Trägen vinner! Om laxfiske i Ljungan på mitt sätt

Jag är egentligen ingen Ljunganfiskare, ändå älskar jag att fiska i Ljungan. En fuktig, dimmig gråmulen vindstilla höstmorgon i Ljungan när vattnet rinner oljeblankt och trögflytande fungerar som balsam för min själ. Eller en vårmorgon när kniporna flyger vårystra upp och ner längs älven, när sångsvanarna  sjunger sin klagosång mot en klarblå vårhimmel finns ingen bättre plats att vara på än längs Ljungans stränder.

'Den framgångsrike fiskaren anpassar utrustning och fiske till fiskevattnet. Den framgångsrike Ljunganfiskaren använder som regel långa spön och tunga linor som tar ner flugan till Ljungans djupare partier där de största laxarna och öringarna står. Utifrån det perspektivet är jag inte en framgångsrik fiskare. Jag har medvetet valt bort den flugfiskemetod som ger bäst förutsättningar för fångst, medvetet valt bort framgång. Varför? 

Långa spön och snabbsjunkande linor är ett tungt fiske. Det är tekniskt krävande som sliter på axlar och rygg. Mitt flugfiske är enklare. Korta spön, flytlinor med spetsar i olika sjunkhastighet gör det lättare för mig att komma in i rätt sinnesstämninging när jag fiskar. 

Drömma och stänga in mig i min bubbla. Bli hel.

Det handlar om varför jag fiskar. 

Självklart vill jag fånga fisk, men inte till vilket pris som helst. Jag vill fiska på mitt sätt, även när jag vet att det finns bättre metoder. Det är därför jag valt flugfisket. Eller om det kanske är flugfisket som valt mig? Mitt sätt att fiska passar för det mesta inte så bra för Ljungans laxar och havsöringar. Mitt fiske passar bättre i mindre och grundare vattendrag. 

Jag trivs ändå bra efter Ljungans stränder.

Jag väljer att fiska på de platser som är lite otiljängliga och därför inte fiskas så hårt. Att fiska på fisk som inte störts av fiskare ökar förutsättningarna för napp. Jag förbättrar mina odds genom att fiska tidiga mornar och genom att att att använda en uppblåsbar kanot för att nå de platser som är mer otillgängliga.

Rätt vad det är är förhållandena de rätta och oddsen på min sida. Det hände en helg för inte så länge sedan.

Gurkan och jag anländer till Allsta camping sent på fredag kväll. När vi installerat oss i husvagnen pumpar vi upp min uppblåsbara kanot. Den är nämligen nyckeln till vår strategi för helgen. Vi bägge är kompetenta laxfiskare även om ingen av oss har varit särskilt framgångsrika i Ljungan. Gurkan har fått ett par laxar, jag har aldrig fått en lax i Ljungan trots att jag fiskat efter lax här sedan tidigt 2000-tal.

Ljungan går låg, kanske det lägsta vattenstånd jag fiskat på. Ljungan brukar vara bäst om det är normalt eller något högre vattenstånd än normalt. Då brukar det vara trångt på de heta platserna. Förra helgen fiskade jag tillsammans med Peter på Persnacken. Vi såg en del fisk och jag är övertygad om att lågt vattenstånd kan betyda bra fiske på platser där det är drag i vattnet.

Vi kliver upp i gryningen, paddlar upp till Persnacken. Ett par fiskar visar sig. Jag börjar fisket vid nacken och Gurkan går upp till utloppet av Stocken. Första repan är resultatlös, vi byter plats. Jag byter spö från mitt 11 fots splitcane med flytbelly och sjunkåttaspets till ett enhands med switchhandtag och intermediatespets. Till fluga väljer jag en Thunder Spey som simmar fint i den lugna strömmen. Jag börjar mitt fiske. Vid Stocken fiskar en ensam flugfiskare. Han är högre upp än jag och vi stör inte varandra. Kasten går bra, jag går ner i varv. Att fiska på en sådan här sträcka där kasten är jämna, nästan mekaniska ger en närmast meditativ upplevelse. Ett kast, tre steg framåt, ett nytt kast försiktiga rörelser i fluglinan med pekfingret, kropp, själ och omgivning smälter ihop till ett. Bubblan sluts. Strax nedströms ett stenblock grundar det upp och jag vadar ut så att jag når strömkanten där jag vet att det står fisk. Peter hade ett napp här förra helgen. Strömmen rinner sakta, nästan så sakta att jag tappar kontakten med flugan. Jag har hittat en bra kombo i mitt gamla 9.6 fots Sage SP+, en lätt skagitklump och en lång intermediatespets. Kasten går bra, tafsen sträcker ut i nästan varje kast. Det är viktigt att fiska med sträckt tafs, särskilt i långsamt strömmande vatten. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat.

