Smedmanspö och silkeslina

Sitter efter en liten å i Hälsinglands skogar. Parkerade bilen där vägen tog slut och vandrade en dryg kilometer in i skogen. Kaffet är kokat, jag skär ett par skivor torkat älgkött och spanar ut över ån. Mitt nya flugspö står lutar mot ett träd. Nordanvinden som plågat mig hela veckan fångas effektivt upp av skogen. Eftermiddagsvärmen är nästan tryckande. Solen skiner från en klarblå himmel.

Den här stunden är alla fisketurers bästa stund. Förväntningarna på att idag står alla stjärnor och planeter rätt. Idag kommer kläckningarna igång och öringen har bytt ut sin naturliga skygghet mot våryra. Jag sörplar på mitt kaffe och spanar ut över ån.

Kaffe och torkat kött. En oslagbar kombo

I måndags fick jag besked att min nya silkeslina från Phoenix är skickad. Jag beställde den för fem veckor sedan och fick besked att den ännu inte var tillverkad. Så kan det vara med hantverksmässigt tillverkade produkter. Ser fram emot att få hem linan, att jag kan testa den tillsammans med mitt nya Kullespö.

Både spö och rulle tillverkade i Dalarna

Härom dagen fick jag av en bekant som bygger splitcanespön ”receptet” på mitt Kullespö. Han är i sin tur bekant med den som övertog NIls Kulles spöbyggnadsutrustning inklusive arkivet över de spön Kulle byggt. Han tog en kopia av dokumentet och överlämnade det till mig när vi träffades på Hälsinglands bokmässa i Hudiksvall. Det visar att spöt byggdes åt Smedman och är för mig ett ovärdeligt dokument. Det innebär att jag kan låta renovera spöt om det någon gång skulle gå sönder.

Jag har ägnat en del tankemöda åt att välja rulle till mitt nya spö. Jag är ju i viss mån ganska snobbig. Det är därför viktigt att utrustningen är både snygg och funktionell. Rullen får gärna ha ett klassiskt utseende om den ska sitta på ett splitcanespö. Spö och rulle bildar ju en enhet som måste hänga ihop. Jag köpte under vintern några billiga rullar med klassiskt utseende på Tradera. Bland annat ett par som liknar en Medalist. En rulle vars utseende och enkla robusta funktion som tilltalar mig. En DAM, läckert rödbrunt eloxerad med ett behagligt tickande ljud på bromsen var också aktuell för det nya spöt. Men efter en del funderande blev det min Danielsson LW 4-Seven som silkeslinan spolades på. En rulle med ett ganska sobert och funktionellt utseende helt i min smak trots att den är modern i sin framtoning. Jag fick den i 40-årspresent och har använt den på tok för lite.

Det innebär att såväl spö som rulle är tillverkade i Dalarna. Små men viktiga detaljer i min värld.

Det är med darrande händer jag trär linan genom spöringarna på Kullespöt och knyter på en fluga på tafsen. 

Eftersom spöt har ägts av Rolf Smedman har jag bundit upp några påfågelnymfer som blir den första flugan jag ska fiska med spöt. När nattsländornas tid kommer tänker jag fiska med europatolvor. Bägge dessa flugor som kan sägas vara Smedmans signum. Han var ju den som introducerade Europa 12 i Sverige. Och Påfågelnymfen kom till när Smedman fiskade en våt Coachman. Fisket var bra och blev allt bättre när vingar och hackel lossnade från flugan.

Jag binder påfågelnymfen i tre varianter. Dels oförtyngd som Smedman band den och dels kopparförtyngd för att imitera en husmask.

Smedman skriver i boken Vill du fiska fluga att man kan fästa in några hackelstrån som stjärt och ett par varv hackel som ben. Jag har därför också bundit påfågelnymfen som spider med hackel från morkullans vinge. Egentligen ska man nog binda den med hönshackel i samma bruna nyans som hacklet på en Coachman, men jag är svårt förtjust i hackel från morkulla, rapphöna, and eller skogsfåglar och väljer ofta sådana till nymfer, spiders och våtflugor.

Påfågelnymf

För mig är det viktigt att ha ena benet i flugfiskets historia och samtidigt ha blicken stadigt fäst mot framtiden. Jag ser flugfiskets utveckling som en långsam, närmast evolutionär process där flugfiskets historia och tradition är utgångspunkten för dess utveckling. Ibland tar utvecklingen ett ordentligt steg framåt i form av kolfiberspön, linor i plast, eller storspoliga rullar. Dessa produkter gjorde flugfisket mer tillgängligt och framför allt billigare. 

