Spännande fiske i ruskväder

 Sitter och värmer mig vid stugans öppna spis.

Sju grader, spöregn och en bitig vind.

Trots det har jag fiskat större delen av dagen. Ett spännande, men oväntat fiske. 

Hade jag varit hemma hade jag inte kommit på tanken att ge mig ut på flugfiske i detta ruskväder…

Men nu sitter jag i en stuga efter min jämtländska å. Frusen, förundrad och på ett sätt lycklig. 

Trots att händerna varit så stela av köld att jag knappt kunnat knyta en fluga å tafsen.

Inför resan var jag tveksam till att det skulle bli ett bra fiske. Högt vatten och hård ström skulle innebära svårigheter att nå mina favoritplatser. 

Vi kom igår eftermiddag. Det var nationaldag, något jag aldrig firat. Kanske för att jag var för gammal när 6 juni blev röd dag och nationaldag. Trots att jag är tacksam över att få bo i ett av världens bästa länder så har jag svårt att finna skäl fira nationaldagen. Kanske för att jag har svårt att se kopplingen mellan 6 juni och nationaldagen. Valet av Gustav Vasas till kung eller 1809 års regeringsform skapar inga känslor hos mig. Andra länder har tydligare skäl att fira sin nationalaldag. Dagen då landet slog sig fri från ockupation eller förtryck. Norges 17 maj eller Finlands 6 dec känns som mer relevanta datum. Jag är stolt över att vara svensk, stolt över att i min vardag fått förtroendet att som politiker vara en del av vårt demokratiska system. Ett system jag känner stolthet, men också ödmjukhet inför.

Men jag är ingen nationalist. Därför har jag svårt för högstämdhet och flaggviftning utom när det handlar om idrott.

Istället för att fira nationaldagen sitter jag i en stuga efter en å i Jämtland och funderar över väder, vind, sländor och harr. Varför små grå sländor kläcker i sådan mängd att harren blir selektiv trots kyla, vind och regn. I takt med att värmen från den öppna spisen sprider sig i min kropp gläds jag åt den erfarenhet jag fått av eftermiddagens ruskvädersfiske.

Det började redan i morse.

Vaknade under natten av ett intensivt regn. Tänkte innan jag somnade om att det var tur att jag tagit med Mikael Engströms nya bok, Älven rinner genom allt. Det blir nog en dag i stugan där jag förlorar mig i Engströms värld och underhåller elden i den öppna spisen.

När jag vaknade hade regnet mattats av en smula. Kokade gröt, tog fram kartan och studerade den. Någon kilometer uppströms stugan finns en ström där jag tidigare år haft ett fint fiske. Hur fiskar den strömmen på högre vatten? Hur ser ån ut mellan den strömmen och stugan?

Jag packade ryggsäcken med gasolkök, kaffe, en påse frystorkat och en bit forbondekorv. Klädde på mig vadare, regnjacka och sydväst och gav mig promenerande iväg. Efter 25 minuters vandring var jag framme vid strömmen. Trots högt vatten såg den ut att vara fiskbar. Inga insekter kläckte på den av regnet brutna vattenytan.

Tog jag med mig rätt spö? 

Jag bestämde mig innan jag gick för att fiska med mitt nya splitcanespö jag köpte i vintras. Det som Nils Kulle en gång byggt åt Rolf Smedman. Ett spö jag tillsammans med en silkeslina från Phoenix vill lära känna bättre. Jag valde att fiska med den utrustningen trots att väder, vattentemp och vattenstånd tydligt signalerade fiske med tunga nymfer. Flugor som snabbt tar sig igenom den snabba ytsrömmen och letar sig till de hålor och gropar där jag tror att harren står.

Jag har för det tunga fisket byggt ett 11-fots spö i klass tre, ett spö jag också vill lära känna ordentligt. Jag valde dock det kortare 7.6-fots splitcanespöt eftersom att jag planerat att fiska mig tillbaka till stugan. Och den täta skogen efter ån gör det enklare att ta sig fram genom med ett kortare spö.

Jag började fisket. En March Brown i storlek 14 som ändfluga och en Blue Dun Spider i samma storlek som upphängare. Min standardriggning när jag inte vet vad fisken tar. March Brown kan imitera det mesta och Blue Dun de lite mörkare kusarna. Regnet öste ner och jag konstaterade med glädje att den nyinköpta sydvästen fungerar som tänkt. Det vill säga bättre än regnjackans huva. Eftersom skärmen på huvan är för liten rinner regnet ofta ner i halsen och skjorta och underställ blir blöta. Sydvästen längre skärm skyddar helt enkelt bättre.

Strömmen är egentligen en lång nacke med några gropar och undervattenstenar där det tidigare stått bra med fisk. Kanske inte åns största harrar, men fiskar som kräver lite arbete för att fånga. Men den här förmiddagen tvivlade jag på att jag skulle kunna lura någon fisk att stiga till mina ytligt fiskade våtflugor.

Det var därför med stor förvåning jag gjorde mothugg när det plaskade till i strömmen där mina flugor befann sig. Harren som blev en liten öring tog min March Brown utan tveka. Egentligen borde jag inte blivit förvånad över att det var en öring som högg. Det är ju fortfarande tidigt på säsongen och därmed öringens bästa tid. När vattnet blir varmare blir öringen svårare att fånga. Igår kväll fick Christian en öring på 45 cm. 

