Om fiskelycka. Hur Ingemar Stenmarks ord inspirerar till stordåd i Harmångersån

Visst är det märkligt, ju mer jag tränar desto mer tur får jag! Det sägs att Ingemar Stenmark svarade en journalist så när journalisten påpekade att Stenmark hade tur som hade marginalerna på sin sida. Tror att Stenmarks visdomsord även passar in på havsöringsfiske.

Min fjärde tur till Harmångersån, den lilla ån med de stora öringarna har gett mig det lilla extra i form av havsöringssjälvförtroende. Jag har snappat upp ett och annat från Gunnar, Harry och de andra duktiga harmångersfiskarna. Det har gjort att jag funnit några gropar, ståndplatser som håller öring. Det kombinerat med utrustning som passar ån och flugmönster jag tror på har gett mig en del tur av den typ Stenmark hade.

Det började på premiären. Peter tipsade om några ställen. Vårfloden hade inte kommit igång så därför fiskade jag med intermediatespets. Jag slapp därmed bottennapp innan flugan simmat genom ståndplatserna. Det gav mig två havsöringar och en tappad. Vid kolbullelunchen pratade Harry om vart man kan fiska vid högre vattenstånd. Vid nästa tur snappade jag upp några andra heta platser från Gunnar, vilket gav mig en fin öring och två tappade fiskar. Igår var det det högvatten Harry pratat om på premiären. Jag bytte intermediatespetsen mot en sjunktrespets. Ally´s Shrimp fick förtroendet och jag testade The Gordon, mitt nya 11.3 fots projekt.

När jag min första runda var jag lite orolig. Var sjunktrespetsen för tung? Jag har ju satt en fluga vid den där stenen som är en säker ståndplats. Jäklar! Där sitter flugan i botten. Jag började joksa med spöt för att få loss flugan. Plötsligt började "bottennappet" röra på sig. Fast fisk! Den var tung i strömmen och jag fick kämpa en bra stund innan jag hade öringen i håven. En vinterståndare på 63 cm. Nytt personligt rekord för flugfångad öring! Dagen kunde knappast ha börjat bättre.

Ett dåligt foto på nytt pb. 

Ibland finns inte tid till att ta en bra bild 

om fisken ska återutsättas

Jag prövade nästa plats, samma som gav mig en öring på premiären. Pang! Öring nummer två. En välkonditionerad vinterståndare på 50 cm.

Fiskade mig neråt samtidigt som jag studerade var de andra flugfiskarna fiskar. Rätt vad det är sliter det till i spöt och en rejäl fisk har huggit. Den släppte efter en stund. Lite kaffe stillade mina nerver innan jag klev i igen. Den här rundan testade jag tiofotarn, i-lina och en neongrön shrimpfluga. Inte ett liv. Bytte tillbaka till 11.3:an och Ally´s Shrimp. Tre kast senare drog det till ordentligt och jag var inne i en ny öringfight. 10 minuter senare låg ett nytt pb i håven. 65 cm lätt färgad vinterståndare i fin kondition.

Ju mer jag lär mig desto större blir min fiskelycka. Att lägga en fluga på rätt plats vid rätt tillfälle handlar mer om erfarenhet och kastskicklighet än om tur. En fiskare med fiskelycka fiskar ofta. Han hade rätt den där gången, Ingemar Stenmark.

Hur stor fisk tål mitt splitcanespö? Om en helg på Lilla Malma

När jag var liten var Bollnäs marknad ett av årets stora händelse. Det kom ett tivoli till sta´n! Att få åka radiobilar och virvelvind var något man längtade till hela året. Sedan blev det både vår och höstmarknad. Man blev äldre och det blev inte lika viktigt. Virvelvinden var fortfarande kul, men efter att ha besökt Gröna Lund var marknadens tivoli inte riktigt lika häftigt.

Put & takevatten är lite grann som tivoli. Regnbågen är en trevlig sportfisk när den är i fin kondition. Även om det inte är på riktigt är det kul att några gånger per år testa sin utrustning på fiskar vars storlek man sällan får uppleva i det vilda. I alla inte i Hälsingland. Många har dessutom lärt sig flugfiska vid någon regnbågstjärn. Det finns dock några baksidor med put &takefiske. Dels blir man bortskämd när det gäller storleken på fisk och dels har fiskodlingen i sig en del baksidor. När jag var liten var den inplanterade regnbågen och öringen väldigt liten. I Bolletjärn och i Björktjäratjärn var minimimåttet 25 cm och många av de nyinplanterade fiskarna låg väldigt nära minimåttet. Idag blir många besvikna om fisken väger mindre än 1,5 kg. Det har gått från att vara årets tivoli på marknaden till krav på att varenda regnbågstjärn ska vara som Gröna Lund.

