Jag skriver en serie bloggar om mina favoritplatser vid olika fiskevatten. Turen har kommit till Galvån. Det var ett tag sedan jag skrev. Det är lättare att få tid till att skriva under höst och vinter. Det är som om mörkret och kylan gör det lättare att lägga orden där jag vill att de ska ligga.
Det är ingen överdrift att utnämna Galvån till mitt Svartån. Svartån är Hans Lidmans av vattenkraft och flottledsrensning ödelagda paradis. Ett slags monument över människans kortsiktighet och bristande omdöme. Det dröjde inte många år efter det att verklighetens Svartån rensats och omformats till en timmerränna förrän flottningen upphörde. Ån återställdes aldrig och tillsammans med dammen vid sjöutloppet och den hejdlösa regleringen av såväl sjön som ån tog död på det mesta av den en gång så levande ån. Förstörelsen av Svartån förföljde Lidman under hela hans liv och författarskap. Från Det nappar i Svartån 1945 till novellen Sista öringen i Fina fisken som kom ut 1976. Samma år som Lidman dog.
På liknande sätt har Galvån påverkat mig och mitt liv ända sedan tioårsåldern då jag flyttade till byn. Jag blev omedelbart förälskad i byn, i ån och naturen i och runt ån. Mitt förhållande till en del av de människor som bodde/bor i byn blev komplicerat redan från början. Jag passade helt enkelt inte in i de normer som gällde bland skolkamraterna och i byn, vilket knappast förenklades under punkåren. Jag räknar fortfarande Röste som hemma fast jag inte bott där på drygt 30 år. Jag kommer aldrig att flytta hem igen trots att jag ibland saknar byn, skogen och ån. Jag har istället skaffat mig en husvagn som jag kan använda i mitt sökande efter ro och stillhet.
Den första fisk jag fick i ån var en fin abborre nedanför Holmodammen. Det tog några år innan jag lyckades fånga harr och öring i ån. Det var också nedanför Holmodammen. Jag metade med kastspö och våtfluga och när harren tog flugan i ett vak var jag fast. Jag måste skaffa mig ett flugspö och den drömmen gick i uppfyllelse på min trettonårsdag sommaren 1979. Det var övrigt samma sommar jag blev golvad av Police & thieves med The Clash. Efter den sommaren blev ingenting sig likt. Den sommaren började resan som gjorde mig till den jag är idag. Galvån och flugfiske var det ena benet, punk det andra. Den gemensamma nämnaren var känslan av att inte passa in. Vid Galvån kunde jag gömma mig när vardagen blev för påträngande. På samma sätt blev ån mitt andningshål även som vuxen. Efter Galvån kände jag mig aldrig utanför.
Jag fiskar inte längre i Galvån. Skälen återkommer jag till.
Det gick några år och fiskevårdsföreningarna tvingades att byta filosofi. Det blev förbjudet att plantera regnbåge i Ljusnan och fiskevårdsföreningarna började tänka mer biotopvård och långsiktig förvaltning av vattendrag och sjöar. Även mitt perspektiv på fisket förändrades i samma riktning. Naturvård och miljötänk började ta större plats i mitt synsätt på vad som är kvalitet vid ett fiskevatten. Lidmans fiskeböcker fick ett annat, djupare innehåll än de fiskeäventyr jag såg novellerna som i min ungdom. Det fanns en sorg, en saknad, en stillsam vrede över hur människan sätter kortsiktiga vinster före hänsyn till naturen och de varelser som befolkade skogarna och dess vattendrag. Jag började förstå att Galvån var skadad, i princip helt förstörd av flottning och vattenkraft och det periodvis goda öringfiske jag haft berodde helt på utplanteringar. Därmed föddes mitt engagemang för miljön och för återställning av vattendrag. Det skedde vid Galvåns stränder när jag förstod Hans Lidmans budskap i novellerna om Svartån.
Eftersom Galvån rinner genom min själ var det självklart att jag engagerade mig i arbetet för att återställa ån. Den småskaliga vattenkraften behövs inte längre. Skadorna på miljön och vattendragen är helt enkelt för stora i förhållande till den lilla mängd el som produceras genom småskalig vattenkraft. Det finns idag bättre och mer miljövänliga sätt att producera samma mängd el. Mitt engagemang väckte starka känslor hos en del bybor i Röste. Hårda ord utväxlades på de möten där jag deltog. Det var ibland rena osakligheter från en del bybor riktade mot min person. Några av byborna gjorde klart för mig att jag inte hade något efter ån att göra. Jag försökte skaka av mig de hårda orden, men det gick inte. Det är som om de har satt sig fast med hullingar djupt inne i min själ och varet från såren hullingarna orsakar aldrig upphör att rinna. Påhoppen och baktalandet av mig pågår än idag hos en del av de som värnar småskalig vattenkraft.
Jag fortsatte mitt fiske i åns övre delar där mitt främsta favoritställe finns. Jag strosade efter ån såg mig omkring, fiskade och såg i mitt inre hur ån såg ut innan den vandaliserats av flottledsrensningen. Åns ursprungliga fåra finns kvar innanför de stenar och block som schaktats upp ur ån och den borde utan några större insatser kunna återställas. Där någonstans var det något som gick sönder inom mig. Jag packade ihop mitt spö i ilska över alla bakåtsträvande, rädda surgubbar och åkte hem. Jag har inte efter det återvänt. Tror det var sommaren 2015. Jag har sedan dess fiskat i andra åar i Hälsinglands skogar. Åar dit surgubbarnas blickar och baktaleri inte når. Jag är idag tveksam till att jag åter kommer att blöta en fluga i Galvån även om den blir restaurerad. Jag kan helt enkelt inte känna ro vid ett vattendrag där jag inte känner mig välkommen. Jag har därmed förlorat en del av min själ. Sorgen och saknaden är svår att beskriva. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Jag har haft ett spännande fiske i strykorna runt min favoritplats. Fisken är sällan stor då dess miljö är kanalliknande och karg. Ändå är det något särskilt med platsen. En plats för drömmar. Jag ser i mitt inre hur ån ser ut när den är restaurerad. Hur 90-graderskurvan bildar en stor djup hölja där inloppsströmmen förser höljans största öring med sländor och nymfer. Hur de mindre öringarna finner skydd i de små kvillrarna som rinner i skogen bredvid åns huvudfåra. Den stora öringens ståndplats är framför en av höljans större stenar. Höljan är så djup att vattenytan knappt reagerar på stenen. När öringen vakat sig trygg lägger jag ut min fluga, en Royal Coachman Fan Wing tre meter ovanför öringens ståndplats. Efter en nästan oändlig väntan tar den flugan i ett försiktigt vak.
En drömfisk i mina drömmars Galvån!
