Om eltejp, ett splitcanespö och dess förmåga att drilla storlax.

”Har du betalt mer än tiotusen för ett spö som man måste sätta ihop med eltejp?” "Splicade skarvar är de mest hållbara skarvar som finns för splitcanespön” svarade jag. ”På ett spö med holkar skapar holken en risk för en brottsanvisning och kastar man speykast belastar man spöt oerhört hårt, därför är splicade skarvar att föredra på splitcanespön.”

”Men eltejp?” Skepsisen i brorsans röst var tydlig. ”Den stora utmaningen” replikerade jag ”är att få tag på genomskinlig eltejp. Den stör inte spöts utseende.” Den tejp jag använder har jag köpt i sportaffären. Fotboll och ishockeyspelare använder den för att tejpa fast benskydden.

Jag är mycket nöjd med mitt nya spö. Det är utformat helt efter mina önskemål i form av utseende, handtag och rullfästets placering på handtaget. Spöts aktion utgår från Ulf Löfdals syn på hur ett modernt splicanespö ska arbeta. Egenskaper som är lite av en spegelbild av min egen syn på hur flugspön ska vara utformade. Mitt Salar Scandi #9 som är namnet på spöt är optimerat för en 34 grams klump och jag har köpt det främst för havsöringfiske i Harmångersån och laxfiske i mindre älvar. Vid två av våra tre sträckor i Orkla passar spöt perfekt. Vid den tredje sträckan krävs lite längre kast och då passar kanske mitt 14 fots spö bättre. I alla fall vi normalt vattenstånd. Går det två-tre decimeter högre går laxen närmare vår sida och då funkar spöt perfekt.

Nacken på Öya. Kanske den vackraste nacke jag fiskat.

Får jag en lax på Øyas nacke när den nedgående solen färgar himlen röd uppfylls mina drömmar för laxveckan. Nacken på Øya är den vackraste laxpool jag någonsin fiskat. Korta kast, försiktig vadning är metoden.

Resan till Orkla går via Sveg-Tänndalen vilket gör att vi åker efter Gaula ända till Gaulfossen. Det bygger upp lust och förväntningar inför laxveckan. Vi känner oss som barn på julafton. Tänker på en intervju med kronprinsessan Victoria inför hennes 40-årsdag. ”Jag känner mig inte som 40” säger hon i intervjun. Hur känner man sig när man är 40 eller 50? Om det innebär att pirret i kroppen inför laxfiske, semester eller den lustbetonade nyfikenheten dämpas som är förväntningarna på en åldrande person kommer jag förhoppningsvis aldrig att bli gammal. Jag hoppas jag dör nyfiken.

Samtliga i gänget är erfarna laxfiskare, vilket gör att det finns mycket att lära samt många laxfiskehistorier att berätta framåt mitten på veckan när laxångesten kommer krypande. Känslan av meningslöshet när man fiskat i dagar utan att ha fått något. Ordentliga portioner laxfiskeljug är ångestdämpande och gör att man fiskar vidare. Har under mina snart 15 år som laxfiskare aldrig upplevt en laxvecka utan laxångest. Ibland tror jag att det är för ångesten jag fiskar lax. Jag kan inte säga att jag mår bra av laxångest, men jag tror att själen behöver den, i alla fall min själ. Laxångesten tömmer själen och filtrerar bort vardagens orena tankar, vilket hjälper till att lägga saker och ting på rätt plats i själens skrymslen och vrår.

Vi är framme! Orkladalens ljud och dofter hälsar oss välkommen genom ett lätt regn. Pulsen stiger rejält när vi lämnar in vår utrustning för desinfektion. Det här egentligen en laxveckas bästa tid. Hela veckan ligger framför oss med drömmar om dramatiska laxdrillar.

Det är min nionde resa till Storstuggu Kvams sträckor, vilket innebär att jag börjar kunna sträckorna rätt bra. Ändå lär jag mig något nytt varje år som förändrar mitt sätt att fiska sträckorna och mitt sätt att fiska lax. Utifrån de senaste två årens erfarenheter har jag förändrat mitt sätt att fiska framför allt Øya och Vikabukta. Kortare kast, försiktigare vadning, lättare linor så att flugan kan fiska hela kastet utan att fastna i botten. 

