Stillavattenpremiär

Dags för årets premiär i stilla vatten. Abbortjärn. Det sägs att man bara sätter ut en och tvåsomrig öring i sjön, fisken blir då så att säga semivild och håller därför mycket fin kvalitet. Peter har hört rykten om fina öringar på sävsländenymfer i storlek 16-18. Jag hoppas på rocken. Jag hämtar Peter vid tolvtiden för vidare färd till finnskogen. Även dotterns jämthundstik är med. Dottern och hustrun är på Solvalla och elitloppshelgen. Sjön har lite märkliga regler. Före första juni och efter 31 augusti får medlemmar i fiskevårdsföreningen fiska med valfria sportfiskeredskap. Övrig tid gäller flugfiske. För oss andra gäller flugfiske under hela perioden sjön är öppen.

Vädret är lovande, det kanske spricker upp och det lovas svaga vindar. Jag har två utrustningar med. Mitt Hans Lidmanspö i splitcane som är byggt av Ulf Löfdal och ett niofots femdelat jag har byggt själv. Min förhoppning är att jag kan få en öring på Lidmanspöt även om det kanske inte är den optimala utrustningen för stilla vatten. Jag fiskar hellre med det spöt trots att det är tyngre och betydligt långsammare än mitt kolfiberspö. Det är något i spöts aktion som talar till mitt inre.

Efter 45 minuters bilfärd genom ett försommargrönt Hälsingland är vi framme. Vattnet i sjön är högt efter de senaste dagarnas skyfallsliknande regn. Det är mulet och varmt i luften, förhoppningarna på rocken är stora. Innan vi satt ihop våra utrustningar ser vi det första vaket. Nerverna kommer i dallring. Vakande fisk är något speciellt! Vad tar de? Sländor eller nymfer? Knyter på en Royal Wulff i storlek 10. Det är ett fåtal sländor på vattenytan så jag tror inte att fisken är kräsen. Spöt kastar bra och jag når dit jag vill med mina kast. Det finns därför ingen anledning att fiska med kolfiberspöt. Vaken fortsätter och våra torrflugor ratas. Peter byter till en nymf och strax därefter krokar han en fisk, en öring runt kilot. Jag byter till en March Brown våtfluga i st 10. Den fungerar som en imitation av en kläckande slända om den fiskas  strax under ytan. Flugan ligger i ytfilmen och därför tror jag att den inte funkar, måste ta in den och blöta den innan den kan fiska som jag vill.

Slurp! En fisk slukar flugan, jag är för snabb i mothugget och missar den. Det kanske funkar med att fiska den torrt trots allt? Under tiden krokar Peter sin andra öring på nymf. Den är något större än den första öringen och lite mer gul i färgen. Dags för kaffe och funderingar. De tar alltså nymfer trots att det kläcker en och annan slända i olika storlekar. Även rocken kläcker även om det är glest.



Efter fikat traskar Peter iväg till en vik där det inte blåser lika mycket. Vinden har ökat något. Jag stannar kvar, byter till en Partridge & Orange i storlek 10. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nymf. Det står inte på förrän en öring hugger. Lidmanspöt får jobba bra och Doublén knarrar fint när öringen rusar. Den drar ut nästan hela fluglinan innan jag får stopp på den. En vacker bärnstensfärgad öring på ca 45 cm ligger efter en stund i håven. Mer än nöjd gör jag några kast till. Det plaskar inne i viken, Peter har krokat sin tredje öring. Det surrar till i telefonen, ett SMS från Peter. Kom hit!! är det korta meddelandet. Jag packar ihop, tar hunden med mig och traskar över till viken.

Det går en öring på minst 1,5 kg och vakar efter kanten berättar Peter. Jag testar att kasta efter den, men det bara trasslar. Det är trångt och svårt med bakkastet. Flugan fastnar i buskarna. Det är därför jag hellre fiskar i strömmande vatten, då kan man rollkasta utbrister jag irriterat. Peter småskrattar och föreslår matpaus med korvgrillning. En god idé. Under tiden elden brinner ser vi den stora öringen vaka. Den går bitvis nära land så den borde gå att lura. Efter korv och kaffe fortsätter vi fisket. Min Partridge & Orange fastnar i en buske och försvinner. Jag beslutar mig för att testa March Brown med avklippt vinge. Den borde imitera en nymf som ligger i eller strax under ytfilmen. Jag ser att en fisk är på väg in mot mig. Den har vakat två gånger längre ut och en tredje gång lite närmare. jag kastar ut flugan och den hinner inte mer än landa förrän den försvinner i en liten virvel. Jag lyfter spöt.


Fast fisk! Den rusar direkt runt tio meter och känns omöjlig att stoppa. Paniken är nära, det här kan vara en rekordöring, kanske den stora Peter sett vaka.