I helgen var jag på ett mycket trevligt regnbågsfiske, Lilla Malma utanför Malmköping. Fyra dammar med riktigt stor regnbåge. Ett ganska dyrt fiske där man bor på en liten välinredd lodge i anslutning till dammarna. God samvaro och fiske efter stor fisk var syftet med helgen. Jag ville också testa hur stor fisk mitt lilla splitcanespö kan hantera. Reglerna var enkla. Flugfiske och catch & release är grunden. Man får om man vill behålla en fisk per fiskedygn.

Jag har ett kluvet förhållande till catch & release. Det är i grunden helt rätt. Den fisk man inte har för avsikt att äta färsk ska naturligtvis återutsättas och behandlas med stor respekt. C/R kan dock väcka rovfiskaren i oss, vilket är en av baksidorna. Det gäller att fiska med gott omdöme och inte köttfiska. Jag menar att bara för att man återutsätter all fiska man fångar är det inte okej att köttfiska.



Köttfiske är rovfiske även om man inte fiskar för frysen. Man fiskar för att tillfredsställa sin egen girighet. Girighet är ju en dödssynd. Bättre då att ta det lugnt. När man fått några fiskar tar man en paus från fisket, fikar lite, kanske tar några bilder, studerar naturen runt fiskevattnet. man kan också ta med sig en bok, eller kanske notera något i sin fiskedagbok. På Lilla Malma hade jag bestämt mig för att göra ett undantag från min egen regel som säger att man slutar fiska eller gör uppehåll i fisket trots att det nappar bra. Det här är ju ändå ett konstgjort fiske och själva tanken med fisket är att att det ska nappa bra och att man ska fånga och återutsätta så mycket fisk som möjligt.

Vi är 8 st förväntansfulla fiskare som samlas på Lilla Malma på fredagseftermiddagen. Några är rena nybörjare på flugfiske och andra riktigt erfarna inom flugfisket. Fisket startar kl 15.00 och pågår till dess att det är mörkt. Efter fisket är tanken att det ska grillas vid vindskyddet och sedan umgänge med fiskesnack i övervåningen på lodgen. Jag tacklade upp två utrustningar. Mitt femdelade 9-fots i klass 5-6 och dels mitt 7.2 fots splicane i klass 5. Inte rätt spö för fiske i stilla vatten. har en DT-lina på den och fisket handlar om att kasta ut flugan och hala hem den. En DT-lina har dåliga skjutegenskaper. Jag vill ändå testa att fiska med det spöt eftersom jag vill veta hur stor fisk spöt orkar med utan att bottna.

Fisket inleds vid 15-tiden och det dröjer inte många minuter förrän den första regnbågen är på land. Stora fiskar i god kondition. Jag får ett par bättre fiskar på mitt 9-fots spö innan jag bestämmer mig för att testa mitt splitcanespö. Det är svårare att kasta med eftersom spöt och DT-linan inte är avsedda för stora tunga wollybuggers med guldskallar. Det går ändå hyfsat och när jag får ut lite längre lina går det riktigt bra att kasta. Fina välformade linbågar formas trots den tunga streamern. Linan och tafsen sträcker fint. Jag tappar några fiskar innan den första fisken kan landas. En regnbåge på drygt två kg. Spöt klarar uppgiften galant och jag fortsätter att fiska med det. En bättre fisk tar flugan. Det drar ut hela linan och en bit av backlingen innan jag får stopp på den. Hardyrullens lite dova knarrbroms går upp i falsett och ljudnivån på knarren är på tinnitusskapande nivå! Jag får kämpa med fisken en god stund innan jag har den i håven. En fin regnbåge på kanske 4,5-5 kg. Längden är runt 65 cm. Jag tar en skrytbild trots att jag lovat mig själv att vara sparsam med dessa bilder. En skrytbild kräver sin fotograf och få bilder klarar av att förmedla den fiskeglädje man känner inombords.

När vi avbryter fisket för kvällen har jag fångat sammanlagt 7 regnbågar och samtliga väger från 2 kg och uppemot kanske 5 kg. Samtliga har fått fisk och jag känner en särskild glädje över att nybörjarna i gruppen också fått en del fina fiskar. En eld tänds och korvgrillning med sedvanligt fiskeljug följer. Fiskeljug hör till en fiskeresa och vad som är ljug och vad som är sant i en fiskehistoria är i mina ögon helt ointressant. Det viktiga är att historien skapar fiskelust och god stämning bland fiskekamraterna. Därför kallar jag det fiskeljug.


