Kvicksilvret visar femton minus. Fast numera är det bytt mot en digital variant. Fjärrstyrd med tre givare så att jag kan jämföra temperaturen på olika sidor av huset. Så här års är skillnaderna små, max en grad. Annat är det framåt mars, då det kan skilja uppemot tjugo grader mellan sol och skugga. Jag sitter bekvämt tillbakalutad i min fåtölj och läser gamla årgångar av Flugfiske i Norden.
Men om sanningen ska fram är min bästa tid nu! Jag är snart 60 år och har sedan några år hittat bort från de trygga hemmavattnen som varit min tillflykt när omvärlden kommit allt för nära.
Jag gjorde några misslyckade fiskeresor när jag var drygt 20 år. Tror att dessa gjorde att jag höll mig hemma under många år. Till trakterna runt Idre/Särna och Härjedalen. Kallt, ruggigt och dåligt fiske. Klumpströmmen, Bollnäsströmmarna och Galvån fiskade på den tiden bättre. Regelbundna inplanteringar av regnbåge och öring av skaplig storlek höll mig hemma. Jag fiskade abborre, gädda, gös, lake mm. Skaffade trollingbåt och blev ganska duktig på gäddtrolling. Vann några tävlingar. Några år efter att man slutat plantera regnbåge i Ljusnan började jag att fiska lax. Blev som besatt. Allt tid kretsade runt laxfiske. Alla pengar gick till dyr utrustning och resor till Norge. Laxen högg ganska sällan, men när den väl gjorde det var det värt varenda nedlagd krona.
Fiskade harr i Viforsen under juli/augusti, havsöring vår och höst.
Jag började fiska i Hans Lidmans Svartån på vårar och försomrar. Kokade kaffe, drömde och fick en och annan öring. Aldrig några stora.
Tiden räckte inte till. Sålde båten och gäddfiskeutrustningen och blev flugfiskare på heltid. Drömde drömmar och mardrömmar. Tappade lusten för tjeckjnymf trots att jag fick bra med fisk. Började om. Köpte splitcanespö och silkeslina. Våtflugor och flugfisket historia.
Började hitta hem.
Sen kom pandemin och satte stopp för norgefisket under att par år. Laxen började släppa greppet om mig. Skogen lockade allt mer. Taggiga mossbelupna granar och knotiga tallar lockade. Skogens alla dofter. Lavskrika och järpe.
Åkte till Börtnan. Hade ett magiskt harrfiske. Blev fast.
Min bästa tid är nu.
Jag läser och drömmer. Om nästa sommar. Och nästsästa. Om ögonblick av nåd. Det livet lärt mig är att ta vara på de korta ögonblick då allt stämmer. Men också att ge mig hän även när det verkar svårare. En dag vid skogsån är alltid bättre än en dag hemma. Att det behövde ta 45 års flugfiske innan jag hittade vägen in mot flugfiskets innersta väsen kan synas obegripligt. Men det är sådan jag är. Ibland måste det få ta sin tid.
Galvån är förlorad pga småsinta människors attityder. Jag bröt mot oskrivna regler genom att utmana byns informella maktstrukturer. Jag ville återställa ån mot deras vilja. De förklarade med önskad tydlighet att jag inte var välkommen att fiska i ån. Och om man inte är välkommen håller man sig borta.
Jag sörjer Galvån.
Jag fiskar knappt i Klumpströmmen och Bollnäsströmmarna numera. Trots att fisket stundtals är bra. Jag drar till skogs. Till svåra åar utan fisk. Eller till Jämtland.
Kokar mitt kaffe. Spanar efter fisk. Anpassar mig till skogens rytm. Läser, drömmer.
Min bästa tid är nu.
