Bergsklättrarlaxfiske i Vefsna

 ”Om jag inte får en laxresa om året skulle jag gå sönder.” 

Orden är från en av mina laxfiskekompisar. Jag förstår honom. Jag känner på samma sätt. Jag måste helt enkelt utsätta mig för laxfiske för att fungera som människa.

Denna gång går färden mot Vefsna en stor älv i Nordlands fylke. En älv som på högt vatten kommer att visa sig vara för stor för mig. Det är min tredje tripp till Vefsna och den andra till Fallan som är namnet på platsen vi ska fiska. Har varit där ifjol med gott resultat.

På vägen upp pratar vi mycket om förväntningarna på veckan. Förra året fiskade vi två och en halv dag. Vi fick en varsin lax och ett par mindre havsöringar. Det har skapat förväntningar om ett bra fiske samtidigt som vi vet att laxfiske är lite som ett lotteri. Tekniskt sätt är det i teorin ganska enkelt. Du läser vattnet och fiskar platser där laxen vilar kortare eller längre tid på väg mot sina lekplatser. Laxen visar sig ganska ofta, så det är lätt att få en bild över hur du ska fiska en pool. En god kastteknik som innebär att tafsen är sträckt när flugan landar är i mina ögon viktigare än flugmönstret. Detta trots att flugan är det som får laxen att nappa. Har du en dålig teknik hjälper det inte om du har vackra välbundna flugor som i färg och storlek matchar det som gör att laxen lockas att nappa.

Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får någon! Det är kanske den viktigaste sanning jag lärt om laxfiske. Det var författaren Mikael Engström som lärde mig det och mycket annat av det viktigaste om laxfiske långt innan jag började min laxfiskeresa. Jag präglades tidigt djupt av mystiken i laxfisket. Jag läste Gerald Kuss humoristiska böcker där många berättelser kretsade kring laxfisket på Irland. Jag läste om flugor, spön, linor, speykast och om alla skrivna och oskrivna regler kring laxfiske till den milda grad att det dröjde in på 2000-talet innan jag vågade skaffa tvåhandsspö och börja utöva sporten. Jag vågade helt enkelt inte börja tidigare. Jag kände ingen som fiskade tvåhands som kunde introducera mig till laxfiskevärlden. Därför var min mentala tröskel allt för hög. 

Det jag sökte var den laxfiskeångest Engström skrev om. Om långa dagar utan minsta hugg. Om att gå sina rundor trots att allt verkar hopplöst. Om att övervinna de demoner som drar en till stugvärme, tv och alkohol. Om att träna upp pannbenet till en nivå som närmar sig galenskap. Om  värk i axlar och rygg. Om av fotsvett halvt upplösta fötter efter en vecka i vadarbyxor. Om en mage som kraschar av dålig mat och för lite sömn. Novellen Ett steg till från Engströms bok Längtans öring har präglat mig hårt. 

Jag läste även Lidmans feberdrömmar om laxfiske. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen. Belöning i form av landad lax var enligt såväl Engström som Lidman värd såväl smärta som ångest. Kort sagt, jag visste vad jag gav mig in på redan när jag köpte mitt första tvåhandsspö för mer än tjugo år sedan.

Måndag.

Vi är tre förväntansfulla laxfiskare som anländer till Fallan sent under måndag eftermiddag. Vattnet är högt och väderprognosen säger regn. Stigande älv. Oron är trots det inte särskilt stor. Vi träffade några fiskare ifjol som berättade att Fallan fiskar bra på tvåhundra kubik och mer. Prognosen är därför lika god som förväntningarna är höga på ett fint fiske.

Vefsna från vår hytte i Fallan

Tisdag.

Klockan ställs på fyra och planen är att först undersöka om drömpoolen fiskar bra på högt vatten. Vandringen dit är tuff, betydligt tuffare än vad jag minns. Uppför på en smal stig och sedan brant nerför. Så brant att vi valt att ha spöna i sina sockor för minska risken för spöbrott. När vi kommer fram känner vi inte igen poolen. Flödet är 190 kubik och stigande. Vi fiskar ett par timmar i det tilltagande regnet, dricker kaffe under tarpen jag tagit med som regnskydd innan vi går tillbaka till nacken. Stigen tillbaka är i regnet ännu tuffare. Lera och blöta rötter gör att det är ännu lättare att tappa fotfästet på den branta stigen.

