Ofta kan man läsa på sociala medier "C/R en självklarhet" eller liknande formuleringar. Och visst är det självklart. Att slå ihjäl mer fisk än vad man kan äta färsk är rovfiske. Tivolifiskar från put & takesjöarna är undantagna. De regnbågar och rödingar jag pimplar upp under vintern hamnar i frysen för vidare befordran till släkt och vänner. Det är ju liksom syftet med dessa fiskar.
Trots att det för mig är självklart att släppa tillbaka den vilda fisk jag inte behöver reagerar jag då och då på fenomenet Catch & Release. Det jag reagerar över är inte det självklara i att släppa tillbaka fisk utan det rovfiske som ibland blir konsekvenserna av C/R-fisket. C/R har blivit som en religion, någonting sektliknande. Det primära är att släppa tillbaka all fisk man fångar, helst efter det att man tagit en bild som läggs ut på Facebook eller Instagram. Allt annat verkar oviktigt. En kultur jag har svårt att känna mig hemma i och förstå.
Det händer då och då att någon sportfiskare blir uthängd på sociala medier för att hen slagit ihjäl en fin fisk. Sportfiskaren i fråga får löpa gatlopp och anses vara en dålig sportfiskare som inte förstår att C/R är det enda rätta. Detta trots att regelverket i det aktuella vattnet tillåter att man slår ihjäl den aktuella fisken. Samma personer kan samtidigt hylla den som på en dag fångar och återutsätter 48 harrar och skriver "C/R, en självklarhet" på sociala medier. Det här beteendet är särskilt vanligt hos de yngre tatuerade livsstillsflugfiskarna. Det är som om det blivit en tävling, mest C/R vinner. Priset verkar vara bekräftelse på sociala medier. Ett slags bevis på att man duger, att man är välkommen in i sekten.
Det är alltså en dödssynd att ta upp en fisk till middag, men helt ok att fånga och återutsätta 48 st? Att visa respekt för naturen och för de fiskar som är målet för vår hobby borde vara självklart. Jag menar att det är respektlöst mot naturen att fånga 48 harrar på en dag, även om samtliga återutsätts. Eftersom det alltid finns en risk att skada fisken vid återutsättning så kan inte C/R handla om att släppa tillbaka fisk enbart för att kunna fortsätta sitt fiske.Det bästa vore om det fanns någon form av fångstbegränsning inom ramen för C/R. När man fångat (och återutsatt) det maximala antalet fiskar som regelverket tillåter har man helt enkelt fiskat klart för den dagen.
Det fina med vår hobby är att sportfiske är så mycket mer än att bara fånga fisk. Det kan vara allt från en strapatsrik vandring till fiskevattnet till minnesvärda möten med djur eller andra naturupplevelser. Det kan också handla om litteratur, att tillverka egna flugor, spön, knivar, håvar och annan utrustning. Sportfisket kan ge upphov till andra intressen som fotografering eller entomologi. Det är så mycket mer än att bara blöta en krok.
Det är i mina ögon rovfiske och inte sportfiske att fånga och släppa tillbaka 48 harrar på en dag och dessutom skryta över det. Man har blivit fartblind och drabbats av girighet, en av våra största dödssynder. Jag har också varit girig och fångat kanske inte 48 harrar, men mer fisk än jag kan försvara på en dag. Länge trodde jag att det var meningen med mitt fiske. Mina flugor bands i syfte att fånga så mycket fisk som möjligt. De blev tyngre och tyngre och gick till slut knappt att kasta med. Det löste jag med längre spön och extremt taperade wf-linor, då går det hjälpligt att få ut tjecknymfen. En dag tröttnade jag, vadade iland och blev sittande länge på stranden tomt stirrande.
Sakta men säkert växte en insikt fram. Tjecknymfen är ingen fluga utan ett tävlingsredskap, utvecklat för tävlingsfiske och inte för flugfiske.Tävlingsfiske handlar om att fånga så mycket fisk som möjligt och då är det självklart att onödiga delar av sportfisket är överflödiga. De försvårar ju möjligheterna att vinna fisketävlingen. Överför vi detta tänk på flugfiske har flugfisket förlorat sin själ. Jag har därför slutat med tjecknymfer och andra bly eller tungstensförtyngda flugor. Jag har också slutat att fånga 48 harrar på en dag. En bra dag vid fiskevattnet gör jag många uppehåll i mitt fiske, jag fikar, antecknar, fotograferar. Kanske har jag en bok med mig. Jag fiskar mindre men upplever mer. Jag slutar att fiska för dagen om jag får upp emot tio harrar. Det troliga är att samtliga återutsatts. Jag kommer aldrig skriva på sociala medier. "En bra dag vid ån. Tio fina harrar. C/R, en självklarhet!" Om jag skriver något så handlar det om upplevelsen. Jag behöver inte flugfiskebekräftelse på Facebook. Min flugfiskestig leder mig bort från sekten, mot friheten, mot ensamheten.
