Regnsmatter mot husvagnstaket

Måndagmorgon. Försommar i Hylströmmen, flugfiske med svärsonen. Regn. Våren och försommaren har blåst och regnat bort vilket gjort att fiskesuget nått vansinnets gränser. Lovade prognosen verkligen detta regn? Uppkopplingen mot nätet funkar inte, vilket borde vara skönt, men känns frustrerande. Vill se väderprognosen. Fiskekortet räcker till kl 18.00. Slutar det regna eller tvingas vi fiska ändå? Jävla väder! Jag vill ha finfiske, kläckande sländor, korta välplacerade kast. Fisken får gärna vara svår, den behöver inte heller vara stor. Är lite trött på allt tugg om stora fiskar. Det är fel att säga att jag tröttnat på stora fiskar, jag har tröttnat på bilder av stora fiskar. Sociala medier har lett till inflation på bilder av stora fiskar. Alltid samma pose. Glad och stolt fiskare med en stor fisk som hålls upp med raka armar. Det är svårt att fånga den rätta känslan med en sådan bild. Önskar fiskefotografer hade bättre fantasi. Måste lära mig fotokonsten, fiskefotokonsten.

Gårdagskvällens fiske gav två små harrar. Högvatten gör strömmen stark och i den kylslagna kvällen kläckte inga sländor. Vi fiskade framemot midnatt. Kvällen var ändå trevlig. Flugfiske är ju så mycket mer än att fånga fisk. Grillad mat och kaffeeld ger en härlig inramning till fisket.

Regnet smattrar mot husvagnstaket. Bilder från bardomens trädkoja fladdrar förbi. Trädkojan var Peters, min bästa vän från barndomen. I den kojan läste vi Kalle Anka och Fantomen, övernattade och lekte barndomens lekar. Indianer och vita eller krig. Alltid krig.Vi var de goda amerikanerna som bekämpade indianer eller nazister. Det var lätt att leva då. Indianerna var egentligen goda, men tvingades till krig av vita onda människor. De onda vita klarade sig alltid. Det var de vita goda människorna som dödades av indianerna. Amerika var de goda, Sovjet och Hitler de onda.

De goda Amerikanerna vann kriget mot nazismen. Engelsmännen hade i och för sig  Spitfire men löjliga soldathjälmar. Amerikanarna var hjältarna med tuffa hjälmar. Livet var enkelt. Lekarna var enkla. Minns saknaden och ensamheten när sommaren var över och Peter åkte hem till Stockholm. Regnsmatter mot trädkojans plåttak.

Min barndom var nog ganska bra. De småsår jag fick har ändå vägrat att läka. Kanske för att jag klöser bort sårskorporna. Kanske för att såren och klösandet är en drivkraft? Trädkojan är för länge sedan borta och jag har ingen kontakt med Peter, trots sociala medier. Vet inte varför. En gång min bäste vän. Det var jag som gled iväg, svek. Så har jag alltid gjort, glidit iväg från vänner, försvunnit utan att säga något. Egentligen helt utan orsak.

Flugfiske är ett sätt att slippa klösa på sårskorpor. Jag har slitit ut en del flugfiskevänner genom åren. Om det är mitt val av flugfiskestig vet jag inte. Min flugfiskestig är smal och svårvandrad. Få vill vandra den stigen. De som är borta är borta. Någon kör motorcykel, någon tävlingsmetar, någon säljer cyklar. Tror jag saknar dem mer än de jag själv glidit bort från. Egentligen inte så konstigt. Väljer man att glida iväg så finns det ju ofta skäl till det, ett eget val, även om det ibland är omedvetet. Peter var en idrottskille och jag var sämst i klassen på idrott. Blev alltid vald sist på skolans idrottslektioner. Det suckades högljutt hos de som fick mig i laget. Lärarna lät dem sucka.

När barndomen gick över i ungdom och leken upphörde gled vi isär. Jag saknar honom och hans familj, men känner samtidigt ingen längtan tillbaka. En märklig känsla. Det som en gång var finns kvar i mitt inre, det räcker. Det jag saknar är nog somrarna, de 3-4 första somrarna med Peter och hans familj. Innan pubertet, punk, hormoner och kärlekskriser. Dessa somrar var nog den bästa tiden i mitt liv. Jag var fri helt enkelt. Skola, pubertet och vuxenliv fjättrade mig i bojor jag ännu inte helt befriat mig från.

De flugfiskevänner jag har idag har jag haft i snart tio år. Det känns stabilt. Vissa fiskar jag i stort sett bara lax och havsöring med, andra fiskar jag även harr och öring med. Vi träffas ganska sällan, har ändå tät kontakt. Telefon och sociala medier är mycket bra när man lever lite märkliga, intensiva liv där vi av olika skäl inte hinner träffas så mycket. Det är bra vänskaper. Vi finns där för varandra om det behövs. En vänskap som inte är påträngande men ändå djup. Den bästa av vänskaper.

