Jag är en naturromantiker

Jag är en naturromantiker. Jag har nog min äldsta bror att tacka för det. Mina tidigaste minnen är från vår sommarstuga i Lillrösten där han tog med mig ut på promenader i skogen. När jag blev trött fick jag sitta på hans axlar. Han är 11 år äldre än jag, jag var kanske 4 år och han måste ha varit 15. Minns när vi skrämde iväg en tjäder. En enorm fågel för en fyraåring. Tror det är den händelsen, det äventyret som gjort att min fascination för skog och natur hållit i sig genom åren. När jag fyllde 10 år fick jag en fågelbok av min bror. Det är nog den bästa present jag någonsin fått. Har den fortfarande kvar. Senare i livet fann jag Hans Lidman och Rolf Smedman och mina drömmar fann näring i deras texter, bilder och akvareller.

Idag känns det som man ser ner på romantiker, på drömmare. Även i flugfiskets värld. Det är forskning, fakta och evidensbasering som är honnörsorden. Teknik, funktionskäder och specialtaperade fluglinor och självlysande flugbindningsmaterial ska hjälpa oss att finna vår flugfiskestig. Den stigen leder bara till flugfiskebutiken, till konsumtion långt bort från flugfiskets innersta värden. Detta i en tid då drömmar kanske är viktigare än någonsin. Jag är övertygad om att drömmar är nödvändiga när man är vilse och den tid vi lever i idag är en tid då vi är vilse i tillvaron.

Naturromantik blir lätt pekoral. Det är oket att bära som naturromantiker. Jag försöker ibland ta med naturromantik i bilder och texter. Det är svårt, mycket svårt. Det gäller att bruka ett sparsamt språk i såväl bild som text. Naturromantiken ska vara kärv eftersom naturen är kärv, även när den är vacker. Jag närmat mig Tranströmmer och Boye i ett försök att finna ett sparsamt språk med djupt innehåll. Än så länge mycket försiktigt. Jag lär mig långsamt, har ännu inte funnit någon som kan vägleda mig i poesins värld. Dan Andersson funkar om det är tonsatt. Thåström är nog den största inspiratören.

Det jag söker inom flugfisket, i mina naturromantiska drömmar är att lära känna mig själv och att finna min egen stig att vandra på. Att skriva är ett sätt att lära känna sig själv. Det är svårt och jag är självkritisk. Min främsta kritik mot mina försök att skriva är att det ofta blir för många ord. Jag söker färre fast rätt ord, rätt kombinationer av ord, på samma sätt som jag söker färre men rätt flugmönster att fiska med, rätt utrustning för mitt fiske, inte minimalistiskt men sparsmakat. Samma sak med mina bilder. De är för platta och för detaljrika. Svartvita och enkla, med djup är det jag eftersträvar. Har långt dit. Jag gillar det svartvita eftersom man lättare ser detaljerna utan alla färger. Har lite försiktigt vågat mig på svartvita bilder. Är fortfarande för dålig fotograf, eller för feg. Måste våga släppa taget.

Ser fram emot mina vandringar i Hälsinglands skogar med kamera och anteckningsbok och poesiböcker. Det sägs att själen mår bra av att skriva för hand. Det blir min nästa utmaning. Att skriva på dator eller läsplatta är bekvämt, det är samtidigt lätt att slarva, lätt att slösa med orden. Att skriva med penna kräver mer eftertanke.