Två napp i Stjørdal

 ”Undrar om man kommer åt fisken från den andra sidan”? Jag frågar Tomas sedan han berättat att fisken följer bergällen på andra sidan på sin väg upp till älvens lekområden. 

Det är måndag och vi fiskar Stjørdalsälven.  Andra halvan av augusti. Fisket är trögt, för att inte säga omöjligt. Vi har fiskat sedan i lördags utan att känna något. Laxkoman har börjat att smyga sig in under huden. Innan pandemin var det lättare att hålla den i schack. Kanske är förmågan att hålla ångesten i schack en färskvara som måste underhållas? Mina fyra dagar i Vefsna ett par veckor tidigare var tuffa. Högt vatten, femtonfotare och tunga linor har satt sig på min hjärna. Jag blev rejält osams med femtonfotarn. Kasten funkade inte och frustrationen växte. Märkligt eftersom det funkade så bra de år jag haft spöt. Jag köpte det för att kunna fiska Gropen i Orkla bättre. Har fiskat med spöt två höstar i Ljungan och då har det funkat bra. 

Problemen med spöt började redan i Orkla. Men då var de hanterbara eftersom jag nådde dit jag ville. I Vefsna blev det en slags mental tvärnit. Jag tar i för mycket vilket gör att jag slarvar med stoppen i fram och bakkast. Jag tappar tajming och kasten dör. Orsaken är att klumpen är tung, jag tvingas ta i och kasten blir dåliga. Ska jag fiska femtonfot måste jag träna mer. Både kastteknik och rygg. Det där vet jag, men när jag ska omsätta teori till praktik vid älven tar det stopp. Jag sliter och drar, ryggen pajar och humöret sjunker. Kortare spön är enklare att hantera. Favoriten för stor lax är mitt elvafots splitcanespö. Där sitter linbågarna fint och tafsen sträcker. Här i Stjørdal ligger femtonfotarn kvar i tuben och stiger inte vattnet blir den kvar där. Jag fiskar istället med mitt elvafots switschspö och min tolvsexa i klass 7. Rygg, axlar och humör mår bättre av det.

Vi har sett en del fisk. De flesta har visat sig utanför kastavstånd. Att fiska från andra sidan kräver att man följer järnvägen en knapp km. Det känns inte så lockande eftersom det är trångt bredvid järnvägsbanken om ett tåg skulle komma. ”Man kanske kan kolla tågtidtabellen” säger någon. Jag laddar hem tågtidtabellen och ser att finns gott om tid att ta sig till bäckutloppet på andra sidan mellan de glest gående tågen mot Storlien. 

Förmiddagen ägnas åt att fiska järnvägssidan.

Vid bäckutloppet finns en liten yta där vi slår läger. Stefan går uppströms och jag är nyfiken på den korta sträckan nedströms bäcken. Går det att vada eller måste man fiska från hällarna? Jag fiskar mig neråt. Första biten går bra att vada. När man närmar sig den första hällen blir det djupare och jag måste kliva upp på hällen. Sedan tar det stopp. Hällen är för brant.

Vattnet är lågt, runt tjugo kubik. Soligt väder gör att jag fiskar med en vitvingad fluga på åttans enkelkrok och flytsjunkettlina. Jag vill att flugan ska bryta den lite snabbare ytströmmen, men ändå fiska ganska snabbt. En nedströms mendning sätt fart på flugan.

Dagarna i Vefsna gnager och gör att hopplösheten sakta gnager sig in i mitt inre. Sträckorna vi har är fina och borde hålla lax. Trots det vägrar den fisk vi ser att nappa. Vi behöver regn och fisk som stiger. Då kan det hända grejer.

Vid andra rundan visar sig en färgad fisk på min sida älven. Jag kliver i och fiskar mig neråt. Fiskar förbaskat fint med switchspöet. Spöts djupa aktion sänker tempot i kasten. Främre och bakre stoppen blir naturliga så länge jag låter bli att ta i för att nå de där extra kastlängderna jag ändå aldrig når. Linbågarna är smala, vassa och fina.

Plötsligt stramar det till i linan. Jag lyfter spöt. Det gungar i några sekunder innan laxen lossnar. Jag skriker ut min besvikelse. 

Därefter sköljer en våg av lyckokänslor över mig. Känslor svåra att beskriva. Jag får svårt att andas. Efter uppförsbacken i Vefsna och den tröga starten här i Stjørdal var det den kick kropp och själ behövde. Jag har inte tappat förmågan att få laxen att ta mina flugor. Trots att den lossnade sköljer ett lyckorus över mig. Jag måste sätta mig ner och få ordning på mitt inre innan jag kan fortsätta mitt fiske.

Eftermiddag

Vattnet är lägre än i morse. Saghölen ser giftig ut. Stefan går upp till gränsen och fiskar sig neråt. En kopp kaffe innan fisket börjar. Det lägre vattnet gör att jag kan börja fisket några meter ovanför vindskyddet. Det finns en sten på den andra sidan som ser ut som en bra ståndplats för fisk innan de ger sig av vidare uppströms. Det är den jag vill fiska av snett uppifrån. Min tanke är att flugan ska svepa över den blankfläck som finns hitom stenen. Jag fiskar med min tolvsexa, flytintermediatelina och en liten svart långvinge. Flugan hinner knappt landa förrän slingan ilsket slits ur handen på mig. Linan pekar 45 grader neråt när jag ser en blank lax göra två snabba höga hopp innan spöt rätar ut sig. Jag hinner inte reagera förrän det är över. 

Lyckoruset sköljer över mig än en gång. ”Jag kan det här” skriker jag över älven. 

Två kast senare känner jag en stöt. Sen ingenting på resten av veckan. 

Laxfiske i en liten ask.