Säsongen 2023 och tankar framåt.

 ”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar. Jag ville ta ännu djupare klunkar, fiska från himlen, vars vatten är täckt av stjärnor.”

Dessa rader av Henry David Thoreau träffade mig med full kraft när jag för några år sedan lyssnade på Filosofiska rummet om Thoreau på P1. De är hämtade från Peter Handbergs nyöversättning av Thoreaus klassiker Walden. Det är på sätt och vis en helt annan bok jämfört med den tidigare svenska översättningen av Frans G Bengtsson. I den hade några kapitel utelämnats.  

Walden är en redogörelse från Thoearus drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden, belägen nära Concord Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. En bok jag rekommenderar alla naturintresserade att läsa.

”Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar”. Den meningen är nog svaret på varför jag fiskar, och då helst i strömmande vatten. Som jag ser det representerar det strömmande vattnet evighetens ständiga rundgång och den sandiga botten tiden, det förgängliga som alltid förändras. Bottnens sandkorn följer sakta med strömmen utan att det syns. Det vi uppfattar är vattnets rörelse. Det eviga vattnet.

Jag känner alltid ett vemod när säsongen är över. Sommarens ljusa nätter har ersatts av ett kvävande höstmörker. En nästan panisk känsla som blir värre och värre för varje år. Tiden känns som den rinner mellan fingrarna. Retfullt och obarmhärtigt påminner tiden mig om att bägaren snart är tom. Jag är inte rädd för döden, tvärtom så kan jag periodvis känna en längtan efter den eviga sömnen. Det jag är rädd för är att sluta leva. Att jag ska ställa undan mitt flugspö utan egentlig anledning, sjunka ner i min fåtölj och invänta det eviga mörkret. Att livslusten tar slut flera år innan Döden hämtar mig.

Jag ser livet som en bägare som tiden gnager hål på. Livslust och nyfikenhet fyller bägaren och fungerar som ett tätningsmedel. Bägaren kan tömmas antingen genom att plötslig sjukdom eller en olyckshändelse välter den eller att tiden eller bristen på drömmar gnager så stora hål att livslusten inte klarar av att täta hålen. När bägaren är tom blir man hämtad för att ta färjan över älven till Dödens rike.

Om jag sköter min kropp väl kan jag med lite tur ha 20 säsonger kvar, varav hälften av dessa som pensionär. 20 säsonger kan verka som en evighet, men eftersom tiden går snabbare ju äldre man blir har på senare år paniken kommit krypande när säsongen är över. Det är en märklig känsla när panik och dystra tankar blandas med livslust, nyfikenhet och planer inför nästa säsong. 

Hålen tätas i tid. Bägaren fylls.

Många längtar till värmen och drömmer under mörka höst och vinterkvällar om att resa till varmare platser. Jag har inga problem med vare sig snö eller kyla. Det är mörkret som gör mig dyster, som kväver min livslust. Värst är november när klockan vridits tillbaka till det som kallas normaltid. Dagarna går bra. Höstens dofter från multnande löv inbjuder till stillhet, kalla friska höstdagar stärker själen. Men när mörkret omfamnar en redan under eftermiddagarna känns det tungt. Åtminstone innan snön kommit. När sedan vintern kommer är snöflingor  livslust ljus och harmoni. Det jag saknar mest vintertid förutom ljuset är nog en kamin eller en öppen spis. Planlösningen i vårt hus gör det svårt att hitta en bra plats för en kamin. Därför får jag klara mig utan.

Hur har då säsongen varit?

När jag blickar bakåt ser jag en säsong som varit en av mina bättre. Det kan ses som aningen märkligt eftersom de stora fiskarna uteblivit. Men fiske är så mycket mer än stora starka fiskar. Det handlar om livslust och framtidstro. Om att ta sig igenom nålsöga efter nålsöga och upptäcka nya perspektiv som fyller bägaren till bredden av nyfikenhet, upptäckarglädje och livslust. 

Jag hade flyt med vattnet 2023. Jag lyckades pricka in mina planerade fisken innan högvattnet gjorde det omöjligt att fiska i älvar och åar. Dessutom kryddades säsongen med abborrmete med barnbarn. Metet är det ursprungliga och att fiska med barn ger energi. Barnens glädje över mört och småabborre är en viktig påminnelse om varför fiske är så roligt.

