Varje vinter tvivlar jag på att jag är laxfiskare. Hittills har jag löst det genom att boka och förskottsbetala sommarens laxresa till Orkla, så även i år. Resan bokas och betalas innan tvivlet kommer, då har jag inget annat val än att åka på laxresan. Har även bokat en vårresa till River Tay i Skottland. Att fiska efter springers i Skottland är en dröm jag haft i många år.
Varför tvivlar jag då på mig själv som laxfiskare? Det är främst av två skäl. Huvudskälet är att laxfiske tar enormt mycket tid, även om jag kanske bara fiskar två veckor per år. Laxfiske kräver tid i form av flugbindning, läsning, förberedelser, redskapsvård mm. Dessutom måste man förbereda sig mentalt. Laxfiske sliter mer på själen än vad det gör på kroppen. Efter varje säsong blir jag allt tröttare. Öring och harrfiske kräver lika mycket tid i förberedelser, men kräver något annat av själen. Något som inte sliter på samma sätt.
Ett annat skäl till mina laxfisketvivel är att laxen gör laxfiskare galna. För det mesta är det en sund mani, men ibland slår det över till en osund galenskap. När laxfiskegalenskapen slår över ser man bara laxfiskarens sämsta egenskaper. Duktiga och normalt sansade laxfiskare börjar snacka skit om varandra och deras respektive syn på laxfiske. Man får tunnelseende och verkar anse att alla som inte fiskar på det sätt man själv fiskar på betraktas som avfällingar och borde bannlysas från allt som har med lax och laxfiske att göra.
Jag fiskar för att komma bort från vardagen, från sociala mediers hets och hat. Därför tar det hårt på mig om hets och hat ska prägla även fisket. Jag flyr hellre än deltar i hetsen. Tänk om vi lärde oss att lyssna på varandra, ta tillvara varandras kunskaper och vilja att skapa ett bättre laxfiske för alla istället för att tävla i vem som vet bäst med konsekvensen att man låser in sig i sin egen uppfattning.
Samtidigt älskar jag laxfiskegalenskapen. Det är liv och passion samtidigt som den kan kasta ner en i den värsta laxångest. Det är för laxångesten jag fiskar lax. Den och laxhugget. Laxhugget och laxens första rusning är den häftigaste upplevelse jag känner till alla kategorier. Den fungerar som en drog, en drog som gör oss laxgalna.
Det är kanske så att effekterna av laxgalenskapen avtar med åren och det kanske är därför mina laxfisketvivel växer? Eller så är det så att jag aldrig varit en riktig laxfiskare...
Hur som helst växer min längtan till öringen. Allt från vårens havsöringar i Harmångersån till de djupa hälsingeskogarnas hemlighetsfulla öringar. Har två öringdrömmar. Dels att fånga en nystigen blank praktöring i Harmångersån och dels att fånga en fin vild skogsöring från ett bortglömt vatten. Öringgalenskapen verkar dessutom inte vara lika destruktiv som laxgalenskapen. Öringfiske är också mer den ensamma fiskarens fiske vilket passar mig bättre än det mer sociala laxfisket.
Kanske blir den här säsongen min sista laxfiskesäsong på några år?
fredag 31 mars 2017
onsdag 29 mars 2017
Sent en lördagkväll
Försommarnattens bleka ljus gör stigen till ån nästan osynlig. Jag tänder en brasa och ställer på sotpannan. Fisket har varit trögt, kläckningarna sparsamma. Två mindre öringar lockades av min March Brown. Den gråbruna våtflugan har blivit min favoritfluga. Den kan imitera nästan alla sländor som kläcker i ån. Den fungerar också i större storlekar som en liten fiskimitation.
Det fräser till i eldstaden när kaffet kokar över. Jag lyfter bort sotpannan från elden, lägger på en vedklabbe till. Här finns gott om brasved. Det har bävern sett till. I början svor jag över bävern. Dammarna och trädfällningen har gjort det nästan omöjligt att ta sig fram efter ån. Idag är jag glad över att bävern är tillbaka. Fisket har blivit bättre. Kanske trivs öringen bra att dela ån med bävern, kanske är det färre som gör sig omaket att fiska i ån? Människan är trots allt en ganska lat varelse och mer lättillgängliga vatten kanske lockar mer?
Min kompis dröjer. Jag sitter ensam med mina tankar. Ensam med mitt kaffe. Ifjol bytte jag ut min kåsa mot en bleckmugg jag köpte i Prag. En bleckmugg med katter på. Riktigt varför vet jag inte. En riktig flugfiskare dricker ju ur kåsa. Kåsans stora fördel är att den har rund botten vilket gör att den inte välter när man ställer den i mossan. I övrigt handlar det väl mest om nostalgi. En bleckmugg är mer praktisk, lättare att hålla ren.
