”Beklagar att Tegnell å gänget varit för slappa med att begränsa smittspridningen”.
Orden kommer från en av många dysterkvistar på nätet som alltid finner enkla lösningar på svåra frågor. Det är lite typiskt den tid vi lever i. Enkla lösningar och jakt på syndabockar. I det här fallet syftade kommentaren till att vi inte kunde åka på vårt norska laxfiske under vecka 26. Tyvärr är det nog inte så enkelt som att skylla på Tegnell, regeringen eller den svenska strategin. Om det är den svenska strategin eller andra orsaker som hur vi organiserat vårt samhälle, vår äldreomsorg och liknande är nog för tidigt att svara på. Det vet vi bättre när pandemin är över. Faktum är hur som helst att Sverige i mångt och mycket är ett decentraliserat samhälle där regeringen inte alltid har den makt regeringar i andra länder har. Makten i många frågor som är kopplat till pandemin, exempelvis äldreomsorg och sjukvård ligger i Sverige närmare medborgarna eftersom kommuner och regioner ansvarar för dessa frågor. En bra fördelning om man frågar mig. En statligt styrd sjukvård kommer med stor sannolikhet innebära en ordentlig avlövning av sjukvården i Hälsingland. Staten gillar ju att centralisera.
Det finns inget fiske som kan ersätta laxfisket. Laxfiske handlar till stor del om känslor och alla känslor man bär inombords får utlopp under en laxfiskevecka. Även en laxfiskevecka utan napp fyller en viktig funktion för min inre balans. Du måste vara stark för att klara en laxfiskevecka. Det nappar sällan och fisket kan upplevas som enahanda. Laxfisket tränar min mentala styrka och mitt pannben, vilket jag har stor nytta av i min vardag. Tror inte dysterkvisten ovan skulle kunna bli en laxfiskare. Den som söker enkla lösningar på svåra problem har sällan den uthållighet som krävs för att fiska lax med fluga. Att umgås med goda fiskevänner och endast ha laxen och laxfisket i fokus dygnet runt under en vecka är också något som är svårt att ersätta. Har det bara varit fisket och laxen jag är ute efter har jag ju kunna åka till Lögde, Byske eller någon annan norrlandsälv. Det är ett annat laxfiske som inte kan ersätta det norska laxfisket. När vi fiskar på en hyrd sträcka lägger vi upp fisket utifrån hur vi vill fiska. Vi kan exempelvis låta heta platser vila. Vi behöver inte ta mer hänsyn än den till varandra. Vid ett kortvatten är man mer begränsad eftersom man måste visa mer och större hänsyn till andra fiskare. Det är inte alls ovanligt med kölapp på de hetaste platserna. Kanske blir det mer sådant fiske kommande år.
Det började egentligen redan i mars när det stod klart att Sverige likt många andra länder inte lyckats att hejda pandemin. Redan då, när jag satt vid Harmångersån och väntade på vårblänkarna började jag ställa om mitt inre till en sommar utan norskt laxfiske. En process som inte varit helt enkel. Många som inte fiskar lax kan uppleva att det vore enkelt att bara låta sommaren gå. Ett uteblivet laxfiske är väl inte hela världen. En laxfiskevecka är ett av de andningshål jag behöver för att klara en tuff och intensiv vardag. Särskilt ett år som detta när pandemin har gjort att jag inte kunnat besöka min mor som bodde på särskilt boende och som försvann allt djupare in i demensens dimma. Min far har jag endast träffat korta ögonblick då jag lämnat matkassar åt honom. Social distansering sliter på själen. Samtidigt är det ett faktum att åren går. Jag har färre somrar med fiske framför mig än vad jag har bakom mig. En förlorad sommar är en förlorad sommar. Ni som fiskar lax fattar.
Jag är glad att jag har femton års laxfiske i bagaget. Jag är också glad att jag kommit upp i sådan ålder att livet gett mig erfarenheter som bidragit till att lugna ner mitt inre. Det gör att när jag deppat klart istället flyttade fokus till det som faktiskt går att göra. Planen blev att söka upp bortglömda skogsåar i Hälsingeskogen. Något som legat och grott i mitt inre under många år. Att söka bortglömda öringar kräver tid och uthållighet. Det går inte att åka till en å den ena dagen och en annan å nästa dag. Då är risken stor att man inte ser någon öring. Min strategi har varit att koncentrera mig på ett fåtal vattendrag och i dessa valt ut de platser som ser intressanta ut. Djupa höljor eller sel med ståndplatser där strömmen för med sig sländor.