En fiskesäsong startar långt innan isen gått i mina åar, kanske redan innan isen lagt sig inför vintern. Erfarenheter från säsongen ställs samman och planeringen inför nästa säsong börjar. Man kan nog säga att denna text är inledningen på nästa säsong.

2023 hittade jag på allvar tillbaka till harren. Ett kärt återseende efter några års halvhjärtat harrfiske. Nya vatten och nygamla erfarenheter. Våtfluga och korta kast. Torrfluga och korta kast. Tjecknymfens återkomst. Fast det heter tydligen euronymphing numera. När jag slutade med tjecknymf för drygt tio år sedan gjorde jag det för att jag upplevde det som enkelt och mekaniskt. Det blev ett slags maskinfiske där jag med korta uppströmskast drog fisk på fisk. Långtråkigt, meningslöst och allt för enkelt. Jag hade gått vilse. Stefan, laxfiskekompisen lockade mig tillbaka till tjecknymfen. Tänk bäckmete var hans perspektiv. Bäckmete och tålamod. Jag testade i de jämtländska strömmar där jag förlade sommarens första harrfiske. Nu var det inte längre lika enkelt. Faktum är att jag hade bättre fiske med våt och torrfluga. Att det inte längre var så enkelt väckte min nyfikenhet. Planen inför nästa säsong är att läsa in mig på det som idag kallas euronymphing, bygga mig ett 11-fots spö i klass 3-4 och på allvar lära mig denna metod. Inte för att fånga mer fisk, utan som ett komplement till våt och torrflugefisket som är kärnan i mitt fiske. Alternativet kan vara ett tenkaraspö. Elegansen och enkelheten i tenkara lockar mig. Kanske det går att kombinera tenkara med euronymphing? 

Laxfisket kändes som ett vägskäl. 

2022 var en jobbig säsong. Efter två fina laxar i Orkla tog det stopp. Det var som om jag helt förlorat känslan för laxfisket. Som om pandemin berövat mig från det tålamod, det pannben som är en förutsättning för att kunna fiska lax. Jag tappade förmågan att kasta som jag ville, blev frustrerad, tog i för mycket. Vilket i sin tur gjorde att jag kastade ännu sämre. Ingen laxkontakt i Vefsna, två tappade i Stördal, ingenting under premiären i Stjördal detta år gjorde att orklaveckan inleddes i en rejäl uppförsbacke. Det som räddade mig kvar var Stefan och övriga fiskekompisars karma. Trots en trög vecka lyckades jag fånga en lax och tappa en efter en fin fight. Och när dessa rader skrivs känns det som att känsla och pannben är tillbaka. Jag känner mig starkare och bättre än på länge.

Drömmen om en lidmanöring är fortfarande stark. Försommarfisket i Hälsinglands bortglömda åar har fört mig närmare drömmen. Jag har funnit några vattendrag där förutsättningarna ser goda ut, trots att jag ännu inte sett någon bättre öring. Dessa kommer att besökas under nästa år. Jag har också fått korn på ett par ytterligare åar som kan vara värda att undersöka. Mitt största problem under försommaren är tiden. Försommaren är kort och tiden är knapp. Vardagen är för närvarande i maj och i juni. Kanske når jag inte drömmen om en lidmanöring förrän jag är pensionär och kan använda tiden mer som jag vill?

Tidigt i april åkte jag och Christian till Testeboån. Vi fiskade från iskanten såsom man gör under det tidiga vårfisket efter havsöring. Årets enda våröring fångades och lärdomen är att fiska efter närmast plågsamt långsamflytande sträckor av ån.

Harmångersån gav tyvärr inget denna vår. Det är andra våren på raken jag blir utan öring där.

