Julaftonsmorgon vid Svartåfallet

 Julaftons morgon.

Jag packar min lilla ryggsäck med julfika för att bege mig till Svartån. Hustrun jobbar och jag har inga förpliktelser. Därför känns en utflykt till Svartån helt rätt. Jag tar också med ett par vedträn för att kunna tända en liten brasa att koka mitt kaffe på.

När jag lämnar hemmet visar termometern tre minus och solen smyger sig upp försiktigt på andra sidan älven.

På vägen till Svartåfallet stannar jag till vid Portströmmen. Eftersom allt är fruset borde tillflödet av vatten vara lågt och ån kan få sin välförtjänta vintervila. Istället är vattenståndet betydligt högre än den där förmiddagen i maj när jag på en djupt fiskad March Brown fick en av åns bättre öringar. Det är kraftbolagets omvända vattenföring som gör att vattenståndet är för högt. 

Omvänd vattenföring innebär att det är behovet av vattenkraft som styr flödet i ån. Åns varelser stressas. Kan det vara därför öringen inte blir så stor och att kläckningarna av sländor är av mindre omfattning än när Lidman fiskade i ån? I liknande åar utan omvänd vattenföring kan jag finna fler och större öringar. Det sägs hur som helst att samhällsnyttan med att stressa åns varelser är viktigare än att låta dem leva i en så naturlig årstidscykel som möjligt. Fast det handlar nog mer om kraftverksbolagets vinst än om samhällsnytta. Tabeller som sägs mäta samhällsnytta mäter egentligen kraftbolagets vinst. Hur mycket miljö tål vattenkraften tycks vara utgångspunkten för lagstiftarna. Det är märkligt att inte fler ser den skada vattenkraften gör på skogens alla mindre vattendrag. 

Snön lyser med sin frånvaro. Vädret blir märkligare och märkligare. Vintern har hittills präglats av grått, mörkt och tråkigt väder. En vit jul blir allt mer ovanlig i södra Hälsingland, även om det hänt då och då även förr. Det som är nytt är att även kylan uteblivit. 

Vid Svartåfallet tänder jag en liten brasa och kokar mitt kaffe. Ett tunt lager rimfros skänker ljus i den skumma julaftonsförmiddagen. Solen orkar inte över trädtopparna. Jag tänker på novellerna om Svartån. Vad var det Lidman egentligen ville berätta? Det som ligger bortom själva fisket? När jag läser novellerna får jag en känsla av saknad. Han fiskade nästan alltid ensam när han fiskade i Svartån. Ibland träffade han på någon fiskare. Mjölnaren, Svartbo-Anders eller någon annan som flytt byns gemenskap. Eller som kanske var utstött. Samtidigt var Svartån ensamhetens å, där han ville undvika sällskap. I Clarys första öringkväll, när han var nygift och tog med sig hustrun till Svartån, stördes han av sällskapet. Hon åkte hem före honom. Han kunde inte släppa tanken på hustrun och helt koncentrera sig på fisket. Hittade hon vägen hem eller åkte cyklade hon vilse? Svartån var längtans och ensamhetens å. Men även saknadens å. Jag blir för varje gång jag läser dessa noveller mer och mer övertygad om att det är mer än åns öringar Lidman saknade. 

Svartån är också för mig ensamhetens, saknadens och längtans å. Även om jag helst fiskar Svartån ensam kan jag ibland sakna en fiskekompis vid kaffeelden. Någon man kan prata med. Eller bara sitta tyst tillsammans med. Tysthetens gemenskap är nog något som är på väg att gå förlorad. 

Jag lägger på det sista av den medhavda veden och låter tankarna vandra vidare längs ensamhetens å. 

Svartåfallet i hög vintervattenföring

Hans Lidman skrev en handfull noveller med jultema. Ofta om fattiga människor som på olika sätt lyckades skapa lite julglädje. Jag tycker om dessa noveller och brukar läsa någon av dem varje julafton. Idag läser jag En kolares lyckofågel från Skogen kallar. Den handlar om två bröder som arbetade som kolare. En av bröderna gick ner till bruket för att julhandla och hamnade vilse på vägen hem när han blev överraskad av en snöstorm. Han tvingades tillbringa julaftonsnatten under en gran. En lavskrika hjälpte honom att hitta rätt väg till kolarkojan. Det är också ett genomgående tema i Lidmans författarskap. Han tog ställning för de fattiga och utstötta. Han beskriver dem med kärlek och stor respekt. Oavsett om det är Lim-Johan eller Finn-Hindrik. Var det för att han själv kände sig utanför samhällsgemenskapen? Genom att bli en betraktare kunde han finna ett värde trots att ha egentligen kände sig utanför?

Elden har brunnit ut och det är dags att bege sig hemåt. Strömstaren står och vickar på sin sten innan den med sitt karaktäristiska kvittrande ger mig sin julhälsing och flyger ner mot den biotopvårdade Svartströmmen. 

Jag visslar tillbaka innan jag går till bilen. 

Jag hoppas hinna hem lagom till Kalles Jul.