Tillbaka till Viforsen

Laxfiske sliter. Både kropp och själ behöver återhämta sig efter en laxfiskevecka. Laxflugfiske kräver så mycket mer av dig jämfört med annat flugfiske, därför är en tids återhämtning nödvändig. Att kliva in och ut ur laxfiskebubblan är jobbigt. Jag kan inte förklara varför det är så, bara att acceptera faktum. Ett par veckor efter laxveckan börjar fiskesuget kännas rejält. Har visserligen haft en del att göra hemma, men det finns alltid tid för ett par timmars fiske.

Suget har helt enkelt inte funnits där. Det var inte förrän ett par goda vänner for till Ljungan med husvagn för ett par dagars harrfiske det började pirra till i flugfiskesjälen.

Harrfiske är på många sätt enklare för kropp och själ jämfört med laxfiske. Älven talar till dig på ett annat sätt. Insekter i luften och på vattenytan är tecken på att det är läge att fiska. När harren börjar vaka vet jag var i älven jag ska fiska. Det blir ett mer avslappnat fiske. Laxfiske är mer hårt arbete där du inte vet när hugget kommer. Flugvalet är viktigare vid harrfiske. Storlek och färg på flugan är viktig. Harren kan vara oerhört kräsen. Klassiska våt och torrflugor är med vissa undantag de flugor jag fiskar med. Undantagen är moderna klassiker som klinkhammervarianter, hjorthorspuppan och något till mönster. Det jag lärt mig under vintern och under vårens och försommarens fiske är att fiska med grövre tafsspetsar. 0.18 är sällan fel. Mindre trassel och bättre kast.

Viforsen i lågvatten och extremt panorerad

Jag hade nästan glömt hur viktig Ljungan och Viforsen är för mig. Att sitta högst upp på ön i Viforsen och se de försiktiga harrvaken bryta vattenytan är meditativt. När kvällen övergår i natt ser det ut som duggregn på vattenytan trots molnfri himmel. Det är kläckande nattsländor. Ett par dagar i ensamhet behövs innan jag är nere i varv. Har ett behov av att då och då vara ensam vid ett fiskevatten eller på en skogsvandring. Ensamhet fungerar liksom helande på mig, i alla fall om ensamheten är självvald.

Harr 49 cm fångad på en hjorthårspuppa i storlek 14

Fisket går i perioder. Det kan vara nästan heldött i flera timmar mellan huggperioderna. När solen skiner ser man harrarna stå och sova bakom stenar eller i gropar. En mäktig syn. Då är det nästan helt omöjligt att fånga någon. När sedan huggperioderna inträffar har jag haft bäst fiske i ganska hård ström i knädjupt vatten.


Korta kast där man ser fiskarna stiga till flugan är riktigt häftigt. Fina harrar mellan 35 och 45 cm, ibland ännu större. Man behöver flugor med bra flytförmåga och som syns bra i den snabba och krabba strömmen om man vill fiska torrt. Trots att fisken vakar behöver det inte betyda att man ska fiska torrfluga. En dag fiskade jag varannan gång med Klinkhammer och Hjorthårspuppan och varannan gång med March Brown och en Hedefluga som liknar Red tag. Fick ungefär lika många fiskar. Skillnaden var att jag fick större fisk på våtflugorna.

Mina splitcanespön fiskar bra. Hans Lidmanspöt är på grund av sin längd (9.4 fot) tungt att fiska med under längre fiskepass. Vid harrfiske är mina fiskepass ganska korta och därför fungerar det ändå bra. Den tunga långsamma aktionen i spöt passar mig. 7.6 fots Mentorn är som en dröm att kasta med. Silkeslinan håller sig flytande hela dagen om jag fettar in den innan jag börjar fiska. Jag gillar naturmaterial och har därför funnit den perfekta utrustningen för mig.





