Spännande fiske i ruskväder

 Sitter och värmer mig vid stugans öppna spis.

Sju grader, spöregn och en bitig vind.

Trots det har jag fiskat större delen av dagen. Ett spännande, men oväntat fiske. 

Hade jag varit hemma hade jag inte kommit på tanken att ge mig ut på flugfiske i detta ruskväder…

Men nu sitter jag i en stuga efter min jämtländska å. Frusen, förundrad och på ett sätt lycklig. 

Trots att händerna varit så stela av köld att jag knappt kunnat knyta en fluga å tafsen.

Inför resan var jag tveksam till att det skulle bli ett bra fiske. Högt vatten och hård ström skulle innebära svårigheter att nå mina favoritplatser. 

Vi kom igår eftermiddag. Det var nationaldag, något jag aldrig firat. Kanske för att jag var för gammal när 6 juni blev röd dag och nationaldag. Trots att jag är tacksam över att få bo i ett av världens bästa länder så har jag svårt att finna skäl fira nationaldagen. Kanske för att jag har svårt att se kopplingen mellan 6 juni och nationaldagen. Valet av Gustav Vasas till kung eller 1809 års regeringsform skapar inga känslor hos mig. Andra länder har tydligare skäl att fira sin nationalaldag. Dagen då landet slog sig fri från ockupation eller förtryck. Norges 17 maj eller Finlands 6 dec känns som mer relevanta datum. Jag är stolt över att vara svensk, stolt över att i min vardag fått förtroendet att som politiker vara en del av vårt demokratiska system. Ett system jag känner stolthet, men också ödmjukhet inför.

Men jag är ingen nationalist. Därför har jag svårt för högstämdhet och flaggviftning utom när det handlar om idrott.

Istället för att fira nationaldagen sitter jag i en stuga efter en å i Jämtland och funderar över väder, vind, sländor och harr. Varför små grå sländor kläcker i sådan mängd att harren blir selektiv trots kyla, vind och regn. I takt med att värmen från den öppna spisen sprider sig i min kropp gläds jag åt den erfarenhet jag fått av eftermiddagens ruskvädersfiske.

Det började redan i morse.

Vaknade under natten av ett intensivt regn. Tänkte innan jag somnade om att det var tur att jag tagit med Mikael Engströms nya bok, Älven rinner genom allt. Det blir nog en dag i stugan där jag förlorar mig i Engströms värld och underhåller elden i den öppna spisen.

När jag vaknade hade regnet mattats av en smula. Kokade gröt, tog fram kartan och studerade den. Någon kilometer uppströms stugan finns en ström där jag tidigare år haft ett fint fiske. Hur fiskar den strömmen på högre vatten? Hur ser ån ut mellan den strömmen och stugan?

Jag packade ryggsäcken med gasolkök, kaffe, en påse frystorkat och en bit forbondekorv. Klädde på mig vadare, regnjacka och sydväst och gav mig promenerande iväg. Efter 25 minuters vandring var jag framme vid strömmen. Trots högt vatten såg den ut att vara fiskbar. Inga insekter kläckte på den av regnet brutna vattenytan.

Tog jag med mig rätt spö? 

Jag bestämde mig innan jag gick för att fiska med mitt nya splitcanespö jag köpte i vintras. Det som Nils Kulle en gång byggt åt Rolf Smedman. Ett spö jag tillsammans med en silkeslina från Phoenix vill lära känna bättre. Jag valde att fiska med den utrustningen trots att väder, vattentemp och vattenstånd tydligt signalerade fiske med tunga nymfer. Flugor som snabbt tar sig igenom den snabba ytsrömmen och letar sig till de hålor och gropar där jag tror att harren står.

Jag har för det tunga fisket byggt ett 11-fots spö i klass tre, ett spö jag också vill lära känna ordentligt. Jag valde dock det kortare 7.6-fots splitcanespöt eftersom att jag planerat att fiska mig tillbaka till stugan. Och den täta skogen efter ån gör det enklare att ta sig fram genom med ett kortare spö.

Jag började fisket. En March Brown i storlek 14 som ändfluga och en Blue Dun Spider i samma storlek som upphängare. Min standardriggning när jag inte vet vad fisken tar. March Brown kan imitera det mesta och Blue Dun de lite mörkare kusarna. Regnet öste ner och jag konstaterade med glädje att den nyinköpta sydvästen fungerar som tänkt. Det vill säga bättre än regnjackans huva. Eftersom skärmen på huvan är för liten rinner regnet ofta ner i halsen och skjorta och underställ blir blöta. Sydvästen längre skärm skyddar helt enkelt bättre.