Säsongen avslutades i Ljungan som under fjolåret varit stängd för höstfiske efter havsöring. Trots usla förutsättningar i form av klarblå sensommarhimmel och rekordhögt septembervatten var Ljungan ett kärt återseende. Att vandra efter Ljungans stränder är något speciellt, en känsla svår att beskriva. Det var där jag under tidigt 2000-tal gjorde mina första trevande försök att fiska med tvåhandsspö. Loop Yellowline och linor designade av Göran Andersson. Linor jag aldrig lärde mig hantera. Det var först några år senare när nästa generation linor kom med en annan tapering och som byggde mer på vikt än att klippa linan exakt 10,2 meter och en kastteknik med kirurgprecision som jag lärde mig kasta hjälpligt. När jag fick min andra lax 2005 blev jag laxfiskare. Inte särskilt duktig, men tillräckligt bra för att då och då fånga en fisk. Laxfiske handlar om kastteknik, pannben och självförtroende. Min största brist handlar om kasttekniken. Jag har helt enkelt svårt att jobba bort de fel jag för mer än 20 år sedan byggde in i muskelminnet. Jag kompenserar det med pannbenet och att fiska i älvar som inte kräver jättelånga och avancerade kast. Mina yellow Line-spön har jag kvar och de fiskar fint med de linor jag numera använder.

Pga högt vatten blev det enbart en höstsväng till Ljungan.

Att ge sig själv tid att varva ner, att sänka förväntningarna är kanske det viktigaste jag tar med mig från årets säsong. Balansen mellan laxfiskets erosion på själen och livslusten i harr och öringfisket är något jag ska ägna mer tid åt att utforska. Jag har redan börjat planera för nästa säsong. Det blir sannolikt två laxveckor, minst två resor till de jämtländska harrströmmar jag funnit och ett försommarfiske i hälsingeskogarna där fokus ligger mer på väntan än på att lägga en fluga på vattenytan än att fånga fisk. Jag vill genom att komma närmare naturen öka mina chanser att fånga en fisk som egentligen bara finns i de drömmar som skapats genom Hans Lidmans tidlösa berättelser om Svartån och dess varelser. 

Lax v/s harr. Om flugfiske med helt olika temperament

Många som inte fiskar, eller som fiskar lite tror att fiske är fiske. Jag menar att det är fel. Sportfiske är nästan lika brett som idrott. Varje gren av sportfiskets träd ställer särskilda krav på såväl fiskare som utrustning. Det går därför inte att jämföra spinnfiske efter gädda med flugfiske efter harr. Det går inte heller att jämföra flugfiske efter harr med flugfiske efter lax trots att det är flugfiske. Med denna text försöker jag beskriva skillnaderna mellan laxflugfiske och harrfiske, vilket är det fiske som är mitt och som jag kan bäst. 

Laxfiske dag ett. Lördag eftermiddag

Anländer till gården. Vi bor i ett eget hus på en bondgård. Packar ur bilen, hälsar på fiskekamraterna som kommit från olika delar av landet. Träffar dem bara i samband med laxfiske. Fiskesnacket är igång. Grejorna ställs iordning, poolerna lottas. Vi pratar om årets uppgång av lax i älven, vattenstånd, vattentemperatur, hur det afrikavarma vädret påverkar möjligheterna, flugval och linval. Det varma vattnet indikerar flytlina och små flugor trots att det fortfarande är juni. Stämningen är på topp. Poolerna lottas. Vi fiskar parvis de tre poolerna i sextimmarspass, innan det är dags för byte. Vi gör också upp schemat över vem som är ansvarig för maten respektive dag. I vårt gäng äter vi gemensam mat kl 16.00 och vi har en varsin dag att ansvara för. När vi är klara åker vi till våra pooler och börjar fisket. Ingen fisk visar sig, ingen fisk nappar. Men det är lugnt, det är ju bara lördag. Vi har hela veckan på oss. Laxfiske är ju laxfiske. Förvänta dig inte att det ska nappa, bli istället förvånad om det nappar. Det är bara att stålsätta sig. Ett kast, ett par steg framåt, nytt kast. Efter sex timmar byter vi till nästa pool. Där ser vi en lax, men den vägrar att nappa. Ett kast, två steg. Nytt kast. Laxveckan är inledd.

Fiska koncentrerat, men ändå avslappnat så ökar chansen till napp 

Harrfiske dag ett, fredag eftermiddag.