Lägerplatsen vid drömpoolen. Tarpen fungerar som regnskydd

Drömpoolen på 190 kubik. För mycket vatten för oss.

Det visar sig fisk på nacken och på sträckan ovanför nacken. Det går bättre att fiska än ifjol då vattnet var lägre. Då dog strömmen och flugan simmade dåligt. Nu drar det bättre. Regnet tilltar och vattnet stiger över tvåhundra kubik. Eftersom vattnet är högt fiskar jag främst med mitt femtonfotsspö. Det är det spö jag kastar längst med, men också det spö jag har svårast att hantera. Det är tungt att under långa pass hantera ett långt spö med tunga linor när min teknik är bristfällig. Helst fiskar jag med mitt elvafots splitcanespö. Då funkar mina kast bäst. Linbågarna är hyfsat smala och flugan landar med sträckt tafs så som jag vill ha det. Tyvärr blir kasten aningen för korta nu när det är mycket vatten i älven. Laxen går längre ut och då krävs att jag använder mitt femtonfotsspö. 

Oskar tappar en grilse på nacken under förmiddagen. Vattnet fortsätter att stiga. Innan kvällen närmar det sig trehundra kubik och fortsätter att stiga. Det blir svårare och svårare att fiska eftersom stranden försvinner och det blir svårare att vada så att det går att kasta. Oskar ringer runt lite och får tips om att ett annat vald fiskar bra på högt vatten. Han föreslår att vi löser kort där och hoppas på lägre vatten till torsdagen. Peter och han gör så medan jag tvekar. Jag tvekar och vill invänta hur mycket vattnet stiger. 

Onsdag.

Fyrahundra kubik, men regnet har lugnat ner sig efter en mycket regnig natt. Även jag löser ett kort och vi åker ned till det andra valdet. Vi parkerar vid järnvägen, följer en stig går under järnvägen via en gallerbro i en bäck och kommer fram till platsen vi planerar att fiska. Ett långt grusöra med en fin strömkant som löper efter nästan hela grusörat. Sträckan börjar vid en kraftig fors och avslutas vi en nacke. Det är brett men strömmen säger att laxen troligtvis väljer vår sida. Första repan och inget händer. Vi ser en fisk på andra sidan när Peter går sin första runda.

Nästan omedelbart höjer han spöt. Fast fisk! Han drillar den, men den lossnar strax innan den är klar för landning. Oskar går ner mot järnvägsbron, får en grilse och en havsöring på drygt tre kg. Skönt att  det börjar lossna. Vattnet stabiliseras under dagen och börjar sakta att sjunka undan. 

Vi åker tillbaka till stugan för en bit mat. Kvällspasset blir på den övre delen av dagens sträcka. Vi träffar ett par andra fiskare som var här i fjol på lägre vatten. De beskriver att det finns en del gropar där fisken kan vila, samt att de ännu inte fått någon fisk. Det är en fin ström som är relativt enkel att fiska. Tyvärr går fisken längre ut även här och jag får jobba hårt för att försöka nå ut med mina kast. Peter krokar en stor fisk som efter ett par hopp lossnar. Hoppande fisk är en fara. Det är vid hopp och vid landning som risken att tappa fisken är som störst. 

Torsdag.

Vi vaknar utan väckarklocka. Vattnet har sjunkit och sträckan på andra sidan ovanför nacken är ledig. Det får bli dagens första försök. Tar enbart med femtonfotarn. Det börjar kännas i ryggen, men jag måste använda den för att försöka nå ut till fisken, men också för att kunna kasta tyngre linor. 

Laxen får simma tillbaka efter några snabba bilder.

