Om att ta skrock på allvar. En kväll vid Svartån

Jag är skrockfull. Jag har allt för många gånger upplevt hur en fisketur kan spolieras om man inte tar skrock på allvar. Egentligen handlar det nog inte om skrock, utan om respekt. Respekt mot naturen, mot fisken och inte minst respekt gentemot en själv. 

Jag är inne i tredje säsongen som svartåfiskare. Hans Lidmans klassiska vatten som egentligen aldrig fanns, men som ändå präglat generationer av flugfiskare. Han hämtade inspiration till de klassiska novellerna om Svartån från Mållongsboåns vattensystem. De största öringarna fick han i inloppet till ån innan den ödelades av flottledsrensning och en regleringsdamm. 

Jag har i tidigare beskrivit en slags rädsla att besöka Svartån. Rädslan bestod i huvudsak i att magin i novellerna kan gå förlorad om jag upptäcker att Svartån bara är en vanlig å i Hälsingland och att allt är påhittat. Det handlade också om att jag var osäker på att ån skulle ta emot mig, om jag är värdig att möta åns invånare. Rädslan har gått över och förvandlats till insikt och respekt. Insikten om att Svartån faktiskt funnits på riktigt trots att novellerna är att betrakta som skönlitteratur. Jag har också fått en större respekt för naturen och dess väsen. Ån och dess invånare börjar mer och mer acceptera mig. Det blev tydligt vid mitt senaste besök.

Nationaldag. Morgonen är mulen. Väderprognosen spår uppklarnande till eftermiddag/kväll. Jag lämnar hemmet vid tvåtiden och far de 3,5 milen till ån. Jag har denna dag kompletterat min utrustning med en engelsk upplaga av Izaak Waltons The compleat angler. Tanken är att jag ska läsa den i väntan på att fisken ska vaka. 




Jag parkerar bilen längst ner på sträckan och promenerar de ca 2 kilometrarna upp till utloppet av kvarnströmmen. Där börjar ett långt lugnvatten och den lite större öringen bör leta sig upp till utloppet av strömmen för att äta.

Jag har också bytt ut min keps mot min gamla slokhatt. Hatt funkar bättre i skogen särskilt när man tar sig igenom täta snår av gran. Har man keps kan det ramla ner barr och annat innanför kragen på skjortan. Sånt slipper man om man har hatt. Dessutom passar en hatt bättre vid Svartån. Hans Lidmans signum var ju slokhatten. 

Jag sätter mig på en sten vid strandkanten och läser min medhavda bok. Efter kanske en halvtimme plaskar det till i strömkanten. Jag tacklar upp spöt och knyter på en Royal Coachman Fan Wing. 


Det är fel fluga ur ett entomologiskt perspektiv eftersom det är främst gul forsslända som kläcker, men de klassiska mönstren funkade på Lidmans tid så  de borde funka även idag. Jag smyger ut i ån, sätter mig på en sten och väntar in att fisken åter ska visa sig. Innan jag hinner lägga ut flugan dyker en hund upp. Den hälsar inte på mig, men håller mig under uppsikt. När jag gör mitt första kast kliver hunden ut i vattnet två meter från den plats där fisken visat sig. Hunden stannar kvar i vattnet så länge jag sitter kvar på stenen. Den tittar ömsom på vattnet och ömsom på mig som om den vill säga mig något. Hur som helst är fisken störd. Jag kliver iland, packar ihop mina grejor och går upp mot dammen. Hunden kanske bor där. Den följer efter mig upp till vägen. Där försvinner den bort mot sjön. Jag vänder tillbaka och går ner till kojan vid Svartåfallet, kokar mitt kaffe. Solen håller på att ta över och det blåser ljumma vindar. Någon enstaka gul forslända kläcker. Även forsärlan är aktiv.