En kväll bevittnade jag troligtvis tillkomsten av ännu en flugfiskare. Innan han gick ut i älven berättade han att han fiskat mycket havsöring med spinn, men var nyfiken på flugfisket eftersom det ser så mysigt ut. Glädjen i hela hans kroppsspråk när han fick sin första harr gick inte att ta miste på. Ännu en förlorad själ tänkte jag.

Fem dagar behövdes innan fiskelusten lagt sig såpass att jag kan åka hem. Nya erfarenheter att bearbeta, nya ideér till flugor att binda. Kropp och själ är i balans.

Viforsen är ett av mina andningshål. Ett livsviktigt sådant.

Trägen vinner! Om laxveckan i Orkla

Laxflugfiske är tekniskt egentligen ganska enkelt. Oftast vet du var laxen står och har du en hyfsad kastteknik finns chansen att fånga en lax. Det kan vara nästa kast eller nästa år. Däri ligger det svåra, ingen vet när och varför laxen tar flugan.

Barnboksförfattaren och fiskeskribenten Mikael Engström är nog den som lärt mig det viktigaste inom laxfisket, nämligen det som handlar om slitet, om hopplösheten, om att hantera besvikelsen över att laxen aldrig hugger. Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax är den sanning jag levt med under mina år som laxfiskare. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började fiska lax efter att ha läst i stort sätt allt Engström skrivit om laxfiske. Trots att jag var var mentalt väl förberedd redan 2004 så inser jag idag att jag hade fel. Hur kan man förbereda sig tillräckligt på något som inte går att förklara? Varför utsätter man kropp och framför allt själen för den prövning som laxfiske innebär? Laxfiske handlar inte om kampen mellan dig och laxen, det handlar om en inre kamp mot dig själv och de egna demonerna. En slags inre frihetskamp där friheten spränger dina inre gränser och tar dig vidare på livets resa. Tror att det är därför laxfisket lockar mig. Laxfiskeveckan i Orkla känns viktigare för varje år trots att jag varje vinter känt tvivel inför laxfisket, tvivel som växer sig starkare för varje år. Varför gör jag det här? Det suger kraft från mitt andra flugfiske, det efter harr, öring och havsöring, från det viktiga vardagsfisket.

Vi är sex personer som fiskar tillsammans på tre sträckor i Orkla. Øya, Vikabukta och Mælhåggån. Vi fiskar två och två i sextimmarspass innan vi byter sträcka. Jag fiskar med Gurkan. Han hade inte löst den norska fiskeavgiften via nätet som vi övriga hade gjort. Han anser att det är enklare att göra det på postkontoret i Brekken det första samhället innanför den norska gränsen. Det tog en timme. På nätet tar det fyra minuter...

Efter tvätt av utrustningen är vi på plats i huset vi bor i under veckan. Bonden vi hyr av berättar att fisket varit bra och förväntningarna är på topp. Arbetsveckan vid älven börjar. Jag fiskar med lätt utrustning, ett enhandsspö med ett switchhandtag ombyggt av Pär Palm, ett 12.6 fots LTS Explosive light # 6-7 med flyt/Intermediateklump samt ett gammalt 12.4 fots Yellow Line i klass 8-9.



Orkla mellan Bjørset och Sworkmo är en liten älv, man behöver normalt varken fiska med tunga linor eller kasta särskilt långt. Genom att fiska lätt kastar jag bättre och fiskar därför också bättre. Min laxfiskefilosofi har två huvudregler, flugan i vattnet och sträckt tafs. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat. Resten handlar om tålamod, en kamp mot dig själv och dina demoner. Demonerna lockar med öl, whisky, stugvärmen, tv och avancerat laxfiskeljug med kompisarna.

Två svenska rullar. En från före 65, en från efter 85. Bägge funkar.

Øya. Vår vackraste pool

Lördag kväll.
Att kliva i älven för första gången på ett år är en befriande känsla. Samtidigt vet jag vad som väntar. Hopp och hopplöshet i en inre resa. Gurkan tappar en fisk vid den heta platsen på Øya.

