Påskaftonens morgon är på väg att övergå i förmiddag.
Jag förbannar min förlorade våröringlycka!
Orm Tostesson återfann sin lycka när han fann den sanna tron. Hos Kristus återfann han Ylva och senare också Alamnsurs halsband. Lyckan räddade honom från Kung Svens försåtliga lönnmördare och innan sagan om Röde Orm var slut så bärgades också bulgarguldet från forsarna vid Dnejpr.
Jag slår upp kaffe i kåsan. Det är fullt av sump och jag häller tillbaka det i pannan så att det få sjunka till botten. Att koka kaffe är ett bra sätt att lugna ner sig efter en tappad fisk. Det går inte att stressa när man kokar kaffe. Sumpen måste sjunka innan man kan dricka det. Kaffekokning är därför mer än Lidmansk vildmarksromantik. Öringen högg vid stenarna ovanför suget som blir där vattnet drar ihop sig. Jag förstod på en gång att den skulle lossna. Vissa fiskar vet man att man aldrig landar. Det är som om ån prövar en och finner en ovärdig att landa en av dess invånare. Direkt efter hugget gick den upp i ytan. Jag fick in den ganska enkelt och såg att det var en fin fisk. En övervintrad på minst 70 cm. När jag försökte håva den skrämdes den av håven och gick loss. Och nu sitter jag här och väntar på att kaffet och öringfrossan ska sjunka undan.
Jag vet exakt när och varför min öringlycka försvann. Jag blev övermodig och slarvig. Det var för fem år sedan, efter några bra säsonger vid ån. En kylig aprilmorgon med hård vind och snöglopp tappade jag på samma plats som denna påskaftons morgon en öring som enligt Victor var minst 80 cm lång. Den gick till väders ett par gånger innan den lossnade. Den öringen är som fastetsad på min näthinna och har lagt sig som en förbannelse på min våröringsjäl. Sedan dess har det gått troll i mitt våröringfiske. Någon enstaka ströfisk är allt jag lyckats fånga under de senaste årens vårfiske.
Innan hade våröringfisket under ett antal år varit enkelt. Jag fick fisk nästan varje gång jag besökte ån. De flesta var ganska små, 1-1,5 kg blandat med några riktgt stora öringar. Den största var 76 cm. Oavsett vattentemp fiskade jag bra med flyt-intermediatelina. Det hade naturligtvis varit mer logiskt att fiska med sjunkspetsar, men eftersom jag avskyr att sätta mig i botten fiskar jag hellre lättare och missar en och annan köldstel våröring. När jag hade öringlyckan verkade det inte spela någon roll att jag egentligen fiskade med för lätta linor. Öringarna bet i mina flugor ändå.
Men det märkliga var att det bara var i ån som jag hade öringlycka. I Ljungan där jag fiskat många år fick jag mycket sällan någon våröring. Jag slutade därför att jaga våröring i älven och koncentrerade mitt fiske till ån. Ljungan blev min plats för höstfiske efter öring. Jag fiskade ån intensivt från premiären och de veckor innan vattnet blev för varmt och öringarna simmade ut i havet.
Sumpen har nu sjunkit till botten, jag fyller kåsan och skär ett par skivor av det torkade älgköttet jag fått av svärsonen. Det är perfekt saltat och smakar gudomligt tillsammans med kaffet.
Vi kom till ån på långfredagen, hustrun och jag. Hon fiskar inte med fluga, men trivs ändå att följa med på mina fisketurer. Fisket varvas med utflykter och på så sätt har vi en fin samvaro i husvagnen. Senare idag ska vi fara till ett par bekanta som har en stuga en bit bort. Grillat och kortspel står på menyn.
Tappade en fin fisk igår kväll. Den var på under ca tio sekunder och kändes rejält stor. Det kan visserligen lika gärna varit en id. De är inne för lek och hugger gärna på våra flugor. Det är stora fiskar, men ganska tröga och tråkiga att drilla.
Orm Tostesson förlorade sin lycka eftersom han tog till sig de gudar som fanns i de länder han hamnade i under sina äventyr. Han började sitt liv som asatroende. När han hamnade som årslav hos Alamansur blev han övertygad om att asagudarna övergivit honom. När befrielsen kom och han blev hirdman hos Alamansur krävdes det att han och hans män blev muslimer. Orm menade att det kunde vara praktiskt att hålla sig till de gudar som synes vara starkast och i Hispanien var Allah på den tiden den starkaste. Orm räddade vid ett tillfälle Alamansurs liv och fick då ett guldhalsband som belöning. När han efter att ha hämnats sin hövding Krok och tvingats fly återgick han till asatron, fann kärlek i kung Haralds dotter Ylva, gav henne halsbandet, förlorade henne och sin lycka. Vid härtåg till England fann han Gud, återfann Ylva och höll sig hädanefter till Kristus.
Att återfå öringlyckan verkar vara minst lika svårt. Det har blivit som en förbannelse. Var gick jag vilse? Vilka falska öringudar tillber jag? Hur ska jag finna den sanna tron och återfå min havsöringslycka?
Förnuftets röst menar att det nog inte handlar om lycka, utan en kombination av tålamod, tillfälligheter och tur. Och kanske inställning. Det som är stukat är nog inte min lycka, utan mitt självförtroende. Det är nog så att jag helt enkelt måste fånga en bättre öring på denna plats för att lyckan, eller självförtroendet ska återvända. Och då är det hårt arbete som gäller.
Förnuftets röst menar också att det var tillfälligheter, och inte tron på Kristus som även avgjorde Orm Tostessons lycka.
Jag häller upp det sista kaffet i kåsan, dricker ur och fortsätter fisket.
