Säsongsavslut i vemod

Säsongsavslut präglas av vemod. En säsong mindre kvar att fiska. Jag är i den åldern att jag har fler säsonger bakom mig än vad jag har framför mig. Döden finns inte längre bortom horisonten, den skymtas långt därframme. Hur många år håller rygg och axlar för det tyngre tvåhandsflugfisket? Trots vemodet finns en slags ro i själen som gör att det ändå känns skönt att lägga säsongen bakom mig. Jag har funnit min flugfiskestig, vilket skapat en frihetskänsla som är svår att sätta ord på.

Flugfiskeiskesommaren 2017 har haft några tydliga toppar, i övrigt är det helt andra erfarenheter jag tar med mig. Erfarenheter som handlar om tålamod, om att våga gå sin egen väg, priset för frihet. Erfarenheter som handlar om hur jag tappat lusten till fiske efter att ha haft upplevelser som tagit andan ur mig. Om hur lusten kommer tillbaka, med lite andra perspektiv på flugfisket. Tålamod är nog årets mantra.

Säsongen började mycket bra. Det blev ett nytt personligt rekord på havsöring (76 cm) i Harmångersån på premiärdagen. Sällan har en säsong börjat bättre!

Sista veckan i april for jag till Skottland för 5 dagars laxfiske i River Tay. En dröm jag haft i många år. Jag fick ingen lax, men en hel del andra härliga upplevelser. Jag fann även inspiration och nya stigar att vandra på. Människorna jag träffade runt River Tay har lämnat spår i min själ. Spår som gjort mig nyfiken. Nyfiken på Skottland och nyfiken på människans inre, på människans drivkraft.

Våren och sommaren kom aldrig igång, men jag fick en magisk kväll i Hans Lidmans Svartån och en för ån stor öring som efter en stunds smygfiske tog en torr Royal Coachman Fan Wing. En klassisk Hans Lidmanfluga. En kväll vars upplevelser mycket väl platsat i en Lidmannovell.

Årets Orklavecka gav nytt pb på lax, 13,75 kg fångad på mitt nya 11 fots splitcanespö signerat Ulf Löfdal. Den upplevelsen tillsammans med vårens och försommarens fina upplevelser gjorde mig mätt på fiske. Kände ingen fiskelust under juli. Vaknade till en sväng i augusti då vi tog husvagnen och åkte till Linsell. Halvbra fiske men uselt väder.

I mitten på september vaknade lusten till liv igen och här står jag nu, lätt vemodig med färre flugfiskesäsonger framför mig än vad jag har bakom mig.

Planeringen inför nästa säsong är redan igång. Harmångersån, River Tay, Orkla. Smygfiske efter öring i Hälsingeskogarna. Flugbindning, läsning av flugfiskelitteratur. Bok och redskapssamlande. Min stora idol, Thåström har släppt ett nytt album, Centralmassivet. I mina ögon hans främsta sedan Skebokvarnsvägen 2009. Från ”Låt det goda” hämtar jag några rader som kan sammanfatta  flugfiskesäsongen 2017.

”Titta aldrig bakåt Vänd dig aldrig om

Låt det goda rulla

Långsamt flyter floden

Långsamt flyter floden

Långsamt flyter floden

  Jag bara följde med”

Min nya rulle

Jag gillar enkel klassisk design. Enkel men välgenomtänkt design är en svår konst.

Design måste synka med funktion för att jag ska känna mig tilltalad. Idag är det för lätt att designa grejer. Designa har man visserligen alltid kunnat göra, men idag går det med hjälp av datorstyrda designprogram, maskiner och 3D-skrivare ganska enkelt att producera hur avancerad design som helst. Det syns på många flugrullar. De flesta flugrullar av kända märken som finns på marknaden idag är mycket bra rullar. Tyvärr är många överdesignade. Design utan funktion gör rullarna fula. Undantag finns. Danielssons rullar är väldesignade. Visions Tank har också en ren design. Hardys klassiker tillverkas fortfarande, liksom rena retrorullar med s-vev.

Min nya rulle, Mörner Salmon är synnerligen väldesignad. Den avancerade funktionen syns inte på den diskret designade rullen. Mörners gode vän Jan Wilsgaard (1930-2016) hjälpte honom med designen på rullen. Wilsgaard, mångårig chefsdesigner på Volvo där han designat samtliga modeller från Amazon till 850 utom P1800. Jag menar att det syns på rullen. Volvos modeller är kända för att vara sobert designade där funktionen byggts in i designen. Mörnerrullen har en mycket genomtänkt design från den lite matta aluminiumfärgen till vevens form och funktion. Det finns absolut ingenting på rullen som inte finns där av en anledning. Det ger rullen den rena och funktionella design som tilltalar mig. Rullen rymmer en WF 11 och 160 meter 30 lb:s backing. Den kommer att passa mitt 11 fots Salar Scandi splitcanespö perfekt. Det ska bli mycket intressant att fiska med rullen även om det kräver att jag ändrar mitt sätt att drilla fisk. Eftersom bromsen regleras av veven som dessutom är frikopplad från spolen behöver jag endast släppa veven när jag vill lätta på bromsen. Jag kommer inte heller inte längre oroa mig för att slå fingrar gula och blå av veven när en lax gör en plötslig rusning eftersom veven står still när fisken rusar.

Lite om Mörnerrullen
Det är 60-tal. Laxfiskaren Bengt Mörner är inte nöjd med de laxrullar som finns på marknaden. Tillsammans med Olof Johansson, sedermera mångårig redaktör för Fiskejournalen gör han en kravspecifikation över vilka funktioner som bör finnas på en laxrulle. Det viktigaste var att man snabbt skulle kunna släppa på bromsen om laxen rusade. Det minimerar risken för tafsbrott.


Samtidigt får inte bromsverkan minska för snabbt eftersom man då riskerar linresning och trassel som gör att spolen låser sig. Eftersom de menade att den funktionen bäst styrs med veven krävdes att veven var frikopplad när laxen rusade. Bromsen måste samtidigt bli starkare när man vevar annars slirar det när man vevar. Dessutom skulle rullen vara utväxlad. Det blev en svår prövning för Mörner att konstruera en rulle som levde upp till dessa specifikationer. Det tog honom sju år från idé till färdig produkt. Rullen tillverkades under två namn (Mörner och Orvis) mellan 3500 och 4000 ex under 70-talet. Mer om Bengt Mörner och hans rullar kan man läsa om i Flugfiske i Norden nr 2, 2008.

Det kan kännas lite märkligt att Mörners syn på hur en laxrulle ska vara konstruerad inte slagit nämnvärt i flugfiskevärlden. De fanns andra rullar med utväxling, men de försvann efter några år. Danielssons Control är den enda moderna rulle med samma funktioner jag känner till.


Är rullen för avancerad för den vanlige laxflugfiskaren eller är det så enkelt att vi flugfiskare är för konservativa? Hur som helst ska det bli mycket intressant att testa min Mörner Salmon under tuffa laxfiskeförhållanden.

Tillbaka till Ljungan.