Anländer till ån några timmar innan vi har tillgång till stugan. Stugan ligger enskilt efter ån. Det är i princip fyra sängar, en gasolspis, en öppen spis och ett dass. Passar oss perfekt. Det är mitt första besök vid denna å så jag ägnar ett par timmar åt att rekognosera olika fiskeplatser. Hur de ser ut i jämförelse med de inre bilder jag har efter att ha läst om ån och fått tips av fiskekompisar. Jag har förberett mig noga genom att läsa på om ån, vilka sländor som är vanliga, vilket vattenföring som är bra och fått tips om såväl fiskeplatser som fiskemetoder. Ån rinner genom kalkrika marker och har stora bestånd av dagsländor. Jag ser många dagsländor av olika sort, men även en och annan nattslända. Åns harrar sägs vara svåra att locka med torrfluga eftersom det finns mycket mat vid botten och under vattnet. Om det stämmer återstår att se. Jag har strategin klar för mig. Trots tips på många ställen väljer jag att koncentrera mig på ett fåtal platser, lära känna åns rytm under dygnets alla timmar och på så sätt få en bild över kläckningar, huggperioder och vad harren kan tänkas att äta. Tacklar upp två spön. Ett för våtfluga/torrfluga och ett för tjecknymf. De tips jag fått rekommenderar tjecknymf i strömmarnas djupgropar. Det ska ge större fisk än torrfluga och våtfluga. Jag börjar trots det med en March Brown i storlek 14 och en Partridge & Orange som upphängare. Mest för att känna mig för. Ett par timmar senare har jag fått en handfull harrar och tre små öringar. Några av harrarna håller för mig godkänd storlek.

Laxfiske dag två.

Fiskade till fyra inatt. Med tanke på värmen är det nog rätt både för fisken och för fiskaren. Såg en del fisk, men ingen vill hugga. Det fångas en del fisk i älven, men inga mängder. Fångstrapporterna ger inga besked om när på dygnet fisket är som bäst, men mest fisk tas dagtid. Kanske för att fler fiskar dag? Orkla sägs ju vara en dagälv. Känner ingen oro. Det är ju trots allt enbart söndag och väderprognosen visar att svalare och ostadigare väder är på väg in. Håller fast vid strategin att fiska med mindre flugor. Ljusare flugor under dagen och mörka under natten. Ett kast, två steg. Nytt kast.

Harrfiske dag två

Fiskade till halvtre inatt, med ett uppehåll mellan kl tio och halvett. Väntade in en av fiskekompisarna. Fått harr med jämna mellanrum på March Brown. Kompisarna har haft ungefär lika bra fiske med sina favoritflugor. Det vakade mer under sen kväll och natt, och harren verkade ta något som ligger i ytfilmen eller strax under ytan. Jag fettade in tafsen och bytte till en fluga som ligger i ytfilmen. Fick några fina harrar. 

Påbörjar dagens fiske sen förmiddag. Sporadiska vak. Fiskar trots det tjecknymf. Känner mig ringrostig och obekväm. Jag slutade tjecknymfa för många år sedan eftersom jag ansåg att det var för enkelt att fånga Viforsens största harrar. Ett kort kast snett uppströms, ett Liesenrings lift och en harr på 40 cm eller mer var krokad. Nu är det svårare och resultatet är skralt. Får ett par stycken. Byter till våtfluga och March Brown. Universalflugan som beroende på storlek och hur den fiskas kan imitera det mesta som harren äter. Får några harrar till innan vi åker till stugan för lunch och vila. Det sena kvällsfisket är bra. Vi tar rätt på en matharr. När jag rensar den är magen full av grus, vilket indikerar att den ätit husmaskar, dvs nattsländelarver. Tjecknymf borde med andra ord vara rätt metod. Trots det lyckas vi bäst med flugor som ligger i ytfilmen eller strax därunder.