Fiskaren på andra sidan jobbar sig nerströms. 

En stöt i linan! Var det lax, öring eller kanske harr? Jag gör några till kast innan jag tar nästa steg framåt. Inget händer. Jag fortsätter mitt metodiska kastande nerströms. När jag passerar en björk som ramlat ut i vattnet drar det till i linan. Fast fisk! Jag höjer spöt och fisken gör en kort rusning. Marquisen knarrar förvånat. Känslan när en fisk hugger och gör den första rusningen är själva grejen med lax och havsöringsfiske. Den känslan tillsammans med känslan av befrielse när fisken är landad. 

Jag känner direkt att den här fisken är min. Det är som om spöt och linan talar om för mig att jag kan ta det lugnt. Eller om det är fiskens rörelser. Det är en märklig känsla. Samtidigt som adrenalinet pumpar är jag kolugn inombords. Det är en ganska liten fisk och jag kan styra den utan problem. Jag bestämmer mig för att landa den på den sandrevel som på grund av lågvattnet ligger på land. Jag ropar på Gurkan, han kommer springande. 


Jag strandar fisken. När jag först skymtade den såg den ut som en öring, men det är en lax. En vackert färgad hanlax på 65 cm. Min första ljunganlax! Lyckan blir dubbel när Gurkan berättar att han fått en lax på 75 cm nere på nacken. En magisk början på helgen. Innan dagen är slut har Gurkan fått ytterligare två laxar samt två små blanköringar. Vi tappar en varsin fisk på Allstanacken under kvällsfisket.

Söndag morgon. Vi paddlar upp till Bordet. Förhoppningen är att någon öring ska bita. Bordet är ett hotspot för öring. Jag börjar fisket med mitt elvafots splitcanespö, sjunktrespets och en liten Red Francis. Röd sägs vara en bra höstfärg. Jag har bytt ut de skalade hackelstammarna i originalmönstret mot vildsvinsborst. Om det påvekar fiskens huggvillighet vet jag inte, men jag inbillar mig att borsten vibrerar bra i den svaga strömmen. Jag kliver i 50 meter ovanför vindskyddet och påbörjar mitt fiske. Det har ännu inte börjat att blåsa trots att prognosen talar om friska vindar. Jag är numera inte längre rädd för vinden när jag fiskar. Två veckor i Skottland och River Tay har lärt mig att hantera mycket svåra vindförhållanden. Allt handlar om att anpassa sina kast till rådande förhållanden och vid behov byta grepp från vänster upp till höger upp så att flugan och fluglinan inte blåser mot dig i framkastet. 

Det sliter till i linan. Fast fisk! Den känns ganska fin. Min första riktiga fisk på Mörnerrullen. Jag märker nästan direkt att bromssystemets grundinställning är fel. Mörnerrullen har två fördelar. Dels har den utväxling och dels reglerar man bromsen med veven när man drillar fisk. När systemet är rätt inställt är det i mina ögon en ypperlig lösning. Nu övervarar spolen när fisken drar ut lina. Det blir lite knepigt att drilla fisken eftersom jag saknar invevningskraft. Jag får pumpa in lina istället för att veva på vanligt sätt. 

Det blänker till i vattnet. En fin blanköring. Nervositeten infinner sig. Jag är långt ifrån lika trygg som igår. Troligtvis beror det på rullens allt för lösa broms och svaga invevningskraft samt att jag är långt ifrån lika trygg med havsöring som jag är med lax. Jag har genom åren tappat betydligt större andel av de öringar jag krokat jämfört med de laxar jag krokat. Varför vet jag inte. Gurkan hjälper mig att landa fisken. En vild havsöring på drygt 60 cm. 


Den största höstöring jag fångat med flugspö. Glädjen och lättnaden är stor. Jag stillar mina nerver fisken med kaffe och en chokladbit. Känslan av lycka övergår till en känsla av bekräftelse och stor tillfredställelse.

Tillfredställelsen handlar om att mitt sätt att fiska Ljungan fungerar när förhållandena är de rätta. Jag har medvetet valt att göra det svårare för mig än vad det behöver vara för att fånga lax eller öring i Ljungan och det har tagit mer än 15 år att fånga den första laxen. En fisk värd att vänta på. Även om jag alltid vill fånga fisk när jag fiskar väljer jag en smalare, svårare väg för mitt fiske. Ett medvetet val. Fisk till varjeprisstadiet har jag lämnat bakom mig.

Trägen vinner!