Jag är en naturromantiker

Jag är en naturromantiker. Jag har nog min äldsta bror att tacka för det. Mina tidigaste minnen är från vår sommarstuga i Lillrösten där han tog med mig ut på promenader i skogen. När jag blev trött fick jag sitta på hans axlar. Han är 11 år äldre än jag, jag var kanske 4 år och han måste ha varit 15. Minns när vi skrämde iväg en tjäder. En enorm fågel för en fyraåring. Tror det är den händelsen, det äventyret som gjort att min fascination för skog och natur hållit i sig genom åren. När jag fyllde 10 år fick jag en fågelbok av min bror. Det är nog den bästa present jag någonsin fått. Har den fortfarande kvar. Senare i livet fann jag Hans Lidman och Rolf Smedman och mina drömmar fann näring i deras texter, bilder och akvareller.

Idag känns det som man ser ner på romantiker, på drömmare. Även i flugfiskets värld. Det är forskning, fakta och evidensbasering som är honnörsorden. Teknik, funktionskäder och specialtaperade fluglinor och självlysande flugbindningsmaterial ska hjälpa oss att finna vår flugfiskestig. Den stigen leder bara till flugfiskebutiken, till konsumtion långt bort från flugfiskets innersta värden. Detta i en tid då drömmar kanske är viktigare än någonsin. Jag är övertygad om att drömmar är nödvändiga när man är vilse och den tid vi lever i idag är en tid då vi är vilse i tillvaron.

Naturromantik blir lätt pekoral. Det är oket att bära som naturromantiker. Jag försöker ibland ta med naturromantik i bilder och texter. Det är svårt, mycket svårt. Det gäller att bruka ett sparsamt språk i såväl bild som text. Naturromantiken ska vara kärv eftersom naturen är kärv, även när den är vacker. Jag närmat mig Tranströmmer och Boye i ett försök att finna ett sparsamt språk med djupt innehåll. Än så länge mycket försiktigt. Jag lär mig långsamt, har ännu inte funnit någon som kan vägleda mig i poesins värld. Dan Andersson funkar om det är tonsatt. Thåström är nog den största inspiratören.

Det jag söker inom flugfisket, i mina naturromantiska drömmar är att lära känna mig själv och att finna min egen stig att vandra på. Att skriva är ett sätt att lära känna sig själv. Det är svårt och jag är självkritisk. Min främsta kritik mot mina försök att skriva är att det ofta blir för många ord. Jag söker färre fast rätt ord, rätt kombinationer av ord, på samma sätt som jag söker färre men rätt flugmönster att fiska med, rätt utrustning för mitt fiske, inte minimalistiskt men sparsmakat. Samma sak med mina bilder. De är för platta och för detaljrika. Svartvita och enkla, med djup är det jag eftersträvar. Har långt dit. Jag gillar det svartvita eftersom man lättare ser detaljerna utan alla färger. Har lite försiktigt vågat mig på svartvita bilder. Är fortfarande för dålig fotograf, eller för feg. Måste våga släppa taget.

Ser fram emot mina vandringar i Hälsinglands skogar med kamera och anteckningsbok och poesiböcker. Det sägs att själen mår bra av att skriva för hand. Det blir min nästa utmaning. Att skriva på dator eller läsplatta är bekvämt, det är samtidigt lätt att slarva, lätt att slösa med orden. Att skriva med penna kräver mer eftertanke.

Säsongsavslut

Jag brukar avsluta säsongen i Ljungan, så även i år. Jag och Peter. Han är småbarnsförälder med allt vad det innebär och värderar sina allt för få fiskedagar på en säsong mycket högt. Jag är mer bortskämd. Min dotter har flyttat hemifrån och min hustru har egna intressen, vilket gör att jag kan ägna mer tid åt fiske jämför med många av mina vänner. Planen för helgen var fiske lördag förmiddag och 40-årskalas lördag kväll. Annars har jag åkt upp med husvagnen redan under fredag kväll och fiskat hela helgen.

Det är något visst med säsongsavslut. Även om det känns vemodigt. Jag gillar och andra sidan vemod. Säsongsavslut innebär en slags uppsamling, en summering av säsongen, lärdomar kan dras och planer för kommande säsonger kan göras. Tiden går. Orubbligt och obönhörligt. Jag inser att jag har färre säsonger framför mig än bakom mig. Att ta vara på den tid man har känns därför allt viktigare.


Vi lämnar Bollnäs tidigt och kommer upp till älven när det fortfarande är mörkt. Planen är att börja vid norra bordet. Det är en liten bit att gå och därför en lite mer svårtillgänglig plats. Det är det tidiga morgonfisket som är tjusningen med havsöringsfiske. Fisken står nära land och man kan använda lätta linor. Efter första rundan har fisken tryckts ut i älven och då är det lite tyngre linor som gäller. Vi vill därför vara först på plats.

I våras köpte jag ett spö av Peter. The Gordon från Sharpes of Aberdeen. Ett elvafots enhandsspö med ganska djup aktion. Ett mycket trevligt spö som funkade perfekt för Harmångersån och havsöringarna där. Ändå var jag inte helt nöjd med spöt. Det brukar vara så. Därför bygger jag eller låter bygga mina spön så ett de passar mina behov bättre än vad fabriksspön gör. Jag vill kunna växla mellan enhands och tvåhandsgrepp. De flesta kraftigare enhandsspön har en liten fightingbutt och den gör att man kan kasta med tvåhandsgrepp. Enhandshantagen är ofta lite för korta för att man ska få ett bekvämt grepp vid tvåhandsfiske. The Gordon byggde jag om själv genom att jag köpte ett switchhandtag och modifierade det lite grann. Idag är det första gången jag fiskar med spöt efter modifieringen. Det funkar helt och hållet efter mina önskemål.

