Det var nästan mörkt innan vi kom fram till tjärnen. Den ligger lite längre bort än vad Mulle minns. Minst 15 år sen jag var här sist, säger han. Tjärnen har en stenig strand på ena sidan och myr på andra sidan. Vi sätter oss på en brygga och inväntar det första vaket. Kaffetermosen töms på innehåll. Ingenting händer. Kläckande nattsländor springer på vattenytan, någon enstaka stor nattslända flaxar runt på ostadiga vingar ovanför vattenytan, när de landar händer ingenting. Kvällen är skön, lite sval och nästan vindstilla. Lommen klagar i en sjö långt bort. Tranorna ropar, en och annan fladdermus jagar i den tilltagande sommarnatten.
Mörkret tilltar och inga vak. Vi sitter kvar på bryggan och resonerar om hur viktigt flugfiske är för oss. Vi pratar också en del om hur olika människor ser på sitt flugfiske. Vi är olika och det finns egentligen inget rätt eller fel, bara olika syn på vad som är viktigt. Första gången jag träffade Mulle var i Bollnäsströmmarna. Jag fiskade med guldskallar och Mulle körde oförtyngda nymfer. Guldskallar kanske fångar fisk, men de fångar inte mig, hävdade Mulle den där gången för länge sen. Jag fattade inte vad han menade. Idag förstår jag. Fiskelycka handlar om så mycket mer än att till varje pris fånga fisk. Själva ordet sportfiske innebär ju att man för utmaningen, för sportens skull göra det svårare än nödvändigt för att fånga fisken. Ibland glömmer vi det och söker bättre metoder för att effektivisera vårt flugfiske. Det tog mig många år att komma till den insikten. Idag är det svårare att nå fram med djupare tankar om flugfiske. Tror det beror på samhällsandan. Flugfiske är mer tävling idag än vad det var förr. Därför är också jakten på mer effektiva flugor, bättre spön och linor viktig för många. Sociala medier bidrar till detta. Jakten på bekräftelse gör att många använder flugfisket och sociala medier ungefär på samma sätt som andra gör när de med hjälp av ytliga bilder på påstådd lycka visande maträtter, husrenoveringar, trädgårdar och annat lägger upp illusioner av perfekta liv. De flesta tycks tro att ordet sport i sportfiske betyder tävling.
Vi sätter ihop våra spön trots att det inte vakar. Jag väljer den största nattsländeimitationen jag har i min ask, en ekorrfluga i storlek 12. Mulle väljer en nymf i i storlek 8. Vet inte vad den liknar, det är den största han har i asken. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nattslända. Vi går tillbaka ut på bryggan, sätter oss och fortsätter våra resonemang. Mulle kastar lite förstrött, medan jag väntar på vak. Det plaskar till och en öring har tagit Mulles. De finns där även om de inte vakar. Öringen är liten men lika efterlängtad som om den vore en kilosfisk.
Det är nu så mörkt som det blir en klar hälsingenatt i början av augusti. Ljuset är magiskt, en och annan stjärna blinkar försiktigt på det mörkblå himlavalvet, fladdermössen flyger så nära att de ibland nästan krockar med vår spön. Märkligt att fladdermössen är så talrika, när bolaget som vill bygga sönder skogen med vindkraft knappt hittade några alls vid den inventering de gjorde för några år sedan. Man måste ta hänsyn till fladdermöss, smålom och sällsynta rovfåglar vid vindkraftutbyggnad. Bolaget borde kanske ha räknat fladdermöss i augusti istället för i oktober.En hund skäller, omgående besvaras skallet av ett ylande av uppemot tio djur. Kan det finnas så många hundar här mitt i skogen? Var det en hund som skällde? Vi befinner oss i ett vargrevir så det är inte alls omöjligt att det är revirets vargar som skäller och ylar i sommarnatten. Ylandet pågår i kanske fem minuter och sätter fart på fantasin. Det är första gången vi hör vargar. Ylandet hörs mycket tydligt och djuren kan inte vara många hundra meter bort, kanske på andra sidan tjärnen. Jag känner mig aldrig rädd, bara extra uppmärksam och lite spänd. Framför allt känner jag mig privilegierad. Att få sitta vid en tjärn tillsammans med en god vän en sommarnatt och andas in högsommarens dofter och lyssna när skogens varelser talar med varandra ger mig en känsla av frihet och rikedom. En rikedom som är gratis, men ändå dyrköpt. För ett tag sen dömdes två personer till fängelse för att ha jagat och kört över en varg med skoter och till sist slagit ihjäl vargen med en påk. Den rikedomskänsla jag känner skapar helt andra känslor hos andra. Känslor av vanmakt och frustration och känslan av att tvingas leva ett fattigare liv. Känslor som i vissa fall leder till att en del tar lagen i egna händer oavsett konsekvenser och fördömande från omgivningen. Tänker på filmen Varg med Peter Stormare. Jag vill inte döma. Jag är ingen jägare som brinner för jakt med drivande hund eller en bonde med tamboskap. Jag är flugfiskare som vill leva i samklang med naturens väsen. Det är synd att vargen ska behöva skapa dessa konflikter. De som vill ha bort vargen är inga trångsynta onda människor. De är människor som vill leva sina liv, jaga med hund som de alltid gjort och som till skillnad mot mig anser att vargen gör deras liv fattigare. Någonstans måste det gå att mötas. Jag hoppas att vi någon gång i framtiden kan skapa en balans mellan den traditionella jakten och vargens existens. Konflikten med lantbrukares djurhållning är troligen enklare att lösa.
Mulle känner några fiskar till innan vi packar ihop och letar oss hemåt. Räv, grävling och ett antal katter springer i diken och vägren. Det är sällan man ser levande grävling, de flesta är överkörda. Turen till skogen gav mersmak, jag måste hitta tid till att lära mig flugfiske i skogstjärnar. Det finns mycket att uppleva i hälsingeskogarna och tiden är knapp. Mina andningshåll blir färre. Skogen riskerar att bli sönderbyggd av vindkraftparker i jakten på det kollektiva miljösamvetet. Det är sorgligt att människan aldrig verkar lära sig att framtiden ger möjlighet att lära av gamla misstag och att det alltid blir bättre om man tänker efter före.