Äntligen fanns det tid att ta en helg i Ljungan. Sommaren har ägnats åt en del annat än flugfiske där en resa till Skottland var höjdpunkten. Sista helgen i augusti var det äntligen dags. Har jobbat intensivt ett par veckor så det känns skönt att kunna varva ner med flugfiske och husvagnsliv. Husvagnen är ny. Det var efter en helg i Linsell hustrun och jag insåg att en lite större vagn gör husvagnslivet lite bekvämare. Det ösregnade hela helgen och därför var det för ruggigt att sitta i förtältet. Den gamla vagnen har fungerat väl när jag varit ensam eller när jag endast använt den att  äta och sova i. När vi är två var den lite för trång. Vår nya vagn, en Solifer 450 Artic årsmodell 86 är en dryg meter längre invändigt. Den är också bättre utrustad vilket gör den bekvämare.

Planen för helgen är tvåhandsfiske lördag och harrfiske söndag. När jag kommer upp till Allsta fiskecamp märker jag att midjeväskan med laxflugorna är kvar hemma. Tack och lov hittar jag en Sunray Shadow i bilen. Sett ur den positiva sidan får jag inga problem med flugvalet…

Kaffepaus på Allstaholmarna

Det är någonting meditativt med tvåhandsfiske. Kasten skapar en rytm som gör att världen krymper. Allt som stör stängs ute. Tvåhandskast skänker själen ro. Att det inte nappar gör inte så mycket. Målet med helgen är ro i själen samt Viforsens harrar.

Tillbaka till husvagnen tittar jag på en film, Där floden flyter fram. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen. Det som först fängslade mig var fisket. Långt senare förstod jag filmens kärna, nämligen: ”Varför är det så svårt att hjälpa dem som står oss närmast? Även om den som behöver hjälp inte tar emot det vi har att ge, kanske för att det vi har att ge inte är det som den behöver? Vi kan ändå älska dem, älska dem gränslöst och villkorslöst.”

Läser också senaste numret av Allt om flugfiske. Veckorna efter sommarledigheten har varit så intensiva att jag inte hunnit läsa den riktigt ordentligt. Det finns några riktigt intressanta artiklar, varav en inspirerar mig att testa vid harrfisket i Viforsen, en metod som kallas ”The dual”. Det är fiske med upphängare där torrflugan är upphängare och en nymf eller våtfluga fungerar som ändfluga.

På ledarsidan skriver chefredaktör Johan Klingberg en intressant text om trender inom flugfisket. Han skriver bland annat 
”En annan trend, betydligt mer filosofisk, är att allt fler flugfiskare både i USA och i Sverige i allt högre grad strävar efter en skön helhetsupplevelse. Under lång tid har ofta samtalen kring en lyckad fisketur kretsat till antalet fångade fiskar eller stora fiskar för den delen.// En god vän till mig gick under vår USA-resa ifrån ett ställe där stod fullt av vakande fisk. Han tyckte det var för enkelt, att fånga 20 regnbågar där var ingen match. Dessutom skulle han knappast minnas fler än tre-fyra av dem. Bättre då att leta upp en fisk som kräver lite utmaning, som om han lyckas lura den skulle ge ett skönt fiskeminne för livet” 

Det är ord som gläder mig. Jag har länge varit inne på samma resonemang. Med en filosofisk hållning till flugfiske får i alla fall jag en större behållning av mitt fiske. Det handlar inte bara om att fånga fisk, det handlar minst lika mycket om sättet fisken fångas på, den omgivande naturen mm. Att med en tjecknymf eller en tung guldskalle och en aggressivt taperad lina kötta upp 20-30 harrar i Viforsen är ingen konst. Jag vet för jag har gjort det många gånger. Jag ser det som en större upplevelse att fånga någon eller några av de större harrarna som står i gropen på nacken med korta uppströmskast och en fluga bunden av naturmaterial, kanske lätt förtyngd med koppartråd. Jag vet att en del av mina flugfiskebröder på grund av min syn på flugfiske ser mig som en snobb, en stofil som helst vill leva i svunna tider. Förutom att det inte är sant gör det mig ingenting. Håller de i sitt flugfiske kommer de själva att en dag rensa flugaskarna på tjecknymfer, tunga guldskallar, sqirmys, jiggys och allt vad de nya hypereffektiva flugmönstren heter och finna en annan väg i sitt fiske. De kommer att inse att flugfiske är så mycket mer än att till varje pris kötta upp fisk och lägga upp bekräftelseselfies på sociala medier. Jag är övertygade om att de liksom jag blev, en dag blir mätta på den sortens flugfiske. Det är en återvändsgränd, fast man inser det inte förrän man står där med snoken intryckt mot väggen. Jag fick näsan krossad av den väggen, vilket smärtade. Idag är jag trots allt glad över att jag sprang in i flugfiskevägen eftersom det tvingade mig att ifrågasätta mitt fiske, vilket i sin tur ledde in mig på den stig jag vandrar på idag. Den smala steniga och branta fiskestigen.

Söndag

Äter tidig frukost trots att det är harrfiske på menyn idag. Jag vill inte stressa. Stress och flugfiske är en dålig kombination. Strax efter åtta är jag på plats nere vid ön. Det vakar ganska bra trots att inga insekter syns på ytan. Bra läge för en dualrigg. En hjorthårspuppa får agera torrfluga och en Black peacock spider nymf och ändfluga. Jag ser ut en fisk och väntar in vaket innan jag lägger ut flugan. Efter några kast hamnar flugan rätt och fisken tar hjorthårspuppan med stor bestämdhet. Det är ingen stor fisk, kanske 25 cm men det känns ändå bra att dagen börjar med en landad fisk. En annan fisk vakar högre upp på ett lite krångligare ställe. Det krävs ett relativt långt kast och en kort drift innan flugan börjar dragga. 

Slurp! Fisken stiger direkt, jag är lite för snabb i mothugget och missar fisken. Efter det visar den sig inte trots att kasten landar där jag vill. Jag vevar in. Då ser jag att ändflugan är borta. Mothugget var för kraftigt! Vadar in till land, tar en kopp kaffe och försöker minnas vad som står i artikeln om dualrigg. Måste läsa om den när jag kommer tillbaka till husvagnen. Knyter på en Partridge & orange som ändfluga. Spanar in en fisk. Inget händer. Går ett pars steg uppströms. Väntar in ett vak och kastar ut. Smack! En större fisk tar. Den ställer sig direkt i starkströmmen nedanför gropen. Jag tvingar in den i bakvattnet där den gör ett par hopp. Då ser jag att den tagit ändflugan. Efter en liten stund har jag den i håven. Längden är ca 40 cm. 

Harr i sitt rätta element

Jag får några fler harrar innan jag packar ihop för dagen. De större fiskarna har samtliga tagit Black peacock & spider medan de mindre har tagit Hjorthårspuppan. Mycket intressant! Samtliga fiskar har tagit i tydliga vak så spidern kan inte ha fiskat särskilt djupt, troligtvis strax under vattenytan. Frågan är om det är tillfälligheter eller ett faktum att de mindre harrarna är mindre nogräknade och därför tog en flytande fluga trots att det inte var några insekter medan den större harren var präglad på nymfer som driftade strax under ytan? Hur som helst blir det fler fisketurer med dualrigg.

Dagens stora behållning var inte fisket och harrarna utan en sparvhök som landade på min stol vid stranden när jag fiskade 15 meter därifrån. Den satt där i ett par sekunder innan den flög vidare. När jag vadat iland ser jag att det ligger en Zulu silver på stolen. Den måste hamnat där när jag bytte fluga. Sparvhöken kanske såg flugans röda tag och blev nyfiken?

