende. Jag behöver inte det där. Hög luft, ordentliga utmaningar, goda kamrater och ett spännande fiske räcker för mig. Bättre än så här blir det knappast.

Dagen övergår i eftermiddag, vaken avtar. I gropen vid nacken syns fyra riktigt fina harrar. De har funnits där hela sommaren, de har varit mycket svåra att fånga. Tror att de blir skrämda även om de står kvar i gropen. Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök och knyter på en riktig sjunkbomb. Det räcker med att ha ett par meter lina samt tafsen ute. Mer mete än regelrätt flugfiske. Det som gör det spännande är att man ser både fluga och fisk. Harrarna ignorerar helt den tunga nymfen. Trots det så fiskar jag på. Plötsligt stannar linan upp, jag ser varken fisk eller fluga. Bottennapp? Jag tar i så att mitt mjuka splitcanespö böjer sig till handtaget. Då börjar linan röra på sig. Det är fisk! Jag håller pressen fortsatt hög samtidigt som jag spanar ner i vattnet. Jag har en och en halvmeter fluglina och tafsen utanför spöspetsen och linan pekar rakt ned. Då ser jag den, den största harr jag någonsin sett i verkligheten. Bröstkorgen bankar, tiden stannar, harren börjar röra sig. Har du stor fisk på ropar en fiskare från andra stranden. Då lossnar flugan och flyger upp ur vattnet som en missil. Jag förbannar min otur, men tänker samtidigt att jag får skylla mig själv. Jag förtjänade inte denna fisk, visste det egentligen redan när jag knöt på sjunkbomben. En nyttig läxa. Jag måste våga lämna sjunkbomberna hemma och vänta in den tid då harren väljer att stiga till en torrfluga eller våtfluga. Jag kliver iland går ner till vår lägerplats, dricker den sista kaffeskvätten som svalnat ordentligt i termosen, packar ihop utrustningen. En näst intill perfekt dag.