Det är med stor svårighet Juha får ut flugan. Kasten är inte längre lika precisa som de en gång var. Inte konstigt eftersom han passerat åttio. De är ändå tillräckligt bra för att den gamla silkeslinan ska landa spikrakt på den släta vattenytan. Den långa tafsen ligger ringlad som en orm på vattenytan och gör att flugan kan flyta opåverkad en god stund innan strömmen rätat ut tafsen och ett nytt kast måste göras.
Det är mellan hägg och syrén. Solen är på väg att försvinna bakom bergen på andra sidan sjön. Rocken har kläckt under dagen och nu flyter det spinners på den oljesläta vattenytan. Den senaste timmen har en öring vakat sporadiskt på nacken vid sjöutloppet. Det är den Juha siktat in sig på.
Kastet skrämmer fisken. Juha vevar in, vadar iland, sätter sig på en stock, tänder en kaffeeld och kokar sitt kaffe. Han blickar ut över den långsamt strömmande vattenytan. Det syns inte ett spår efter dammen som en gång låg tjugo meter nerströms och effektivt hindrade sjöns fåtaliga öringar att nå ån. Bron som ligger där är byggd i sten i gammal stil vilket gör att den smälter väl in i omgivningen.
Det fräser till i elden när kaffet kokar över. Juha lyfter bort pannan från elden. Doften av rök och kaffe kittlar hans näsborrar. Han sluter ögonen och minns första gången han var här. Det var på den mörka tiden när dammen ännu fanns kvar. Han var runt tjugo år och metade med långspö och mask direkt nedanför dammluckorna. Det brukade alltid stå en fin öring där och det var spännande att försöka landa den i den hårda strömmen.
Han flyttade från stan till byn när han var tio år. Byn blev snabbt hans hem även om relationen till byn och dess invånare blev knepig redan från början. Byns normer gjorde att han aldrig passade in. Fotboll och slagsmål gav status i skolan. Han var liten och klen, dessutom dålig på fotboll. Han blev alltid vald sist när det spelades fotboll på rasterna och på idrottslektionerna. Skolan i stan var enklare. Där var det klassens lag mot den andra klassens lag på rasternas fotbollsmatcher. Alla fick vara med och ingen blev vald sist. I byskolan var vardagen hårdare. Ån och naturen blev hans tillflykt när skolkamraterna och ensamheten blev för påfrestande. När han flyttade hemifrån blev det till en lägenhet i stan. Att flytta tillbaka till byn var aldrig aktuellt trots att han än idag betraktar den som sitt hem.
De första åren fiskade han nere i byn. Det var först i mopedåldern han började fiska i åns övre delar. Först med toppknutet och mask, senare med fluga. När han fick körkort och bil började han fiska den översta sträckan från sjön till gränsen mellan fiskevårdsområdena. Fisket var periodvis bra eftersom fiskevårdsföreningarna planterade ut fisk. Det tog därför ganska många år innan Juha insåg att ån var sjuk. Flottledsrensningen hade omformat ån från ett levande vattendrag med stor mångfald av miljöer fulla av liv till en steril grund och rytande kanal där timmerstockarna snabbt kunde ta sig från skogen till sågverken och massafabrikerna. Dammarna och kraftverken hindrade effektivt fiskens möjligheter att fritt vandra i ån, vilket tillsammans med den kanalliknande fåran utarmade livet i ån. Juha engagerade sig i arbetet för att rädda ån. Han ville ge tillbaka en del av det ån gett honom i hans yngre år. Han närde en dröm att bosätta sig vid huset där vägen slutar och tillbringa återstoden av sitt liv efter ån, ett liv i bättre samklang med naturen än det liv han då levde.
Det blev aldrig så.
Viljan att rädda ån skapade spänningar i byn. En del markägare menade att en återställning av ån skulle orsaka översvämningsskador på deras marker. De fanns också de som hävdade att kraftverken efter ån var miljövänliga och därför nödvändiga att bevara. Hårda hotfulla ord utväxlades på möten där återställningen diskuterades. Starka motkrafter sattes i rörelse. Vissa bybor gjorde det tydligt för Juha att han inte hade något i byn eller efter ån att göra. Såren från barndomen slets upp. Han lämnade ån.
Ån restaurerades och livet återvände. Översvämningarna blev färre eftersom återställningen gjorde att vattnet fick mer plats i sin naturliga fåra och de gånger ån svämmade över blev det inte särskilt dramatiskt. Byn blommade upp när åns återhämtning uppmärksammades över hela landet. Fisketurister och andra naturintresserade började besöka ån. I takt med att fler och fler insåg det rätta med att tänka långsiktigt och hållbart ändrades också jord och skogsbruket efter ån. Gamla diken lades igen, vilket ledde till att sediment och näringsämnen stannade kvar i skogen och på åkrarna istället för att sköljas ut i bäckar och diken för att till sist hamna i ån. Igenläggningen av dikena gjorde att bäckarna som rinner ut i ån numera håller vatten hela sommaren. Där lever nu en del av åns öringar de första åren av sina liv väl skyddade. Efter något år vandrar de ut i ån. Det finns också en stam öring som lever sitt vuxna liv i sjön. Dessa öringar leker i ån och inte i bäckarna som åns stationära öringar gör. Även harren har gynnats av att ån har restaurerats. Den kan nu vandra fritt mellan ån och sjön, vilket gjort att det idag finns mer och större harr i hela systemet. I och med att mer vatten blev kvar i markerna stabiliserades också grundvattnet och det har inte varit låga grundvattennivåer på många år trots torra somrar. Fågellivet efter ån blomstrar eftersom återställningen gjorde att sländor och andra insekter återkom i stora mängder.
