Det jag glömmer bort mellan Älvkarlebypremiärerna är att det alltid blåser mer eller mindre hårt, oftast från fel håll, vilket försvårar kastningen. Aldrig mer tänker jag efter den sjuttielfte vindknuten. Ändå står jag här varje år. Traditioner är viktiga. Det är också bra att börja säsongen med svåra förhållanden. Det kan ju liksom bara bli bättre då. Lördagen är svår, nordanvind i ansiktet och kallt så att det fryser i spöringarna. Går ner till Kistan, sätter ihop spöt och gör säsongens första runda. Känns bra att äntligen vara igång. Skönt att slippa iskanter i år. Det gör det lättare att fiska där man vill. Vinden rycker och sliter i linan det är svårt att kasta. Spöt laddar inte och jag får tailing loops i var och varannat kast. Ett par vindknutar efter varje runda gör också sitt till.
När jag gått min runda har jag fått sällskap. En flugfiskare sitter vid eldstaden och puffar på en cigarr. Jag börjar nog röka cigarr och pipa när jag blir pensionär. Det doftar gott och verkar avkopplande. Vi pratar om ditt och datt, liksom testar varandra i fiskesnack och flugfiske. Min nyvunne kamrat verkar vara av det rätta virket. Eftertänksam och lugn. Under tiden vi sitter där kommer två yngre grabbar och går en varsin runda. Den ena tappar en fisk, den andra går bom. Det gör inte så mycket säger han, jag fick en högre upp.
Cigarren är färdigrökt och det är dags för fiskekamraten att gå sin runda. Han fiskar snyggt, lugnt och metodiskt, får ganska snart två små öringar. En skicklig fiskare som vet var fisken står och hur flugan ska presenteras. Det vet jag också men får inte till det i den hårda motvinden. Mulle ringer, han har fått en fin öring på insidan av Rabben. Det är en mixad sträcka och så fort han fått sin fisk kom det ett gäng spinnfiskare, vilket omöjliggjorde fortsatt flugfiske. Tråkigt att spinnfiskarna inte kan fiska rörligt på de mixade sträckorna. Ett kast, ett steg nedströms innan nästa kast. Vanlig vettig sportfiskehänsyn kan man tycka, men inte. De flesta växer fast så fort de får ett spinnspö i handen. Det gäller även de som använder både flug och spinnutrustning. Rörligt fiske, hänsynsfullt och rätt. Stillastående fiske, egoistiskt och fel.
Nåväl, det finns fisk i älven och de hugger. Får jag bara till kasten så borde jag kunna lura en.
Jag kämpar på i den besvärliga vinden, men det funkar helt enkelt inte. Lämnar Kistan och söker mig uppströms. Klaras fiskas av spinnfiskare, så jag går förbi. Ibland kan det stå fisk i bakvattnet som bildas där vid vissa vattenstånd. Nedre delen av Haröarna är ett trevligt ställe. Fiskar bra med lätt utrustning, särskilt om det varit ofiskat ett tag. Det kan bli lätt sönderfiskat och då ställer sig fisken längre ut. Nu har ingen fiskat där på ett tag, efter några kast förstår jag varför. Vinden är än omöjligare här än på Kistan. Jag går en runda, knallar sedan upp till Mulle som fiskar övre delen av Haröarna.
Vi tar en kopp kaffe, resonerar lite om dagen, blåsten och kastteknik. Du får inte upp spetsen tillräckligt högt upp i bakkastet, hävdar Mulle. Det är vinden som flyttar klumpen uppströms i framkastet påstår jag. Pröva Snap-T säger Mulle, det är bättre att flugan fiskar även om kasten blir något kortare. Det är tomt vid Kistan, ska vi göra ett sista försök? Solen skiner, vinden viner, vid Kistan är vinden något lättare att hantera.
Jag kliver i. Mulle tar en eftermiddagsvila. Snap-T fungerar bra. Inga vindknutar, ett par meter kortare kast. Når jag ut till kanten där fisken brukar stå? Ett kast, ett steg. Flugan är en Allys Shrimp bunden på en förtyngd koppartub. När jag fiskat av halva sträckan stannar linan upp, jag lyfter spöt. Fast fisk! Att jag aldrig lär mig! Kontrollerade kast, något kortare än min maxförmåga är alltid bättre än att alltid försöka kasta på max. Jag börjar vada in mot land, ropar efter Mulle. Han sover och hör mig inte. Står och stångas med fisken en stund innan den skäpper . Jag fiskar klart rundan, går med tunga ben upp till bänken. Mulle vaknar med ett stönande. Sprängsten och kross är inte den bekvämaste av madrasser. Mulle kliver i, fiskar lugnt och metodiskt. Han fiskar med ett 13.6 fots laxspö och kastar därför längre. Han är en bättre kastare än vad jag är, trots det får vi ungefär lika mycket (lite) fisk när vi fiskar tillsammans. Han lyfter spöt, sänker det igen och slår ut med armarna. Tappad fisk! När han kommer upp kliver jag i på en gång. Det verkar hett nu. Jag fiskar mig nedströms, nerverna är på helspänn. Någonting stramar upp linan, jag lyfter spöt. Ingenting. Fisk eller sten? Har inte haft bottenkänning just där tidigare under dan.
När jag kommer upp till bänken har Mulle börjat packa ihop. Jag kliver i för en sista runda. Min Allys Shrimp sitter kvar. Efter en stund känns det konstigt. Har flugan hakat upp sig? Flugan är borta, måste ha snärtat bort den. Byter till en squidliknande rosa sak med hantelögon. Flugan hinner knappt landa innan det dunkar till. 4-5 meter lina rinner ut innan jag hinner reagera. Jag känner direkt att det inte handlar om en av de mindre öringarna som oftast biter i mina flugor. Ingen jättefisk, men ändå. Efter några nervösa minuter är den på land.
