Klockradion råmar ilsket vid halvfem.
Har som alltid inför det första fisket sovit oroligt. Termometern visar åtta minus. SMHI säger att det ska vara två minus vid ån. Kokar frukostgröten, brer ett par mackor som jag packar ner i ryggsäcken innan jag beger mig till ån. Väl framme visar biltermometern två minus. SMHI hade rätt denna morgon. Hoppas de inte får rätt när det gäller vinden. Det ska blåsa friskt under dagen. Och vid fiske kommer vinden alltid från fel håll. Morgonens fiske handlar inte primärt om att fånga en havsöring, utan mer att få in känslan för fisket och att återfå en inre balans efter en lång vinter. Jag avslutade förra säsongen redan i augusti. Jag kände mig färdig efter ett mycket fint havsöringsfiske i Vefsna. Under vintern har längtan efter ån växt sig allt starkare. Jag måste helt enkelt iväg trots dåliga förutsättningar.
Ån är liten, jag väljer därför mitt gamla 10 fots Blue Linespö med ombyggt handtag. Ett spö jag trivs med men fiskar allt för sällan pga att det passar bäst just för små vatten. Till det spöt har jag en Danielsson LW 4/7 som jag fick i 40-årspresent. Även den används för lite trots att den kanske är den bästa rullen jag äger. Kanske ska jag byta lina på den och använda den till harr och öringfiske?
När det gäller spön och rullar trivs jag med de jag har trots att dagens moderna spön har mycket bättre prestanda. Jag har insett att jag inte blir en bättre fiskare om jag byter ut mina lax och öringspön mot modernare och bättre modeller. De spön jag har var ju bland det bästa på marknaden när de var nya och de är naturligtvis lika bra idag. Och att det inte sitter i utrustningen. Därför funkar mina gamla spön utmärkt. För denna å är mitt 10 fots Blue Line utmärkt. För Harmångersån och Testeboån har jag två spön. Ett elvafots hembygge med switchklinga från Pär Palm och ett 12,6 fots LTS Explosive Light.
Efter en kortare vandring når jag mitt första fiskeställe. Jag skrämmer iväg en handfull gäss och två svanar som skränande lämnar ån. Det flyter iskristaller i vattnet och spöringarna fryser av vattnet från linan. Det gör inte så mycket eftersom ån är så liten att det räcker att kasta ut klumpen. Långsamt och köldstelt som de öringar som ån hyser fiskar jag mig nerströms. Solen gör tappra försök att värma den kylslagna morgonen, men den försvinner snart bakom molnen och ersätts av en isande elak vind som biter i kind och händer. Tyvärr fick SMHI rätt även med den prognosen. Jag fiskar en stund till innan jag kokar en panna kaffe och äter min macka.
Vinden ökar i styrka och gör det svårt att kasta. Jag går upp till en mer vindskyddad del av ån där det finns ett par små men fina höljor. I skydd av vinden är det trots kylan riktigt behagligt. Efter första rundan tar jag en längre kaffepaus och njuter av den numera ganska sköna förmiddagen. Det gäller att vara bra klädd vid vårfiske. Underställ och ett lager till innan fiberpälsbyxor, skjorta, ulltröja och jacka innanför vadare och ytterplagg. Sedan i fjol har jag också ett flytunderställ för extra trygghet om olyckan skulle vara framme. Apropå kläder så är ju även dagens fiskekläder mycket bättre än gårdagens. När jag började fanns det förutom fiskevästar inga fiskekläder, utan enbart fritidskläder som Fjällrävens Grönlandsjacka och vanliga regnrockar om det regnade. De första vadarjackorna var av oljeimpregnerad bomull och användes främst av laxfiskare. Läste i Fiskejournalen/Allt om flugfiske en artikel om vadarjackor och vilka krav man som flugfiskare ska ställa på en bra jacka. Den ska skydda mot väder och vind, vara bekväm osv. Artikelförfattaren skriver om en modern jacka i bomull som ska alla dessa egenskaper. Den säljs för dyra pengar av ett skotskt företag. Han skriver också hur skönt det är att slippa gamla tiders tunga stinkande oljerockar. Jag tänker hur olika vi ser på saker. Jag trivs mycket bra i min tunga vadarjacka i oljeimpregnerad bomull och njuter av doften från oljan som håller regnet borta. Jag känner mig liksom ombonad i den tunga vadarjackan på ett sätt som en modern funktionell jacka inte kan erbjuda mig. Men om sanningen ska fram så använder jag den inte när det regnar mycket. Då har jag istället en modern lättvikts regnjacka. Men under vår och höst är den oljeimpregnerade vadarjackan min favorit som används när vädret tillåter.
Jag är även noga med mina huvudbonader. En skotskrutig mössa i ull är vår och höstfavoriten. När det blivit varmare ersätts den av en mycket sliten linnekeps. Den borde egentligen bytas ut, men jag har inte hittat någon jag trivs i lika bra. Kanske köper jag linnetyg och försöker att ersätta det slitna tyget? Kepsens foder är ju i bra skick. När jag fiskar harr och öring har jag hatt. Brättet gör att det inte ramlar ner skräp innanför kragen när jag tar mig genom snår på väg till och från mina åar. Dessutom är ett hattbrätte bra de gånger fisket kräver myggnät.
Jag är nog vad man kan kalla Old School när det gäller flugfiske. Många års flugfiske har tillsammans med med erfarenhet och intresse för flugfiskets historia mejslat fram en egen stil avseende kläder och utrustning. Flugfisket är ju brett när det gäller såväl fiske som utrustning och accessoarer. Man kan som flugfiskare vara lite som man vill utan att det gör något. Man kan välja att finna sin egen flugfiskestig att vandra på eller följa i andras fotspår. Det är nog friheten som flugfisket erbjuder som hållit mig kvar i alla år. Det och det faktum att man aldrig blir fullärd som flugfiskare. Jag är hur som helst glad över att ha flugfiskat så pass länge att jag hittat den utrustning och stil som passar mig, mitt fiske och min smak. Har jag varit ny inom flugfisket hade jag troligen gått vilse bland labyrinterna av spön, rullar och annan utrustning. Dagens utbud av riktigt bra grejor är näst intill oändligt och det känns som om de flesta som ger råd om utrustning på sociala medier är kopplat till eller sponsrad av något varumärke. Det är nog därför lätt att gå vilse. Dessutom verkar det gå mode i vilka varumärken som gäller. Nya prylar varje år verkar vara målet. Fast så har det nog alltid varit. Flugfiskemodet har ändrats beroende på hur flugfiskets hjältar utrustat sig och jag är själv starkt präglad av Smedman, Lidman, Westrin och de andra som fanns i min värld när jag formades som flugfiskare.
Jag går en sista runda, hälsar på några andra fiskare som är på väg nerströms innan jag packar ihop och beger mig hemåt.
Åns vänliga brus är bland det mest pulssänkande ljud jag vet. Det tillsammans med en fluglinas rytmiska väsande på dess färd över vattenytan är som balsam för själen. Jag har fått säsongens viktiga första ensamma timmar vid ån. Nästa helg är det premiär i Harmångersån. En annan slags premiär. En premiär med många människor, efterlängtade återseenden, fiskeljug och förhoppningsvis en havsöring som biter min popsiclefluga.
