”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar. Jag ville ta ännu djupare klunkar, fiska från himlen, vars vatten är täckt av stjärnor.”
Dessa rader av Henry David Thoreau träffade mig med full kraft när jag för några år sedan lyssnade på Filosofiska rummet om Thoreau på P1. De är hämtade från Peter Handbergs nyöversättning av Thoreaus klassiker Walden. Det är på sätt och vis en helt annan bok jämfört med den tidigare svenska översättningen av Frans G Bengtsson. I den hade några kapitel utelämnats.
Walden är en redogörelse från Thoearus drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden, belägen nära Concord Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. En bok jag rekommenderar alla naturintresserade att läsa.
”Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar”. Den meningen är nog svaret på varför jag fiskar, och då helst i strömmande vatten. Som jag ser det representerar det strömmande vattnet evighetens ständiga rundgång och den sandiga botten tiden, det förgängliga som alltid förändras. Bottnens sandkorn följer sakta med strömmen utan att det syns. Det vi uppfattar är vattnets rörelse. Det eviga vattnet.
Jag känner alltid ett vemod när säsongen är över. Sommarens ljusa nätter har ersatts av ett kvävande höstmörker. En nästan panisk känsla som blir värre och värre för varje år. Tiden känns som den rinner mellan fingrarna. Retfullt och obarmhärtigt påminner tiden mig om att bägaren snart är tom. Jag är inte rädd för döden, tvärtom så kan jag periodvis känna en längtan efter den eviga sömnen. Det jag är rädd för är att sluta leva. Att jag ska ställa undan mitt flugspö utan egentlig anledning, sjunka ner i min fåtölj och invänta det eviga mörkret. Att livslusten tar slut flera år innan Döden hämtar mig.
Jag ser livet som en bägare som tiden gnager hål på. Livslust och nyfikenhet fyller bägaren och fungerar som ett tätningsmedel. Bägaren kan tömmas antingen genom att plötslig sjukdom eller en olyckshändelse välter den eller att tiden eller bristen på drömmar gnager så stora hål att livslusten inte klarar av att täta hålen. När bägaren är tom blir man hämtad för att ta färjan över älven till Dödens rike.
Om jag sköter min kropp väl kan jag med lite tur ha 20 säsonger kvar, varav hälften av dessa som pensionär. 20 säsonger kan verka som en evighet, men eftersom tiden går snabbare ju äldre man blir har på senare år paniken kommit krypande när säsongen är över. Det är en märklig känsla när panik och dystra tankar blandas med livslust, nyfikenhet och planer inför nästa säsong.
Hålen tätas i tid. Bägaren fylls.
Många längtar till värmen och drömmer under mörka höst och vinterkvällar om att resa till varmare platser. Jag har inga problem med vare sig snö eller kyla. Det är mörkret som gör mig dyster, som kväver min livslust. Värst är november när klockan vridits tillbaka till det som kallas normaltid. Dagarna går bra. Höstens dofter från multnande löv inbjuder till stillhet, kalla friska höstdagar stärker själen. Men när mörkret omfamnar en redan under eftermiddagarna känns det tungt. Åtminstone innan snön kommit. När sedan vintern kommer är snöflingor livslust ljus och harmoni. Det jag saknar mest vintertid förutom ljuset är nog en kamin eller en öppen spis. Planlösningen i vårt hus gör det svårt att hitta en bra plats för en kamin. Därför får jag klara mig utan.
Hur har då säsongen varit?
När jag blickar bakåt ser jag en säsong som varit en av mina bättre. Det kan ses som aningen märkligt eftersom de stora fiskarna uteblivit. Men fiske är så mycket mer än stora starka fiskar. Det handlar om livslust och framtidstro. Om att ta sig igenom nålsöga efter nålsöga och upptäcka nya perspektiv som fyller bägaren till bredden av nyfikenhet, upptäckarglädje och livslust.
Jag hade flyt med vattnet 2023. Jag lyckades pricka in mina planerade fisken innan högvattnet gjorde det omöjligt att fiska i älvar och åar. Dessutom kryddades säsongen med abborrmete med barnbarn. Metet är det ursprungliga och att fiska med barn ger energi. Barnens glädje över mört och småabborre är en viktig påminnelse om varför fiske är så roligt.
En fiskesäsong startar långt innan isen gått i mina åar, kanske redan innan isen lagt sig inför vintern. Erfarenheter från säsongen ställs samman och planeringen inför nästa säsong börjar. Man kan nog säga att denna text är inledningen på nästa säsong.