Trots att många danicor flöt förbi ratades dessa av harren

Laxfiske dag tre

Stendött! Ingen får något. Kanske någon har haft en dragning i linan. Tvivel börjar gro. Känslan av hopplöshet infinner sig. Har vi kommit fel, mellan laxstegen? Kommer det att hända något med vattnet som lockar fisken att röra på sig? De fiskar som vi ser verkar simma igenom våra pooler utan att stanna. Då blir fisket svårt. Det krävs en enorm tur om man ska lyckas lägga flugan mitt framför laxen. Oftast blir det bakom eller för långt framför. Vi fiskar på. Känner viss oro över att hopplöshetskänslan kommer så tidigt in på veckan. Laxfiske handlar ju mångt och mycket om att hålla den känslan borta, borra ner huvudet och fiska på. Ett kast, två steg framåt. Nytt kast i en slags oändlig repetition. 

Sent på kvällen får Peter en hona på 88 cm. Äntligen! Tvivlen skingras och hoppet återkommer. Varför den högg går inte att svara på. Var det flugan, fiskedjupet eller råkade flugan bara landa på rätt ställe vid rätt tidpunkt? Det känns ändå logiskt att det är Peter som bryter isen, han har en otrolig förmåga att hitta sätt att få laxen att hugga.

Harrfiske dag tre.

Fiskade till midnatt. Börjar se ett mönster i huggperioderna. Korta huggperioder under förmiddag och eftermiddag. Ganska dött mitt på dagen, tidig eftermiddag, tidig kväll och sedan en tydligare och längre huggperiod sent på kvällen. Tillbringar en hel del tid efter ån, spanande efter sländor, kläckningar, spinners och tecken på aktivitet från fisken. Blir sakta men säkert ett med min omgivning. Skogens och åns väsen börjar visa sig. Orrhönan som spelar skadad och riktar min uppmärksamhet bort från hennes kycklingar. Renen som går och stökar på andra sidan ån. Åns fåglar som inte längre skräms av min närvaro. Funderar över hur jag ska fiska. Tjecknymf ger varken mer eller större fisk, men känns trots det som den mest logiska metoden dagtid. Samtidigt känner jag att jag kan vänta in huggperioderna och ta fisken med våtfluga, nymf eller med torrfluga. Jag fångar kanske inte åns största fiskar, men de jag får är tillräckligt fina för att bjuda upp en bra dans i det klara vattnet. Jag har egentligen också ”fel” utrustning för att tjecknymfa. Mitt vanliga niofotsspö är egentligen för kort och mina djupnymfer är nog inte de rätta. Behöver ett längre spö för att kunna fiska djupnymfen som jag vill, lite som bäckmete. Funderar över om jag till nästa sommar ska skaffa ett tjecknymfspö med tillhörande lina som ett komplement till den utrustning jag har? Känner mig kluven. Jag trivs ju utomordentligt med det traditionella flugfisket med spö i splitcane och lina av silke. Korta kast, god kontroll och inget krångel. Tjecknymf innebär kanske större fisk, men också mer krångel i form av fler bottennapp och tappade flugor. Men framför allt, tappad rytm i fisket. Risken finns också att rovfiskaren i mig väcks till liv om jag börjar fiska med det mer effektiva tjecknymferna.

Laxfiske dag fyra

Fortfarande dött. Var gårdagens fisk en turfisk? Eller var den ett tecken på att något är på gång? Vädret börjar bli mer laxlikt. Mulet, svalare och regnskurar, vilket känns hoppfullt. Mixtrar med flugor och linor. Fiskar flugan snabbt över poolernas kända ståndplatser utan resultat. Testar små flugor, stora flugor, ljusa och mörka flugor. Hopplösheten börjar övergå i ångest. Det är som om jag inte längre har det pannben som krävs. Är pannben något man måste träna sig till och sedan underhålla, eller är det en egenskap man föds med? Är pannbenet det som utmärker en laxfiskare? Innan pandemin och uppehållet i norgefisket det innebar hade jag ett pannben som tålde långa perioder utan hugg. Nu känns det som om jag tappat den förmågan. Det är en mental kraftansträngning att kliva ut i älven. Ett kast, två steg, nytt kast börjar kännas som en mara. En sån där dröm där man sitter fast i en händelse utan att kunna ta sig därifrån. Som Måndag hela veckan. Rent intellektuellt vet jag att att jag kan det här, att tiden talar till min fördel. Varje kast är ett kast närmare nästa lax. Men inom mig pågår ett krig. Ett krig med osäker utgång. För varje kast jag gör, inför varje steg jag tar argumenterar tvivlaren i mig att jag borde lägga ner laxfisket och ägna mig åt annat. Det sliter för hårt på kroppen, på plånboken, men kanske allra mest på själen. Laxfiske är just nu som tortyr. Det bryter ner mig både kroppsligt och mentalt. Hade jag varit ensam hade jag packat ihop grejorna och åkt hem för att aldrig mer återvända. Tur att jag har mina kompisar. Det är de som får mig att att fortsätta. Laxfiske är i den meningen ett lagarbete.