Söndag.
Gurkan har tappat en på samma plats som igår. Jag tacklar upp mitt Yellow Line med sjunk 1-2 spets på Bill Drurylinan innan vi åker till Vikabukta. Flugan blir en Black & Silver där silverkroppen ersatts med peacock. Det finns två trappor ner till Vikabukta. En gammal och den nyare som går direkt till vindskyddet. Fisken kan stå väldigt nära land, jag smyger ner på den gamla trappan och fiskar av gropen framför vindskyddet medan Gurkan väntar i slänten. Tre fiskar visar sig och en av dessa biter omgående min fluga.

Det var enkelt i år tänker jag när jag vadar i land och börjar drilla laxen på allvar. Den rör sig i hela poolen utom ner mot suget, det farliga suget som är början på en två hundra meter lång fors. Jag har ränt forsen en gång med en felkrokad lax och vill helst inte göra om resan. Enda gången jag felkrokat lax. Har du måttband frågar Gurkan. Laxen ska vara på land först svarar jag. Då släpper den, helt utan anledning. Det känns tomt, mycket tomt. Man får inte många chanser under en vecka, det här var kanske min chans den här veckan. Fiskar fram till midnatt, lägger oss för att köra ett tidigt morgonpass med början på Øya.

Måndag.
Kliver upp halvfem. Øya. Gurkan får en lax på den första rundan, ca 80 cm. Helt odramatiskt, bara att veva hem den. Laxfiske är så enkelt ibland. Vi firar laxen med en liten whisky. Det är en del av vår laxfisketradition. Varje lax firas med en hutt, typ 2 cl. Har nog aldrig tagit en whisky kl fem på morgonen tidigare. Den smakar fantastiskt gott. Gurkan skiner som bara en laxfiskare med lax på land kan göra.



Kl 10.00 byter vi pool till Vikabukta. Fiskar den med mitt 12.4 Yellow Line, Bill Drurylina och sjunk 1-2 spets. Spöt fiskar underbart. Den djupa lite långsamma aktionen tilltalar mig, spöt liksom kastar av sig själv bara jag sätter stoppen rätt. Efter ett par rundor byter jag till en sjunk 10 spets. När jag kommit halvvägs på rundan och lyfter för att göra ett nytt kast går spöt av en cm under holken på handtagsdelen. Tog inte i särskilt mycket och överansträngde därför inte spöt. Det är andra 12.4 Yellow Line jag knäcker på samma ställe i samma pool, dessutom. Förra gången var det mitt fel, jag överbelastade spöt vid ett bottennapp. Den här gången är det oförklarligt. Måste vara fabrikationsfel. Jävlar!!!

Den heta, men farliga nacken på Vikabukta.
Sticker laxen väntar en 200 meters tuff resa till Mælhåggån. 

Byter spets från flyt till sjunktre på mitt niofots Sage enhands. Funkar sådär att fiska Vikabukta med det spöt. Innan kurvan i den hårda strömmen är spöt lite för kort. Svårt att lyfta linan i den starka, turbulenta strömmen. Efter kurvan är det lättare.







Tisdag.
Brukar vara veckans svåraste dag. Det är då laxkoman slår till. Man har fiskat dygnet runt sedan i lördags utan att ha fått en fisk på land. Entusiasmen byts mod leda och hopplöshet. Jag inbillar mig att jag har erfarenhet nog att hålla laxkoman i schack, fast jag vet att det inte är sant. Fiskade jag ensam blev jag nog kvar i stugan. Gurkan som fått fisk håller mig uppe. Det har regnat in i Gurkans bil. Växelspaksdamasken är full i vatten. Ett dåligt vindrutebyte är orsaken. Ett märkligt fel vi aldrig varit med om tidigare.

Vi börjar vårt fiske i Vikabukta, den pool jag genom åren lyckats bäst i. Längst ner på nacken smäller det på. En lax tar flugan, drar ut tre meter lina för att sedan kliva av. Andra tappade laxen på tre dagar. Jag brukar inte tappa lax. Vi fiskar på. När det börjar bli dags för att tända en brasa och grilla korv smäller det på en för Gurkan. Den simmar snabbt ner mot nacken och Gurkan låser rullen i hopp om att få stopp på fisken.


