Ån. Vintertankar

Många av oss flugfiskare utvecklar melankoliska drag. Det ligger nog i flugfiskarens gener. Om det är skogens, fjällens och vattendragens melodi som är melankolisk eller om flugfisket lockar människor med melankoliska drag vet jag inte. Det jag vet är att den melankoliska känslan ger mitt flugfiske en djupare dimension som lockar fram sökaren i mig. Flugfisket blir en väg in till litteraturen, till konsten och till musiken. Känner stor samhörighet med Hans Lidman och de människor han träffar i sina böcker. Människor som står utanför. Känner också stor samhörighet med den sorg som drabbade Lidman i och med att Svartån skändades. Det rinner en Svartån även genom min själ. Den ån har jag aldrig upplevt annat än skändad. Det tog många år innan jag insåg hur illa skändad ån är. Det var där jag lärde mig flugfiska, det var dit jag for för att bada och dyka i min barndom. De gamla som levt i byn i hela sitt liv berättade för mig om vilka öringar som fångades i ån i gamla tider. De gamla är borta nu, men minnet av öringarna lever kvar.

Varför är det så svårt? Varför vill människan inte återställa det människan en gång förstört, skändat? Vad vinner man på att låta ån forsa genom skogen som en kanal där förutsättningar för liv är så små? Vi borde väl ha lärt oss något av historien? Vad är man egentligen rädd för? Det är väl rädsla som styr, som sätter käppar i hjulet på oss som vill återställa ån.

I somras brast det för mig. Jag fiskade en eftermiddag i en mindre å i Hälsingland, en å som också har vandringshinder i form av dammar, men som ändå håller mer öring än i min å. Anledningen är att den ån inte är lika hårt flottningsrensad och därför har öringen bättre förutsättningar i den ån. Efter den fisketuren klarar jag inte längre av att vandra och fiska i de övre delarna i min å där den är som mest förstörd. Människans dumhet sliter sönder min själ. Stora dramatiska ord, javisst men så känns det i alla fall. Jag kommer inte att återvända till åns övre delar förrän beslut finns att den ska restaureras. Tänker på en film om Altaälven i Norge där Svein Suhr berättar att det tog många år för honom att återvända till Altaälven efter Altakampen trots att han bor vid älven. En kamp om ett kraftverk, en kamp naturen förlorade och där makten senare erkänt att man hade fel. Kraftverket behövdes inte.

Det görs en hel del bra för ån. Den är väl inventerad och planen för åns restaurering finns. Man fångar öring som man använder till odling. Detta för att skydda åns unika öringstam från utrotning. Man bedriver studiecirklar i ekologisk restaurering av vattendrag. Man följer upp gamla vattendomar och har god kontakt med Länsstyrelsen och Kammarkollegiet. Det pågår processer som gäller åns kraftverk, som saknar tillstånd. Åns omgivning är skyddad av ett naturreservat, vilket borde vara bra. Tyvärr verkar inte skyddet gälla själva ån.

Trots att lagen säger att ett vattendrag ska återställas när en verksamhet upphört så händer inget. Flottningen avlystes i slutet av 60-talet och det rimliga vore väl att att ån för länge sedan borde ha återställts till ett tillstånd så nära sitt ursprungliga som möjligt? Ån har ju lagen på sin sida! Trots att ån räknas som riksintresse och rinner genom ett naturreservat så räcker det inte. Lagen är tyvärr inte tillräckligt stark. Ett fåtal kan sätta sig över lagen och förhindra eller i bästa fall fördröja återställningen av ån. Märkligt och mycket frustrerande!

 Jag är trots stundtals dystra tankar hoppfull inför framtiden. De dystopiska noveller om framtiden för livet i våra vattendrag Hans Lidman (Snickare Jugerbom fiskar) och Mikael Engström (Korpens skröna) skrivit verkar inte slå in. Jag vill se ljust på framtiden. De bakåtsträvare som hindrar återställningen av ån blir färre. De tillhör den gamla tiden, den tid vi snart inte längre kan se ens i backspegeln. Tiden är på åns sida. Chansen är trots allt ganska stor att jag en dag kan vandra längs en restaurerad å, att jag får se min drömöring fånga sländor en vacker försommarkväll, att jag då får chansen att lägga ut en Royal Coachman Fan Wing i hopp om att min drömöring ska låta sig lockas att stiga till min dunkrok.



















En dröm ingen kan ta av mig.