Tillbaka till Viforsen

Laxfiske sliter. Både kropp och själ behöver återhämta sig efter en laxfiskevecka. Laxflugfiske kräver så mycket mer av dig jämfört med annat flugfiske, därför är en tids återhämtning nödvändig. Att kliva in och ut ur laxfiskebubblan är jobbigt. Jag kan inte förklara varför det är så, bara att acceptera faktum. Ett par veckor efter laxveckan börjar fiskesuget kännas rejält. Har visserligen haft en del att göra hemma, men det finns alltid tid för ett par timmars fiske.

Suget har helt enkelt inte funnits där. Det var inte förrän ett par goda vänner for till Ljungan med husvagn för ett par dagars harrfiske det började pirra till i flugfiskesjälen.

Harrfiske är på många sätt enklare för kropp och själ jämfört med laxfiske. Älven talar till dig på ett annat sätt. Insekter i luften och på vattenytan är tecken på att det är läge att fiska. När harren börjar vaka vet jag var i älven jag ska fiska. Det blir ett mer avslappnat fiske. Laxfiske är mer hårt arbete där du inte vet när hugget kommer. Flugvalet är viktigare vid harrfiske. Storlek och färg på flugan är viktig. Harren kan vara oerhört kräsen. Klassiska våt och torrflugor är med vissa undantag de flugor jag fiskar med. Undantagen är moderna klassiker som klinkhammervarianter, hjorthorspuppan och något till mönster. Det jag lärt mig under vintern och under vårens och försommarens fiske är att fiska med grövre tafsspetsar. 0.18 är sällan fel. Mindre trassel och bättre kast.

Viforsen i lågvatten och extremt panorerad

Jag hade nästan glömt hur viktig Ljungan och Viforsen är för mig. Att sitta högst upp på ön i Viforsen och se de försiktiga harrvaken bryta vattenytan är meditativt. När kvällen övergår i natt ser det ut som duggregn på vattenytan trots molnfri himmel. Det är kläckande nattsländor. Ett par dagar i ensamhet behövs innan jag är nere i varv. Har ett behov av att då och då vara ensam vid ett fiskevatten eller på en skogsvandring. Ensamhet fungerar liksom helande på mig, i alla fall om ensamheten är självvald.

Harr 49 cm fångad på en hjorthårspuppa i storlek 14

Fisket går i perioder. Det kan vara nästan heldött i flera timmar mellan huggperioderna. När solen skiner ser man harrarna stå och sova bakom stenar eller i gropar. En mäktig syn. Då är det nästan helt omöjligt att fånga någon. När sedan huggperioderna inträffar har jag haft bäst fiske i ganska hård ström i knädjupt vatten.


Korta kast där man ser fiskarna stiga till flugan är riktigt häftigt. Fina harrar mellan 35 och 45 cm, ibland ännu större. Man behöver flugor med bra flytförmåga och som syns bra i den snabba och krabba strömmen om man vill fiska torrt. Trots att fisken vakar behöver det inte betyda att man ska fiska torrfluga. En dag fiskade jag varannan gång med Klinkhammer och Hjorthårspuppan och varannan gång med March Brown och en Hedefluga som liknar Red tag. Fick ungefär lika många fiskar. Skillnaden var att jag fick större fisk på våtflugorna.

Mina splitcanespön fiskar bra. Hans Lidmanspöt är på grund av sin längd (9.4 fot) tungt att fiska med under längre fiskepass. Vid harrfiske är mina fiskepass ganska korta och därför fungerar det ändå bra. Den tunga långsamma aktionen i spöt passar mig. 7.6 fots Mentorn är som en dröm att kasta med. Silkeslinan håller sig flytande hela dagen om jag fettar in den innan jag börjar fiska. Jag gillar naturmaterial och har därför funnit den perfekta utrustningen för mig.





En kväll bevittnade jag troligtvis tillkomsten av ännu en flugfiskare. Innan han gick ut i älven berättade han att han fiskat mycket havsöring med spinn, men var nyfiken på flugfisket eftersom det ser så mysigt ut. Glädjen i hela hans kroppsspråk när han fick sin första harr gick inte att ta miste på. Ännu en förlorad själ tänkte jag.

Fem dagar behövdes innan fiskelusten lagt sig såpass att jag kan åka hem. Nya erfarenheter att bearbeta, nya ideér till flugor att binda. Kropp och själ är i balans.

Viforsen är ett av mina andningshål. Ett livsviktigt sådant.