Strömmen är egentligen en lång nacke med några gropar och undervattenstenar där det tidigare stått bra med fisk. Kanske inte åns största harrar, men fiskar som kräver lite arbete för att fånga. Men den här förmiddagen tvivlade jag på att jag skulle kunna lura någon fisk att stiga till mina ytligt fiskade våtflugor.

Det var därför med stor förvåning jag gjorde mothugg när det plaskade till i strömmen där mina flugor befann sig. Harren som blev en liten öring tog min March Brown utan tveka. Egentligen borde jag inte blivit förvånad över att det var en öring som högg. Det är ju fortfarande tidigt på säsongen och därmed öringens bästa tid. När vattnet blir varmare blir öringen svårare att fånga. Igår kväll fick Christian en öring på 45 cm. 

Han är ju en mer utpräglad öringfiskare än jag. Jag ser mig själv som en harrfiskare och de fåtaliga öringar jag får under en harrsommar ser jag som rena bonusfiskar. Och det är främst harren jag söker under mina fisketurer i Jämtland/Härjedalen. 

Regnet tilltog och jag fortsatte mitt fiske. Ett par harrar tog mina flugor när jag fiskade mig tillbaka till stugan. Några riktigt intressanta harrstrykor noterades i mitt minne. Ställen som ska undersökas vid senare resor till ån. Vid lägre vattenstånd och större kläckningar kommer vakande fisk att avslöja om dessa är intressanta att fiska.

Den av frystorkade gulaschen värmde gott. Den var dessutom förvånansvärt välsmakande. Frystorkad mat verkar numera vara riktigt bra jämfört med mina tidigare erfarenheter.

Efter en lång och blöt förmiddag var jag tillbaka i stugans värme. En stunds vila och en sväng in i Engströms värld. Jag och Mikael Engström verkar vara ganska olika som personer. Trots det känner jag igen mig i hans berättelser. Det är en märklig känsla att se en spegelbild av ens eget inre i andras berättelser. Det kanske är därför Engströms berättelser är mer än fiskeberättelser. Det är litteratur.

Som människa och flugfiskare är man i olika faser i livet. Just nu är jag inne i en slags naturlyrisk fas. Jag behöver naturens lägre tempo för att balansera en intensiv vardag. Ett tempo som är ett annat än den laxfiskefas jag varit inne i under 15-20 år. Laxfisket sliter på psyket och är en annan slags återhämtning jämfört med vad jag behöver idag. Därför blir det enbart en veckas laxfiske denna sommar. Pandemin och laxens oerhört svåra situation spelar också in. Jag mår helt enkelt bättre av skogens stillhet, kläckande sländor och vakande fisk än laxfiskets ångestfyllda monotoni, trots att laxhugget och en landad lax är den bästa fiskekänsla jag någonsin upplevt.

Engström skriver i Älven rinner genom allt att laxfiske stundom kan vara som att ha pannan mot en sträv tegelvägg. Man ser inte himlen. En bra beskrivning med stor igenkänningsfaktor. 

Och just nu behöver jag se himlen. 

Efter några kapitel kände jag mig tillräckligt varm för att åter ta mig an vädret. Jag tog mitt elvafots nymfspö och begav mig bort till rännan. Med dubbla tunga nymfer borde jag komma ner till rännans djupaste hålor, där harren gömmer sig i det höga kalla vattnet. Regnet fortsatte i oförminskad styrka, men jag kände mig väl skyddad av regnjacka och sydväst. Däremot blev jag stel i händerna av det kalla regnet.

Jag fiskade långsamt av de övre delarna av rännan. Plötsligt såg jag i ögonvrån något som kunde vara ett vak. Jag vevade upp och satte mig vid stranden och spanade ut över den snabba av regndroppar oroliga vattenytan. Ytan bröts av regelbundna vak. En ständig ström av små grå dagsländor flöt förbi. Det var dessa som fisken tog. Jag bytte flugor till en buskig torrfluga som upphängare och ”flöte” och en liten Blue Dun Spider som ändfluga. Jag önskade att jag hade en nätt dagsländeimitation av Catskillmodell i min ask. Men jag har ännu inte nått den nivån i min flugbindning att jag kan binda så skira flugor. En kläckare strax under vattenytan är det bästa min ask kan erbjuda.

