Jag har ju skrivit en del om att mitt natur och fiskeintresse grundlades vid vår sommarstuga i Lillrösten. Det är inte helt sant. De få år vi hade stugan har satt djupa avtryck i mig och är en av anledningarna till att jag är den jag är. Livet är mångt och mycket ett pussel och en annan viktig pusselbit som format mitt liv är Bolletjärn.
Bolletjärn är en oas som ligger bakom stora Bolleberget och har så länge jag vet varit en tjärn där man främst planterat röding. De fanns också öring under en period. Inplanteringarna upphörde när man planterat in fisk med någon sjukdom. Tjärnen ligger vad jag vet i träda med förhoppningen att sjukdomen ska försvinna.
Jag fick följa med farsan dit under höst och tidig vinter de år han fiskade där. Jag var nog sex-sju år när jag fick följa med första gången. Under hösten kastmetade vi, funkade inte det fiskade vi med drag. Det var skeddrag som förseddes med en decimeterlång tafs med enkelkrok som betades med mask. Enligt farsan var Professor det bästa draget. Tror att han föredrog det eftersom Professor var ett finskt drag. Han har alltid varit stolt över sitt finska ursprung. Jag fick nöja mig med Toby, Salar eller Jämtlandsdraget.
När jag var barn var vandringen till Bolletjärn lång och jobbig. Känslan i kroppen på toppen av tallbacken ner mot tjärn finns fortfarande kvar. Eller om det är minnet av känslan som finns kvar i det rum där jag har mina finaste minnen?
 |
| Minns älg som simmade över tjärn när jag fiskade från denna plats. |
Jag minns inte att vi fick särskilt mycket fisk. En tydlig minnesbild är att jag fiskade från en liten stenhäll med ett Jämtlandsdrag och såg när draget närmade sig land att en röding följde draget utan att nappa. Jag minns också när en älgko klev i vattnet en bit bortanför mig och simmade tvärs över tjärnen
På vintrarna pimplade vi med stora rödingblänken. Krokarna betades med åmor, stora vita larver vi plockade ur stubbar om höstarna. Maggot från affären var inte alls lika bra.
Det fanns en gubbe som hade en stuga vid tjärnen som kallades El-Nisse. Han var vi barn livrädda för. Om han var farlig vet jag inte, men det gick historier om hur han skrämt folk runt tjärnen. Jag träffade aldrig på honom även om hans bil nästan alltid stod parkerad vid parkeringsplatsen.
En gång fick farsan en riktigt stor röding. Det är viktigt att komma ihåg att det inte går att jämföra fiskars storlek i inplanteringsvatten från tidigt sjuttiotal med dagens fiskar. Ofta planterades mindre fisk in. Minimimåttet i Bolletjärn var 25 cm och det var också den vanliga storleken. Fisket var trögt på de vanliga ställena. Han gick därför ut på djupet där han fick ett rejält napp. Rödingen vägde 7,5 hekto och räknades som en bjässe. Jag följde inte med den gången, minns inte varför. Brorsan var med och jag minns hur han visade kassen med fisken när han passerade köksfönstret på väg in.
Det var också vid Bolletjärn jag blev kär på riktigt för första gången. Jag gick i nian. Vårterminen i nian var en ganska bra tid i en i övrigt vilsen och ganska jobbig ungdomstid. Det var gökotta och natten hade tillbringats vi tjärnen. Jag minns hur vi pratat hela natten. Vi låg på vindskyddets tak när våra händer fann varandra. Pirret i kroppen var av ett slag jag aldrig tidigare känt. Det höll ett par veckor. Tomheten när det tog slut var också en ny känsla. En tomhet som födde en längtan.
Jag tänker på allt detta när jag en grå novemberförmiddag vandrar upp till Bolletjärn. De gamla fiskeplatserna har börjat att växa igen. Vindskyddet står kvar. Tjärnen är mer tillgänglig idag eftersom kommunen har byggt en trätrottoar från parkeringen och ner till vindskyddet. Jag hoppas att man någon gång i en inte allt för lång framtid åter kan plantera ut röding. Jag har tröttnat på pimpelfiske i inplanteringssjöar, men skulle gärna återuppta isfisket om Bolletjärn skulle återuppstå som fiskevatten.
 |
| En av Bolletjärns fiskeplatser |
Jag tar den långa stigen hem.