Vad är egentligen frihet? Vilken frihet är det jag egentligen eftertraktar? Flugfisket skänker frihet. Det gör mig nyfiken på litteratur, det gör mig engagerad i miljöfrågor kopplat till vatten, främst rinnande vatten. Flugfisket ger mig också ett utrymme att att inte behöva kompromissa på samma sätt som vardagen kräver. Kompromisser ses ofta som begränsningar, vilket de ofta är, men utan kompromisser i vardagen minskar den personliga friheten likväl som det öppna och fria samhället. Demokrati bygger på respekt för varandras olikheter och på kompromisser. Utan kompromisser ingen respekt för varandras olikheter och för våra olika behov. Samtidigt sliter kompromisser. Jag behöver därför kunna dra mig tillbaka till en miljö där jag inte behöver kompromissa lika hårt. I mitt flugfiske sker kompromisserna helt på mina egna villkor. Där kan jag välja den smala stig jag vill vandra på utan att tappa respekten för de som väljer ett bredare flugfiske. Priset jag betalar är ensamhet. Ett pris jag är beredd att betala.
Vem skulle jag vara om jag inte fick fiska? Hade jag funnit något annat som ger samma känsla av frihet och som skänker ett inre lugn? Tänker en del på Stefan Sundströms Låtlåt från Farsta. Den fångar på ett bra sätt själva meningen med att fiska. ”Jag kände smaken av frihet när fiskade en natt” En glad låt långt borta från Hans Lidmans lätt melankoliska texter, men som ändå har ett liknande budskap. Lidman flydde ut i skogen och till fisket när världen kom för nära. ”Stick ut å fiska så blire bra” sjunger Stefan Sundström. Faktum är att Stefan Sundström läst Lidman.
Min barndom var som Sundströms i låten inte alls så dum. Det var att växa upp som var svårt. Jag gjorde mitt bästa i en värld som ville ont. Jag skärmade av mig från den världen och blev någon slags punkare. Såren har läkt, men ärren kliar fortfarande. De kliar varje gång jag möter intolerans och småsinthet. När det blir för mycket tar jag mitt spö och söker mig till rinnande vatten. I orörd skog finner jag ro. Naturen kan på ytan verka idyllisk, men den är skoningslös. Samtidigt inte alls intolerant och småsint, tvärtom. Den bejakar mångfald och mår som bäst när mångfalden får blomma. Det gör även människans värld. Vi mår bra av mångfald, trots det växer enfalden.
Jag upplever att fisket har blivit bättre i såväl sjö som i rinnande vattendrag. Fiskevårdsföreningarna förvaltar idag fisket bättre än tidigare. Dagens förvaltning har mer fokus på att värna vilda bestånd av fisk än fulla frysar. När jag började fiska var ett vanligt minimimått på öring 25 cm och det var inte alltid fångstbegränsning på vild harr eller öring. Däremot på regnbåge. Den kostade pengar att plantera och därför var den värdefull. Även synen på inplanteringsvatten har till viss del förändrats. Idag finns sådana vatten av mycket hög kvalitet, där fokus ligger på att fisken ska upplevas som den vore vild. Tuffa regler och fiskare med rätt inställning bidrar till att dessa vatten nyttjas på ett klokt sätt. De flesta fiskare söker sig till vatten med de största fiskarna, vilket är naturligt. Att fånga en stor vildöring är varje flugfiskares dröm, även min. Fast inte just nu. Jag behöver ett annat slags fiske denna coronasommar.
För mig som söker mig bort till kartans tunna blå streck är denna utveckling bra eftersom det innebär att färre fiskar efter hälsingeskogens ofta små öringar. Mina hemliga åar blir därför inte sönderfiskade eftersom endast ett fåtal söker sig dit. Stigarna är nästan helt igenväxta, skyltarna fiskevårdsföreningarna en gång satte upp har ramlat ner. Vindskydden är sällan besökta. Här trivs jag!
Människans ursprung sägs vara Afrikas savanner. Fast när jag sitter under en gran vid ån och väntar på att det stilla sommarregnet ska upphöra känns det som att forskarna har fel. Människans ursprung är nog skogen, inte savannen. Vi mår bra av att vistas och vandra i skog. Skogen har blivit trendig. Man ska tillsammans med särskilda terapeuter ägna sig åt något som kallas för skogsbad. Det är det jag gjort under hela mitt liv när jag tagit mitt spö, min bärhink eller min svampkorg och begett mig ut i skogen. Även om jag inte förstår fenomenet skogsbad så tror jag att det är bra. Skogen har har andra viktiga värden än skogsråvarans ekonomiska värden. Om dessa värden uppmärksammas av fler kommer mer skog och fler vattendrag att skyddas.