Vi går en liten omväg till vindskyddet i början på sträckan för att inte skrämma de fiskar som kan stå närmare land. Första uppförsbacken innan vi når stigen är tuff. Jag börjar med att fiska en sjunkett-tvåspets och har ett napp på min första runda. Även Peter har ett napp. Jag byter till en T-tiospets för att kunna fiska djupare. Peter krokar en fisk  och efter tre tappade får han äntligen en lax på land! 95 cm och silverblank. Lyckan är total. Jag går några rundor utan resultat innan vardagen gör sig påmind. En del ärenden relaterade till mina politiska uppdrag måste hanteras. Eftersom 4G-mottagningen är synnerligen svajig är det telefon som gäller. Då krokar Peter sin andra fisk. Jag meddelar att jag måste ringa upp om en liten stund eftersom jag måste håva en lax. Peters andra fisk är ungefär lika lång men betydligt mer kompakt och därför också större. Eftersom den ska återutsättas väger vi den inte. Några snabba kort och fisken får simma tillbaka. Samtidigt får en spinnfiskare på andra sidan en lax som Oskar håvar. En fin fisk på mellan fem och sex kg. En stund senare får Peter sin tredje lax. En liten på ett par kg. När det är dags för mat fiskar Oskar på. Han ska åka hem på fredagen och vill utnyttja fisketiden maximalt. Har tappar en fin fisk på ungefär samma ställe där Peter fått sina. Samtliga har nappat längre ut än vad jag kan kasta. Inget att göra något åt, det är bara att gilla läget, fiska på och hoppas att vattnet sjunker så att jag kan fiska den pool jag fick fisk på ifjol. Där räcker min förmåga och de kastlängder jag klarar.

Fredag. 

Oskar åker innan vi vaknat. Vi börjar dagen på en av de övre sträckorna där Peter fick en fisk ifjol. Vattenståndet är fortfarande högt, men sjunkande och ligger nu under tvåhundra kubik. Sträckan är fin och de heta platserna är utanför en klipphäll. Där ligger det en större sten där det sägs samlas lax. Det ligger också en del mindre stenar, vilket blankfläckar på vattenytan indikerar. Blankfläckar är intressanta ställen att fiska av. Fiskar även denna plats med femtonfotarn. Ryggen börjar nu att protestera på allvar. Det stramar i ryggmusklerna och smärtar mellan skulderbladen. Men eftersom långa kast krävs har jag inget annat val än att bita ihop och fiska på. Peter tappar en fisk en bit ovanför de heta platserna och lite senare får han en mycket vacker silverblank havsöring på ca 75 cm. Inom mig börjar frustrationen att växa. En frustration som riskerar att gnaga sönder självförtroendet och göda tvivel om min egen förmåga. Laxflugfiskefiske handlar enligt mig om främst två saker. En god teknik och ett gott självförtroende. Når du bara laxens ståndplatser med din fluga kommer du förr eller senare att få en fisk. Antingen i nästa kast, eller nästa år. Det gäller att fiska flugan snabbt så att laxen blir antingen nyfiken eller irriterad och därför hugger. Den frustration som nu börjar växa inom mig handlar om min oförmåga, eller rättare sagt mitt ointresse för träning. Jag är helt enkelt inte intresserad av att använda dyrbar fisketid till att träna på att kasta med mitt femtonfotsspö. Om jag ska bli bättre krävs att jag tar hjälp av någon instruktör som är beredd att lägga ner mycket tid på att träna mig i kastteknik. Det är alltså jag själv som sätter begränsningar på min förmåga, vilket gör att frustrationen börjar gro. Jag vet av erfarenhet att det bara är att bita ihop och fiska på. Eftersom jag inte når fisken kan jag lika gärna försöka jobba med min teknik. Ta i mindre, göra tydligare och högre stopp i bakkasten och låta spöt jobba istället för rygg och armar. Det går bra en stund, kasten känns bättre, men är trots det för korta. 

På fredagsförmiddagen fiskade vi en av de övre sträckorna på Fallan.

Vi avbryter fisket för mat vid stugan. Efter maten kollar vi vattenståndet. Flödet är nu runt 170 kubik och vi bestämmer oss för att göra mardrömsvandringen till min drömpool. Där kan jag fiska mitt elvafotsspö, vila ryggen en aning och bättra på mitt stukade sjävförtroende. 

Det stramar rejält i benen och pulsen närmar sig snabbt max när jag går till min drömpool. Först en tuff stigning på vägen, sedan några korta men branta stigningar på stigen innan det planar ut en stund för sedan avslutas klätterväggsbrant nerför. Poolen fiskar bättre än i tisdags men vattnet är fortfarande aningen för högt. Jag fiskar nu enbart med mitt elvafots splitcanespö. Ansträngningen är jämfört med femtonfotarn minimal. Inga onödiga plask från linan, inte heller några extra omtag för att ladda spöt och kasta i rätt riktning. Smala fina linbågar som avslutas med ett bra sträck i tafsen. Jag njuter till fullo och mitt dåliga självförtroende är som bortblåst. Längs ner i poolen där jag fick en fisk ifjol stramar det till i linan, men fisken fastnar inte. Just nu gör det inte så mycket. Känslan är tillbaka. 