Det är tomt på parkeringen när vi kommer fram. Nöjda hoppar vi vadarbyxorna och börjar vandringen till Norra Bordet. Strax ovanför stocken ligger en stuga. Innan vi kommer dit ser vi en person med flugspö lämna stugan på väg mot Norra Bordet. Vi vänder och går ner till Stocken som verkar ofiskad. Den rymmer två eller tre personer. Peter börjar på den nedre delen och jag går upp till den gamla stenkistan. Innan jag kommer dit kliver en fiskare ner och jag måste vända. Jag får börja nedanför stenkistan. Jag skrämmer ut en fisk som står i fotsdjupt vatten, det är allt som händer under den första rundan. Jag missbedömde strömmens hastighet i det låga vattnet och hade en lite för tung spets för att kunna fiska bra på det grunda vattnet nära land. Att jag aldrig lär mig...

Jag lär mig långsamt. Det är som om min hjärna, ja hela min kropp måste ställa om för att jag ska kunna omsätta teoretiska kunskaper till fungerande praktik. Jag har i flera år fattat teorin bakom ett lyckat flugkast, men misslyckats med att omsätta det i praktiken. År av spinnfiske sitter djupt rotat i kropp och själ. Grunden till ett lyckat flugkast sitter i bakkastet. Framkastet handlar om riktning och finjustering, men framför allt om att vara försiktig med att ta i för mycket tidigt i kastet. Jag har alltid tagit i för tidigt och för mycket i framkastet vilket leder till dåliga oprecisa kast, ofta med tailing loop eller osträckt tafs. Vill man vara en framgångsrik lax och havsöringsfiskare är en sträckt tafs det kanske viktigaste av allt. Flugan börjar fiska omedelbart och strömmens tyngd mot fluglinan hjälper till att kroka fisken. Idag funkar tekniken. Om det beror på The Gordon vet jag inte. Det troliga är att det beror på att jag fiskat mycket med kopian av Hans Lidmans flugspö. Ett långt, tungt splitcanespö med en mycket långsam aktion. Spöts massa göra hjälper till att ladda spöt. Att fiska med det spöt har tvingat mig att bättre lyssna på spöts behov och att lägga energin i kastet på rätt ställe. Det har jag stor nytta av nu när jag fiskar med The Gordon.

Peter knyter en tafs

En stor lax jagade min fluga är jag fiskat ut kastet och tog hem lina för att göra ett nytt kast berättar Peter när han kommer tillbaka från sin första runda. Den fastnade inte. Vi fiskar ett par rundor till och inget händer. En och annan större fisk visar sig. Kaffe dricks. Taktiksnack. Ska vi byta plats?Älvsträckan från Viforsen ner till havet har i princip allt en flugfiskare kan önska. Det är bara det att allt fler upptäcker det. Vid Bordet på andra sidan ser vi fyra-fem personer. Vid Norra Bordet och neråt är det fem-sex pers som fiskar. Det ser nog likadant ut efter hela älven. Vi stannar kvar, låter Stocken vila en stund. Gör upp en eld och grillar den spanska chistorran jag köpte i Visby i somras. Den ska grillas långsamt för att smaka bäst. Vi blev bjudna på chistorra av en stockholmare vid premiären i Harmångersån och blev förälskade i den kryddiga korven. Har inte funnit den i Bollnäs, inte heller i Gävle. Glädjen var därför stor när jag fann den i en delikatessaffär i Visby under Almedalsveckan. Chistorran smakar så ljuvligt som vi minns det.

När vi ätit och sitter med våra kaffekoppar kommer en fiskare gående. Är det ok att jag kliver i frågar han. Självklart svarar vi. Lite typiskt att någon annan får fiska av sträckan när vi medvetet låtit den vila. Det var ur det perspektivet bättre förr. Då var det ingen trängsel på de mindre populära fiskeplatserna och man kunde lägga upp en fiskedag efter eget huvud och ändå få en och annan fisk.



Baksidan av att Ljungan blivit allt mer populär som älv allt eftersom biotopåtgärder och hållbara fiskeregler är att det är allt fler som fiskar i älven. Det är folk överallt, även på de mindre heta platserna. Det är svårt att finna ofiskade sträckor. Vi borde ha tagit med oss kanoten.

Vinden börjar bli allt för besvärlig. Vi packar ihop och åker hem. Hemresan ägnas åt planering inför kommande säsonger.

Skogen

Forskarna har fel när de hävdar att människans ursprung är savannen. Människans ursprung är skogen.

En skogsvandring är för själen som en bäck som porlar fram genom gammelskog en försommardag. Den finner sin väg förbi rötter och stenar för att till slut förena sig med någonting större, en å eller en sjö. När bäckens vatten når havet är börjar det om i ett evigt kretslopp. En skogsbäck finner alltid sin väg. Skogsvandringar är ett sätt att finna rätt väg när man är vilse i livet. Skogens alla ljud, dofter passerar kropp och själ. När man funnit rätt tempo läggs pusselbitarna på plats.

Vinter, en skidtur genom en tyst och stilla skog där snön tynger trädens grenar och förstärker stillheten. Jag sänker farten, höjer huvudet, andas in den kalla luften och känner hur skogen ger mig kraft och vägledning.

Vandrar aldrig planlöst i skogen.