På kvällen får Jens en mindre lax. Hoppet tänds åter, men lågan flammar svagt och tveksamt.

En bit in i veckan spanar vi ut över älven med tomma blickar

Harrfiske dag fyra

Vaknar utvilad. Fiskade till elvatiden igår kväll. Tog det lugnt och valde att fiska på de som visade sig. Satt långa perioder och bara spanade ut över ån. En fisk vakade högt upp i strömmen. Jag vadade försiktigt ut och kastade ut min nattsländepuppa av flytande chenille, hardubbing och rapphönshackel. Fisken tog direkt drog ut i hårdströmmen innan den lossnade. Fiskade därefter på ett par fiskar som vakade vid andra strandens strömkant. Det var svårt att få flugan att flyta rätt och jag gav upp efter ett tag. Satte mig istället vid strandkanten och väntade. En liten fisk vakade en spölängd ut. Jag lade ut flugan och den tog direkt. Harren visade sig vara större än vad jag trodde och bjöd upp till en lustiger dans innan jag hade den i håven. Jag valde att sluta fiska trots att vaken duggade tätt i strömmen. Att fortsätta fiska hade känts som rovfiske, vilket i mina ögon är en av sportfiskets största dödssynder. Trots catch & release menar jag att man ska fiska återhållsamt. Såväl ån, dess varelser som människan mår bättre av att man tar det lugnt. Även om c/r är skonsamt blir fisken stressad och för min del räcker det med att få några bättre fiskar per dag än att av ren girighet ägna sig åt rovfiske de gånger ån är generös med att bjuda på sitt överflöd. Bättre att njuta av vakfesten från stranden. Det är Gunnar Westrin som genom sina böcker och artiklar lärt mig att njuta av naturen vid harrfiske, att fisket är så mycket mer än att maskinfiska när fisken är aktiv. 

Jag vaknar och känner mig fortfarande mätt. Väljer att istället för fiske att åka efter ån och leta efter intressanta fiskeplatser och ställen där jag kan stå med husvagn. Åker sedan hem utvilad med kropp och själ i total balans.

Harrfiske i en vacker omgivning

Laxfiske dag fem

Fiskade till runt midnatt utan resultat. Ångesten börjar bli outhärdlig. Det blir allt svårare att göra rundorna i älven. Bara att bita ihop och slita på. Det är som att jobba vid ett löpande band på ackord. Man måste sluta sig i sin bubbla, sluta tänka och bara jobba på till arbetsdagen är slut. Eller att lördagen ska komma då det är skiftbyte i form av att nästa gäng kommer. Målbilden börjar att skifta från att fånga en lax till att härda ut. Byter flugor och fastnar för en Pot Belly Pigliknande tub på ca 4 cm. Vid halvåttatiden på kvällen stannar flugan till i sin oändliga loop. Bottennapp tänker jag och höjer spöt. Svaret blir två försiktiga dragningar. Jag utbrister med förvåning i rösten ”Fisk?” Laxen svarar med en kortare rusning. Jag vadar iland och börjar drilla. Jag känner mig som pånyttfödd. Tvivlet, frustrationen och ångesten är som borblåst. Jag drillar laxen med självförtroende samtidigt som hela kroppen skakar och benen känns som gelé. Den följer med snällt i början. När den kommer in på grunt vatten vaknar den till liv. Den gör ett par rusningar innan den ligger i håven.

