Äntligen fanns det tid att ta en helg i Ljungan. Sommaren har ägnats åt en del annat än flugfiske där en resa till Skottland var höjdpunkten. Sista helgen i augusti var det äntligen dags. Har jobbat intensivt ett par veckor så det känns skönt att kunna varva ner med flugfiske och husvagnsliv. Husvagnen är ny. Det var efter en helg i Linsell hustrun och jag insåg att en lite större vagn gör husvagnslivet lite bekvämare. Det ösregnade hela helgen och därför var det för ruggigt att sitta i förtältet. Den gamla vagnen har fungerat väl när jag varit ensam eller när jag endast använt den att äta och sova i. När vi är två var den lite för trång. Vår nya vagn, en Solifer 450 Artic årsmodell 86 är en dryg meter längre invändigt. Den är också bättre utrustad vilket gör den bekvämare.
Planen för helgen är tvåhandsfiske lördag och harrfiske söndag. När jag kommer upp till Allsta fiskecamp märker jag att midjeväskan med laxflugorna är kvar hemma. Tack och lov hittar jag en Sunray Shadow i bilen. Sett ur den positiva sidan får jag inga problem med flugvalet…
 |
| Kaffepaus på Allstaholmarna |
Tillbaka till husvagnen tittar jag på en film, Där floden flyter fram. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen. Det som först fängslade mig var fisket. Långt senare förstod jag filmens kärna, nämligen: ”Varför är det så svårt att hjälpa dem som står oss närmast? Även om den som behöver hjälp inte tar emot det vi har att ge, kanske för att det vi har att ge inte är det som den behöver? Vi kan ändå älska dem, älska dem gränslöst och villkorslöst.”
Läser också senaste numret av Allt om flugfiske. Veckorna efter sommarledigheten har varit så intensiva att jag inte hunnit läsa den riktigt ordentligt. Det finns några riktigt intressanta artiklar, varav en inspirerar mig att testa vid harrfisket i Viforsen, en metod som kallas ”The dual”. Det är fiske med upphängare där torrflugan är upphängare och en nymf eller våtfluga fungerar som ändfluga.
På ledarsidan skriver chefredaktör Johan Klingberg en intressant text om trender inom flugfisket. Han skriver bland annat
”En annan trend, betydligt mer filosofisk, är att allt fler flugfiskare både i USA och i Sverige i allt högre grad strävar efter en skön helhetsupplevelse. Under lång tid har ofta samtalen kring en lyckad fisketur kretsat till antalet fångade fiskar eller stora fiskar för den delen.// En god vän till mig gick under vår USA-resa ifrån ett ställe där stod fullt av vakande fisk. Han tyckte det var för enkelt, att fånga 20 regnbågar där var ingen match. Dessutom skulle han knappast minnas fler än tre-fyra av dem. Bättre då att leta upp en fisk som kräver lite utmaning, som om han lyckas lura den skulle ge ett skönt fiskeminne för livet”
Det är ord som gläder mig. Jag har länge varit inne på samma resonemang. Med en filosofisk hållning till flugfiske får i alla fall jag en större behållning av mitt fiske. Det handlar inte bara om att fånga fisk, det handlar minst lika mycket om sättet fisken fångas på, den omgivande naturen mm. Att med en tjecknymf eller en tung guldskalle och en aggressivt taperad lina kötta upp 20-30 harrar i Viforsen är ingen konst. Jag vet för jag har gjort det många gånger. Jag ser det som en större upplevelse att fånga någon eller några av de större harrarna som står i gropen på nacken med korta uppströmskast och en fluga bunden av naturmaterial, kanske lätt förtyngd med koppartråd. Jag vet att en del av mina flugfiskebröder på grund av min syn på flugfiske ser mig som en snobb, en stofil som helst vill leva i svunna tider. Förutom att det inte är sant gör det mig ingenting. Håller de i sitt flugfiske kommer de själva att en dag rensa flugaskarna på tjecknymfer, tunga guldskallar, sqirmys, jiggys och allt vad de nya hypereffektiva flugmönstren heter och finna en annan väg i sitt fiske. De kommer att inse att flugfiske är så mycket mer än att till varje pris kötta upp fisk och lägga upp bekräftelseselfies på sociala medier. Jag är övertygade om att de liksom jag blev, en dag blir mätta på den sortens flugfiske. Det är en återvändsgränd, fast man inser det inte förrän man står där med snoken intryckt mot väggen. Jag fick näsan krossad av den väggen, vilket smärtade. Idag är jag trots allt glad över att jag sprang in i flugfiskevägen eftersom det tvingade mig att ifrågasätta mitt fiske, vilket i sin tur ledde in mig på den stig jag vandrar på idag. Den smala steniga och branta fiskestigen.