2023 hittade jag på allvar tillbaka till harren. Ett kärt återseende efter några års halvhjärtat harrfiske. Nya vatten och nygamla erfarenheter. Våtfluga och korta kast. Torrfluga och korta kast. Tjecknymfens återkomst. Fast det heter tydligen euronymphing numera. När jag slutade med tjecknymf för drygt tio år sedan gjorde jag det för att jag upplevde det som enkelt och mekaniskt. Det blev ett slags maskinfiske där jag med korta uppströmskast drog fisk på fisk. Långtråkigt, meningslöst och allt för enkelt. Jag hade gått vilse. Stefan, laxfiskekompisen lockade mig tillbaka till tjecknymfen. Tänk bäckmete var hans perspektiv. Bäckmete och tålamod. Jag testade i de jämtländska strömmar där jag förlade sommarens första harrfiske. Nu var det inte längre lika enkelt. Faktum är att jag hade bättre fiske med våt och torrfluga. Att det inte längre var så enkelt väckte min nyfikenhet. Planen inför nästa säsong är att läsa in mig på det som idag kallas euronymphing, bygga mig ett 11-fots spö i klass 3-4 och på allvar lära mig denna metod. Inte för att fånga mer fisk, utan som ett komplement till våt och torrflugefisket som är kärnan i mitt fiske. Alternativet kan vara ett tenkaraspö. Elegansen och enkelheten i tenkara lockar mig. Kanske det går att kombinera tenkara med euronymphing?
Laxfisket kändes som ett vägskäl.
2022 var en jobbig säsong. Efter två fina laxar i Orkla tog det stopp. Det var som om jag helt förlorat känslan för laxfisket. Som om pandemin berövat mig från det tålamod, det pannben som är en förutsättning för att kunna fiska lax. Jag tappade förmågan att kasta som jag ville, blev frustrerad, tog i för mycket. Vilket i sin tur gjorde att jag kastade ännu sämre. Ingen laxkontakt i Vefsna, två tappade i Stördal, ingenting under premiären i Stjördal detta år gjorde att orklaveckan inleddes i en rejäl uppförsbacke. Det som räddade mig kvar var Stefan och övriga fiskekompisars karma. Trots en trög vecka lyckades jag fånga en lax och tappa en efter en fin fight. Och när dessa rader skrivs känns det som att känsla och pannben är tillbaka. Jag känner mig starkare och bättre än på länge.
Drömmen om en lidmanöring är fortfarande stark. Försommarfisket i Hälsinglands bortglömda åar har fört mig närmare drömmen. Jag har funnit några vattendrag där förutsättningarna ser goda ut, trots att jag ännu inte sett någon bättre öring. Dessa kommer att besökas under nästa år. Jag har också fått korn på ett par ytterligare åar som kan vara värda att undersöka. Mitt största problem under försommaren är tiden. Försommaren är kort och tiden är knapp. Vardagen är för närvarande i maj och i juni. Kanske når jag inte drömmen om en lidmanöring förrän jag är pensionär och kan använda tiden mer som jag vill?
Tidigt i april åkte jag och Christian till Testeboån. Vi fiskade från iskanten såsom man gör under det tidiga vårfisket efter havsöring. Årets enda våröring fångades och lärdomen är att fiska efter närmast plågsamt långsamflytande sträckor av ån.
Harmångersån gav tyvärr inget denna vår. Det är andra våren på raken jag blir utan öring där.
Säsongen avslutades i Ljungan som under fjolåret varit stängd för höstfiske efter havsöring. Trots usla förutsättningar i form av klarblå sensommarhimmel och rekordhögt septembervatten var Ljungan ett kärt återseende. Att vandra efter Ljungans stränder är något speciellt, en känsla svår att beskriva. Det var där jag under tidigt 2000-tal gjorde mina första trevande försök att fiska med tvåhandsspö. Loop Yellowline och linor designade av Göran Andersson. Linor jag aldrig lärde mig hantera. Det var först några år senare när nästa generation linor kom med en annan tapering och som byggde mer på vikt än att klippa linan exakt 10,2 meter och en kastteknik med kirurgprecision som jag lärde mig kasta hjälpligt. När jag fick min andra lax 2005 blev jag laxfiskare. Inte särskilt duktig, men tillräckligt bra för att då och då fånga en fisk. Laxfiske handlar om kastteknik, pannben och självförtroende. Min största brist handlar om kasttekniken. Jag har helt enkelt svårt att jobba bort de fel jag för mer än 20 år sedan byggde in i muskelminnet. Jag kompenserar det med pannbenet och att fiska i älvar som inte kräver jättelånga och avancerade kast. Mina yellow Line-spön har jag kvar och de fiskar fint med de linor jag numera använder.
Pga högt vatten blev det enbart en höstsväng till Ljungan.
Att ge sig själv tid att varva ner, att sänka förväntningarna är kanske det viktigaste jag tar med mig från årets säsong. Balansen mellan laxfiskets erosion på själen och livslusten i harr och öringfisket är något jag ska ägna mer tid åt att utforska. Jag har redan börjat planera för nästa säsong. Det blir sannolikt två laxveckor, minst två resor till de jämtländska harrströmmar jag funnit och ett försommarfiske i hälsingeskogarna där fokus ligger mer på väntan än på att lägga en fluga på vattenytan än att fånga fisk. Jag vill genom att komma närmare naturen öka mina chanser att fånga en fisk som egentligen bara finns i de drömmar som skapats genom Hans Lidmans tidlösa berättelser om Svartån och dess varelser.