Tafsen är anpassad för djupnymffiske och passar illa för torrfluga/kläckare. Trots det var det enkelt nå de vakande fiskarna. De stod nära, på kanten mellan den knädjupa stranden och den betydligt djupare rännan. När de tog sländor visade de upp sina vackra ryggfenor. Det var stora fiskar. Kanske 40 cm eller större. Under den intensiva vakperioden lyckades jag kroka två fina harrar. Tyvärr gick bägge fria. Kläckningen tog slut och ån blev återigen som död. 

Den senaste halvtimmen kändes som en dröm.

Tillbaka i stugvärmen försöker jag skriva ner mina upplevelser. Drar mig till minnes en liknande händelse i Ljusnan ovanför Renbron för ganska många år sedan. Det var i slutet på april på den tiden fiske var tillåtet under våren. Snöglopp och kallt, men en intensiv kläckning av små grå dagsländor. Den mest intensiva kläckning jag sett i Bollnäsströmmarna. Öringarna sökte sig till grundvattnet och snappade girigt åt sig av sländorna. Så girigt att jag lyckades att lura en på 8 hekto att ta en fluga som inte alls liknade vattenytans sländor. Öringen var väl yr av överflödet, blev girig och glömde sin försiktighet.

Att jag skulle få uppleva något liknande i en jämtländsk å under pingsten fanns inte ens i min fantasi. Jag hade inför resan drömt om ljumma stilla kvällar med längre mer stillsamma vakperioder. Njord ville annat, så det var bara att anpassa sig. Njord var havets, vädrets, sjöfartens och fiskets gud i den fornnordiska mytologin. Och gamla gudar kan vara svåra att ha med att göra. Bättre då att anpassa sig. Gamla gudar är ju tack och lov ofta ganska otåliga och ombytliga. Kanske blir det bättre väder i morgon?

Jag grillar ett par korvar och beger mig tillbaka in i Mikael Engströms värld.

Smedmanspö och silkeslina

Sitter efter en liten å i Hälsinglands skogar. Parkerade bilen där vägen tog slut och vandrade en dryg kilometer in i skogen. Kaffet är kokat, jag skär ett par skivor torkat älgkött och spanar ut över ån. Mitt nya flugspö står lutar mot ett träd. Nordanvinden som plågat mig hela veckan fångas effektivt upp av skogen. Eftermiddagsvärmen är nästan tryckande. Solen skiner från en klarblå himmel.

Den här stunden är alla fisketurers bästa stund. Förväntningarna på att idag står alla stjärnor och planeter rätt. Idag kommer kläckningarna igång och öringen har bytt ut sin naturliga skygghet mot våryra. Jag sörplar på mitt kaffe och spanar ut över ån.

Kaffe och torkat kött. En oslagbar kombo

I måndags fick jag besked att min nya silkeslina från Phoenix är skickad. Jag beställde den för fem veckor sedan och fick besked att den ännu inte var tillverkad. Så kan det vara med hantverksmässigt tillverkade produkter. Ser fram emot att få hem linan, att jag kan testa den tillsammans med mitt nya Kullespö.

Både spö och rulle tillverkade i Dalarna

Härom dagen fick jag av en bekant som bygger splitcanespön ”receptet” på mitt Kullespö. Han är i sin tur bekant med den som övertog NIls Kulles spöbyggnadsutrustning inklusive arkivet över de spön Kulle byggt. Han tog en kopia av dokumentet och överlämnade det till mig när vi träffades på Hälsinglands bokmässa i Hudiksvall. Det visar att spöt byggdes åt Smedman och är för mig ett ovärdeligt dokument. Det innebär att jag kan låta renovera spöt om det någon gång skulle gå sönder.