En sliten Black peacock & spider. Flugan för dagen

Om eltejp, ett splitcanespö och dess förmåga att drilla storlax.

”Har du betalt mer än tiotusen för ett spö som man måste sätta ihop med eltejp?” "Splicade skarvar är de mest hållbara skarvar som finns för splitcanespön” svarade jag. ”På ett spö med holkar skapar holken en risk för en brottsanvisning och kastar man speykast belastar man spöt oerhört hårt, därför är splicade skarvar att föredra på splitcanespön.”

”Men eltejp?” Skepsisen i brorsans röst var tydlig. ”Den stora utmaningen” replikerade jag ”är att få tag på genomskinlig eltejp. Den stör inte spöts utseende.” Den tejp jag använder har jag köpt i sportaffären. Fotboll och ishockeyspelare använder den för att tejpa fast benskydden.

Jag är mycket nöjd med mitt nya spö. Det är utformat helt efter mina önskemål i form av utseende, handtag och rullfästets placering på handtaget. Spöts aktion utgår från Ulf Löfdals syn på hur ett modernt splicanespö ska arbeta. Egenskaper som är lite av en spegelbild av min egen syn på hur flugspön ska vara utformade. Mitt Salar Scandi #9 som är namnet på spöt är optimerat för en 34 grams klump och jag har köpt det främst för havsöringfiske i Harmångersån och laxfiske i mindre älvar. Vid två av våra tre sträckor i Orkla passar spöt perfekt. Vid den tredje sträckan krävs lite längre kast och då passar kanske mitt 14 fots spö bättre. I alla fall vi normalt vattenstånd. Går det två-tre decimeter högre går laxen närmare vår sida och då funkar spöt perfekt.

Nacken på Öya. Kanske den vackraste nacke jag fiskat.

Får jag en lax på Øyas nacke när den nedgående solen färgar himlen röd uppfylls mina drömmar för laxveckan. Nacken på Øya är den vackraste laxpool jag någonsin fiskat. Korta kast, försiktig vadning är metoden.

Resan till Orkla går via Sveg-Tänndalen vilket gör att vi åker efter Gaula ända till Gaulfossen. Det bygger upp lust och förväntningar inför laxveckan. Vi känner oss som barn på julafton. Tänker på en intervju med kronprinsessan Victoria inför hennes 40-årsdag. ”Jag känner mig inte som 40” säger hon i intervjun. Hur känner man sig när man är 40 eller 50? Om det innebär att pirret i kroppen inför laxfiske, semester eller den lustbetonade nyfikenheten dämpas som är förväntningarna på en åldrande person kommer jag förhoppningsvis aldrig att bli gammal. Jag hoppas jag dör nyfiken.

Samtliga i gänget är erfarna laxfiskare, vilket gör att det finns mycket att lära samt många laxfiskehistorier att berätta framåt mitten på veckan när laxångesten kommer krypande. Känslan av meningslöshet när man fiskat i dagar utan att ha fått något. Ordentliga portioner laxfiskeljug är ångestdämpande och gör att man fiskar vidare. Har under mina snart 15 år som laxfiskare aldrig upplevt en laxvecka utan laxångest. Ibland tror jag att det är för ångesten jag fiskar lax. Jag kan inte säga att jag mår bra av laxångest, men jag tror att själen behöver den, i alla fall min själ. Laxångesten tömmer själen och filtrerar bort vardagens orena tankar, vilket hjälper till att lägga saker och ting på rätt plats i själens skrymslen och vrår.

Vi är framme! Orkladalens ljud och dofter hälsar oss välkommen genom ett lätt regn. Pulsen stiger rejält när vi lämnar in vår utrustning för desinfektion. Det här egentligen en laxveckas bästa tid. Hela veckan ligger framför oss med drömmar om dramatiska laxdrillar.

Det är min nionde resa till Storstuggu Kvams sträckor, vilket innebär att jag börjar kunna sträckorna rätt bra. Ändå lär jag mig något nytt varje år som förändrar mitt sätt att fiska sträckorna och mitt sätt att fiska lax. Utifrån de senaste två årens erfarenheter har jag förändrat mitt sätt att fiska framför allt Øya och Vikabukta. Kortare kast, försiktigare vadning, lättare linor så att flugan kan fiska hela kastet utan att fastna i botten. 

Trots att min ambition är att minimera min utrustning har jag med mig många spön, kanske för många. Jag vill ha två spön vid varje sträcka. Olika bestyckade så att jag kan fiska varierat. Flugvalet styrs av vattentemp och väder. Jag har hämtat inspiration från vårens skotska laxfiske och mina samtal med ghillien Gary om flugor hur man fiskar dem. Jag visade honom mina orklaflugor och han ansåg att de var stora. Så stora flugor använde han bara vid harling. De nya flugor jag gjort inför säsongen är samtliga mycket tunt dressade shrimpflugor. Ska bli intressant att testa mina nya flugor, det ska också bli intressant att testa mig själv när laxångesten kommer. Klarar jag av att hålla i eller byter jag till mina gamla och mer säkra flugor?

Bilar och spön riggade för laxfiske!

Lotten avgjorde att jag och Gurkan börjar på Øya. Jag sätter därför ihop de två spön jag helst fiskar med där. De andra spöna få vänta. Vi hinner inte ens dricka första koppen kaffe innan den första laxen visar sig. Kaffet dricks upp i ett huj och fisket börjar. Den första rundan är viktig. Den sätter känslan för veckan. Att behålla pirret i kroppen samtidigt som att fiska lugnt och metodiskt är en balansgång som tagit mig år att lära. För varje kast jag gör töms själen på vardagens bekymmer och fylls på med laxfiskets alla nyanser. Reningsprocessen har börjat.

Maelhåggån

Söndag morgon

Mycket lax i älven även om ingen visat intresse för våra flugor. Morgonens fiske sker i Mælhåggån. Det är min tur att gå ut först. Jag vill testa splitcanespöt även på denna sträcka trots att det kanske kastar något för kort för att nå laxens ståndplatser i poolen innan jag tacklar upp min fjortonfotare. 






Flugan jag fiskar med är inspirerad av en fluga jag fick av ghillien Gary när jag var i Skottland. En enkel fluga av shrimpmodell. Färgerna är Mickey Finns gulröda och jag bundit den mycket tunt. Jag börjar högst upp i poolen och fiskar mig neråt mot den första ståndplatsen. Spöt kastar bättre än jag trodde. Jag når den strömkant som gett mig en del fina fiskar under tidigare år. 14-fotaren får nog förbli oupptacklat. Jag fiskar mig neråt med ganska raska kliv. 

