Fick en kommentar om min text om fisket och tankar från Harmångersån. Jag skriver där att jag tröttnat på tävlingsmomentet och jakten på storfisk, vilket är en av anledningarna till att jag idag nästa enbart fiskar med fluga och flugspö.
”Lite intressant dock att du motsätter dig jakten på stor fisk och prestationskrav, men har som målsättning att ta en fisk över 70 cm 😉”
En i mina ögon mycket klok reflektion. Det finns en motsättning i att och ena sidan vilja lämna storfiskhetsen och och andra sidan har som mål att fånga en riktigt stor fisk. Den motsättningen är så pass intressant att den kräver ett lite djupare resonemang, vilket denna text är ett försök till.
Låt mig börja med en tillbakablick över mitt liv som sportfiskare.
Som så många andra i min generation började mitt fiske med ett metspö i bambu och ett rödvitt flöte. I mitt fall från bryggan vid den sommarstuga vi hade i Lillrösten. Det började tidigare än vad jag egentligen minns. Därför kan man säga att min passion för fiske alltid har funnits. När ett rödvitt flöte guppar till och sedan dyker händer något i mitt inre. Det liksom bubblar till av förväntning. Blandningen av förväntan och ångest när jag lyfter spöt för mothugg är densamma idag fast jag idag håller i ett flugspö. Är det drömfisken?
Efter några år fick jag ett kastspö och fick även på egen hand börja göra fisketurer. Minns inte hur gammal jag var men kanske runt 6-7 år. Det var till Björktjäratjärn jag åkte. På den tiden släppte man i öring och regnbåge där efter att tjärnen rotenonbehandlats. Där fick jag min första drömfisk, en öring som var 25 cm lång, vilket var minimimåttet på den tiden.
Vi flyttade till Röste, vilket närde nya fiskedrömmar. I Lillpölen som jag och min kompis Magnus kallade den lilla vattensamlingen på vänstra sidan vägen vid Dönje kraftverk fick jag min första gädda. Jag minns också den drömgädda på drygt fem kilo Magnus fick, en fisk som gjorde att vi hamnade i tidningen. En femkilos gädda var på den tiden en drömfisk om man var 10-12 år.
När jag fyllde tretton fick jag mitt första flugspö och började fiska i Galvån på allvar. Det stod inte på förrän jag fångat min första harr. Några år senare slog tonåren till med allt vad det innebar med ångest och vilsenhet. Jag fiskade inte så mycket under dessa år. Det var en av mina bästa vänner från den tiden Lars, eller Krulle som han kallades som hjälpte mig att hitta tillbaks till fisket.
Jag fiskade allt. Det var angling, lakpimpel, mete vid Ankdammen (Vågen), regnbåge och även en del flugfiske. Efter några år skaffade jag en båt som jag hade i Växsjön. Båten växte i storlek och i takt med den både fisken och mängden beten. Jag började tävla i trollingfiske, blev så pass duktig att vårt lag vann några trollingtävlingar. Gäddfiske flyttade fokus från drömfisken till tävlingshets.
En dag vid Ljungan hände något som förändrade mig och min syn på fiske.
Det blev nästan som en livskris. Jag stod som vanligt utvadad i Viforsen och drog harr med ett slags tjecknymffiske, ett fiske som är mycket effektivt. Det har ju utvecklats ur tävlingsflugfiske. Ett kort uppströmskast och när den tunga nymfen nått rätt djup i gropen lät jag den stanna upp för att sedan stiga till ytan. Napp näsan varje gång. Var harren under 40 cm blev jag besviken. När jag tappat räkningen på hur många över 40 cm jag under kort tid fångat och släppt tillbaka fick jag en jäkla smäll. ”Vad fan håller du på med” minns jag att jag tänkte innan jag vadade i land, satte mig på en stock, hällde upp en kopp kaffe och började fundera. Där och då var det mycket nära att jag slutat med fiske. Det hade tappat sin mening. De känslor och de drömmar som föddes av ett rödvitt flötes lockande guppande hade bytts ut av en hets som lett till en slags prestationsångest.
Man kan säga att jag återföddes som flugfiskare den eftermiddagen. Numera handlar meningen med mitt fiske om att söka i mitt inre efter de känslor som väcktes på bryggan vid Lillrösten. Jag drömmer fortfarande om att fånga stora fiskar, men inte till vilket pris som helst. Det ska ske på mina och på naturens villkor. Jag vill inte tränga mig på fisken, utan söka upp den och närma mig den med respekt, på fiskens villkor. Det begränsar mig i val av utrustning. Borta är tjeknymferna, borta är trollingbåten, ekoloden, alla gäddbeten som var optimerade för att fånga storfisk och vinna tävlingar. Tävlingshetsen är utbytt mot tålamodet.
 |
| Vägvisare i mitt sökande efter drömfisken |
Idag begränsar jag mig i mitt fiske på ett sätt som gör att det är svårt att nå mina mål. Det innebär att jag samtidigt vidgat min syn på vad som är en lyckad fiskedag. Det kan vara så mycket mer än fånga stor fisk. En lyckad dag handlar om helheten. Det kan vara ett samtal med någon man träffar efter ån, en naturupplevelse, att känna harmoni i kasten, att se fisk vaka mm. Men utan drömmen om en storfisk förloras meningen med fisket. Då kan jag lika gärna lämna flugspöt hemma och enbart ta med kameran.
Jag har för närvarande två riktigt starka drömmar. En är en blank havsöring på 70 cm eller mer och en handlar om att fånga en Lidmanöring. Blanköringen på 70 cm kommer jag förr eller senare att fånga i Harmångersån. Den är långt ifrån ouppnåelig. Det handlar om en kombination av tålamod och tur. Drömmen om en Lidmanöring är knepigare. En Lidmanöring är en öring på minst åtta hekto, fångad med en klassisk våt eller torrfluga i någon av Hälsinglands bortglömda åar. En öring som kanske inte ens finns.
 |
| March Brown. En fluga värdig en Lidmanöring. |
Min ambition är att ha drömmar och mål som gör resan minst lika intressant som att nå målen och förverkliga mina drömmar, där det egentliga fokuset ligger på resan.