Den fortsätter att gå och Gurkan är på väg att följa efter när jag skriker åt honom att hålla i. Fisken har vänt och det är tyngden av fluglinan som drar nerströms. Laxen gör ett hopp och drar uppströms innan den lossnar. Det var en mycket dramatisk och intensiv fight. Gurkan är helt skakis.

Vi fortsätter vårt fiske i Mælhåggån, en pool som detta år helt verkat hamna i bakvattnet. Jag har haft bra fiske där de senaste åren, men då på lite högre vatten. Inget händer och efter sex timmar drar vi vidare till det vackra Øya. Det visar sig som vanligt fisk där och vi reagerar på att fisken verkar stå grunt. Och nära land. Har vi kastat för långt tidigare och därmed fiskat över fisken med linan pekande rakt nedströms? Vi byter taktik, fiskar tvärare, sätter fart på flugan med nedströms mendningar. Gurkan byter fluga till Den vanliga. Det är rätt ljus för den menar han. Taktiken lyckas och han krokar en fisk. En vild fisk som gör allt den kan för att slå sig fri. Den är i samma längd som hans förra men betydligt fetare. Det händer inget mer på Øya trots att det visar sig fisk hela tiden. Var det taktiken som gav fisk eller var det bara tillfälligheter? Vi får för få laxar på en säsong för att kunna dra någon slutsats. Jag är övertygad om att det handlar om tillfälligheter. Flugan i vattnet och sträckt tafs är det viktiga. Att mecka med flugbyten och sjunkspetsar handlar mer om att hålla laxkoman borta och inge hopp.

Kaffe och plock i flugasken

Den vanliga. Rätt fluga?

 Tillbaka till Vikabukta. Laxkoman bubblar inom mig. Med förenade krafter håller vi den stången. Jag fiskar varannan runda med 12.6 LTS:n och Intermediateklump och varannan runda 9 fots Sagen med en 400 grains skagitklump och en 15 fots sjunktrespets. kasten funkar bättre och bättre. En och annan fisk visar sig, även här nära land. Minimal vadning och variation i kasten är taktiken. Det smäller på och mitt Sagespö får jobba hårt. laxen stökar på i poolen och gör ett par hopp. Hoppet om lax på land tänds. Tredje gången gillt! Då raknar spöt...Jag känner absolut ingenting, det är helt tomt inombords. Tre tappade fiskar på tre dagar, det händer bara inte. Har jag tappat förmågan att kroka lax? Försvann den med årets lyckade havsöringsfiske i Harmångersån? Jag är på väg att begå det största misstag man kan göra vid laxfiske, nämligen att börja grubbla. Förnuftet i mig vet att det är bara tillfälligheter att fisken lossnar, ändå gror grubblet. Strömmen är stark och kroken kan lika gärna fastna långt fram i munnen där den fäster dåligt Som i mungipan där den sitter benhårt. Använd slinga tipsar experterna. Vadå slinga? Mina laxar bara suger fast och när jag väl känner hugget har laxen oftast redan börjat sin första rusning. Oftast sitter den. Slinga? Den slinga jag har beror på att jag vill säkra att tafsen är sträckt. Gurkans entusiasm och kaffe håller mig kvar på banan.

Kaffe. Rätt bränsle för laxfiskaren.
Håller till skillnad från alkohol laxkoman stången

Onsdag
Lite fisk i älven och inte ett liv på hela dan. Förutom Gurkan då som får en fin lax i Vikabukta.
Det verkar vara hans år även i år. Gurkan har utvecklats otroligt mycket som laxfiskare under de år vi fiskat tillsammans. Han har blivit en riktigt duktig laxfiskare och jag lär mig väldigt mycket av honom. Tror att det beror på att vi fiskar på ett likadant sätt. Vi går våra repor, fiskar på. Inom mig har tvivlet naglat sig fast.