Han är ju en mer utpräglad öringfiskare än jag. Jag ser mig själv som en harrfiskare och de fåtaliga öringar jag får under en harrsommar ser jag som rena bonusfiskar. Och det är främst harren jag söker under mina fisketurer i Jämtland/Härjedalen. 

Regnet tilltog och jag fortsatte mitt fiske. Ett par harrar tog mina flugor när jag fiskade mig tillbaka till stugan. Några riktigt intressanta harrstrykor noterades i mitt minne. Ställen som ska undersökas vid senare resor till ån. Vid lägre vattenstånd och större kläckningar kommer vakande fisk att avslöja om dessa är intressanta att fiska.

Den av frystorkade gulaschen värmde gott. Den var dessutom förvånansvärt välsmakande. Frystorkad mat verkar numera vara riktigt bra jämfört med mina tidigare erfarenheter.

Efter en lång och blöt förmiddag var jag tillbaka i stugans värme. En stunds vila och en sväng in i Engströms värld. Jag och Mikael Engström verkar vara ganska olika som personer. Trots det känner jag igen mig i hans berättelser. Det är en märklig känsla att se en spegelbild av ens eget inre i andras berättelser. Det kanske är därför Engströms berättelser är mer än fiskeberättelser. Det är litteratur.

Som människa och flugfiskare är man i olika faser i livet. Just nu är jag inne i en slags naturlyrisk fas. Jag behöver naturens lägre tempo för att balansera en intensiv vardag. Ett tempo som är ett annat än den laxfiskefas jag varit inne i under 15-20 år. Laxfisket sliter på psyket och är en annan slags återhämtning jämfört med vad jag behöver idag. Därför blir det enbart en veckas laxfiske denna sommar. Pandemin och laxens oerhört svåra situation spelar också in. Jag mår helt enkelt bättre av skogens stillhet, kläckande sländor och vakande fisk än laxfiskets ångestfyllda monotoni, trots att laxhugget och en landad lax är den bästa fiskekänsla jag någonsin upplevt.

Engström skriver i Älven rinner genom allt att laxfiske stundom kan vara som att ha pannan mot en sträv tegelvägg. Man ser inte himlen. En bra beskrivning med stor igenkänningsfaktor. 

Och just nu behöver jag se himlen. 

Efter några kapitel kände jag mig tillräckligt varm för att åter ta mig an vädret. Jag tog mitt elvafots nymfspö och begav mig bort till rännan. Med dubbla tunga nymfer borde jag komma ner till rännans djupaste hålor, där harren gömmer sig i det höga kalla vattnet. Regnet fortsatte i oförminskad styrka, men jag kände mig väl skyddad av regnjacka och sydväst. Däremot blev jag stel i händerna av det kalla regnet.

Jag fiskade långsamt av de övre delarna av rännan. Plötsligt såg jag i ögonvrån något som kunde vara ett vak. Jag vevade upp och satte mig vid stranden och spanade ut över den snabba av regndroppar oroliga vattenytan. Ytan bröts av regelbundna vak. En ständig ström av små grå dagsländor flöt förbi. Det var dessa som fisken tog. Jag bytte flugor till en buskig torrfluga som upphängare och ”flöte” och en liten Blue Dun Spider som ändfluga. Jag önskade att jag hade en nätt dagsländeimitation av Catskillmodell i min ask. Men jag har ännu inte nått den nivån i min flugbindning att jag kan binda så skira flugor. En kläckare strax under vattenytan är det bästa min ask kan erbjuda.

Tafsen är anpassad för djupnymffiske och passar illa för torrfluga/kläckare. Trots det var det enkelt nå de vakande fiskarna. De stod nära, på kanten mellan den knädjupa stranden och den betydligt djupare rännan. När de tog sländor visade de upp sina vackra ryggfenor. Det var stora fiskar. Kanske 40 cm eller större. Under den intensiva vakperioden lyckades jag kroka två fina harrar. Tyvärr gick bägge fria. Kläckningen tog slut och ån blev återigen som död. 

Den senaste halvtimmen kändes som en dröm.

Tillbaka i stugvärmen försöker jag skriva ner mina upplevelser. Drar mig till minnes en liknande händelse i Ljusnan ovanför Renbron för ganska många år sedan. Det var i slutet på april på den tiden fiske var tillåtet under våren. Snöglopp och kallt, men en intensiv kläckning av små grå dagsländor. Den mest intensiva kläckning jag sett i Bollnäsströmmarna. Öringarna sökte sig till grundvattnet och snappade girigt åt sig av sländorna. Så girigt att jag lyckades att lura en på 8 hekto att ta en fluga som inte alls liknade vattenytans sländor. Öringen var väl yr av överflödet, blev girig och glömde sin försiktighet.

Att jag skulle få uppleva något liknande i en jämtländsk å under pingsten fanns inte ens i min fantasi. Jag hade inför resan drömt om ljumma stilla kvällar med längre mer stillsamma vakperioder. Njord ville annat, så det var bara att anpassa sig. Njord var havets, vädrets, sjöfartens och fiskets gud i den fornnordiska mytologin. Och gamla gudar kan vara svåra att ha med att göra. Bättre då att anpassa sig. Gamla gudar är ju tack och lov ofta ganska otåliga och ombytliga. Kanske blir det bättre väder i morgon?

Jag grillar ett par korvar och beger mig tillbaka in i Mikael Engströms värld.