Om äganderättens dilemma

 Jag sitter med en kopp kaffe och en macka vid en mycket vacker hölja efter en å i hälsingeskogen. Våren har varit sen detta år, när sommaren äntligen kom var det med besked. Det är varmt och lite klibbigt trots att det är sen kväll. Solen står lågt och har svårt att bryta genom den täta skogen. Sländor kläcker och en och annan öring vakar. Tankarna går åt det dystra hållet. Ån som rinner genom skog och myr är svårt skadad av flottledsrensning. Öringen i höljan har levt på marginalen sedan flottledsrensningen någon gång på 40-talet. Nu är den starkt hotad av skogsbruk. Inom något år kommer delar av ån att rinna genom ett kalhugget och markberett område där eventuella hänsyn till ån och den miljö som finns runt ån är tagna av tvång och inte av hänsyn till åns känsliga ekosystem. I bästa fall sparas en liten rand av träd närmast ån för att ge skugga. Egentligen mer av en kuliss än av hänsyn. I alla fall hänsyn till naturen. Av hänsyn till markägaren räcker det med en kuliss.

Öringens hölja. 

En ny skogsutredning föreslår bättre skydd för fjällnära skog, vilket får markägare att rasa. Jag kan på sätt och vis förstå dem. Skogen är är värdefull och inskränks rätten att bruka skog förlorar markägaren stora inkomster. Samtidigt behöver vi skydda mer skog och den natur som finns i stora skogar. Jag menar skogar med mångfald och inte trädåkrar som levererar hög avkastning.

Här inträder ett stort dilemma, nämligen äganderättens dilemma. Som markägare är det en självklarhet att kunna bruka den mark man äger. Oavsett om det är rinnande vatten med småskalig vattenkraft, åkermark eller skogsmark. Att har rätt att avverka, markbereda och omvandla skogen till trädåkrar. Det är ju så man på bästa sätt skapar avkastning på sitt skogsinnehav, oavsett om skogen är fjällnära eller om den ligger efter en liten å i Hälsingland. Om jag som markägare får äganderätten kringskuren av lagar och regler som tvingar mig att riva dammar och kraftverk, att återställa flottledsskadade vattendrag, att ta hänsyn till lavskrika, tjäder, örn eller för den delen sällsynta lavar äts min avkastning upp, och själva grejen med att äga och bedriva skogsbruk försvinner. 

Skogsutredningen föreslår att ägare av fjällnära skog kan få annan skog som ersättning eftersom den fjällnära skogen måste skyddas. Jag lyssnade på en markägare som intervjuades med anledning av det. Skogsägaren var inte särskilt entusiastisk. Han vill naturligtvis ha sin skog där han bor och inte långt bort i en för honom helt okänd trakt. Jag har full förståelse för hans inställning.

Öringens öga! Mat och livsmiljö är allt den önskar sig. Vilka lyssnar och förstår en örings behov?

Jag har också full förståelse för politikers och politikens dilemma. Äganderätten och rätten att bruka sin skog för maximal avkastning är en för många en viktig princip att värna om. LRF:s kritik mot skogsutredningen är att att den tar för stora hänsyn till den biologiska mångfalden. Således hotas enligt LRF äganderätten. Äganderättens vänner är duktiga lobbyister vilket märks, inte minst när man som jag vistas såväl i maktens korridorer som i landets skogar. Monokultur har ersatt mångfald. Bäckar och åar kvävs av sediment från skogsbruket. Allt för att regering och riksdag tagit till sig lobbyisternas känslosamma argument om äganderätt och vikten av frivillighet när det gäller naturvård. Lobbyisternas löften om frivilliga insatser klingar falskt när jag ser hur Galvåns kraftverk får nya tillstånd istället för att man nyttjar den fond som finns för utrivning och återställning. Fonden ger ersättning för tänkta framtida avkastning man går miste om om man avvecklar sitt kraftverk. I fallet Galvån visar ägaren och dennes supportrar hur dåligt frivillighet funkar i praktiken. Fiskvägar sägs bidra till åns och Natura 2000-områdets biologiska mångfald, men är även det en kuliss. Samtidigt vet vi att om den biologiska mångfalden i skogarna urholkas för mycket dör planeten en smula. Om vi tvingas välja, vilket är viktigast? Den enskilda markägarens rätt till maximal avkastning eller en levande natur med stor variation av liv. Det räcker ju inte att skydda någon plätt här och där. Det krävs ju stora sammanhängande områden med skog för att skogens alla växter, varelser och väsen ska överleva. Inte ens staten tar ansvar för att gå före genom att bruka sin egen skog på ett mer hållbart sätt, trots att det borde vara det minsta man kan kräva. Sveaskogs avkastningskrav verkar vara viktigare än den biologiska mångfalden i statens skogar.

Samtidigt har jag full förståelse över att inskränkningar i äganderätten skapar bitterhet hos de drabbade markägarna. Mark som brukats i generationer och som ska brukas i generationer framåt, där insatserna som görs idag ger avkastning åt barn eller barnbarn till den nuvarande markägaren. Äganderätt ger frihet och inskränkningar i äganderätten skapar inskränkningar i friheten. Och inskränkningar i friheten ska man inte ta lätt på. Det är mycket svåra avvägningar riksdag och regering har att göra. Avvägningar som handlar mer om känslor än om fakta. 

Verkligheten visar att frivillighet fungerar mycket dåligt. Ska vi skydda skogen och vattendragen krävs tvingade lagstiftning. Granen vid höljan tas ner eftersom markägaren anser den vara mer värd än öringen som lever i höljan på samma sätt som att lavskrikans värde alltid kommer att ifrågasättas när den mäts mot pengar.

Frivillighetens pris! Granen vid åkanten är för markägaren mer värd än den öring som hade sin ståndplats i skydd av granen.

Hör också om att det höjs röster om att inskränka allemansrätten eftersom friluftsliv i olika former blivit mer populärt. I dess kölvatten har det utvecklats en turistnäring som behöver levande skogar för att kunna växa, vilket står i direkt konflikt med många markägares intressen. Det är alltså ett problem om det finns andra värden i skogen än priset på virke. Ett problem som löses genom att begränsa människors rätt att vistas i skog och mark.

I lokaltidningen annonserar det lokala elhandelsbolaget om ”förnybar el” med en bild från en fors som ser ut att vara Hylströmmen, Hälsinglands och södra Norrlands största obundna fors. En fors vattenkraftlobbyn ville men aldrig fick bygga ut. Det vore mer ärligt om de hade en bild på någon av de torrfåror som är konsekvensen av den vattenkraft elhandelsbolaget marknadsför som ”förnybar”. Visst är vattenkraft förnybar, men så som den produceras av de kraftverk som är anslutna till det lokala elhandelsbolaget är den knappast hållbar. 

Jag tappar lusten för fortsatt fiske. Plockar ihop mitt spö och går mot bilen. Bilfärden hem går genom ett kalt och livlöst men ur ett ekonomiskt avkastningsperspektiv optimerat landskap.

Bakom den smala kulissen av träd. Ån. Hänsyn till naturen eller hänsyn till markägaren?