Efter två års frånvaro kan vi äntligen återse den vackraste nacke jag någonsin fiskat lax från. Jag hoppas att veckan i Orkla ska ge mig den energi såväl kropp som själ behöver återfå efter den intensiva tid och det tunga ansvar pandemiåren har inneburit. Att ha det högsta ansvaret för länets sjukvård under delar av pandemin har varit mycket intressant och givande samtidigt som det har inneburit ett ständigt stresspåslag. Har rätt beslut fattats vid rätt tillfälle och därmed minskat död och lidande? Har vi kunnat ge personalen bättre förutsättningar? Har vi utifrån den kunskap som fanns vid varje enskilt tillfälle kunnat fatta andra beslut? Det är svårt att säga, men jag vet att alla på olika sätt gjort sitt yttersta under pandemin och mer kan man inte begära. Jag vet också att lärdomarna pandemin gett är viktiga att ta med sig in i framtiden.
Det var därför med en blandning av lättnad och förväntan jag satte mig i bilen mot Orkla och Øyas vackra nacke. Trots att andra pooler på vår sträcka sträcka gett mig fler laxar under de år jag fiskat Orkla är det Øyas nacke jag längtar till. Tomas och Peter hämtade upp mig denna gång. Hoppas att resan upp är den omställning från vardagen jag behöver för att komma in i rätt stämning. Den stämning som är förutsättning för att komma in i den laxfiskelunk som är ett av skälen till att jag fiskar lax. En lunk som gör att livet går på sparlåga samtidigt som man balanserar på en knivsegg. Förväntningar byts till hopp som övergår i förtvivlan och till sist i missmod. En vecka som bryter ner och bygger upp.
 |
| Øyas vackra nacke |
Laxfiske kan inte jämföras med något annat fiske jag känner till. Att jaga harr och öring är något helt annat. Det är ett mer stillsamt och romantiskt fiske. Vakande fisk, små fina vattendrag. Kokkaffe, törvedsbrasa, motljus och meditation. Laxfiske är hårt arbete som sliter på kropp och själ. Du vet redan innan att du med lite tur kan få en eller två fiskar under veckan under förutsättning att du är beredd att utmana hopplösheten att fiska i en tom älv, att ha pannben som Charlotte Kalla, att aldrig ge upp. Att gå runda efter runda med vetskapen att laxen kan hugga i nästa kast. Eller nästa år. Eller nästa efter det. Laxfiske är som att vara dömd till hårt straffarbete. Drömmen om att rymma från fångenskapen är det som håller dig uppe. Ibland uppenbarar sig möjligheten och du tar tillfället i akt och rymmer. Du gör det trots att du vet att du snart blir infångad och är tillbaka i bojorna och dina rundor.
Jag har längtat så intensivt efter att få utsätta mig för detta!