Jag har ägnat en del tankemöda åt att välja rulle till mitt nya spö. Jag är ju i viss mån ganska snobbig. Det är därför viktigt att utrustningen är både snygg och funktionell. Rullen får gärna ha ett klassiskt utseende om den ska sitta på ett splitcanespö. Spö och rulle bildar ju en enhet som måste hänga ihop. Jag köpte under vintern några billiga rullar med klassiskt utseende på Tradera. Bland annat ett par som liknar en Medalist. En rulle vars utseende och enkla robusta funktion som tilltalar mig. En DAM, läckert rödbrunt eloxerad med ett behagligt tickande ljud på bromsen var också aktuell för det nya spöt. Men efter en del funderande blev det min Danielsson LW 4-Seven som silkeslinan spolades på. En rulle med ett ganska sobert och funktionellt utseende helt i min smak trots att den är modern i sin framtoning. Jag fick den i 40-årspresent och har använt den på tok för lite.

Det innebär att såväl spö som rulle är tillverkade i Dalarna. Små men viktiga detaljer i min värld.

Det är med darrande händer jag trär linan genom spöringarna på Kullespöt och knyter på en fluga på tafsen. 

Eftersom spöt har ägts av Rolf Smedman har jag bundit upp några påfågelnymfer som blir den första flugan jag ska fiska med spöt. När nattsländornas tid kommer tänker jag fiska med europatolvor. Bägge dessa flugor som kan sägas vara Smedmans signum. Han var ju den som introducerade Europa 12 i Sverige. Och Påfågelnymfen kom till när Smedman fiskade en våt Coachman. Fisket var bra och blev allt bättre när vingar och hackel lossnade från flugan.

Jag binder påfågelnymfen i tre varianter. Dels oförtyngd som Smedman band den och dels kopparförtyngd för att imitera en husmask.

Smedman skriver i boken Vill du fiska fluga att man kan fästa in några hackelstrån som stjärt och ett par varv hackel som ben. Jag har därför också bundit påfågelnymfen som spider med hackel från morkullans vinge. Egentligen ska man nog binda den med hönshackel i samma bruna nyans som hacklet på en Coachman, men jag är svårt förtjust i hackel från morkulla, rapphöna, and eller skogsfåglar och väljer ofta sådana till nymfer, spiders och våtflugor.

Påfågelnymf

För mig är det viktigt att ha ena benet i flugfiskets historia och samtidigt ha blicken stadigt fäst mot framtiden. Jag ser flugfiskets utveckling som en långsam, närmast evolutionär process där flugfiskets historia och tradition är utgångspunkten för dess utveckling. Ibland tar utvecklingen ett ordentligt steg framåt i form av kolfiberspön, linor i plast, eller storspoliga rullar. Dessa produkter gjorde flugfisket mer tillgängligt och framför allt billigare. 

Men ibland tar utvecklingen ett steg tillbaka och hittar på så sätt nya vägar framåt. Spön i splitcane och silkeslinor är exempel på detta. En ny generation skickliga spöbyggare har förnyat splicanespöt och nya förbättrade material i form av lim och lack har bidragit till att spöna blivit enklare att sköta. Den stora fördelen med ett canespö är att du kan få exakt de egenskaper du vill ha. Ett kolfiberspö är mer av en kompromiss eftersom det finns färre taperingar och därmed färre egenskaper att välja mellan. Även silkeslinan upplever en slags renässans. Fler och fler upptäcker silkeslinans fördelar. Jag har varit anhängare av splitcanespön och silkeslinor i över tio år och menar att dessa på flera områden är bättre än kolfiberspön och plastlinor. Silkeslinans största fördelar är att den saknar linminne samt att den är tunnare än en vanlig lina. Det innebär att den skär luften bättre, är enklare att underhandskasta och att den är lättare att kasta med precision. Dess nackdel är att den kräver mer underhåll i och med att den måste rengöras och torkas efter fisket, samt impregneras inför varje fisketur. Jag vet inte om jag ser det som nackdelar. Det har en avkopplande effekt på mig att pyssla med linan.

Inför denna säsong tänker jag testa flätade tafsar istället för taperade nylontafsar. De sägs vara bra eftersom de likt en silkeslina saknar minne och att de med impregnering flyter bra. 

Jag dricker upp den sista kaffeslurken, packar ihop mitt lilla gasolkök och påbörjar fisket. Som vanligt är kläckningarna sporadiska, några bäcksländor och mycket små grå dagsländor.

När flugan får fart av tafsen som sträcks hugger en öring

Smyger mig sakta nerströms längs en snabb fors och fiskar de små fickor som bildas i strömmen. Spöt och linan kastar väl i de korta och kontrollerade kasten som krävs. Påfågelnymfen byts ut mot en våt Coachman. Flugan som är ursprunget till Påfågelnymfen. Jag kommer fram till en hölja där strömmen planar ut i en grop. Det är enkelt att rulla ut flugan. Det virvlar till där flugan befinner sig. Fast fisk! En liten öring har tagit min Coachman. Första fisken på ny utrustning är alltid speciellt.