Svärsonen börjar röra på sig. Dags att fundera på frukost och planer för dagen.

Ån. Vintertankar

Många av oss flugfiskare utvecklar melankoliska drag. Det ligger nog i flugfiskarens gener. Om det är skogens, fjällens och vattendragens melodi som är melankolisk eller om flugfisket lockar människor med melankoliska drag vet jag inte. Det jag vet är att den melankoliska känslan ger mitt flugfiske en djupare dimension som lockar fram sökaren i mig. Flugfisket blir en väg in till litteraturen, till konsten och till musiken. Känner stor samhörighet med Hans Lidman och de människor han träffar i sina böcker. Människor som står utanför. Känner också stor samhörighet med den sorg som drabbade Lidman i och med att Svartån skändades. Det rinner en Svartån även genom min själ. Den ån har jag aldrig upplevt annat än skändad. Det tog många år innan jag insåg hur illa skändad ån är. Det var där jag lärde mig flugfiska, det var dit jag for för att bada och dyka i min barndom. De gamla som levt i byn i hela sitt liv berättade för mig om vilka öringar som fångades i ån i gamla tider. De gamla är borta nu, men minnet av öringarna lever kvar.

Varför är det så svårt? Varför vill människan inte återställa det människan en gång förstört, skändat? Vad vinner man på att låta ån forsa genom skogen som en kanal där förutsättningar för liv är så små? Vi borde väl ha lärt oss något av historien? Vad är man egentligen rädd för? Det är väl rädsla som styr, som sätter käppar i hjulet på oss som vill återställa ån.

I somras brast det för mig. Jag fiskade en eftermiddag i en mindre å i Hälsingland, en å som också har vandringshinder i form av dammar, men som ändå håller mer öring än i min å. Anledningen är att den ån inte är lika hårt flottningsrensad och därför har öringen bättre förutsättningar i den ån. Efter den fisketuren klarar jag inte längre av att vandra och fiska i de övre delarna i min å där den är som mest förstörd. Människans dumhet sliter sönder min själ. Stora dramatiska ord, javisst men så känns det i alla fall. Jag kommer inte att återvända till åns övre delar förrän beslut finns att den ska restaureras. Tänker på en film om Altaälven i Norge där Svein Suhr berättar att det tog många år för honom att återvända till Altaälven efter Altakampen trots att han bor vid älven. En kamp om ett kraftverk, en kamp naturen förlorade och där makten senare erkänt att man hade fel. Kraftverket behövdes inte.

Det görs en hel del bra för ån. Den är väl inventerad och planen för åns restaurering finns. Man fångar öring som man använder till odling. Detta för att skydda åns unika öringstam från utrotning. Man bedriver studiecirklar i ekologisk restaurering av vattendrag. Man följer upp gamla vattendomar och har god kontakt med Länsstyrelsen och Kammarkollegiet. Det pågår processer som gäller åns kraftverk, som saknar tillstånd. Åns omgivning är skyddad av ett naturreservat, vilket borde vara bra. Tyvärr verkar inte skyddet gälla själva ån.

Trots att lagen säger att ett vattendrag ska återställas när en verksamhet upphört så händer inget. Flottningen avlystes i slutet av 60-talet och det rimliga vore väl att att ån för länge sedan borde ha återställts till ett tillstånd så nära sitt ursprungliga som möjligt? Ån har ju lagen på sin sida! Trots att ån räknas som riksintresse och rinner genom ett naturreservat så räcker det inte. Lagen är tyvärr inte tillräckligt stark. Ett fåtal kan sätta sig över lagen och förhindra eller i bästa fall fördröja återställningen av ån. Märkligt och mycket frustrerande!

 Jag är trots stundtals dystra tankar hoppfull inför framtiden. De dystopiska noveller om framtiden för livet i våra vattendrag Hans Lidman (Snickare Jugerbom fiskar) och Mikael Engström (Korpens skröna) skrivit verkar inte slå in. Jag vill se ljust på framtiden. De bakåtsträvare som hindrar återställningen av ån blir färre. De tillhör den gamla tiden, den tid vi snart inte längre kan se ens i backspegeln. Tiden är på åns sida. Chansen är trots allt ganska stor att jag en dag kan vandra längs en restaurerad å, att jag får se min drömöring fånga sländor en vacker försommarkväll, att jag då får chansen att lägga ut en Royal Coachman Fan Wing i hopp om att min drömöring ska låta sig lockas att stiga till min dunkrok.



















En dröm ingen kan ta av mig.