En våg av lättnad, glädje och bekräftelse sköljer över mig. Jag har fortfarande förmågan att fånga lax, mitt pannben verkar hålla för laxfiske. Självförtroendet är tillbaka! 

Peter fångar en lax till. Mats får en sista kvällen. Jag och Tomas tappar en varsin innan veckan är slut. Jag är helt slut såväl fysiskt som mentalt. Veckan är äntligen över. Under hemresan börjar drömmarna om nästa års laxvecka. Erfarenheterna från den här veckan blir en styrka inför kommande laxfisken. Hopplösheten, frustrationen och ångesten är som bortglömd.

Sammanfattning

Laxfiske är i en slags teoretisk mening enklare än harrfiske. Det är relativt lätt att läsa en ström och att få en bild av laxens ståndplatser i en pool. Laxfiskets grundregler är enkla. Kallt och högt vatten fiskas med stora flugor, sjunklina och långsamt fiskade flugor. Det gäller att fiska flugan nära laxen. I takt med att vattnet blir varmare kan man minska flugornas storlek och fiska med lättare linor samt att fiska flugan snabbare. Det är viktigt att behärska utrustning. Tafsen måste vara sträckt när flugan landar. På så sätt fiskan flugan under hela kastet. Sen gäller det att kasta, ta sina steg framåt och göra nästa kast och att vänta på att laxen ska bita, vilket den gör ytterst sällan. Man kan variera fisket, men behålla fokus på grundreglerna. Därför är uthållighet, pannben och förmåga att kasta energieffektivt laxflugfiskarens viktigaste förmågor. Den som har dålig teknik får ofta problem med ryggen. Flugbyten, linbyten och annat handlar mer om psykologi än något annat. En normal laxvecka brukar jag få upp till tre laxar. Ibland tidigt under veckan, ibland senare. Anledningen till att jag inte får fler stavas främst pengar. De pooler som ger mest lax kostar mer än vad jag vill lägga ut. Då får jag istället nöja mig med att kanske var femte år ha ett riktigt bra laxfiske, dvs de år vår vecka träffar ett av älvens större steg av lax. Det gäller därför att under tröga perioder hålla kvar fokus på att laxfiske egentligen är ganska enkelt.

Harrfisket är i teorin svårare, trots att jag ofta fångar fler harrar under första timmen vid ån än vad jag gör under en hel vecka vid laxälven. Det handlar om att lära sig var och när harren äter, vilka insekter den äter vid olika tider på dygn och säsong och därigenom hitta den metod och den fluga som för stunden kan locka harren till hugg. Det gäller också att lära sig var i ån den större harren finns under olika tider på säsongen. Torrflugefiske är roligast, men faktum är att det mesta harren äter är nymfer och larver som lever på botten eller under vattenytan. Därför är det mest logiskt att fiska nymf eller våtfluga. Visst kan det vara frustrerande när harren ratar allt du erbjuder den, men du vet var den finns och att nästa dag kanske den äter något du kan imitera. Presentation och rätt storlek av flugan är enligt min erfarenhet viktigare än mönstret. Rätt presentation kan vara svårt att lära sig. Kläcker dagsländor är det viktigt att flugan flyter opåverkad på vattenytan. Den mer aktiva nattsländan kräver ibland en mer rörlig presentation. Vid nymffiske finns olika tekniker för att imitera nymfens betende, vilket kräver träning och koncentration. Enklast är traditionellt våtflugefiske, där flugan kastas ut snett nedströms och strömmen sätter fart på flugan, eller så mendar man upp eller ner beroende på hur snabbt man vill att flugan ska simma genom strömmen. 