Jag fortsätter vandringen efter ån och kommer till ett lugnvatten. 30 meter ovanför nästa fors stannar jag till. Platsen ser spännande ut. Lite djupare, stenar och gropar som borde hålla fisk. Kaffe och sörgås. En liten öring simmar förbi, vilket skärper mina sinnen.  Efter 20 minuter vakar det snett uppströms. Jag smyger försiktigt i kastposition och väntar. Byter tillbaka till en påfågelnymf med hackel från morkulla. Väntar en halvtimme. Inga ytterligare vak. Väntar en kvart. Ser ett vak 25 meter nedströms. Smyger mig ner. Kryper fram i kastposition. Det vakar mellan två stenar. Ett försiktigt rollkast, flugan tas direkt av en öring. Den simmar direkt ut i mitten av ån och trasslar in sig i en gren. Jag vadar ut och trasslar loss tafsen. Öringen sitter kvar. Den är lite större än den förra, men fortfarande liten. Runt 25 cm och i fin kondition.

Två öringar fångade på Smedmanflugor på ett spö som ägts av Smedman. En mycket speciell känsla. Jag höjer min kåsa i en tyst hyllning till en av mina viktigaste förebilder inom flugfiske, som med sina natur och fiskeillustrationer i olika böcker tillsammans med Naturrutan på tv formade bidrog till att jag blev den flugfiskare jag är idag.

Mellan stenarna tog öringen min Påfågelnymf.

Silkeslinan motsvarar väl mina högt ställda förväntningar. Rullar ut korta kast med god kontroll. Även korta överhandskast kan utföras kontrollerat. Om den är bättre än mina gamla silkeslina låter jag vara osagt, men känslan efter första fisketuren är att linan håller premiumklass. Den flätade tafsen passar linan perfekt. Vi kommer att följas åt under många år Phoenixlinan och jag. Tillsammans med Smedmanspöt bildar den ett bra team med Menthorspöt från Löfdal. 

Sommarens äventyr får avgöra om det blir en till silkeslina från Phoenix eller om den italienska silkeslinan får tjänstgöra några år till.

Om förlorad våröringlycka

 Påskaftonens morgon är på väg att övergå i förmiddag.

Det är svalt och vindstilla. Solen syns som en rund lampa ovanför den mulna himlen. Sitter på strandbrinken med havsöringsfrossa. Jag väntar på att kokkaffet ska sjunka i pannan. Vårfåglarna sjunger och spelar för full hals. Rödhakens flöjtande,kvitttrande sång blandas med bofikens glada tillrop. Gärdsmyg och taltrast blandas med tjattret från knipor och änder. Men fågelsången når inte mitt öra. Den dämpas av mina grubblerier över min oförmåga att kroka våröring. Jag har nyss tappat en av åns större öringar.

Jag förbannar min förlorade våröringlycka!

Orm Tostesson återfann sin lycka när han fann den sanna tron. Hos Kristus återfann han Ylva och senare också Alamnsurs halsband. Lyckan räddade honom från Kung Svens försåtliga lönnmördare och innan sagan om Röde Orm var slut så bärgades också bulgarguldet från forsarna vid Dnejpr.

Jag slår upp kaffe i kåsan. Det är fullt av sump och jag häller tillbaka det i pannan så att det få sjunka till botten. Att koka kaffe är ett bra sätt att lugna ner sig efter en tappad fisk. Det går inte att stressa när man kokar kaffe. Sumpen måste sjunka innan man kan dricka det. Kaffekokning är därför mer än Lidmansk vildmarksromantik. Öringen högg vid stenarna ovanför suget som blir där vattnet drar ihop sig. Jag förstod på en gång att den skulle lossna. Vissa fiskar vet man att man aldrig landar. Det är som om ån prövar en och finner en ovärdig att landa en av dess invånare. Direkt efter hugget gick den upp i ytan. Jag fick in den ganska enkelt och såg att det var en fin fisk. En övervintrad på minst 70 cm. När jag försökte håva den skrämdes den av håven och gick loss. Och nu sitter jag här och väntar på att kaffet och öringfrossan ska sjunka undan.