Linan stannar till när flugan är mitt på blankfläcken utanför vindskyddet. Den välbekanta tunga dragningen i linan gör att jag höjer spöt. Fast fisk! Det plaskar till och en stjärtfena visar sig. ”Är den stor?” frågar Gurkan. ”Vet inte” svarar jag ”kanske fem kilo”. Den drar iväg neråt nacken men stannar på säkert avstånd från suget. Jag sätter full press på laxen. Den känns tung, betydligt tyngre än de fem kilo jag bedömde det till när den högg. Jag ökar pressen. Det är viktigt att laxen aldrig får vila. Det är Tomas som lärt mig att man ska ta laxen hårt. Är de dåligt krokade så lossnar de oavsett hur försiktig man är. Får laxen vila tar fighten onödigt lång tid och risken att den lossnar. Dessutom är en kortare fight att föredra om man ska återutsätta fisken. Jag ökar pressen. Spöt svarar mycket bra på den ökade pressen, vilket ger mig trygghet inför den fortsatta fighten. Laxen simmar uppåt efter den motsatta stranden förbi två stenar. Tack och lov fastnar inte linan på någon av stenarna. Den parkerar bakom en sten i inloppströmmen. Jag pressar med allt vad jag har vilket får fisken att följa med mot mig. ”Den ser ut som en sjukilos” hojtar Gurkan. Den parkerar på botten utanför en sten på min sida. Att kämpa med en pigg fisk på kort lina är vanskligt. Den hårda pressen börjar kännas i min vänsterarm. Mjölksyran fyller armmusklerna. Tur att spöt har bättre ork. Laxen går tillbaka till andra sidan, vid inloppströmmen. Jag tvingar den tillbaka till min sida. ”Det kan vara en tioplussare” ropar Gurkan med tydlig upphetsning i rösten.

Jag försöker att låta bli att lyssna! En tioplussare innebär nytt PB. Jag måste lägga undan dessa tankar. Får inte tappa nerverna nu när fighten går in i sitt slutskede. Måste hålla mig kall och lita på min erfarenhet. Laxen vänder upp sidan. Den är stor! Mycket över mitt nuvarande pb på 10 kilo. Andra rusningen. Den ställer sig åter bakom stenen vid inloppströmmen. Mjölksyran bränner i armen. Jag biter ihop allt jag kan. Tankarna på nytt PB måste hållas tillbaka, jag får inte tappa nerverna nu. Då kan jag ställa till det och fisken kan lossna. Samma gäller naturligtvis för Gurkan som ska håva fisken åt mig. Han måste följa mina instruktioner och inte förivra sig. Fisken är mitt ansvar, även håvningen. Lossnar den måste det ske för att jag gör ett misstag, inte på grund av den som håvar förivrar sig. Jag vet att jag kan lita på Gurkan, han har håvat lax åt mig tidigare. Tyvärr är det nästan ingen strand på Mælhåggån. Lite sten, sen börjar en tät lövskog. Det gör att det är svårt att styra fisken mot håven. Gurkan för ner håven bakom fisken, vilket får den att gå tillbaka till inloppströmmen en tredje gång. ”Flugan sitter fint i mungipan och det är en hanne” säger han. Jag jobbar in den tillbaka, laxen vänder upp sidan. Ett tecken på att den börjar bli trött. Fiskens storlek tillsammans med att jag saknar plats på stranden att förflytta mig som jag vill gör mig nervös. Gurkans ord lugnar mig. Har jag fått in den tre gånger får jag in den såväl en fjärde, femte eller så många gånger som krävs. Håller jag bara nerverna i schack kommer laxen att gå tillbaka till stenen vid inloppströmmen  och jag kommer att få tillbaka den till en position där den kan håvas. 

När laxen kommer in för fjärde gången är den så trött att den inte reagerar på håven. Trots att håven är stor känns den trång. Håvningen sker utan dramatik. Fisken är stor, ofattbar stor. Eftersom det är en hanne väljer jag att behålla den. 

13,75 kg hanlax,inte nystigen men i utmärkt kondition.

Känslorna nästan knockar mig. Inte ens när jag långt senare skriver detta kan jag finna de rätta orden som beskriver mitt inre. Det är helt enkelt för stort i förhållande till mig förmåga att formulera mig. 13,75 kg och 112 cm. Ofattbart stort, ofattbart att man med ett spö, lina och en liten fluga kan fånga älvens starkaste invånare. Det tog mig 12 år att förbättra mitt PB på lax. 

Nästan allt jag önskade har slagit in och fungerat över mina förväntningar. Det går minst lika bra att fiska lax med ett 11 fots splitcanespö. Ett spö med ett modernt spös egenskaper, ett spö som tar min fluga dit jag vill utan att axlar och rygg tar stryk efter en veckas hårt laxfiske. Ett spö som ger mig välbalanserade kast med smala linbågar. En fluga inspirerad av en skotsk ghillies syn på hur en laxfluga ska vara uppbyggd. En idé om hur jag ska fiska poolen. Samt en otrolig tur att det stod en bitvillig lax just där just då.

Även om jag är en stor förespråkare för c/r tar jag hem laxen.

Laxveckan fortsätter som om den vore en dröm. Jag gör mina kast i harmoni. Knappt någon laxångest trots att jag inte får några fler fiskar. Jag tacklar inte upp fler spön. De två jag satte ihop inför första rundan på Øya fiskar jag med hela veckan. Jag når dit jag vill. Jag deltar i snacket om laxen, om flugor om erfarenheter som gett upphov till fiskehistorier. Jag fångar upp ett och annat och lägger till nya bitar till mitt laxfiskepussel. Framför allt historierna om flugor och tafsar ger mig tankar och idéer för framtida laxfisken. Flugor av shrimptyp har gett mig fina fiskeupplevelser de senaste åren. Jag tänker nu vidareutveckla mina flugor under vintern.

Flugan av shrimptyp. Inspirerad av en skotsk ghillie.
Den har ännu inget namn.

Veckan gav oss sammanlagt fem fina laxar fördelade på tre personer. Ett sådär resultat om man ser till antalet fiskar. Den gav oss också nya fiskehistorier att berätta. Jag har pratat om min 10-kiloslax från Nedre Ekli under 12 år. Nu har jag en ny historia att berätta. En historia som blir bättre och bättre för varje gång jag berättar den.

Och ja, ett flugspö för mer än tiotusen som man tejpar ihop är värt varenda krona när det kommer till att betvinga en storlax upp ur älven. Inget annat spö jag äger har klarat det lika bra!

Om att ta skrock på allvar. En kväll vid Svartån

Jag är skrockfull. Jag har allt för många gånger upplevt hur en fisketur kan spolieras om man inte tar skrock på allvar. Egentligen handlar det nog inte om skrock, utan om respekt. Respekt mot naturen, mot fisken och inte minst respekt gentemot en själv. 

Jag är inne i tredje säsongen som svartåfiskare. Hans Lidmans klassiska vatten som egentligen aldrig fanns, men som ändå präglat generationer av flugfiskare. Han hämtade inspiration till de klassiska novellerna om Svartån från Mållongsboåns vattensystem. De största öringarna fick han i inloppet till ån innan den ödelades av flottledsrensning och en regleringsdamm. 

Jag har i tidigare beskrivit en slags rädsla att besöka Svartån. Rädslan bestod i huvudsak i att magin i novellerna kan gå förlorad om jag upptäcker att Svartån bara är en vanlig å i Hälsingland och att allt är påhittat. Det handlade också om att jag var osäker på att ån skulle ta emot mig, om jag är värdig att möta åns invånare. Rädslan har gått över och förvandlats till insikt och respekt. Insikten om att Svartån faktiskt funnits på riktigt trots att novellerna är att betrakta som skönlitteratur. Jag har också fått en större respekt för naturen och dess väsen. Ån och dess invånare börjar mer och mer acceptera mig. Det blev tydligt vid mitt senaste besök.