När vi sedan letar oss ner till lodgen  tas fiskeljuget till en nivå som bara kan nås när man mår riktigt bra och är i ett riktigt trevligt sällskap. Kvällen avslutas i skapligt tid. Vi har ju en fiskedag i morgon och då kan man inte slösa bort den genom att sitta vaken och dra fiskehistorier allt för länge.

Vaknar i femtiden. Några är redan vakna och äter frukost. Yoghurt och kaffe blir min frukost och jag börjar fiska vid sextiden. Jag får en fin fisk ganska direkt, sedan blir det lite trögare. Kompisarna får en del fisk. Jag byter min olivgröna Wollybugger till en rödorange zonker. En stor fluga. Efter en stund lossnar det för mig och jag får sammanlagt 7 fiskar innan det är dags att tänka på lunch. Efter lunchen känner jag mig egentligen ganska mätt på fisket , men jag fiskar ändå vidare i en timme.

Ett intensivt dygn börjar kännas i kroppen. Ryggen värker och armarna känns konstiga. Jag tappar tekniken, får en massa vindknutar, sätter några flugor i träd och buskar. Jag avslutar därför mitt fiske, packar ihop och börjar känna en längtan efter nästa tivoliresa. Hoppas att det här blir ett återkommande fiske. Trevligt fiske, ett härligt sällskap och en skön avkoppling från vardagen gör att jag trivts fantastiskt bra trots att jag egentligen helst fiskar ensam djupt inne i skogen, ensam med mig själv och mina tankar och funderingar. Tivolifiske i små portioner och i rätt sällskap är riktigt trevligt!

Tillbaka i Harmångersån

Söndag.
En dryg vecka efter premiären är jag tillbaka i Harmångersån. Jag är ensam vid ån på morgonen. De erfarna Harmångersfiskarna vet att så här tidigt på säsongen nappar det ofta bättre under sen eftermiddag då solen värmt upp vattnet någon tiondels grad. Det gör mig ingenting. Jag gillar tidiga morgnar. Stillheten innan allting vaknar skänker en inre ro som gör det värt att kliva upp när det fortfarande är mörkt. Tranor spelar i fjärran, någon enstaka mås skränar, ån gör sig redo för en ny dag.

Jag börjar ovanför bron, där jag fick en fisk på premiären och där jag tappade en i måndags. Testar ett nytt mönster, en Garry Shrimp. Garry är ett bra mönster när det är kallt i vattnet och jag gillar shrimpflugans uppbyggnad med en lång stjärt som balanserar flugan bra och får den att simma fint i vattnet. Har därför konverterat Garryns gulröda vinge till en shrimpstjärt och valt röd och gul ekorre under det blå hacklet. Flugan ser riktigt giftig ut när den simmar i vattnet. Ingen fisk visar intresse för min kreation och jag fortsätter mitt fiske neråt.

Någon timme senare ansluter en flugfiskare. Vi pratar om spön och linor. Han gillar som jag att fiska med lätt utrustning. Han har ett 11-fots spö som ska vara klassat för lina 3. Trots det fiskar han med en 16 gramsklump som fungerar bra. Jag har en 280 grainsklump till mitt klass 7-spö. Blir inte klok på hur man klassar flugspön numera. Mitt nya 12-fots är klassat 6-7 eller en 28 grams klump. Skulle jag köpa en lina för klass 6-7 skulle det vara i princip omöjligt att kasta med spöt. Det kanske är dags att skrota den gamla AFTM-klassningen av spön och linor och istället väga linorna, i alla fall så länge det handlar om klumpar eller WF-linor.

Min kamrat är säker på att fisken backat ut i havet på grund av att det var låg vattenföring i ån för några veckor sedan. Jag kan inte ån så bra för att kunna ha några idéer om det tröga fisket. Trögt och trögt förresten. Jag fick två öringar på premiären och tappade en i måndags. Utifrån mina erfarenheter av havsöring kan jag inte se det som trögt. Tydligen så är det lite andra perspektiv än vad jag är van vid här i Harmångersån.