Tyvärr ställde vädret till det. Redan vid midsommar blev vattentemperaturen i hälsingeåarna för hög för c/r-fiske. Vid omkring 20 grader riskerar öringen att drabbas av mjölksyreförgiftning pga att vattnets syrenivå sjunker. Då är det bara att lämna spöt hemma. Lusten att fiska minskade efter midsommar.
Jag valde istället att göra vandringar efter de åar jag tänkt fiska i. Att vandra efter en å utan flugspö är svårt. Kroppen får inte riktigt den ro som greppet om ett spö skänker.
Jag har aldrig känt en stark längtan till fjällen. Trots vackra vyer och fina vattendrag. Om det har med laxfisket eller annat att göra vet jag inte. Har endast fiskat i fjällen en gång för runt 25 år sedan. Fjällnära skog känns mer lockande. Trots det besökte jag Ljungdalen för fjällfiske ett par dagar i början av juli. Planen var att fiska en å som rinner från en sjö med röding. Förutsättningarna var dåliga. Det var så kallt och blåsigt att inte ens myggen visade sig. Ljungdalen gav trots det mersmak.
Senare under sommaren blev det en del turer till Ljungan och harrfiske. Tvåhandsutrustningen var med och jag gjorde några försök att fånga Ljungans stora blanka havsöringar. Ett fiske jag aldrig lärt mig att behärska. Coronasommaren gav mig tid och möjlighet att på allvar lära mig sommarfiske efter dessa öringar. Tyvärr stängdes min favoritplats av eftersom fisketrycket ansågs vara för högt på de fiskar som passerar den korta forsen.
Jag har lärt känna mitt Hälsingland bättre. Har fiskat i och vandrat efter några åar jag följt med pekfingret på kartans blå streck. Har bland annat besökt Femmalugnet efter Rossån där Hans Lidman skrivit om äventyr med öring. Jag har nog också lärt känna mig själv lite bättre. Ryckt upp mig från soffan. Bejakat min nyfikenhet och verkligen tagit mig tid att reflektera över vem jag är, vem jag vill vara och varför. Vågat att sänka garden och släppa in människor. Vara mer nyfiken på andra och deras upplevelser än min rädsla för deras svek. Samtidigt accepterat att min stig är en ensamhetens stig. En stig jag periodvis behöver vandra på mer än vad andra kanske behöver. Att vandra på en bredare mer lättrampad stig kräver kompromisser av ett slag jag ännu inte är beredd att göra. Varje kompromiss du gör riskerar att urholka din frihet. Samtidigt kan den kompromisslösa friheten stänga in dig och bygga en mur kring dig själv som gör att friheten blir en börda istället för att vara de vingar som gör att du växer som människa.
Jag tänker också på hur bra jag trivs att gå och stöka efter Ljungans stränder under höstarna. Sommarvärmen är borta, jag slipper att svettas. Naturens dofter och färger andas lugn och eftertänksamhet. Även fiskens färger är på sitt sätt vackra och passar in i årstiden. Dagen tar slut relativt tidigt vilket innebär avkoppling i husvagnen. Morgnarna är magiska oavsett om det är regngrått eller klarblått väder. Jag är nog en vår och höstfiskare när det gäller tvåhandsfiske.
Min mor dog en morgon i juli. Det hade regnat under natten. Jag sov oroligt och väcktes av telefonens definitiva meddelande. Jag åkte till henne och kom dit när hon tagit sitt sista andetag. Morgonen var bländande vacker, frisk och klar. Som om himlen ville skingra de regntunga molnen och välkomna henne över till den andra sidan. Skogen och ån blev platsen där jag kunde samla mina tankar och bearbeta min sorg. Att hon somnat in betyder också att ytterligare en rot till andra tider huggits av.
Det är många tankar som fladdrar förbi när jag sitter vid Svartåfallet och summerar denna märkliga sommar. Det krävdes en pandemi för att jag skulle ta tag i det jag velat göra under en längre tid. Att börja utforska Hälsinglands skogsåar på jakt efter bortglömda öringar. Jag lägger på ett vedträ på elden, värmer på kaffet och längtar till hösten och Ljungans höstöringar.
