Tankar från eldpallkojan

Söndag morgon. Sitter i eldpallkojan vid Lidmans Svartån och väntar på att kaffeelden ska ta sig. Vaknade tidigt av att det slutat regna. Hans Lidman Sällskapet har haft sin årliga vårvandring, denna gång i Lim-Johans fotspår. Torbjörn Lang och Roger Persson från Ovanåker var våra ciceroner under dagen. De är troligen de främsta kännarna av Lim-Johans liv, konst och hantverk. Vi besökte Lim-Johans stuga, gården i Mackskalen där han växte upp, hans mors grav vid Mattsmyra kapell och Lim-Johans grav på Ovanåkers kyrkogård. Innan dess fick vi en liten förevisning av den utställning om Lim-Johan som finns på Edsbyns museum.

Regnet är envist. Jag hade hoppats på sol och kläckande sländor. Planen var att inviga mitt nya flugspö. Ett splitcane i klass 5 byggt av Ulf Löfdal. Det är viktigt att man tänker och känner rätt när ett nytt spö ska invigas. Spöt är ett steg till på min flugfiskestig. Kanske är jag på väg bort från laxfisket. Sånt kan man aldrig veta. Just nu är mitt bästa fiske att smyga efter små åar. Det ensamma stillsamma flugfisket.

Regnet igår gjorde att jag sköt upp invigningen till idag. Det lovades uppehåll. Det regnar fortfarande även om det varit uppehåll en kort stund. Jag gick ut då och kände lite på spöt. Gick upp till Per-Olshöljan och fiskade mig neråt mot eldpallkojan. Det är nog det bästa enhandspö jag någonsin kastat med. Jag rollar knästående obehindrat ut den mängd lina jag behöver, jag lyfter och mendar utan att behöva anstränga mig. Spöt känns som om det skulle kunna bli en förlängning av min arm och mina sinnen.

Vid nacken till Svartåfallet händer det jag drömt om i många år men som jag aldrig trodde kunde bli verklighet. En av Svartåns hemliga öringar tar min fluga! Den är liten och den gula buken syns tydlig när den hoppar. Det ligger en björkstam mitt i ån. I mina försök att tvinga fisken bort från björkstammen lossnar den. Jag suckar djupt, men känner samtidigt stor tacksamhet. Svartån har accepterat mig. Den testar mig om jag är värdig att fånga dess legendariska invånare.




Regnet tilltar, jag avbryter mitt fiske, blåser liv i kaffeelden. Funderar. Samtalen med vännerna i Hans Lidman Sällskapet under gårdagen och gårdagskvällen var mycket givande. Konst, kultur, natur och naturligtvis flugfiske och Hans Lidman. Kom även över en ovanlig Lidmanbok. min samling är snart komplett.

Lyssnar på regnets smatter mot plåttaket. Fågelsången tränger igenom smattret. Flugfiskets väntan är en skön väntan.

Söndag vid Ljungan

En fiskedag är så mycket mer än att fånga fisk.

Bävern simmar förbi vår lägerplats

När bävern hör mig smäller den till med svansen och dyker

För att dyka upp mitt i älven en stund senare



Vårgrönska

Inget napp!

Rapport till de som är hemma

Kåsa och flugask. Sitter rätt fluga på tafsen?

Skraken har kanske bättre fiskelycka än vi?

Fisken vakar. Naturligtvis för långt ut!

Vevar upp och ger upp för dagen. Nästa gång, då biter fisken!

Kojdrömmar

 

Drömmer om en koja i skogen. Dit jag kan fly när omgivningen fräter hål på mitt skinn. Det fanns en tid när jag drömde om att bo enkelt, ägna mitt liv åt flugfiske och poesi. Flugfiske och poesi hör ihop, har alltid vetat, inte alltid förstått. Har tagit steg närmare poesin. Det går sakta. Lär mig viktiga saker sakta.

Min koja ska ha spröjsade fönster, ligga vid en sjö, högst en timmes vandring från en å. Rinnande vatten helar. Tallskog, vitmossa. Min poesi ska innehålla få ord. Blir ibland så trött på ord. Ord utan mening. Två britsar om en främling kommer på besök. I min koja är alla främlingar. Alla är välkomna, en i taget.

Binder mina flugor, ristar mina ord, lappar mitt skinn, återvänder stark men känslig. Mina drömmar är min koja.