Laxångest i Stjördal

 Laxen är som ett väsen, eller kanske mer som en demon som tar över din själ och gör den rastlös och orolig. Att bekämpa den är mycket svårt. Den äter sig in i din vardag. Allt du gör syftar till att finna möjligheter att fiska lax.

Jag funderar mycket på varför jag lägger så mycket tid på laxen. Harr och öringfisket är ju egentligen mer logiskt och mer meningsfullt. Dessutom är det mer avkopplande. Visst kan det vara frustrerande att inte lyckas lura någon när det vakar för fullt. Men att jämföra den med ångesten över det hopplösa i att i dagar göra kast efter kast och veta att det är meningslöst går inte. Du vet att du i bästa fall kan få ett par hugg under en normalvecka. Hugg som med lite tur ger en krokad lax. Lade jag samma tid på harr eller öringfiske skulle jag med stor sannolikhet vara mer framgångsrik. Jag har också en stark längtan till de fjällnära skogarna och dess åar. Till de knotiga och av tiden krökta tallarna. Till de lavhängda spretiga och taggiga granarna. Jag vill sugas in i de motsträviga och täta skogarna. Till skogens och myrens tunga dofter. Där känner jag mig hemma.

Det går att tänka så i teorin, men i verkligheten är det omöjligt. Demonen inom dig tvingar dig till laxälven, till de meningslösa kasten. Ett kast, tre steg framåt dag ut och dag in. Oavsett väder. Du förbannar den brännande solen och längtar efter mulna regniga dagar. Du förbannar regnet som trots dyra märkesjackor i premiumklass letar sig igenom det vattentäta andastyget. Du sliter på eftersom demonen tvingar dig att göra det. Nästa kast tar den. Byt fluga eller sjunkspets så händer det. Det är som forna tiders ritualer för goda skördar eller för god jaktlycka. Men inget annat händer än att en lax visar sig när du fiskat förbi dess ståndplats. Tre steg framåt, ett kast. Kasten börjar att krångla eftersom du egentligen inte är intresserad av att lägga tid på att bli en kastmaskin. Du vet vad som krävs, men saknar förmåga att bygga upp tillräckligt med pannben för att lägga ner hundratals, kanske tusentals timmar för att få perfekta linbågar som tar flugan de där extra metrarna där laxen står eftersom dina plaskkast har tryckt dem mot den andra stranden. Ditt pannben klarar endast av ett kast, tre steg.

Du tänker att Stjørdal i augusti egentligen passar dig perfekt. Lagom stor älv för den lätta utrustningen. Switschspöt eller tolvsexan i klass sju. Spön som inte krånglar utan som skickar ut fina linbågar som sträcker tafsen. Spön som gör att ryggen håller. Spön för grils och mellanlax. De laxar du helst vill fånga. Fiske dagtid, sova på natten. Ett kast, tre steg. Bara laxen vill bita.

Tänker på senaste numret av Flugfiske i Norden och Ockulta laxdagboken av Mikael Engström. Det bästa jag läst på länge om laxfisket. Om besattheten, om ångesten men också om känslan av befrielse när en lax är landad. Jag önskar att jag kunde finna orden som sätter laxfiskets alla känslor på pränt. Engström är nog den främsta. Kanske bättre än Lidman. Jag känner igen mig i Engströms texter om laxfiske. De är inte vackra, men laxfisket är inte heller vackert. Älvens enformigt lockande ton. Det är enformigt, närmast maniskt. Det var dock Lidman som var först med att beskriva laxångest. Laxögat och Laxen i Erkikulpen. Så långt från harr och öringlyrik man kan komma. Torrflugefisket är ett naturromantiskt fiske. Vackra sländor som dansar, kokkaffe och vakande fisk på en oljeslät vattenyta. Rödflammande himmel i solnedgång. Laxfisket är raka motsatsen och kan därför inte jämföras med harr och öringfisket.

Du tänker att du måste ge offergåvor till älven. Något fint och värdefullt. Något som är en del av din själ. Kanske ett blodsoffer. Vad som helst för att få laxen att bita på dina flugor. Du tänker på Röde Orm som förlorade sin lycka och tvingades att överge de gamla gudarna och underkasta sig kristendomen för att återfå lyckan. Eller på Koskela som bar på en inre vrede mot den makt som skickat ut honom i kriget, men som trots det trivdes i armén och gjorde sin plikt utan att tveka. Men som dog på krigets sista dag. Om det meningslösa i att fortsätta. Demonen äter upp dig bit för bit och du låter dig bli uppäten eftersom belöningen gör dig odödlig för en kort stund. Längtan efter odödlighet är så stark att du är beredd att göra vad som helst. Utom att fiska i betongälvar, eller med spinnspö. Ett kast, tre steg är den rytm som som gjort dig beroende. 

När säsongen är slut har du trots allt fått en slags inre lugn som håller demonen fjättrad för en tid. En tid för reflektion och drömmar. Men också en tid där demonen inte är lika stark. En tid då den kanske kan bekämpas på allvar och fjättras med naturlyriska drömmar om snyftande vak på sel och nackar i rödflammigt motljus. Om Lidmanöringar i bortglömda åar. Tankar om evigheten som Thoreau beskriver den, och som kanske är orsaken till att jag fiskar med fluga: 

”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar.”