Nationaldag. Morgonen är mulen. Väderprognosen spår uppklarnande till eftermiddag/kväll. Jag lämnar hemmet vid tvåtiden och far de 3,5 milen till ån. Jag har denna dag kompletterat min utrustning med en engelsk upplaga av Izaak Waltons The compleat angler. Tanken är att jag ska läsa den i väntan på att fisken ska vaka. 




Jag parkerar bilen längst ner på sträckan och promenerar de ca 2 kilometrarna upp till utloppet av kvarnströmmen. Där börjar ett långt lugnvatten och den lite större öringen bör leta sig upp till utloppet av strömmen för att äta.

Jag har också bytt ut min keps mot min gamla slokhatt. Hatt funkar bättre i skogen särskilt när man tar sig igenom täta snår av gran. Har man keps kan det ramla ner barr och annat innanför kragen på skjortan. Sånt slipper man om man har hatt. Dessutom passar en hatt bättre vid Svartån. Hans Lidmans signum var ju slokhatten. 

Jag sätter mig på en sten vid strandkanten och läser min medhavda bok. Efter kanske en halvtimme plaskar det till i strömkanten. Jag tacklar upp spöt och knyter på en Royal Coachman Fan Wing. 


Det är fel fluga ur ett entomologiskt perspektiv eftersom det är främst gul forsslända som kläcker, men de klassiska mönstren funkade på Lidmans tid så  de borde funka även idag. Jag smyger ut i ån, sätter mig på en sten och väntar in att fisken åter ska visa sig. Innan jag hinner lägga ut flugan dyker en hund upp. Den hälsar inte på mig, men håller mig under uppsikt. När jag gör mitt första kast kliver hunden ut i vattnet två meter från den plats där fisken visat sig. Hunden stannar kvar i vattnet så länge jag sitter kvar på stenen. Den tittar ömsom på vattnet och ömsom på mig som om den vill säga mig något. Hur som helst är fisken störd. Jag kliver iland, packar ihop mina grejor och går upp mot dammen. Hunden kanske bor där. Den följer efter mig upp till vägen. Där försvinner den bort mot sjön. Jag vänder tillbaka och går ner till kojan vid Svartåfallet, kokar mitt kaffe. Solen håller på att ta över och det blåser ljumma vindar. Någon enstaka gul forslända kläcker. Även forsärlan är aktiv.

Jag vandrar ner till utloppet av portströmmen. I lugnvattnet mellan portströmmen och kvarndammen har jag tidigare haft ett trevligt smygfiske. Öringarna har visserligen varit små, runt 20 cm. Trots det är det spännande att försöka överlista dem. Det är smygande korthållsfiske som gäller och man får bara en chans. När jag kommer ner till ån plaskar det till i strandkanten. 


Var det en gädda som jag skrämde iväg? Ett spår av luftbubblor ut i ån pekar mot att det var en bäver. Jag har aldrig träffat på bäver efter efter ån trots att spåren efter den är tydliga. 

Jag sätter mig på en av bävern fälld björkstam, läser Walton och väntar på vak. Att läsa på engelska går sakta och kräver koncentration, vilket passar min tanke med bokläsning perfekt. Lättlästa böcker passar sämre vid ån.

En fisk vakar. Jag lägger ifrån mig boken, spanar ut över den blanka vattenytan. Det susar en aning i träden, vinden når inte den såegelblanka vattenytan. Öringen verkar patrullera en sträcka på lugnvattnet. Eftersom jag inte ser något på ytan knyter jag på ett guldribbat haröra, fettar in tafsen och styr på så sätt djupet flugans fiskedjup. Jag gör några kast utan att det nappar. Det verkar som om jag lägger flugan bakom fisken istället för framför. 

Tar in flugan och väntar på nästa vak. Samtidigt ser jag något högst upp på lugnvattnet. En bäver! Jag sitter helt still. Bävern har redan sett mig, simmar försiktigt i zick-zack mot mig som om den spanar in vad jag är för en filur. 





När den är 8-10 meter från mig stannar den upp, höjer huvudet, riktar blicken mot mig, ser mig i ögonen, nickar åt mig och simmar sedan sakta tillbaka uppströms. Upplevelsen är svår att ta in. Det känns som om en av åns varelser accepterat min närvaro. Bävern har förstått att jag inte är ett hot, blott en enkel flugfiskare som välkomnar bäverns återkomst till ån. 

En fisk vakar, jag lägger flugan 30 cm ovanför vakringen. Öringen tar flugan direkt när den landat. Den lossnar lika snabbt och jag vevar in, låter vattnet vila. Jag fortsätter läsa min bok, tar en skiva torkat renkött. En fisk vakar i inloppströmmen precis utanför en liten ö, egentligen en gräsbank. Knyter på en Royal Coachman Fan Wing och smyger upp mot den lilla ön. Jag vadar mycket försiktigt ut till ön, kryper de sista två metrarna ställer mig på knä och väntar. 

Fisken vakar två gånger innan jag lägger ut min fluga. Det handlar om korta kast, max fem meter. 

Den tar flugan i ett Lidmanskt snyftande vak. Jag höjer spöt, krokar fisken. Den rusar några meter, rullen skriker i falsett. Den tröttnar efter en stund och jag har den snart i håven. Min Royal Coachman Fan Wing sitter säkert i mungipan. Trots att kroken saknar hulling krävs peang för att lossa flugan. 



Jag mäter den till 32 cm. En fin fisk med åns mått mätt. Efter att ha släppt tillbaka öringen blir jag sittande en lång stund. 


Jag fingrar på min hatt, tar av den, begrundar kvällens händelser. Jag är övertygad om att hatten har varit viktig för kvällens upplevelser. Hatten och hunden. Hunden störde mig, fick mig att byta fiskeplats och gav mig därmed såväl bäver som öring. Hur jag ska kunna förklara hatten vet jag inte. Det känns bara så rätt att bära hatt vid öringfiske i Hälsingeskogarna. Skogen verkar välkomna mig på ett helt annat sätt när jag bär hatt  jämfört med mina tidigare kepsburna turer.

Skrock eller inte. Kvällens upplevelser talar till mig med ett tydligt språk. Ta med en bok till ån, läs sakta, koka kaffe. Vänta in skogens väsen och din upplevelse blir utöver den vanliga. Bär hatt.

Dagbok från Skottland

Den här texten har varit ovanligt svår att få till. Den handlar lika mycket om min egen laxfiskelivsresa och varför jag fiskar lax som årets första laxfiskevecka. Jag har en kluven relation till laxfiske. Det är himmel och helvete på samma gång och jag vet inte om jag vill kalla mig laxfiskare trots att jag anser mig vara rätt duktig på att hantera laxfiskets olika komponenter. 

Söndag

Kliver upp halvtre, hämtar Tomas, Peter och Hasse i Valbo/Gävle för färd mot Arlanda. Blir hämtad av Sandy och Sam från Scottish Salmon Fishing Surgery vid Edinburghs flygplats. Vi finner varandra direkt. Öppna, genuint trevliga och passionerade laxfiskare. Bekantar oss med Kercock, vår sträcka sträcka, åker upp till en laxtrappa i biflödet Tummel. En laxtrappa där det passerar runt 5400 lax/år. Avslutar dagen på den lokala puben.

