Pingstdagsmorgon i Hälsinglands skogar. Regnet smattrar mot husvagnstaket. Husvagn är betydligt mer bekvämt än de flottarbaracker Hans Lidman övernattade i när han besökte samma vatten på 30 och 40-talet. Det är mycket som är bättre idag. På gott och på ont. Fisken var större på Lidmans tid. Hade utan tvekan hellre övernattat i en kall, dragig flottarbarack och haft möjlighet att fånga en Lidmanöring. Medan andra jagar stor torrflugeöring i sjöar och tjärnar under försommaren söker jag mig till åarna i Hälsinglands skogar. Öringarna är som sagt var betydligt mindre än vad de är i de välskötta sjöar och tjärnar som finns på trakten. Trots det lockar åarna mer än tjärnarna. I åarna är en halvkilos stor, en sjuhektos en troféfisk och en kilosfisk en drömfisk. Själv drömmer jag om en Lidmanöring. En gulbuk på halvannat kilo. Finns de kvar är de otroligt sällsynta. Lidman skrev att ån var på väg att bli utfiskad redan 1941 ”Stora, väglösa skogsvidder runt om ha gjort sitt till att ån ännu idag hyser en och annan storöring. Men deras dagar synas vara räknade. För varje år söka sig allt flera fiskare till det undangömda vattnet, vilka trampa upp en riktig liten stig längs åns stränder...”
Det är mitt första besök i denna å. Planen var att fiska i Lidmans fotspår med artikeln i Ljusnan från juni 1941 som utgångspunkt. Vädret var styrande för längden på vandringarna och fisket efter ån. Anlände på fredagskvällen, ställde i ordning husvagnen, kopplade av inför helgens fiske som påbörjades lördag förmiddag. Sov till kl åtta, vilket får ses som ett gott betyg åt sängen i husvagnen. Åt frukost och tog det lugnt. Det är en av fördelarna med husvagn.
Jag slutar att stressa. Den enda tid jag har att passa denna helg är söndag kl 17.00. På lördagsmorgonen kändes den tiden avlägset.
Det var en rejäl regnskur och regnjackan gjorde stor nytta. Jag har bytt ut min fiskejacka i andasmaterial mot en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Anledningen är att de fiskejackor jag haft inte klarat ordentliga regnväder. En fiskejacka som gör det kostar tre till fyra gånger så mycket som en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Det är helt enkelt inte värt dessa tusenlappar bara för att få ett par fickor för flugaskar och en stropp att fästa linklipparen i. Samt naturligtvis statusen att ha den kända loggan på jackan...
 |
| March Brown. |
Jag fiskade mig sakta tillbaka till husvagnen. På håll såg jag ett vak uppströms en undervattensten. Eller var det inbillning? Den av regnet upprörda vattenytan som spelade mig mig kanske ett spratt? Jag smög mig sakta mot stenen, lade ut flugan. En liten öring steg genast. Jag blev för ivrig och var för snabb med mothugget. Fisken visade sig inget mer. Trots att de är små verkar de vara minst lika skygga som dess ättlingar Lidman fiskade efter för mer än 80 år sedan.
Resterna av de gamla flottardammar Lidman balanserade över finns kvar i form av mossövertäckta vallar i de lugnvatten dammarna låg. Det är märkligt att dessa dammar inte förstörde öringens vandringsmöjligheter. Det kan kanske ha att göra med att de enbart användes vid vårens och försommarens flottning. Övrig tid var öppna och fisken kunde simma fritt. Lidman skriver i artikeln ”När jag efter någon minut tittar tillbaka genom de upphuggna dammluckorna, ser jag Eriks långa bamuspö avteckna sig mot den röda västerhimmeln.” Det får mig att fundera på de som hävdar att vattenspeglarna i de gamla kvarndammarna, som nu av kulturminnesskäl anses så viktiga att de måste sparas och användas till småskalig vattenkraft kanske har fel. Vattenspeglarna kanske aldrig funnits på det sätt som de finns idag. Dammarna kanske fylldes under den tid kvarnarna användes. Övrig tid var dammluckorna upphuggna såsom Lidman skriver om flottningsdammen, vars upphuggna luckor han tittade tillbaka genom. Ska man tro Lidman så var det de sista rensningarna med schaktmaskiner som och regleringsdammarna som tog död på storöringarna i åarna. Han hade självklart rätt. Den livsmiljö som nu erbjuds gör att öringen lever på marginalen i många av Hälsinglands åar. Det kanske sorgligaste i sammanhanget är att vi idag har både kunskap, teknik och resurser att återställa de flesta åar, men vi saknar förmåga att väga naturens behov mot egenintressen i form av kraftbolag och privata kraftverksägare. Deras behov är som alltid högst prioriterade. Ingen hör öringens, fladdermusens eller strömstarens desperata klagan. Tabeller, siffror och äganderätt är förhärskande även i miljödebatten.
Tillbaka till husvagnen för mat och avkoppling. Jordlöparens bok av Thomas Tidholm är helgens fiskelitteratur. I den ställer Tidholm många av de frågor jag grubblar över under mina fisketurer i Hälsinglands skogar. Är priset på korv viktigare än naturen? Har vi människor lämnat naturen eftersom den är farlig för oss? Ett hot? Vår livslängd och vår materiella livskvalitet har ju stigit i takt med vårt ökande avstånd till naturen. Och det är naturen som betalar priset för vårt välstånd. Det kanske är dags att vi betalar tillbaka i form av återställning av vattendrag och ett mer skonsamt och långsiktigt skogsbruk.
Bokens första dikt heter Till naturen och börjar så här:
”Nu går vi till naturen
Nu går vi så försiktigt,
Sista biten får vi smyga och krypa
Naturen är rädd för oss, den har glömt, den vet inte vilka vi är längre”
Jordlöparens bok känns som en viktig följeslagare.