Jonas och Andreas tittar förbi. De är på väg upp till Ljungan för att titta på de restaureringsarbeten som pågår där. Vi pratar en stund om de åtgärder man gjort här i ån och det som vi vill göra i våra vatten hemma. Harmångersåns eldsjälar är förebilder som visar vad man kan göra i ett vattendrag. De har också fått kommunen att förstå att det är bättre att ta bort det trasiga kraftverket i Strömsbruk istället för att laga det. Dammen kan ersättas av en tröskel som håller åns vatten på rätt nivå. Får havsöringen mer å att vandra och fortplanta sig i Skulle det ge otroliga möjligheter att skapa ett sportfiske som ger många och långväga besökare till Strömsbruk och Nordanstigs kommun. Besökare som ger arbetstillfällen till kommunen.

Gunnar, en av åns eldsjälar bjuder på kaffe i den vagn som fiskevårdsföreningen har uppe vid bron. Det blir en del fiskeprat och samtalet glider självklart in på åns potential, men även den oro som en del känner på grund av de förändringar man vill göra. Känner igen oron från både Galvån och Kilån hemma. Undrar varför så många känner oro för förändringar? Särskilt när det gäller vatten och miljö. När argumenten börjar tryta använder man Kulturargumentet. De småskaliga kraftverken blir helt plötsligt viktiga kulturminnen att bevara. Överallt! Kanske finns det ett och annan miljö där det finns ett kraftverk som är värd att bevara som kulturminne. Fast då är det knappast kraftverket som är värt att bevara. När miljön runt kraftverket byggdes fanns det inte kraftverksturbiner och kraftverksdammar. Det var smedjor och kvarnar man byggde och när de byggdes fanns det krav på kungsådra i vattendraget så att framför allt ål och lax kunde ta sig förbi kvarnen eller smedjan. Det betyder att om man absolut vill bevara ett kulturminne kan man göra det och samtidigt återskapa vandringsvägar för fisken. De flesta så kallade kulturminnen byggdes ju innan dynamiten och grävmaskinen var uppfunna, vilket innebär att man inte hotar något kulturminne genom att flottledsåterställa vattendrag. Jag är så trött på dessa bakåtsträvare som sätter krokben för utvecklingen på landsbygden med sin rädsla för förändringar.

Efter kaffet fiskar jag mig ner mot mynningen av ån. Stämmer teorin att fisken lämnat ån kanske de finns i den sista strömmen innan havet. Det finns några intressanta platser att fiska av där nere. Vädret är halvklart, men det ser ut att kunna klarna upp och bli varmare. I så fall blir det nog en bra eftermiddag för en havsöringsfiskare. Jag fiskar med min ljust limegröna shrimpfluga, den som gav mig en fisk på premiären. Jag börjar med att fiska av strömmen vid ön för att sedan fiska mig neråt.  Där strömmen planar ut nyper det till. Fast fisk! Den känns tung men släpper efter några sekunder. Tusan! Jag kontrollerar tafs och fluga innan jag fiskar vidare. Förra veckan förlorade jag en fisk för att jag slarvat med att kontrollera tafsen. Jag fiskar vidare och en kort stund senare böjs spöt i ett kraftfullt öringhugg. Den här gången sitter fisken på en bra stund innan den lossnar. Två tappade på 10 minuter! Fasen också!  Har jag haft min chans för idag? Efter några väl valda ord vadar jag iland och går upp till min ryggsäck. Dags för fika. Jag kokar mitt kaffe på mitt lilla spritkök och äter en smörgås. Gunnar visade mig sin flugask och sina favoritflugor när han bjöd på kaffe i vagnen. Jag har en olivgrön shrimpfluga som färgmässigt liknar Gunnars favoritfluga. När jag fikat klart byter jag till den flugan och fiskar mig neråt.

En vägg av dimma kommer in från havet. Det var den eftermiddagen tänker jag. Stämmer teorin om att eftermiddagens solsken sätter fart på fisken är det bara att packa ihop. Dimman kyler av luften rejält när solen försvinner i dimbanken. Jag tänker att jag fiskar färdigt sträckan och ger mig av hemåt sedan. När jag kommer till platsen där jag tappade fisk den förra rundan hugger det för en tredje gång. Fisken verkar vara väl krokad. Efter en stund har jag en fin vild havsöring på 50 cm i håven. Tredje gången gillt! Jag tar en bild på fisken och packar sedan ihop och beger mig uppåt. En resultatlös runda ovanför bron blir det innan jag rapporterar in min fisk och beger mig hemåt. När jag svänger ut på E-4:an skiner solen för fullt. Hoppas jag hinner med någon sväng till till denna hälsingska havsöringspärla innan vattentempen stigit och fisken lämnat ån för säsongen.