Jag längtar hem, hem till Hälsinglands öringar och Ljungans harrar, till ön i Viforsen. Resten av veckan handlar om att härda ut. Jag har haft mina chanser och bränt dom, bara att acceptera fakta och komma igen nästa år.

Gurkan fiskar Öya

Torsdag.
Väckarklockan ringer kl fyra på morgonen. Vi har morgonfisket på Öya. Det gör ont i kroppen att bara öppna ögonen. Jag mår illa och har helt tappat lusten för laxfiske. Tvivlar på min förmåga, vill ligga kvar i sängen till lördag morgon, åka hem och sälja laxprylarna. Kliver ändå upp, äter min frukost. Det blåser en del, men inte värre än att det går att fiska. Jag plockar med flugor, varierar storlekar trots att jag är övertygad om att det inte spelar någon roll. Högre upp i älven, på Wella har man fiskat bra på riktigt små flugor. De laxar som vi 6 personer har fångat, fem stycken hittills har tagits på betydligt större flugor. Spelar storleken någon roll? Kanske i varmare vatten senare på säsongen, men inte nu. Morgonen är händelselös, efter Øya fiskar vi Vikabukta.

Kvart i fyra på eftermiddagen, inför sista rundan byter jag till en 15 fots sjunkåttaspets på mitt enhands. Skagitklumpen bör orka att lyfta en sådan tung spets. Byter också till en Thunder & Lightning, en fluga jag aldrig fått lax på. Efter några kast har jag kastat in mig och kasten funkar bra. En lax hoppar strax ovanför guppet. Gurkan pekar. Den når jag aldrig svarar jag honom och lägger ut mitt kast. Det behövs inte heller replikerar jag. Flugan hinner knappt landa förrän det stramar till. Jag kliver iland och börjar drilla fisken. Jag drillar alltid hårt och bestämt, trots det är det laxen som har kommandot. Jag klarar av att parera rusningarna sådär, den håller sig borta från suget och den farliga nacken. Den visar sig inte trots att den hela tiden simmar runt i poolen. Så fort den stannar ökar jag pressen för att sätta fart på den. Samtidigt är mitt inre i upplösningstillstånd, hopp och tvivel slåss för fullt. Det här är mitt livs viktigaste lax. Min framtid som laxfiskare står på spel. Tappar jag den här fisken slutar jag med laxfiske, jag klarar inte mer. Laxen kommer in mot land för första gången. Den är stor! När den känner botten skrapa mot sin mage rusar den. Tur att poolen är liten, rusningen begränsas därför till kanske tjugo meter. Backingen är aldrig ute. Jag fortsätter hålla en stenhård press. Enhandsspöt känns definitivt inte vekt, tvärtom så upplever jag att jag har bra kontroll. Det går minst lika bra att drilla fisk på ett kortare spö, i alla fall i de pooler jag fiskar. Man fiskar ju tarpoon med enhandsspö. Äntligen är fisken trött. Gurkan försöker håva den men misslyckas att få in den i håven. Han släpper håven och tar ett bestämt grepp om stjärtspolen. Håva den skriker jag panikslagen. Det går inte svarar han, det är för grunt och laxen är för stor. Jag släpper spöt, greppar håven och tillsammans får vi in laxen i håven. 100 cm och ca 9,8 kg. Nytt enhandsrekord!

Känslan när laxen simmar tillbaka är omöjlig att beskriva i ord. Glädje, lättnad, befrielse, en salig tomhet. Känner mig oövervinnerlig. Jag har besegrat laxkoman, mina demoner och jag är tillbaka på banan som laxfiskare och som människa. Jag har för stunden besegrat livet. Att i de mörkaste stunderna när man tappat tron på sin förmåga ändå vara kvar på banan och göra det man ska är en lärdom från laxfisket jag tar med mig till vardagen.





Jag går upp till bilen lite före Gurkan. Då kommer tårarna. De förlösande befriande tårarna.


På fredag kväll får jag äntligen en lax på Øya, den himmelskt vackra poolen. Även den på enhands. Trägen vinner!