Trots att min ambition är att minimera min utrustning har jag med mig många spön, kanske för många. Jag vill ha två spön vid varje sträcka. Olika bestyckade så att jag kan fiska varierat. Flugvalet styrs av vattentemp och väder. Jag har hämtat inspiration från vårens skotska laxfiske och mina samtal med ghillien Gary om flugor hur man fiskar dem. Jag visade honom mina orklaflugor och han ansåg att de var stora. Så stora flugor använde han bara vid harling. De nya flugor jag gjort inför säsongen är samtliga mycket tunt dressade shrimpflugor. Ska bli intressant att testa mina nya flugor, det ska också bli intressant att testa mig själv när laxångesten kommer. Klarar jag av att hålla i eller byter jag till mina gamla och mer säkra flugor?

Bilar och spön riggade för laxfiske!

Lotten avgjorde att jag och Gurkan börjar på Øya. Jag sätter därför ihop de två spön jag helst fiskar med där. De andra spöna få vänta. Vi hinner inte ens dricka första koppen kaffe innan den första laxen visar sig. Kaffet dricks upp i ett huj och fisket börjar. Den första rundan är viktig. Den sätter känslan för veckan. Att behålla pirret i kroppen samtidigt som att fiska lugnt och metodiskt är en balansgång som tagit mig år att lära. För varje kast jag gör töms själen på vardagens bekymmer och fylls på med laxfiskets alla nyanser. Reningsprocessen har börjat.

Maelhåggån

Söndag morgon

Mycket lax i älven även om ingen visat intresse för våra flugor. Morgonens fiske sker i Mælhåggån. Det är min tur att gå ut först. Jag vill testa splitcanespöt även på denna sträcka trots att det kanske kastar något för kort för att nå laxens ståndplatser i poolen innan jag tacklar upp min fjortonfotare. 






Flugan jag fiskar med är inspirerad av en fluga jag fick av ghillien Gary när jag var i Skottland. En enkel fluga av shrimpmodell. Färgerna är Mickey Finns gulröda och jag bundit den mycket tunt. Jag börjar högst upp i poolen och fiskar mig neråt mot den första ståndplatsen. Spöt kastar bättre än jag trodde. Jag når den strömkant som gett mig en del fina fiskar under tidigare år. 14-fotaren får nog förbli oupptacklat. Jag fiskar mig neråt med ganska raska kliv. 

Linan stannar till när flugan är mitt på blankfläcken utanför vindskyddet. Den välbekanta tunga dragningen i linan gör att jag höjer spöt. Fast fisk! Det plaskar till och en stjärtfena visar sig. ”Är den stor?” frågar Gurkan. ”Vet inte” svarar jag ”kanske fem kilo”. Den drar iväg neråt nacken men stannar på säkert avstånd från suget. Jag sätter full press på laxen. Den känns tung, betydligt tyngre än de fem kilo jag bedömde det till när den högg. Jag ökar pressen. Det är viktigt att laxen aldrig får vila. Det är Tomas som lärt mig att man ska ta laxen hårt. Är de dåligt krokade så lossnar de oavsett hur försiktig man är. Får laxen vila tar fighten onödigt lång tid och risken att den lossnar. Dessutom är en kortare fight att föredra om man ska återutsätta fisken. Jag ökar pressen. Spöt svarar mycket bra på den ökade pressen, vilket ger mig trygghet inför den fortsatta fighten. Laxen simmar uppåt efter den motsatta stranden förbi två stenar. Tack och lov fastnar inte linan på någon av stenarna. Den parkerar bakom en sten i inloppströmmen. Jag pressar med allt vad jag har vilket får fisken att följa med mot mig. ”Den ser ut som en sjukilos” hojtar Gurkan. Den parkerar på botten utanför en sten på min sida. Att kämpa med en pigg fisk på kort lina är vanskligt. Den hårda pressen börjar kännas i min vänsterarm. Mjölksyran fyller armmusklerna. Tur att spöt har bättre ork. Laxen går tillbaka till andra sidan, vid inloppströmmen. Jag tvingar den tillbaka till min sida. ”Det kan vara en tioplussare” ropar Gurkan med tydlig upphetsning i rösten.