I praktiken är laxflugfiske bland det svåraste du kan ge dig in på. Den främsta anledningen är att den ytterst sällan nappar. Laxfiske kräver en stark tilltro till din förmåga att fiska. Behärskar du din utrustning och har läst vattnet rätt hugger laxen förr eller senare. Du kan läsa dig till hur man ska fiska både lax och harr. Det är när teorin ska omsättas till praktisk handling svårigheterna uppstår. Det du läst dig till verkar inte funka. Laxen biter inte, trots att du gör allt rätt. Trots att dina flugor är bundna efter laxhjältarnas instruktioner och har material som laxhjältarna menar har närmast magiska egenskaper att få flugan att simma på rätt sätt och även avger för laxen särskilt lockande ljudvågor.  Du börjar tvivla på dig själv och när tvivlet slagit rot är det svårare att fiska bra. Varje kast är ett kast närmare nästa lax och fiskar du med självförtroende får du mer fisk. Varför går inte att förklara, men mina år som laxfiskare har gett mig den erfarenheten. Eftersom ingen egentligen vet varför laxen nappar har det utvecklats diverse mer eller mindre märkliga teorier kring laxfisket. De flesta av dessa teorier saknar grund och har egentligen inget annat syfte än att inge hopp och och hålla demonerna borta så att du orkar med laxfiskets ofta händelselösa vardag.

Harrfisket är betydligt enklare att omsätta teori till verklighet eftersom fisket bedrivs mot fisk som äter. Vad harren äter är ofta enkelt att finna ut. Antingen genom att studera vilka sländor som finns på vattenytan eller i luften eller genom att sila strömmens vatten genom ett litet nät, se vad som fastnar i nätet och därefter anpassa flugval och presentation till de för tillfället rådande förhållandena. Vakar harren fiskar man torrfluga, kläckare eller våtfluga/nymf strax under vattenytan. Vakar ingen fisk fiskar man våtfluga eller förtyngda nymfer. Händer inget räcker det ofta att vänta någon eller några timmar på nästa huggperiod. Den större fiskarna står i selen eller i strömmens djupaste gropar, de mindre i strömmens grundare delar.

Laxfiske är som att gå till jobbet, hårt vardagsslit som ibland belönas med en lax. Det sker visserligen i en vacker omgivning, men oftast nära en hårt trafikerad bilväg. En omgivning jag inte vill vara utan. Hade det enbart handlat om laxen hade jag ju fiskat i Älvkarleby eller någon annan bra betongälv. Efter några dagar hör du inte längre trafiken och landskapet njuter du bara av under de första ivriga dagarna av en laxvecka. När du slutit dig i din bubbla ser du bara strömmens eviga rörelse. När du vilar rör sig träden på andra sidan älven på samma sätt som strömmen. Harrfiske är mer naturromantik. Kokkaffe över öppen eld, kläckande sländor, fågelsång och rödflammande solnedång över en stilla och sagolikt vacker å.

När laxen till slut hugger är varenda dag, vecka, ibland år utan napp bortglömt. Helt plötligt njuter du av det dramatiska landskapet, av det klara vattnet av strandskator och vadarfåglar. Av örnen och falken som häckar på bergets brantaste stup. Laxen är värd all väntan. 

För mig är en viktig del i laxfisket fiskekompisarna. Utan mina goda vänner, de som jag bara träffar vid lax och havsöringsfiske hade jag aldrig fiskat lax. Jag behöver kamratskapet, fiskesnacket och stunderna i laxhuset för att orka en hel laxvecka. Jag kan känna viss avund över de som kan fiska lax ensamma. De måste ha ett pannben som den värsta vasaloppsåkare. Harrfisket är ett fiske som jag lika gärna bedriver ensam som tillsammans med fiskekamrater. Att sitta ensam vid ån och vänta in nästa huggperiod är som att meditera. Man försvinner in i sig själv samtidigt som man utvecklar en god känsla för åns och naturens skiftningar. Det kan vara att sädesärlan eller andra fåglar börjar flyga över vattenytan, att storskraken plötsligt börjar jaga mer aktivt. Tecken på att fisken börjar bli aktiv. De små nyansskillnaderna kan vara svårare att uppmärksamma när man har god samvaro med en eller flera fiskekompisar.

Jag behöver både laxfisket och harrfisket för att fungera som människa. Jag behöver känna laxfiskets ångest. Den testar mina gränser, gör mig mentalt starkare medan harrfiskets mer harmoniska temperament skänker balans i min kropp och ro i min själ. 

För en utomstående är det flugfiske, men för mig är det två helt olika fisken där den enda likheten är att det är flugfiske i den bemärkelse att linan fungerar som kastvikt.