Nationaldag innebär en dag vikt åt flugfiske.
Jag packar ryggsäcken, sätter mig i bilen och ger mig iväg. Vädret är betydligt svalare än de senaste veckornas högsommarvärme. Sänkta vattentemperaturer är bra för både fisk och fiskare. Jag har runt 45 minuters bilfärd till ån och på vägen dit börjar kropp och själ ställa om från en hektisk vardag till flugfiskets betydligt lägre tempo. Jag funderar också över mina livsval som flugfiskare.
Varför dras jag inte med i vulgatahysterin och kastar mig ut i flytringen på jakt efter sommarens största och kanske mest lättfångade öringar? I alla fall om man vill fiska torrfluga. Bilder från vackra sjöar, närbilder på Rocken och fina öringar på sociala medier är ju onekligen lockande. Som boende i Hälsingland har jag ju många sjöar med fina möjligheter till ett bra fiske att välja på.
Istället söker jag mig till små oansenliga åar där det i bästa fall finns en och annan sillstor öring som låter sig luras av mina flugor. Stillheten, intimiteten, skogens och strömmens brus tilltalar mer än det öppna vattnet och vågornas skvalp mot flytringen. Jag behöver vandringen i skogen för att fungera som människa. I skogen kan jag dra mig undan, gömma mig. Att sitta ner vid en hölja där allt känns rätt och vänta på att omgivningen accepterar mig och därmed är beredd att öppna sig så pass att det är möjligt att fånga en av åns invånare är det jag eftersträvar. Det handlar mer om en inre resa än en prestation att visa upp och skryta över vid lägerelden. Att sänka tempot och låta av vardag undantryckta tankar och känslor flöda fritt, för att sedan lägga dem på rätt plats där de är lättare att bära. Andra ägnar sig åt pilgrimsvandringar, en del joggar, paddlar kanot för att överleva vardagen. Flugfiske är för mig en meditativ sysselsättning.
Det är nu många år sedan jag hamnade i en slags flugfiskets livskris. Jag stod utvadad i Viforsen och med tunga tjecknymfer drog harr på harr på 40 cm och mer. Helt plötsligt avbröt jag fisket, vadade iland, satte mig på en stock, slog upp en kopp termoskaffe och frågade mig själv vad tusan jag höll på med? Är det verkligen fiskelycka att med korta uppströmskast, tynga nymfer och ett Leisenrings lift fånga fisk efter fisk som om det vore en slags tävling? Där och då var det ytterst nära att jag helt slutat med flugfiske. Lusten rann ur mig fullständigt.
När jag sitter i bilen på väg till ån många år senare sitter jag egentligen fortfarande på den där stocken vid Viforsen med min kopp kaffe och funderar. Samtidigt har jag ju rest mig upp och funnit en ny fiskestig att vandra på. En stig som är smalare och kanske svårare att vandra på. En stig där de stora fiskarna är färre, en stig som är lika mycket en inre resa som en fiskestig att vandra på. En stig där vandringen är lika viktig som fisken. Mitt nya fiske kräver en helt annan inställning. Om jag ska kunna tygla den girighet som fick mig att tappa lusten för flugfiske krävdes en nystart. Jag började med att lägga in mina tjecknymfer längst in i garderoben. Därefter läste jag Hans Lidman, Lars Åke Ohlsson, Rolf Smedman och försökte förstå hur de tänkte kring sitt fiske. Läste Mikael Engström som fick mig att förstå att jag även måste läsa annan litteratur om jag ska återfinna glädjen i flugfisket. Hittade Thoerau och såg stora likheter mellan honom och Hans Lidman. Sökte vidare bland litteraturen. Nosade på poesi, men var inte mogen. Det jag sökte var flugfiskets själ, inte utrustning, teknik eller hur man bäst fångar fisk. Lusten började sakta gro i mitt inre. Ett nytt flugfiskeuniversum öppnade sig.