Jag vandrar ner till utloppet av portströmmen. I lugnvattnet mellan portströmmen och kvarndammen har jag tidigare haft ett trevligt smygfiske. Öringarna har visserligen varit små, runt 20 cm. Trots det är det spännande att försöka överlista dem. Det är smygande korthållsfiske som gäller och man får bara en chans. När jag kommer ner till ån plaskar det till i strandkanten. 


Var det en gädda som jag skrämde iväg? Ett spår av luftbubblor ut i ån pekar mot att det var en bäver. Jag har aldrig träffat på bäver efter efter ån trots att spåren efter den är tydliga. 

Jag sätter mig på en av bävern fälld björkstam, läser Walton och väntar på vak. Att läsa på engelska går sakta och kräver koncentration, vilket passar min tanke med bokläsning perfekt. Lättlästa böcker passar sämre vid ån.

En fisk vakar. Jag lägger ifrån mig boken, spanar ut över den blanka vattenytan. Det susar en aning i träden, vinden når inte den såegelblanka vattenytan. Öringen verkar patrullera en sträcka på lugnvattnet. Eftersom jag inte ser något på ytan knyter jag på ett guldribbat haröra, fettar in tafsen och styr på så sätt djupet flugans fiskedjup. Jag gör några kast utan att det nappar. Det verkar som om jag lägger flugan bakom fisken istället för framför. 

Tar in flugan och väntar på nästa vak. Samtidigt ser jag något högst upp på lugnvattnet. En bäver! Jag sitter helt still. Bävern har redan sett mig, simmar försiktigt i zick-zack mot mig som om den spanar in vad jag är för en filur. 





När den är 8-10 meter från mig stannar den upp, höjer huvudet, riktar blicken mot mig, ser mig i ögonen, nickar åt mig och simmar sedan sakta tillbaka uppströms. Upplevelsen är svår att ta in. Det känns som om en av åns varelser accepterat min närvaro. Bävern har förstått att jag inte är ett hot, blott en enkel flugfiskare som välkomnar bäverns återkomst till ån. 

En fisk vakar, jag lägger flugan 30 cm ovanför vakringen. Öringen tar flugan direkt när den landat. Den lossnar lika snabbt och jag vevar in, låter vattnet vila. Jag fortsätter läsa min bok, tar en skiva torkat renkött. En fisk vakar i inloppströmmen precis utanför en liten ö, egentligen en gräsbank. Knyter på en Royal Coachman Fan Wing och smyger upp mot den lilla ön. Jag vadar mycket försiktigt ut till ön, kryper de sista två metrarna ställer mig på knä och väntar. 

Fisken vakar två gånger innan jag lägger ut min fluga. Det handlar om korta kast, max fem meter. 

Den tar flugan i ett Lidmanskt snyftande vak. Jag höjer spöt, krokar fisken. Den rusar några meter, rullen skriker i falsett. Den tröttnar efter en stund och jag har den snart i håven. Min Royal Coachman Fan Wing sitter säkert i mungipan. Trots att kroken saknar hulling krävs peang för att lossa flugan. 



Jag mäter den till 32 cm. En fin fisk med åns mått mätt. Efter att ha släppt tillbaka öringen blir jag sittande en lång stund. 


Jag fingrar på min hatt, tar av den, begrundar kvällens händelser. Jag är övertygad om att hatten har varit viktig för kvällens upplevelser. Hatten och hunden. Hunden störde mig, fick mig att byta fiskeplats och gav mig därmed såväl bäver som öring. Hur jag ska kunna förklara hatten vet jag inte. Det känns bara så rätt att bära hatt vid öringfiske i Hälsingeskogarna. Skogen verkar välkomna mig på ett helt annat sätt när jag bär hatt  jämfört med mina tidigare kepsburna turer.

Skrock eller inte. Kvällens upplevelser talar till mig med ett tydligt språk. Ta med en bok till ån, läs sakta, koka kaffe. Vänta in skogens väsen och din upplevelse blir utöver den vanliga. Bär hatt.