Efter en stund får jag in så pass mycket lina att jag börjar känna mig trygg. 0,18 tafsen ska nog hålla bara den är bra krokad. Nu ser jag den! En enorm fisk bryter vattenytan innan den rusar några meter. Peter kommer till undsättning och gör sig beredd att håva fisken. Den simmar när land och är nära att trassla in sig i en enbuske till höger om mig.


Tack och lov vänder den innan den trasslat in sig. När den äntligen ligger i håven är lättnaden enorm. Nytt rekord på torrflugefångad öring. 50 cm i ypperlig kondition! Fångad med splitcanespö, en nedklippt March Brown. En dröm har gått i uppfyllelse.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän. En söndagseftermiddag vid Svartån

Flugfiskaren har en hel del att lära av naturfotografen. Jag tänker då på sättet en naturfotograf jobbar. Genom att läsa in sig på den art man vill fotografera, finna rätt plats att bygga ett gömsle, att i god tid ta sig till gömslet och sedan vänta. Oftast är väntan lång innan den efterlängtade bilden kan tas. Flugfiskaren vinner en hel del genom att tänka på samma sätt. Genom att lära sig vattnet, finna de heta platserna och sedan vänta. Vänta på rätt tillfälle att lägga ut flugan. Ibland har man tur och fisken visar sig ganska omgående, oftast tar det betydligt längre tid. Tipset att lära av naturfotografen läste jag i en gammal artikel av Mikael Engström.

Man lär sig mycket av att vänta. Hur vattnet rinner genom strömmen vid olika vattenstånd. Hur ån låter beroende på väder och vattennivå. De där små men viktiga nyanserna som gör att man lättare uppmärksammar tecken på aktivitet från fisken. Genom att studera hur sländor och insekter uppträder kan man lära sig en del om var man bäst placerar flugan. Genom att studera fågellivet efter ån kan man upptäcka sländkläckningar långt innan fisken börjar vaka. Har man kameran med kan man få fina bilder. Man kan också lära sig hantera sin kamera. Testa kamerans olika inställningar. Väntan och tålamod är flugfiskarens bästa vänner. Hans Lidmans noveller om Svartån handlar mycket om väntan.

I dagens stressade samhälle har vi inte alltid tid att vänta, att koppla av. Effektivitet och hög produktivitet är sådant som belönas. Internet ombord på tåget gör att du kan arbeta när du reser istället för att läsa en bok. Bokläsningen kanske är viktigare för dig och ditt arbete, men du ser det inte eftersom du förväntas vara högpresterande hela tiden. Tid för samtal och reflektion hinns inte med och du går in i väggen.

Jag lär mig något nytt varje gång jag är vid ett fiskevatten. Jag lär mig framför allt väntan och tålamod. I helgen var jag till Hans Lidmans Svartån med förhoppning om att få uppleva årets första kläckning av dagsländor. Vill också fiska med replikan av Hans Lidmans flugspö som Ulf Löfdal byggt åt mig. Vägen sista biten till ån är ännu avstängd så jag parkerar vid fiskekortautomaten. Sätter ihop min utrustning och påbörjar vandringen till Svartåfallet. Planen är att påbörja fisket där och fiska mig tillbaka till bilen. Sista biten går efter en gammal kärrväg. Det är en speciell känsla att vandra efter en sådan väg.

Vid fallet kokar jag en panna kaffe. Har köpt en liten gasolbrännare vilket gör att jag kan koka mitt kaffe var jag vill. Kokkaffet är betydligt godare än termoskaffe och kokningen gör att jag går ner i varv. Det går liksom inte att stressa fram kokkaffe, samtidigt som det inte passar att göra upp eld överallt. Det måste koka upp och sedan måste sumpen sjunka till botten på pannan innan kaffet kan avnjutas. Kokkaffe är ett bra sätt att gå ner i varv och lära sig att vänta.