”En annan trend, betydligt mer filosofisk, är att allt fler flugfiskare både i USA och i Sverige i allt högre grad strävar efter en skön helhetsupplevelse. Under lång tid har ofta samtalen kring en lyckad fisketur kretsat till antalet fångade fiskar eller stora fiskar för den delen.// En god vän till mig gick under vår USA-resa ifrån ett ställe där stod fullt av vakande fisk. Han tyckte det var för enkelt, att fånga 20 regnbågar där var ingen match. Dessutom skulle han knappast minnas fler än tre-fyra av dem. Bättre då att leta upp en fisk som kräver lite utmaning, som om han lyckas lura den skulle ge ett skönt fiskeminne för livet”
Det är ord som gläder mig. Jag har länge varit inne på samma resonemang. Med en filosofisk hållning till flugfiske får i alla fall jag en större behållning av mitt fiske. Det handlar inte bara om att fånga fisk, det handlar minst lika mycket om sättet fisken fångas på, den omgivande naturen mm. Att med en tjecknymf eller en tung guldskalle och en aggressivt taperad lina kötta upp 20-30 harrar i Viforsen är ingen konst. Jag vet för jag har gjort det många gånger. Jag ser det som en större upplevelse att fånga någon eller några av de större harrarna som står i gropen på nacken med korta uppströmskast och en fluga bunden av naturmaterial, kanske lätt förtyngd med koppartråd. Jag vet att en del av mina flugfiskebröder på grund av min syn på flugfiske ser mig som en snobb, en stofil som helst vill leva i svunna tider. Förutom att det inte är sant gör det mig ingenting. Håller de i sitt flugfiske kommer de själva att en dag rensa flugaskarna på tjecknymfer, tunga guldskallar, sqirmys, jiggys och allt vad de nya hypereffektiva flugmönstren heter och finna en annan väg i sitt fiske. De kommer att inse att flugfiske är så mycket mer än att till varje pris kötta upp fisk och lägga upp bekräftelseselfies på sociala medier. Jag är övertygade om att de liksom jag blev, en dag blir mätta på den sortens flugfiske. Det är en återvändsgränd, fast man inser det inte förrän man står där med snoken intryckt mot väggen. Jag fick näsan krossad av den väggen, vilket smärtade. Idag är jag trots allt glad över att jag sprang in i flugfiskevägen eftersom det tvingade mig att ifrågasätta mitt fiske, vilket i sin tur ledde in mig på den stig jag vandrar på idag. Den smala steniga och branta fiskestigen.
Söndag
Äter tidig frukost trots att det är harrfiske på menyn idag. Jag vill inte stressa. Stress och flugfiske är en dålig kombination. Strax efter åtta är jag på plats nere vid ön. Det vakar ganska bra trots att inga insekter syns på ytan. Bra läge för en dualrigg. En hjorthårspuppa får agera torrfluga och en Black peacock spider nymf och ändfluga. Jag ser ut en fisk och väntar in vaket innan jag lägger ut flugan. Efter några kast hamnar flugan rätt och fisken tar hjorthårspuppan med stor bestämdhet. Det är ingen stor fisk, kanske 25 cm men det känns ändå bra att dagen börjar med en landad fisk. En annan fisk vakar högre upp på ett lite krångligare ställe. Det krävs ett relativt långt kast och en kort drift innan flugan börjar dragga.
Slurp! Fisken stiger direkt, jag är lite för snabb i mothugget och missar fisken. Efter det visar den sig inte trots att kasten landar där jag vill. Jag vevar in. Då ser jag att ändflugan är borta. Mothugget var för kraftigt! Vadar in till land, tar en kopp kaffe och försöker minnas vad som står i artikeln om dualrigg. Måste läsa om den när jag kommer tillbaka till husvagnen. Knyter på en Partridge & orange som ändfluga. Spanar in en fisk. Inget händer. Går ett pars steg uppströms. Väntar in ett vak och kastar ut. Smack! En större fisk tar. Den ställer sig direkt i starkströmmen nedanför gropen. Jag tvingar in den i bakvattnet där den gör ett par hopp. Då ser jag att den tagit ändflugan. Efter en liten stund har jag den i håven. Längden är ca 40 cm.
Jag får några fler harrar innan jag packar ihop för dagen. De större fiskarna har samtliga tagit Black peacock & spider medan de mindre har tagit Hjorthårspuppan. Mycket intressant! Samtliga fiskar har tagit i tydliga vak så spidern kan inte ha fiskat särskilt djupt, troligtvis strax under vattenytan. Frågan är om det är tillfälligheter eller ett faktum att de mindre harrarna är mindre nogräknade och därför tog en flytande fluga trots att det inte var några insekter medan den större harren var präglad på nymfer som driftade strax under ytan? Hur som helst blir det fler fisketurer med dualrigg.
 |
| Harr i sitt rätta element |
Dagens stora behållning var inte fisket och harrarna utan en sparvhök som landade på min stol vid stranden när jag fiskade 15 meter därifrån. Den satt där i ett par sekunder innan den flög vidare. När jag vadat iland ser jag att det ligger en Zulu silver på stolen. Den måste hamnat där när jag bytte fluga. Sparvhöken kanske såg flugans röda tag och blev nyfiken?
 |
| En sliten Black peacock & spider. Flugan för dagen |