Måndag

Frukost 07.30. Blir hämtade av Sam 08.30. Träffar Gary vår ghillie och Finlay, hans lärling. Laxfisket i Skottland är organiserat helt annorlunda jämfört med i Norge eller i Sverige. För det första så finns där en ghillie. Hans ansvar är att sköta älvsträckan och se till att vi laxfiskare trivs. Han ser till att det finns kaffe, han guidar oss efter sträckan, han fungerar som kastinstruktör om behov finns, han plockar ihop vår utrustning om vi önskar hjälp med det osv. Det finns ofta också en stuga vid älven där man kan värma sig, äta och förvara sin utrustning. Fisket pågår under dagtid. Man börjar kl 8-9 på morgonen och avslutas vid lämplig tidpunkt på eftermiddag eller kväll. 

Efter att ha hälsat och blivit ordentligt presenterade bjuds vi på kaffe. Sträckan har plats för åtta spön. Vi fyra har fem dagar och övriga fyra spön fiskas av olika grupper, engelsmän och skottar. Halva gänget fiskar övre halvan före lunch och nedre efter lunch. Sträckan är 2.25 miles lång (ca 3,6 km) och kan fiskas från bägge sidorna. Jämfört med vad vi är vana med från Norge så har vi hur mycket plats som helst att fiska på. Vår sträcka har en mix av djupa strömmar, snabba forsar och lugna partier fördelade på 12 pooler. En sträcka som fungerar mycket bra för flugfiske om man behärskar speykast eller andra varianter av underhandskast. Gary rekommenderar oss att vada försiktigt. Fisken går ofta nära land när den simmar genom poolerna.

Vi börjar med att fiska den övre delen. Gary kör över oss i båt till den andra sidan. Jag och Tomas  fiskar poolen Dungeon medan Peter och Hasse börjar högst upp i Boatlands. Vinden är ganska ovänlig. Vilket försvårar kastandet. Poolen verkar trevlig. Den börjar med en hård ström som går ner i en kurva. I kurvan finns en djupgrop som är en ståndplats. Efter kurvan följer en djup rak ström med många ståndplatser. Blankfläckar på vattenytan avslöjar var det finns större stenar på botten. Dessa blankfläckar bör fiskas av noga. Där stannar laxen till på sin vandring mot sina lekplatser. Jag har med två spön, ett 14 fots och ett 12.4 fots. Jag fiskar helst med så korta spön som möjligt, även där längre spön rekommenderas. Har inte märkt att jag fiskar sämre eller fångar färre fisk trots att jag uteslutit 15-fotaren. 

Den hårda vinden gör att jag väljer 14-fotaren i klass 9-10. Jag kliver i vattnet, känner det där förväntansfulla pirret i kroppen. Pirret jag varje vinter glömmer bort hur det påverkar mig och får mig att tvivla på om jag är en laxfiskare. Här står jag, redo att leva en mina drömmar. Laxfiske efter springer i Skottland. Springer kallas den blanka nystigna vårlaxen i Skottland och är den förnämsta av alla laxar. Vinterns laxfisketvivel rinner ur min kropp och ner i den mäktiga River Tay. Känner mig ringrostig, men efter ett tiotal kast sitter rörelserna. Flugan landar där jag vill förutom när vinden vill annorlunda.

Jag brukar beskriva laxfiske som ett tillstånd. Du går in i en bubbla och i den bubblan existerar världen utifrån laxen. Allt går ut på att fiska lax. Laxfiske kan vara fysiskt krävande, särskilt för armar, rygg och axlar, men även tuff vadning och hård vind sliter på kroppen. Ska du orka med en veckas hårt laxfiske måste du vara i god kondition. Den går att träna upp under vintern. Det som är svårare att träna upp är den mentala biten. Trots att laxfiske är fysiskt krävande sitter den verkliga utmaningen i skallen. Det är ditt huvud eller ditt inre som avgör om du är en laxfiskare. Laxen nappar sällan och ingen kan riktigt förklara varför laxen biter på våra flugor. Det gör att man under en laxvecka kan uppleva ett hav av känslor. Allt från eufori när en lax är på land till djup ångest över att det inte nappar. De som kan hantera djup laxångest och avundsjuka har förutsättningar att bli duktiga laxfiskare. Du måste kunna känna glädje över andras framgångar trots att laxångesten har dig i sitt grepp. Du måste klara av att övervinna dina laxfiskedemoner, de som försöker få dig att tro att du inte kan laxfiske, de som vill få dig att tro att du fiskar med fel flugor, med för lätta eller för tunga linor, att det inte är någon idé att fiska när det är för kallt, för varmt, för soligt, för regnigt eller när älven är för hög eller för låg. Du måste också klara av hålla laxfiskedemonerna i schack när de försöker övertala dig att fotbollsmatchen på tv:n i stugan är viktigare än att göra tröstlösa kast i en fisktom älv, eller att ölen och whiskyn smakar bättre än den ständiga motvinden. Mitt mantra vid laxfiske är "Bli inte förvånad om du blir utan, förvånas om du får någon" Allt som stör laxfisket måste ut ur bubblan.

Redan efter en halvtimme känner jag hur bubblan sluts, hur älvens ljud och dofter liksom välkomnar mig som en gäst och inte som en inkräktare. Det rycker till i linan. Hårt, sugande. Adrenalinpåslaget är omedelbart, sinnena skärps. Fisken lossnar direkt. Jag hinner inte ens höja spöt. Jag kliver iland och går ner till Tomas. Han har tappat en fin lax när han skulle landa den. Veckan börjar bra!

Tisdag

Inget mer hände under gårdagen. Den avslutades på Fishermans, hotellets pub. En pub med fiskemotiv på väggarna och böcker om laxfiske och whisky i runt borden. Eftersnack, hamburgare och öl till maten. Somnade ovaggad vid 22-tiden. Blir hämtad av Sam 8.15. Det blåser än mer idag, vilket begränsar platserna att fiska på. 


Trots det finns det gott om plats att fiska på för oss alla. Efter lunch fiskar Tomas och jag Boatlands, en lång pool med jämn och fin ström. Vinden och vågorna gör att det är svårt att se blankfläckarna som avslöjar laxens ståndplatser. 

Jag trivs med upplägget kring det skotska laxfisket. Förmiddagsfiske, 1-1,5 timmes lunch, eftermiddagsfiske och sedan middag på den lokala puben. Hade vi varit i Norge hade vi klivit upp klockan fyra och sedan fiskat till dess att det är för mörkt för att fiska. Det skotska fisket ger en lunk som bättre passar en sakta åldrande fiskare som mer och mer utöver fisket uppskattar samvaro med goda fiskekamrater.