Den första vintern köpte jag en klinga av splitcane och byggde ihop ett 7.5 fots spö i klass 5, köpte en silkeslina och började binda klassiska våtflugor. När säsongen började ersatte jag termoskaffet med kokkaffe och började mina fisketurer med att koka kaffe. Kameran och anteckningsboken var också med. Fisket började inte förrän jag sett vak eller andra tecken på att fisken var aktiv. Min vandring kunde börja. Något år senare beställde jag ett splitcanespö av spöbyggaren Ulf Löfdal. Det är det jag oftast fiskar med numera. Omställningen var svår. Otåligheten måste tyglas, muskelminnet läras om. Det jobbar jag med fortfarande.
Jag parkerar bilen vid en vändplan, låser den och börjar vandringen till ån. Denna gång är det en ny å som ska provas. En å som det viskats om, men viskningarna har många år på nacken. Ån är bortglömd av de flesta och kanske innehåller den en Lidmanöring, min beteckning på en drömöring på åtta hekto eller mer som simmar i en bortglömd hälsingeå. Kanske en omöjlig dröm?
Det svala försommarvädret gör vandringen till ån behaglig. Det finns inga stigar, jag får lita på karta och kompass. Det är lite knöligt att ta sig fram. Stenigt, gropigt och blött om vartannat. Men skönt att förmågan att navigera med karta och kompass sitter. Under vandringen till ån tänker jag på Lidman och hans berättelser. De vägleder mig samtidigt som jag vet att de är just berättelser. Fanns det verkligen öring i åarnas sel, eller inte på Lidmans tid? Jag vill gärna tro det och jag vill även tro att det kan finnas en och annan kvar. Lidman berättar om ett fiske med löjstjärt i Rossån där han fick mest gäddor men att han till slut lyckades få en fin öring. Det är den och andra berättelser som gör att jag tillbingar många kvällar i hälsingeskogens bortglömda åar. Att det fortfarande simmar en och annan öring bland lugnvattnens gäddor. Det börjar nu bli oändligt många kvällar vid åarnas höljor väntande på kläckningar och vak. Visst har en och annan fisk vakat, men sländorna har varit få. Färnström, Bellander och de andra tidiga hjältarna fiskade i enlighet med den engelska traditionen främst dagtid. Kanske kläcker dagsländorna i Hälsinglands åar även dagtid? Och kanske fisket borde riktas om från kvällar till dagtid under försommaren? För någon vecka sedan besökte jag en eftermiddag tillsammans med Hans Lidman Sällskapet den restaurerade Nedre Tälningsån. Den mängd dagsländor jag såg då har jag aldrig träffat på under de väntans kvällar jag tillbringat vid andra åar. Därför åker jag tidigt till ån idag.
Sedan nystarten har mitt flugfiske utvecklats en smula. Grunden är splitcanespö, silkeslina och klassiska våt och torrflugor. Det finns även mer moderna flugor i min ask, flugor som passar in i mitt fiske. Flugor med karaktär, exempelvis Superpuppan, hjorthårspuppan och Klinkhammer. Till sommarens harrfiske i Jämtland har jag även bundit upp några guldskallar. Det är främst för att testa min karaktär. Kan jag fiska med dem utan att bli girig? Hets och girighet är några av mina demoner som måste tyglas. Jag menar att jag blivit en bättre flugfiskare trots att jag fångar mindre fisk. Jag har satt en egen baglimit som jag tillämpar oavsett om reglerna vid ån jag fiskar ger mig rätt att fånga hur många fiskar jag vill. Vid harrfiske avslutar jag fisket när jag fått fem st över 35-40 cm, även om jag kanske satt tillbaka alla fiskar. Det handlar främst om att tygla den girighet som fiskare kan känna när det nappar bra. Men det handlar också om att ta det lugnt vid vattnet. Fiske är ju så mycket mer än att fånga fisk. Att vara en motsats till den vardag jag lever där fokus ligger på leverans och prestation. Att hitta en inre balans. Om väntan och tålamod, om att sänka garden och släppa in naturen ända in till sitt innersta väsen. En slags meditation. Motsatsen är det maskinfiske man ibland kan se från främst harrvatten där det finns mycket fisk. Jag har inför denna säsong skaffat ett Tekaraspö. Det är ett flugsö enligt japansk modell. Toppnutet. Det är ett spö som jag tror passar perfekt i mindre åar där det är trångt och därmed svårt att kasta med ett vanligt flugspö. Tror det kommer att bli ett bra komplement till mitt splitcanespö.