Men ibland tar utvecklingen ett steg tillbaka och hittar på så sätt nya vägar framåt. Spön i splitcane och silkeslinor är exempel på detta. En ny generation skickliga spöbyggare har förnyat splicanespöt och nya förbättrade material i form av lim och lack har bidragit till att spöna blivit enklare att sköta. Den stora fördelen med ett canespö är att du kan få exakt de egenskaper du vill ha. Ett kolfiberspö är mer av en kompromiss eftersom det finns färre taperingar och därmed färre egenskaper att välja mellan. Även silkeslinan upplever en slags renässans. Fler och fler upptäcker silkeslinans fördelar. Jag har varit anhängare av splitcanespön och silkeslinor i över tio år och menar att dessa på flera områden är bättre än kolfiberspön och plastlinor. Silkeslinans största fördelar är att den saknar linminne samt att den är tunnare än en vanlig lina. Det innebär att den skär luften bättre, är enklare att underhandskasta och att den är lättare att kasta med precision. Dess nackdel är att den kräver mer underhåll i och med att den måste rengöras och torkas efter fisket, samt impregneras inför varje fisketur. Jag vet inte om jag ser det som nackdelar. Det har en avkopplande effekt på mig att pyssla med linan.

Inför denna säsong tänker jag testa flätade tafsar istället för taperade nylontafsar. De sägs vara bra eftersom de likt en silkeslina saknar minne och att de med impregnering flyter bra. 

Jag dricker upp den sista kaffeslurken, packar ihop mitt lilla gasolkök och påbörjar fisket. Som vanligt är kläckningarna sporadiska, några bäcksländor och mycket små grå dagsländor.

När flugan får fart av tafsen som sträcks hugger en öring

Smyger mig sakta nerströms längs en snabb fors och fiskar de små fickor som bildas i strömmen. Spöt och linan kastar väl i de korta och kontrollerade kasten som krävs. Påfågelnymfen byts ut mot en våt Coachman. Flugan som är ursprunget till Påfågelnymfen. Jag kommer fram till en hölja där strömmen planar ut i en grop. Det är enkelt att rulla ut flugan. Det virvlar till där flugan befinner sig. Fast fisk! En liten öring har tagit min Coachman. Första fisken på ny utrustning är alltid speciellt.

Jag fortsätter vandringen efter ån och kommer till ett lugnvatten. 30 meter ovanför nästa fors stannar jag till. Platsen ser spännande ut. Lite djupare, stenar och gropar som borde hålla fisk. Kaffe och sörgås. En liten öring simmar förbi, vilket skärper mina sinnen.  Efter 20 minuter vakar det snett uppströms. Jag smyger försiktigt i kastposition och väntar. Byter tillbaka till en påfågelnymf med hackel från morkulla. Väntar en halvtimme. Inga ytterligare vak. Väntar en kvart. Ser ett vak 25 meter nedströms. Smyger mig ner. Kryper fram i kastposition. Det vakar mellan två stenar. Ett försiktigt rollkast, flugan tas direkt av en öring. Den simmar direkt ut i mitten av ån och trasslar in sig i en gren. Jag vadar ut och trasslar loss tafsen. Öringen sitter kvar. Den är lite större än den förra, men fortfarande liten. Runt 25 cm och i fin kondition.

Två öringar fångade på Smedmanflugor på ett spö som ägts av Smedman. En mycket speciell känsla. Jag höjer min kåsa i en tyst hyllning till en av mina viktigaste förebilder inom flugfiske, som med sina natur och fiskeillustrationer i olika böcker tillsammans med Naturrutan på tv formade bidrog till att jag blev den flugfiskare jag är idag.

Mellan stenarna tog öringen min Påfågelnymf.

Silkeslinan motsvarar väl mina högt ställda förväntningar. Rullar ut korta kast med god kontroll. Även korta överhandskast kan utföras kontrollerat. Om den är bättre än mina gamla silkeslina låter jag vara osagt, men känslan efter första fisketuren är att linan håller premiumklass. Den flätade tafsen passar linan perfekt. Vi kommer att följas åt under många år Phoenixlinan och jag. Tillsammans med Smedmanspöt bildar den ett bra team med Menthorspöt från Löfdal. 

Sommarens äventyr får avgöra om det blir en till silkeslina från Phoenix eller om den italienska silkeslinan får tjänstgöra några år till.