Onsdag

Skulle inte ätit mexiburgaren igår. Magen fixar inte riktigt chilifrukterna och de starka kryddorna. Tur att det finns en bra toalett vid fiskestugan. Vinden är vänligare idag. Vi ser en del fisk, men fångar ingen. Det troliga är att vi missat steget, att det är stegets sista fiskar vi ser försvinna upp i älven. Eftersom fisken verkar vara i rörelse och vinden är vänlig bestämmer vi oss för att fiska även under kvällen. Sandy fixar kvällsmat åt oss. Jag kan äntligen fiska med mitt lilla trollspö. En 12.6 LTS Explosive light i klass 6-7. Jag fiskar den med en 28 grams klump. Jag förstår faktiskt inte varför man fortfarande märker spön efter det gamla AFTM-systemet. Klass 6-7 ska motsvara en vikt på 10,3-12 gram på linans 30 första fot (9,17m). 28 gram motsvarar linklass 13 enligt AFTM-systemet. Det vore enklare om man klassade spöna efter rekommenderad vikt på klumpen, i alla fall när det gäller tvåhandsspön. De flesta tvåhandsfiskare fiskar med olika varianter av klumpar. Knappt någon fiskar med en dubbeltaperad lina längre och därför har det gamla AFTM-systemet spelat ut sin roll. Min klump är visserligen ca 13 m lång men de sista fyra metrarna väger knappast 16 gram. Linor och spön är idag en riktig djungel och man måste vara väl insatt om man ska finna den bästa kombinationen mellan spö och lina. Personligen har jag blivit mer och mer övertygad om att linan är viktigare än spöt. Anledningen är att det idag inte finns några dåliga spön på marknaden. Det finns bra och bättre och väljer man ett spö från någon av de kända tillverkarna får man ett spö som är "bättre". Det svåra är att hitta en lina som passar din stil, din kastteknik och därmed ditt spö. Vi fyra som fiskar tillsammans är alla duktiga kastare, en tillhör troligen en av landets bästa. Vi har alla olika linor och olika spön som är anpassade till våra personliga kaststilar. Jag kanske sticker ut en del eftersom jag helst fiskar med lite kortare spön än mina kamrater. 

När jag började med tvåhandsfiske var det längden på klumpen och längden på tafsen som var det väsentliga. Man började med att klippa klumpen till en angiven längd. Allt enligt den tidens store kastguru, Göran Andersson. Man tränade främre och bakre stopplägen på spöna och man tänkte hjul. Spöna skulle vara styva med snabb toppaktion. Jag lärde mig aldrig att kasta enligt Göran Andersons underhandskast kast. Jag lyckades inte ankra tafsen i vattenytan och ladda spöt i framkastet. Jag har heller inte tålamodet att träna in den exakta timing som krävs för att Anderssons kast ska fungera. Dessutom är det ju så att det sällan är optimala förhållanden när man fiskar. Man måste kunna kasta på ett mer varierat sätt om man ska kunna fiska bra. Det var först när jag vågade lämna den tidens regelverk som jag började utvecklas som kastare. Jag började experimentera med klumpens vikt i stället för längden. Klumpens vikt i förhållande till klumpens längd gjorde att jag började förstå fysiken som styrde ett flugkast. Tyngre klumpar gjorde att spöt jobbade djupare ner i klingan och gav mig stabilare och mer balanserade kast. Jag bytte också ut de moderna skjutlinorna av slickshootertyp till förmån för coatade skjutlinor. Det gjorde att jag bättre kan styra kastet i luften. Jag förlorar visserligen en aning i kastlängd, men vinner på att flugan oftare landar med sträckt tafs. Det gör att flugan fiskar omedelbart när den landar i vattnet. Andra var inne på samma spår, vilket innebar att linor som bättre passade mig började dyka i handlarnas hyllor. Jag tror att fler är som jag, dvs inte tillräckligt duktiga att kasta med flugspö för att kunna behärska Göran Anderssons teknik. Idag finns linor att köpa som passar allas behov. Man behöver inte längre klippa sina linor för att finna rätt kombination av lina och spö i förhållande till sin egen kaststil. Linor är en djungel, det handlar om att lära sig att navigera rätt i denna djungel. Det är därför jag menar att man borde slopa den gamla AFTM-märkningen av tvåhandsspön och ersätta den med en rekommenderad klumpvikt. Det är också därför jag undviker att byta ut mina spön. Jag vet idag vilken vikt/längdkombination som passar mig och mina spön. Det är därför jag fiskar med så korta spön som möjligt. Det funkar utmärkt för mitt sätt att kasta och fiska. Mitt 12.6 fots Explosive Light hade jag aldrig köpt om jag inte fått två spön stulna. Jag har också beställt ett 11 fots tvåhandsspö i splitcane. Det är för att jag saknar ett kortare tvåhands som tål tyngre klumpar. Det 11 fots jag har funkar för lätt havsöringsfiske, men inte för lax. 

Svagare vindar gör att man kan läsa älven på ett helt annat sätt. Man ser blankfläckar, djupkanter, stenar och strömkoncentrationer, vilket tänder både kropp och själ. Hasse tappar en fisk vid Cottage stream och Tomas tappar en vid Dungeon.

Torsdag

Åter blåsigt, men fiskbart. Vi ser en del fisk, men ingen är intresserad av våra flugor. Vi får en varsin fluga av Gary, vår ghillie. En fluga av shrimptyp. Man fiskar med helt andra flugtyper i Skottland jämfört med de flugor vi fiskar med. Vi fiskar helst tuber. I Skottland fiskar man med mindre och slankare flugor och gärna dubbelkroksflugor. Tror det mer handlar om kultur och traditioner än att den ena flugtypen fångar fisk bättre. Jag tillhör dem som tror att flugmönster inte är så viktigt. Storleken och färgen har större betydelse. Med färg menar jag mörk eller ljus, diskret eller skrikig färg. När jag började med laxfiske var Mikael Frödin hjälten. Han hade knäckt koden och hans artiklar och instruktionsfilmer följdes slaviskt. En laxfluga måste på den tiden ha en vinge av tempelhund.. Ett mjukt krusigt hår som i rätt kvalitet var svårt att få tag på. Vingen skulle vara droppformad. Frödin utvecklade tubsystem och konor som skulle balansera flugans vikt i förhållande till kroken. Han utvecklade krokar i svart, silver och guld. På ett närmast vetenskapligt sätt analyserades flugans ingående komponenter och nåde den som band in ett par flashstrån för mycket. Efter några år insåg jag att det mest handlade om att sälja prylar designade eller marknadsförda av Frödin. Han är visserligen en skickligare laxfiskare än vad jag någonsin kommer att bli, men det har absolut ingenting att göra med de flugor han fiskar med. Hans kändisskap har gjort att han har möjlighet att fiska i älvar och på platser som jag bara kan drömma om. Platser som håller mer lax än de sträckor vi vanliga dödliga laxfiskare bara kan drömma om. Han bygger sina erfarenheter om laxfiske och laxflugor från dessa platser. Frågan är vilken relevans de erfarenheterna har för mig? Jag har hur som helst inte märkt någon skillnad. Mina kompisar som fortfarande fiskar mest med flugor av Frödintyp får lika mycket fisk som jag får. Det stärker mig i min uppfattning om flugans betydelse.

Jag har blivit mycket förtjust i flugor av shrimptyp bundna med bucktail. Enligt de som tror på mjukt och krusigt hår i flugans vinge är bucktail, ekorre och get värdelösa material. Raka, livlösa strån som simmar dåligt. Min erfarenhet är en annan. Tunt dressade simmar de riktigt fint. Långa stjärtar av bucktail gör att flugan liksom svävar i vattnet. På senare år så fiskar jag mer och mer med krokflugor. Främsta anledningen är att jag fiskat senare på säsongen när mindre flugor fiskar bra. Det jag tar med mig från Frödins syn på hur flugor ska vara designade är mängden flashmaterial. Det räcker oftast med ett par strån. Teorin är att laxen ska bli överraskad av flugan och därför hugga. En stor fluga syns tidigare och laxen kan då tappa intresset innan flugan kommer in i fiskens huggzon. En fluga som glittrar för mycket ger enligt den teorin samma effekt, laxen ser den för tidigt. De moderna skotska flugorna intresserar mig. De är enkla att binda, binds med billigt och lättillgängligt material och har ett utseende som tilltalar mig. I och med att fler och fler svenskar fiskar lax i Skottland har skotska flugtyper och mönster börjat hamna i svenska fisketidningar.