Jag försöker att låta bli att lyssna! En tioplussare innebär nytt PB. Jag måste lägga undan dessa tankar. Får inte tappa nerverna nu när fighten går in i sitt slutskede. Måste hålla mig kall och lita på min erfarenhet. Laxen vänder upp sidan. Den är stor! Mycket över mitt nuvarande pb på 10 kilo. Andra rusningen. Den ställer sig åter bakom stenen vid inloppströmmen. Mjölksyran bränner i armen. Jag biter ihop allt jag kan. Tankarna på nytt PB måste hållas tillbaka, jag får inte tappa nerverna nu. Då kan jag ställa till det och fisken kan lossna. Samma gäller naturligtvis för Gurkan som ska håva fisken åt mig. Han måste följa mina instruktioner och inte förivra sig. Fisken är mitt ansvar, även håvningen. Lossnar den måste det ske för att jag gör ett misstag, inte på grund av den som håvar förivrar sig. Jag vet att jag kan lita på Gurkan, han har håvat lax åt mig tidigare. Tyvärr är det nästan ingen strand på Mælhåggån. Lite sten, sen börjar en tät lövskog. Det gör att det är svårt att styra fisken mot håven. Gurkan för ner håven bakom fisken, vilket får den att gå tillbaka till inloppströmmen en tredje gång. ”Flugan sitter fint i mungipan och det är en hanne” säger han. Jag jobbar in den tillbaka, laxen vänder upp sidan. Ett tecken på att den börjar bli trött. Fiskens storlek tillsammans med att jag saknar plats på stranden att förflytta mig som jag vill gör mig nervös. Gurkans ord lugnar mig. Har jag fått in den tre gånger får jag in den såväl en fjärde, femte eller så många gånger som krävs. Håller jag bara nerverna i schack kommer laxen att gå tillbaka till stenen vid inloppströmmen  och jag kommer att få tillbaka den till en position där den kan håvas. 

När laxen kommer in för fjärde gången är den så trött att den inte reagerar på håven. Trots att håven är stor känns den trång. Håvningen sker utan dramatik. Fisken är stor, ofattbar stor. Eftersom det är en hanne väljer jag att behålla den. 

13,75 kg hanlax,inte nystigen men i utmärkt kondition.

Känslorna nästan knockar mig. Inte ens när jag långt senare skriver detta kan jag finna de rätta orden som beskriver mitt inre. Det är helt enkelt för stort i förhållande till mig förmåga att formulera mig. 13,75 kg och 112 cm. Ofattbart stort, ofattbart att man med ett spö, lina och en liten fluga kan fånga älvens starkaste invånare. Det tog mig 12 år att förbättra mitt PB på lax. 

Nästan allt jag önskade har slagit in och fungerat över mina förväntningar. Det går minst lika bra att fiska lax med ett 11 fots splitcanespö. Ett spö med ett modernt spös egenskaper, ett spö som tar min fluga dit jag vill utan att axlar och rygg tar stryk efter en veckas hårt laxfiske. Ett spö som ger mig välbalanserade kast med smala linbågar. En fluga inspirerad av en skotsk ghillies syn på hur en laxfluga ska vara uppbyggd. En idé om hur jag ska fiska poolen. Samt en otrolig tur att det stod en bitvillig lax just där just då.

Även om jag är en stor förespråkare för c/r tar jag hem laxen.

Laxveckan fortsätter som om den vore en dröm. Jag gör mina kast i harmoni. Knappt någon laxångest trots att jag inte får några fler fiskar. Jag tacklar inte upp fler spön. De två jag satte ihop inför första rundan på Øya fiskar jag med hela veckan. Jag når dit jag vill. Jag deltar i snacket om laxen, om flugor om erfarenheter som gett upphov till fiskehistorier. Jag fångar upp ett och annat och lägger till nya bitar till mitt laxfiskepussel. Framför allt historierna om flugor och tafsar ger mig tankar och idéer för framtida laxfisken. Flugor av shrimptyp har gett mig fina fiskeupplevelser de senaste åren. Jag tänker nu vidareutveckla mina flugor under vintern.

Flugan av shrimptyp. Inspirerad av en skotsk ghillie.
Den har ännu inget namn.

Veckan gav oss sammanlagt fem fina laxar fördelade på tre personer. Ett sådär resultat om man ser till antalet fiskar. Den gav oss också nya fiskehistorier att berätta. Jag har pratat om min 10-kiloslax från Nedre Ekli under 12 år. Nu har jag en ny historia att berätta. En historia som blir bättre och bättre för varje gång jag berättar den.

Och ja, ett flugspö för mer än tiotusen som man tejpar ihop är värt varenda krona när det kommer till att betvinga en storlax upp ur älven. Inget annat spö jag äger har klarat det lika bra!