För en kort stund smakar kaffet beskt. Juha har inte glömt den bittra striden. Såren blev djupa. Inte ens när när de hårdast protesterande markägarna insåg att de haft fel gav de honom eller ån ett erkännande. De fortsatte istället att baktala honom. Trots exilen fortsatte han sitt engagemang för ån. Hans miljöengagemang gjorde honom rikskänd. En ny lag tillkom som förbjöd småskalig vattenkraft och möjliggjorde att dammar vid sjöutlopp kunde rivas och vattendragen återställas. Spillror av öringbestånd återhämtade sig snabbt. Genom att lagra överskottsenergi vid energiproduktion med hjälp av batterier och vätgas som används vid el och värmeproduktion via bränsleceller minskade behovet av korttidsreglering av älvarna. Solenergi blev den billigaste produktionsmetoden och miljöanpassning av vattenkraften började efter några år ses som en självklarhet eftersom kunderna hellre valde elleverantörer som tog sitt miljöansvar. Elbolagen har numera mest företag som kunder eftersom de flesta privatpersoner är helt självförsörjande på el och värme genom att solcellsanläggningar och energilagring för villor och flerfamiljshus blivit billiga och mycket effektiva. Älven ån rinner ut i återställdes. De nedersta kraftverken revs och fiskvägar skapades förbi de andra kraftverken. Laxen och havsöringen återvände till åns nedre delar. Ål, flodpärlmussla och flodkräfta har blivit mer vanliga i åns avrinningsområde.
Rykten började gå att striden egentligen handlade om att några fastighetsägare hade gratis el från kraftverken i ån och att de inte ville mista den förmånen om kraftverken revs. Sanningshalten i dessa rykten kunde dock aldrig klarläggas.
Idag är alla gamla markägare borta. Den som låg bakom de flesta ryktena mot Juha dog i vintras. Han bestämde sig då för att begrava sin egen bitterhet tillsammans med sin främste antagonist. Han gick på begravningen och lade en March Brown på hans kista som en slags förlåtande gest. Att förlåta befriade Juha från den bitterhet som i åratal grumlat hans sinne.
Det var också förlåtelse som krävdes för att Juha skulle kunna återvända till ån. Förlåtelse och tid. Nu sitter han här med sin kaffekopp, den av bleckplåt med katter på han köpte i Prag för många år sedan. Den är lite sliten, men katterna är kvar, de som följt med honom på fisketurer de senaste trettio åren. På tafsen sitter en Royal Coachman Fan Wing, en fluga han band i en annan tid enkom för detta tillfälle. Han kunde i sin vildaste fantasi inte tro att det skulle ta så många år innan han skulle knyta på just den här flugan på tafsen.
Han tog den gamla vägen till ån, den som kräver någon kilometers promenad efter ån innan man kommer till sjöns utlopp. Det var med blandade känslor han tog vägen genom byn. Ärren i själen gjorde sig påminda, hjärtat slog intensivt under färden genom byn. Inte förrän han parkerat bilen på vändplanen där vägen tar slut var han någorlunda i balans. Det var ändå värt ansträngningen. Det kändes viktigt att få se hur ån återhämtat sig efter återställningen, hur vattnet stannar upp och bildar djupa höljor där öringen om kvällarna vakar, hur sidofårorna och bäckarna erbjuder den mindre öringen skydd mot predatorer. Hur forsens hårda vrål från tiden före återställningen ersatts av en mer levande melodi med varierat tempo.
Öringen börjar återigen vaka. Juha väcks ur sina tankar av ljudet när den sörplar i sig en döende slända från den släta vattenytan. Han dricker lugnt upp sitt kaffe, greppar spöt, smyger försiktigt i position och låter den vaka sig trygg innan han lägger ut sin fluga på vattenytan.
Flugan landar ett par meter ovanför den plats där öringen vakar. Den närmar sig smärtsamt sakta, sakta. Öringen stiger sävligt men bestämt och suger i sig flugan med ett närmast sörplande ljud. Juha höjer sitt spö och fisken krokas. Den svarar med en lång rusning ut mot sjön och tryggheten. Den gamla Hardyrullen skriker desperat ut sin ängslan. Öringen stannar och kampen börjar. Jag är starkare än du muttrar han. Kanske inte starkare, men mer erfaren och mer envis. Trots erfarenheten från många fångade fiskar dunkar hjärtat hårt i bröstet. Adrenalinet pumpar. Hans något krumma kroppshållning utstrålar tålamod. Hans inre skakar av känslor.
Juha har väntat i hela sitt liv på det här ögonblicket.
Öringen börjar visa tecken på trötthet. Det är nu det gäller. Juha lösgör håven från sitt fäste på ryggen. Med viss svårighet glider öringen ner i håvmaskorna. Juha går ner på knä i vattnet, släpper sitt spö, klipper av tafsen innan han lyfter upp öringen ur håvnätet. Flugan sitter väl förankrad i ena mungipan. Han beundrar dess skönhet, den leopardprickiga gulblanka sidan, den korta kompakta spolformade kroppen. Öringen glider ur hans händer när han faller framåt i vattnet. Juha omfamnas av det varma ljuset som omger honom när sjöutloppets svala vatten sluter sig om hans gamla kropp.
Juha är fri.