Jag vet exakt när och varför min öringlycka försvann. Jag blev övermodig och slarvig. Det var för fem år sedan, efter några bra säsonger vid ån. En kylig aprilmorgon med hård vind och snöglopp tappade jag på samma plats som denna påskaftons morgon en öring som enligt Victor var minst 80 cm lång. Den gick till väders ett par gånger innan den lossnade. Den öringen är som fastetsad på min näthinna och har lagt sig som en förbannelse på min våröringsjäl. Sedan dess har det gått troll i mitt våröringfiske. Någon enstaka ströfisk är allt jag lyckats fånga under de senaste årens vårfiske.

Innan hade våröringfisket under ett antal år varit enkelt. Jag fick fisk nästan varje gång jag besökte ån. De flesta var ganska små, 1-1,5 kg blandat med några riktgt stora öringar. Den största var 76 cm. Oavsett vattentemp fiskade jag bra med flyt-intermediatelina. Det hade naturligtvis varit mer logiskt att fiska med sjunkspetsar, men eftersom jag avskyr att sätta mig i botten fiskar jag hellre lättare och missar en och annan köldstel våröring. När jag hade öringlyckan verkade det inte spela någon roll att jag egentligen fiskade med för lätta linor. Öringarna bet i mina flugor ändå.

Men det märkliga var att det bara var i ån som jag hade öringlycka. I Ljungan där jag fiskat många år fick jag mycket sällan någon våröring. Jag slutade därför att jaga våröring i älven och koncentrerade mitt fiske till ån. Ljungan blev min plats för höstfiske efter öring. Jag fiskade ån intensivt från premiären och de veckor innan vattnet blev för varmt och öringarna simmade ut i havet.

Sumpen har nu sjunkit till botten, jag fyller kåsan och skär ett par skivor av det torkade älgköttet jag fått av svärsonen. Det är perfekt saltat och smakar gudomligt tillsammans med kaffet.

Vi kom till ån på långfredagen, hustrun och jag. Hon fiskar inte med fluga, men trivs ändå att följa med på mina fisketurer. Fisket varvas med utflykter och på så sätt har vi en fin samvaro i husvagnen. Senare idag ska vi fara till ett par bekanta som har en stuga en bit bort. Grillat och kortspel står på menyn.

Tappade en fin fisk igår kväll. Den var på under ca tio sekunder och kändes rejält stor. Det kan visserligen lika gärna varit en id. De är inne för lek och hugger gärna på våra flugor. Det är stora fiskar, men ganska tröga och tråkiga att drilla.

Orm Tostesson förlorade sin lycka eftersom han tog till sig de gudar som fanns i de länder han hamnade i under sina äventyr. Han började sitt liv som asatroende. När han hamnade som årslav hos Alamansur blev han övertygad om att asagudarna övergivit honom. När befrielsen kom och han blev hirdman hos Alamansur krävdes det att han och hans män blev muslimer. Orm menade att det kunde vara praktiskt att hålla sig till de gudar som synes vara starkast och i Hispanien var Allah på den tiden den starkaste. Orm räddade vid ett tillfälle Alamansurs liv och fick då ett guldhalsband som belöning. När han efter att ha hämnats sin hövding Krok och tvingats fly återgick han till asatron, fann kärlek i kung Haralds dotter Ylva, gav henne halsbandet, förlorade henne och sin lycka. Vid härtåg till England fann han Gud, återfann Ylva och höll sig hädanefter till Kristus.

Att återfå öringlyckan verkar vara minst lika svårt. Det har blivit som en förbannelse. Var gick jag vilse? Vilka falska öringudar tillber jag? Hur ska jag finna den sanna tron och återfå min havsöringslycka?

Förnuftets röst menar att det nog inte handlar om lycka, utan en kombination av tålamod, tillfälligheter och tur. Och kanske inställning. Det som är stukat är nog inte min lycka, utan mitt självförtroende. Det är nog så att jag helt enkelt måste fånga en bättre öring på denna plats för att lyckan, eller självförtroendet ska återvända. Och då är det hårt arbete som gäller.

Förnuftets röst menar också att det var tillfälligheter, och inte tron på Kristus som även avgjorde Orm Tostessons lycka.

Jag häller upp det sista kaffet i kåsan, dricker ur och fortsätter fisket.