När jag druckit kaffe börjar mitt fiske. Ser inga sländor och blindfiskar mig därför nedströms. Ån är mycket spännande att fiska i. Jämfört med mitt hemmavatten i exil, Galvån har Svartån en mer varierad profil med djupare strömmar och djupare sel och höljor. Det är helt enkelt mer sten i ån. Öringen borde därför ha bättre förutsättningar än Galvåns öringar som får kämpa i mer kanalliknande strömmar och av sand och sediment uppgrundade höljor och sel. Blindfisket är tråkigt och nappen uteblir. Man måste kunna sitt vatten om man ska hitta fisk vid blindfiske och jag kan ån för dåligt. I slutet av Svartströmmen sätter jag mig att vila. När jag suttit en stund ser jag något i ögonvrån. Ett vak? Ser inga svallvågor, men något rörde sig vid en sten en halvmeter från stranden tre spölängder nedströms där jag sitter. Jag sätter mig att vänta. Efter ca tio minuter blir det som en uppbuktning i vattenytan utanför stenen. En fisk. Undrar vad den äter? Det är ingen aktivitet på ytan. Jag fiskar med en Tippet & Silver som ändfluga och en March Brown som upphängare, slända eller fiskyngel? När fisken visat sig för tredje gången lägger jag ut flugkastet. Det stramar till och jag gör mothugg lite för snabbt. Har jag skrämt fisken? Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt kast. En virvel där flugorna befinner sig visar att fisken inte blivit skrämd av mitt misslyckade mothugg. Den fastnar inte heller nu och jag gör om kastet. Där sitter den! Efter lite stök ligger den i håven. Svartåns öringar är starka. Trots att den endast är drygt 30 cm lång ger den mig en god fight. Tippet & Silver har levererat. Åt öringen små elritsor eller var det flugans rörelse som gjorde att den högg? Svar jag aldrig får eftersom all fisk måste återutsättas.

Jag blir sittande en stund. Huvudet är fullt av tankar. Vad åt fisken egentligen? Åt den över huvud taget? Min viktigaste fundering kretsar runt att jag såg fisken röra sig under vattenytan. Hade jag fiskat på hade jag missat den här öringen. Ståndplatsen var knappt en halvmeter från land och jag hade troligtvis aldrig lagt ett kast där om jag inte sett en fisk visa sig. Tänker på tipset om att tänka som en naturfotograf. Söka upp intressanta platser och sedan vänta på vak eller andra tecken på fisk. Jag vet inte hur mycket öring det finns i ån och därför är det svårt att veta vilka tänkbara ståndplatser som håller fisk. Väntan och tålamod ger svaret.

Öringen högg utanför stenen på min sida

Jag vandrar vidare nedströms, spanande efter tänkbara ståndplatser. Återigen jämför jag Svartån med Galvån och ser tänkbara ståndplatser på många ställen där Galvån är grund och steril. Det blir fler besök med förhoppning att jag lyckas pricka in någon kläckning. Då kanske jag får svar på om det ställer sig öring i selen och höljorna vid sländkläckningar. Är också nyfiken på vilka sländor som finns i ån. Kenneth Boströms små böcker om dagsländor och nattsländor blir en bra hjälp.

Stannar till vid vindskyddet vid Rönsholmen. Där finns en bra eldstad och lite ved. Gör upp en liten kaffeeld, kokar mig en panna och äter min medhavda smörgås. Platsen är vacker och jag kan tänka mig att det är en bra plats om man vill spana på bäver, älg eller andra av skogens djur. I mitt inre ser jag platserna i Lidmans berättelser och jag förstår varför ån en gång var mycket produktiv. Om ån återställdes helt från flottningens skador och fiskvägen vid sjöutloppet ersattes med en tröskel har ån potential att minst lika produktiv som exempelvis Stavre eller Idsjöströmmen i Gimån. Öppnas dessutom hela systemet....

Jag vandrar sakta nedströms, stannar till vid nackar och strömmar. Väntar, men ser inga vak eller andra tecken på fisk. Efter någon timme befinner jag mig vid Kvarndammen längst ner på sträckan.  En för oss Lidmanfantaster en klassisk plats som nämns i novellerna Kvarndammen i Nappatag och Åter till Svartån i Laxögat. Där fick jag min första Svartåöring ifjol. Här blir jag sittande länge utan att fiska. Jag sitter bakom en liten gran, spanar och lyssnar efter vak. En mycket liten våg visar sig på vattenytan. Det ser ut ungefär som i juli när nattsländor kläcker. Var det en slända eller var det en fisk. Efter tio-femton minuter blir det en likadan mycket liten ring på vattenytan. Jag är nästan säker på att det är en fisk. Helt säker är jag inte och bestämmer mig för att vänta. Är det en fisk har jag tiden på min sida. När den lilla ringen visar för tredje gången känner jag mig säker. Det är en fisk och den äter någonting under vattenytan. Tippet & Silver och March Brown får sitta kvar. Flugan landar rätt redan i första kastet och den försvinner i en virvel direkt när den landat. Återigen en stark fisk som stökar runt vid botten trots att jag sätter hård press på den. Till slut ligger den i håven. En lika lång som den förra, men lite fetare öring med min March Brown i mungipan. Replikan av Hans Lidmans utrustning ger en speciell dimension. Spöt är 9.4 fot i klass 7 och jämfört med ett grafitspö något tungt, men fungerar utmärkt för fiske. Hans Lidmans berättelser från Svartån har lärt mig flugfiskets kanske viktigaste kunskap.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän.