För andra året i följd börjar säsongen med kompisfiske på Lilla Malma utanför Malmköping. Det är stor regnbåge och c/r som gäller. Jag fick 7 fina regnbågar på knappt ett dygns fiske. Den största regnbågen vägde kanske 3 kg. Ett hyfsat bra resultat med mina mått mätt. Det är lite grann som en pimpelpremiär, samma goda stämning kryddat med en del trevligt fiskeljug.
P/t och c/r är något jag funderat på under några år. Jag testar tankar, stöter och blöter i syfte att finna en väg framåt som funkar för mig. Konsekvensen är att jag fiskar allt mindre i p/t-vatten. Jag vill att fisket ska fungera mer hållbart än vad det gör idag. Vi har ur ett helhetsperspektiv blivit bättre på att förvalta vatten och fiskbestånd jämfört med när jag växte upp, mycket går åt rätt håll. Fiskevård idag handlar mer om återställning, biotopvård och fångstbegränsningar. Samtidigt har kraven på stora fiskar lett till att perspektiven skruvats en aning. En tvåklios regnbåge väcker knappt någon uppmärksamhet längre. Jag minns min första kilosregnbåge. Jag var åtta eller nio år och fiskade i Björktjäratjärn i centrala Bollnäs. På den tiden planterades öring och regnbåge i tjärnen. Minimimåttet var 25 cm och de flesta fiskar var i den storleken. Jag fiskade med en Abumatic 120 och ett massivt glasfiberspö på kanske 7 fot. Fisken som svalde mitt maskagnade bottenmetetackel var så stark att jag föll ner i vattnet och så stor att farsan struntade i att skälla på mig för det. Det här var på den tiden då barn fick vistas vid vatten utan flytväst så det var inte riskfritt att ramla i. Han var så stolt över att jag fick en så stor fisk att han menade det hörde till att ramla i vid våldsamma och dramatiska bataljer med drömfiskar. En annan stor fisk jag minns från samma tid var farsans röding på 7,5 hg från Bolletjärn. Även den var en drömfisk på den tiden.
Jag blir mer och mer övertygad om att vi måste ändra vår attityd till fiske. Det räcker inte att ha en bra förvaltning, en insikt att vi bara ska beskatta räntan på fiskkapitalet. Vi måste också fiska annorlunda. Varför inte en fångstbegränsning trots c/r? En fångstbegränsning inte bara för fiskens skull, men också för fiskarens skull. Jämför med jakt. Där skjuter man sin kvot och avslutar jakten. Varför kan vi fiskare inte tänka så även när vi återutsätter fångsten? När man fångat sin kvot avslutar man sitt fiske. Vi måste också ändra attityden till storleken på odlad fisk om p/t-vatten ska kunna motiveras ur ett hållbarhetsperspektiv. Frågan om varför fiskarna måste vara löjligt stora? Jag vill hellre ha en 7 hektos i perfekt kondition än en pelletsstinn 3 kilosfisk även om den har hela och fina fenor. En 7 hektos som går efter en vasskant och sörplar i sig sländor. En semivild fisk som har utvecklat den vilda fiskens beteende.
I Hela Hälsingland publicerades en insändare som menade att man bör förbjuda c/r-fiske. Anledningen är att det är djurplågeri. På sätt och vis förstår jag om en som inte fiskar kan vara kritisk till att vi sportfiskare leker med fisken för vårt höga nöjes skull. Det är därför också viktigt att vi fiskar med gott omdöme och visar fisken respekt. Problemet med insändaren var att den egentligen inte värnade fisken, den värnade den småskaliga vattenkraften. Om man förbjuder c/r och istället odlar fisk behövs inga fria vandringsvägar läste jag mellan raderna i insändaren. Fiskeintresset, inte behovet av att återställa de ekosystem människan en gån förstört är enligt insändaren den enda orsaken till att den småskaliga vattenkraften är hotad. Sanningen är den att den småskaliga vattenkraften inte längre behövs. Det finns helt enkelt bättre och mer miljövänliga sätt att producera småskalig el, exempelvis solenergi.
Helgen på Lilla Malma visar att även jag har en lång väg att gå innan jag är mogen att i handling agera i enlighet med mina funderingar. Jag hade kunnat fiska annorlunda, med andra flugor och nöjt mig med 3-4 fiskar istället för att fiska så intensivt att jag fick träningsvärk av allt kastande. Sommaren kommer därför att användas till att omsätta mina tankar i praktisk handling. Oavsett vilket vatten jag besöker är min ambition att göra färre kast och att fånga färre fiskar. Det kräver självdisciplin, särskilt i vatten där harren ibland biter på allt man presenterar för den. Självdisciplin som kräver en hård insats att jobba upp.