Vi fiskar ett par timmar för att sedan avsluta vårt fiske på varsin sida om nacken. De fiskar som visar sig vill i vanlig ordning inte nappa.

Lördag.

Stugan städas inför hemfärden. 

Vår stuga. Notera uppförsbacken. Synonymt för Fallan är alla uppförsbackar. Kände mig mer som en bergsklättrare än en flugfiskare.  

I bilen fortsätter fiskesnacket. Vägen mot Sverige är stundtals lika smal som en svensk cykelbana. Trots det är hastighetsbegränsningen 80 och norrmännen håller ofta den hastigheten. Hjärtat far upp och ner i halsgropen vid möten. Vid ett tillfälle kör en stor traktor med släp nästan ifrån oss på den smala vägen.

Vägar smala som cykelbanor.

Vi pratar om prioriteringar, om hur svårt det är att hinna med både laxfiske och fiske efter harr och öring. Jag vill gärna göra en resa till ett bättre harr och öringvatten, men helst inte på fjället utan i den fjällnära skogen. Anledningen är vinden. Jag avskyr kombinationen vind och flugfiske. De gånger jag provat fjällfiske har det blåst bort. Trots att fjällen är storslagna och bländande vackra fiskar jag hellre nedanför trädgränsen där skogen ger ett bättre skydd mot vinden. Kanske jag en dag prioriterar bort en av mina laxfiskeresor till förmån för en mer seriös harr eller öringresa till ett kvoterat vatten. I en framtid där behovet av laxfiske inte är lika stort. Kanske kommer en dag då jag inte behöver den laxångest och frustration som håller demonerna på plats. Där behovet istället kan stillas i en slags naturromantisk balans. Vakande fisk i motljus, kaffeeld och ensamhet. Fiska enbart när fisken vakar istället för laxfiskets malande monotoni. 

Lärdomen efter veckan är att fiska inom mina begränsningar. Att mina fiskekompisar lyckades bättre berodde denna gång främst på att de kastar bättre, dvs längre än vad jag gör. Även om älven fiskade bättre på det högre vattenståndet hjälper inte det om jag inte når fisken. Jag behöver fiska i mindre älvar eller på sträckor där fisken går närmare land där jag kan fiska med de spön jag hanterar bra. Att försöka lära mig att hantera mitt femtonfotsspö lika bra som mina fiskekompisar har jag varken tid eller ro till att lära mig. Det kräver tid till träning. Tid som jag idag inte har och som därför skulle stjäla dyrbar fisketid. 

En annan lärdom är att kanske tänka om när jag planerar mitt laxfiske inför kommande säsonger. Att bli bättre på att välja älvar eller sträckor som passar min förmåga, dvs som kan fiskas med kortare spön och normallånga kast. Vilka veckor vi kan fiska kan vara svårt att styra. Det ska passa med semester, planer med familjen och annat. Istället för att boka boende och sträckor i tid och hoppas på bra förhållanden kanske vi ska vänta in i det sista och lösa kort med kort varsel på tillgängliga sträckor där förhållandena för stunden är de bästa och hoppas att boendet löser sig. Eller i sista hand ta med husvagnen. Lite senare på säsongen brukar det vara enklare att få tag på fiskekort även på ganska attraktiva sträckor. 

Trots att jag inte lyckades fånga någon lax har resan varit bra. Jag trivs bra med mina fiskekompisar, vilket är mycket viktigt när man ska leva tätt ihop och när laxångesten kan lägga sig som en tät dimma inombords. Det är nog också så att de fisken där man misslyckas med att fånga fisk är de mest lärorika. När man fångar fisk är ju livet enkelt, det liksom rullar på utan några gupp eller gropar i vägen. Det är resorna utan fisk som sätter fart på tankeverksamheten. Vad det enbart tillfälligheter som gjorde att jag blev utan fisk? Vilka lärdomar har jag gjort? Om mina tankar och funderingar efter denna resa leder till nya insikter och nya sätt att planera kommande laxfisken vet jag inte idag. Att ändra något som är invant och bekvämt är svårt och kräver insikt. Jag är hur som helst glad att jag har en resa kvar, nämligen till Stjørdalsälven om någon vecka. Där vet jag att jag når laxen med mina kast. Är vattenståndet normalt behövs inte femtonfotarn. Kommer det bara lax till våra sträckor kommer vi att få fisk!