Efter en knapp halvtimmes vandring är jag framme vid ån. Jag letar upp en plats som känns rätt, kokar mitt kaffe och sätter mig att vänta. Vinden är byig och en åskskur passerar. Jag sitter vid utloppet ur en fors. Resterna av en timmerränna leder tankarna tillbaka till Lidman. Det finns ju några berättelser som utspelar sig vid just timmerrännor där Lidman beskriver ett trevligt fiske. Kan det vara ett tecken på att jag hittat rätt å? Svaret verkar utebli. Tyvärr visar sig endast någon enstaka slända och på vattenytan finns bara skräddare.
Sportfiske handlar ju om att göra det svårare än vad det behöver vara att fånga fisken. Det är sporten som är det primära, inte fisken. Att inom ramen för begreppet sportfiske finna den bästa metoden för att fånga den fisk man är ute efter. Väljer man som jag att begränsa mig enbart till flugfiske blir det ju än svårare än om man anpassar sportfiskemetod efter de yttre förutsättningarna. Jag har tagit det ännu ett steg längre genom att fiska med splitcanespö, silkeslina och klassiska våt eller torrflugor. Inte för att jag ser ner på annat sportfiske, utan enbart för att jag finner ett nöje i att göra det svårare än vad det behöver vara. Därför sitter jag här vid en å jag aldrig fiskat i, men som enligt ett gammalt rykte kan hålla en och annan öring.
Efter 40 minuter fortsätter jag vandringen efter ån. Den ringlar sig sakta fram i utkanten på en myrmark. Jag hittar en liten holme vid en krök som ser intressant ut. Fortfarande ingen annan aktivitet än skräddare på vattenytan. En gök gal i fjärran och en storskrake går in för landning men flyger vidare när den får syn på mig. Stim av elritsa simmar i höljans långsamma ström. Platsen är som hämtad ur en flugfiskesaga.
En svallvåg väcker mig ur mina drömmar. Något jagar höljans elritsor. En lidmanöring? Mest troligt är det nog en gädda. Jag byter ut Royal Coachman Fan Wing mot Nattens Drottning i storlek tio. Med sin silverkropp, tealvinge och sitt rödbruna hackel kanske den funkar som en imitation av en elritsa. Jag kastar över platsen där jag såg svallvågorna, låter flugan sjunka och tar hem flugan ryckvis. Vid tredje kastet uppenbarar sig en svallvåg bakom flugan. Hjärtat slår ett dubbelslag, jag kastar om, om och om utan att något händer. Jag väntar en kvart, gör några resultatlösa kast till innan jag vevar upp och fortsätter min vandring efter ån.
Efter några timmar ger jag upp, åker vidare till en å där jag vet att det finns både harr och öring. Där kläcker det bra med sländor, men ingen fisk visar sig på de ställen där jag fått fisk tidigare.
Det var kanske fel dag även denna gång? Eller fel å. De där åarna är svåra om man letar lite bättre fisk. Men denna å gav mersmak i och med att jag såg fisk. Om det var en öring eller en gädda som jagade min fluga vet jag inte, men ån var mycket vacker. Det räcker för mig. En dag då det kläcker sländor kanske kan ge besked om åns sel fortfarande håller öring av skaplig storlek. I åns forsar finns pekpinnestor fisk, men dessa är ointressanta. Nästa besök får iså fall bli nästa sommar. Jag har ett par åar kvar att utforska innan midsommar.
När jag kommer hem och går igenom mina sociala medier ser jag nya bilder på drömöringar från Hälsinglands sjöar.
Rockentiden är en härlig tid. Trots det följer jag de små blå strecken på kartan och längtar till nästa å.
Där kanske…
