På väg hem efter årets norska laxvecka. Som vanligt lämnar jag Orkladalen med blandade känslor. När fiskekompisarna åkt stannade jag kvar en stund i huset vi bott i under veckan. Det blev tyst och stilla. Det enda som hördes var ekot från en veckas laxfiske som långsamt ebbade ut. En stark känsla av melankoli infann sig. Den höll i sig hela resan hem och kommer att finnas kvar länge som någon slags sentimental känsla av saknad. Jag är nog inte hemma på riktigt förrän den känslan har släppt. Årets laxvecka ställde det mesta jag lärt mig om laxfiske på ända. Jag lärde mig det viktigaste om laxfiske långt innan jag började fiska lax av författaren och skribenten Mikael Engström. Bli inte förvånad om du inte får någon lax, bli förvånad om du lyckats fånga en var budskapet. Genom sina noveller och artiklar som många gånger andas leda och laxfiskeångest förberedde han mig på att laxfiske var det mentalt mest jobbiga fiske som finns. Jag minns särskilt en novell som heter Ett steg till (tror jag) där Engström fiskar i en tom älv och när det väl nappar tappar han fisken. Ingen tror honom eftersom älven är tom på fisk. Att fiska i en till synes fisktom älv med vetskapen om att det kan nappa i nästa kast eller kanske nästa år kräver ett pannben utöver det vanliga. Så har det med några undantag varit sedan 2004 då jag gjorde min första laxresa till Norge. En veckas ångest blandat med ett kamratskap där världen utanför knappt existerar gör gott för själen. Jag tror att det är omöjligt att förklara för den som aldrig fiskat lax.
Årets vecka gav 21 laxar fördelat på sex man. Fisket har varit så bra att det är svårt att finna rätt ord för att beskriva veckan. Därför tänker jag inte ens försöka. Det jag vet är att jag troligtvis aldrig mer kommer att uppleva något liknande.
Vad är det då som lockar? Förutom flykten från vardagen, laddningen av själens batterier ger laxfisket mig möjlighet att stuva om i livets ryggsäck, vilket gör den lättare att bära. Det har laxfisket gemensamt med i stort sett vilken hobby som helst. Laxfisket har något som ger det en ytterligare dimension. Det är mer än en hobby. Laxfisket har skapat en oro i själen som endast kan stillas genom att stå vid älven och kasta en fluga. Rätt vad det är tar en lax. Jag sökte den känslan långt innan jag blev laxfiskare och jag längtade intensivt efter ruset som Engström beskrev när en lax landats. Det var ruset som lockade mig och som fortfarande lockar som får mig att övervinna ångesten, tvivlen och ledan som är laxfiskarens vardag. Hugget och de första 10 sekunderna, den repa hugget gör i själen samt den helande känslan när fisken är landad. Känslan av lättnad och befrielse. Fulländning. Det är bland de starkaste känslor jag någonsin upplevt. Hela kroppen skakar, jag är fullständigt tom inombords, samtidigt är uppfylld av en eufori, nästan något gudomligt.
Jag har full förståelse för att en del av diskussionerna spårar ur. Laxen väcker starka känslor och påverkar oss ända in i märgen. Det är svårt att hålla en hälsosam distans till laxen och till laxfisket. Laxen har gett mig sår i själen som tagit lång tid att läka. Sår som kliar, sårskorpor som klösts bort. Sår som gett själen hårda fula ärr. Jag har ännu inte hämtat mig från laxfisket vi hade 2005 då jag fick min första lax. Den var dock enkel att fånga och gjorde inte så stort intryck på mig. Det var den andra laxen som fick mig fast. Den tog en ytligt fiskad Sunray Shadow i ett delfinvak och gjorde sedan en långrusning på kanske 80 meter. Efter en evighet, eller var det 20 minuter kunde Peter taila en nystigen tiokilos lax och jag var fast i laxfisketräsket. Sedan dess har det blivit minst en laxfiskevecka per år. Febern brinner inte lika hårt idag som de första åren, men den finns där hela tiden med sin flammande låga.
Resan hem kommer att vara lång och jobbig.