Vi pratade om mer än flugor den eftermiddagen ghillien Gary och jag. Ett liv som ghillie vid en skots laxälv ger erfarenheter och insikter, inte bara om laxfiske, utan också om människor. Jag känner mig mycket ödmjuk inför människor som Gary och jag hoppas att en dag kunna visa upp endast ett uns av den visdom en erfaren skotsk ghillie besitter. När jag träffar människor som Gary blir jag som en svamp och suger åt mig så mycket jag kan av den livsvisdom de besitter.

Fredag

Vindstilla! Börjar fiska Boatlands. Två rundor. Fiskar disciplinerat. Vadar till max knädjup. Vadning är ett gissel. Laxen går ofta väldigt nära land och därför ska vadning undvikas. Det vet jag av egna erfarenheter. Ifjol på Øya i Orkla fick jag en lax som högg där jag normalt vadar. Det var en liten grop som kanske var en decimeter djupare än botten i övrigt. På Vikabukta i Orkla högg flera laxar bara ett par meter ut från stranden. Ändå vadar jag djupare än vad jag behöver. Bara för att jag kan.

Ingen fisk visar sig och jag vandrar nedströms. Fiskar av Dungeon innan vi åker över och fiskar sträckan nedanför stugan. Sträckan kräver att man behärskar underhandskast. Ser ett par fiskar, bland annat en som visar sig där min fluga kommer att befinna sig tio sekunder senare. Pulsen stiger, men inget händer. Efter lunchen fiskar jag Cottage stream sedan First Croy. Veckan har också ägnats åt en av mina favoritsysselsättningar när jag fiskar, nämligen att vila. Att ligga på rygg i en älvbrink eller i en skogsbacke och sakta domna bort till ljudet av ett levande vattendrag fungerar som balsam för min själ. Det känns som om man förenas med omgivningen i det ögonblick omgivningen försvinner och man går in dvala.

Eftermiddagen gå mot kväll och det börjar bli dags att summera veckan. En härlig vecka trots jobbiga vindar och ingen fisk på land. Min erfarenhet av laxfiske känns som en tillgång. Författaren Mikael Engström  lärde mig tidigt, redan innan jag började med laxfiske vad laxfiske handlar om. "Bli inte förvånad om du inte får någon, bli förvånad om du får en" är ett mantra jag lärt av Engstöm. Det mantrat har lärt mig att härda ut, gett mig förmåga att genomleva laxångesten.

Jag går upp till Tomas och fiskar av översta delen av Dungeon som avslutning på veckan. Tyngsta spetsen och en Red Francis har gett honom ett par hugg och två tappade fiskar under veckan. En fisk visar sig men vägrar att nappa. Jag kliver upp ur vattnet. Tomas kliver i. Det är en skön kväll. En fasantupp rusar upp för den snårbeklädda älvbrinken. Jag sitter och beundrar Tomas näst intill fulländade kastteknik. Jag vet vilket hårt arbete och hundratals timmar av övning som krävts för att nå dit. Tid och tålamod jag saknar.

Fisk! 

Peter har krokat en lax nedanför stugan. Det verkar som om ingen hör honom. Jag springer ner för att se vad som händer. Vid stugan har man märkt att något är på gång, Finlay springer ner till båten för att hämta håven, Gary tar bilen och de andra springer ner mot Peter. Jag gör sällskap med Sam. Finlay överlämnar håven til Gary. Kampen med laxen innehåller allt en spännande kamp ska innehålla. Vi filmar och fotograferar när vi plötsligt hör ett skrik från Dungeon. Även Tomas har fisk! Finlay rusar upp för att hjälpa honom. I fiskeveckans sista skälvande minuter nappar två laxar. Gary håvar laxen och lyckan är obeskrivlig. Vi hör också ett glädjetjut från Dungeon. Även Tomas lax är landad. Det här är laxfiske när det är som bäst! Min kanske största förebild inom laxfisket, Mikael Engström skrev en gång att en framgångsrik laxfiskare måste vara egoistisk. Jag håller inte med honom. Eller så vill jag inte vara framgångsrik på det sättet. Det laxfiske jag ägnar mig åt är mer ett lagarbete än den ensamme fiskarens kamp med laxen, naturen och andra laxfiskare. Det är kanske därför jag inte trivs på kortvatten där jag måste dela fiskeplatserna med andra okända fiskare. När vårt fiskegäng hyr en sträcka väljer vi själva hur vi vill fiska. Vi kan låta sträckan vila två timmar om vi vill, vi behöver endast ta hänsyn till varandra. På ett kortvatten är det annorlunda, där kanske man måste vara mer egoistisk i sitt fiske? 

Det är svårt att säga vilken av oss som är gladast, nu när två fiskar landats. Peter svävar på moln, Tomas ser mest lättad ut, Hasse går och myser. Gary och Finlay ler ikapp med oss andra, Sam och Sandy visar både glädje och lättnad. Och jag? Tårarna är mycket nära. Fisket avslutas med whisky och cigarr. Ingen cigarr för min del eftersom jag inte röker, inte ens vid ett sådant här tillfälle. Gruppbilder tas och läggs ut på sociala medier. Under en bild kommenterar Gary "First class Salmon Anglers a pleasure to spend time with them on the beat". Det är stort. En ghillie vid en skotsk laxälv har sett det mesta och brukar sällan kommentera sina kunder, oftast kommenteras endast fångsten. Jag ser Garys kommentar som ett erkännande, att vi fyra visat upp ett stort kunnande i laxfiske, inte bara i själva fisket utan även i uppträdande och i respekt för älven och laxen. Vi visade trots tuffa väderförhållanden med nästan omöjliga vindar att det gick att flugfiska. Vi gav inte upp oavsett om de yttre omständigheterna vissa daga var i det närmaste hopplösa. Vi tappade varken hopp eller humör. Kamratskapet, samtalet med Gary, Sam och Sandys genuina gästfrihet och en fluga jag fick av Gary är det jag tar med mig från veckan vid Tay. Samt en stark längtan tillbaka.

Laxen har fortfarande ett starkt grepp om mig. Jag har för bra laxfiskevänner för att kunna släppa laxfisket. Utan dessa har jag troligen gått vidare. Jag är fortfarande för nyfiken på livet för att kunna lämna laxen och laxfisket bakom mig. Laxen ger mig så mycket i form av vänskap och kunskap om människor och livet. Det är inte laxen utan fel sorts människor och miljöer, exempelvis forum eller trådar på sociala medier jag ska undvika. Jag vet inte om jag vill kalla mig laxfiskare, men jag vet att jag fortfarande måste fiska lax. En skotsk ghillie ser mig som en av "First class Salmon Anglers". Det räcker för mig.