Plötsligt sitter han där. Han sträcker ut armen. Jag fyller kaffe i kåsan han har i handen. Han dricker under tystnad. Jag lägger på ett par vedträn till. Långt borta sjunger koltrasten sin vemodiga visa om längtan och ensamhet.
"Sociala medier verkar locka fram det absolut sämsta ur oss!" Orden nästan spottas ut. "Oavsett om det handlar om flugfiske, politik eller vad vi nu diskuterar." Jag säger ingenting. "Varför ska det vara så svårt att lyssna? Även om man inte alltid håller med kan det faktiskt finnas något som är värt att lyssna på. Istället för att lyssna, fundera och ställa någon nyfiken följdfråga bestämmer vi oss direkt för att det som sägs är fullständigt idiotiskt och så är kriget igång. De som deltar i debatten förväntas okritiskt att ta ställning till den ena eller andra sidan. Den som med de fränaste och mest välformulerade kränkningarna vinner flest gilla och därmed debatten. Två läger av idioter bildas."
"Kanske är vi flugfiskare en spegelbild av den tid vi lever i" frågar jag lite försiktigt. Min kompis sitter tyst. Han tar fram en bit torkat renkött och en plunta. Rökig whisky, torkat renkött och en kaffeeld är en utsökt kombination. Han skär en skiva renkött som han räcker till mig, fortfarande utan att säga något.
"Du har nog rätt. Jag tänker på KSMB:s gamla dänga Upp & ner. De visste nog inte hur rätt de hade när de skrev den. Det gäller att följa strömmen. Att tänka själv upplevs som störande. Strömmen stannar liksom upp och den som leder lämmeltåget känner sig utmanad och måste därför markera mot den som råkat tänka en självständig tanke. Trots att jag innerst inne vet bättre så trillar jag dit gång efter annan. Fast jag vet att det är där strömmen hejdas livet får möjlighet att utvecklas. Ryggmärgsmässigt idiotförklarar jag den jag inte förstår fast jag vet att jag borde lyssna och fundera på vad han försöker få sagt. Samtliga hinder ska undanröjas så att sanningen kan rinna så snabbt som möjligt i den av nyttiga idioter röjda sanningskanalen. Varför glömmer vi bort att livet finns i samtalet, i brytande och bändandet av argument?" Han tystnar, stirrar in i elden, verkar försvinna bort. Även jag sitter tyst. Att sitta tyst är ibland livsviktigt. Jag vill fråga om fisket, men förstår att inte störa honom. Det är något han vill säga, men har svårt att finna orden. Om jag stör honom blir det han vill säga aldrig sagt. Jag smuttar istället på whiskyn.
"Tänk om det finns en konflikt mellan biotopvård och flugfiske? En konflikt vi inte ser eftersom vi har fullt upp med att positionera oss för eller emot på sociala medier. Vad gör vi då? Är vi verkligen beredda att biotopvårda sönder fina fiskesträckor i ett vattendrag istället för att försöka finna en balans mellan biotopvård och fiskeintresset?" Hur tänker han nu? Det är väl självklart att miljön och biotopvården alltid måste sättas före alla andra intressen? "Många gånger hävdas ju att ett av syftena med återställning efter flottningen är att skapa förutsättningar för sportfisketurism" fortsätter han. "Men om turisterna ska lockas till älven måste det ju gå att fiska i den. Jag tänker framför allt på laxfisket. Öring och harrfiske är sällan något problem, tvärtom. Biotopvård och flottledsåterställning ger mycket spännande fiskeplatser. Laxfiske däremot kräver ju pooler där man kan göra sina kast och fiska av sträckan utan det är en massa sten i vägen eller bakvatten som gör att linan inte kan hållas sträckt. Ta Gropen i Orkla där du fiskar varje år. Den fiskar ju bättre på lite högre vattenföring eftersom stenarna mitt i poolen skapar ett bakvatten som omöjliggör fiske på den övre delen vid normalt vattenstånd. Vid lite högre vatten försvinner bakvattnet och gör även den övre delen av poolen fiskbar. Samtidigt vet vi att de laxpooler som är fiskbara och håller fisk oavsett vattenstånd som är de mest attraktiva och därmed dyraste att fiska i. Om vi då återställer en laxälv så att den inte går att flugfiska i åker ju turisterna någon annanstans och de enda som har glädje av laxen är yrkesfiskarna. Vi måste nog tänka oss för hur vi återställer och hur vi biotopvårdar, och inte minst varför."
Han ställer ifrån sig sin kåsa, lägger på ett par vedträn på elden innan han klär av sig och kryper ner i sovsäcken. "Du borde sluta med det där jäkla laxfisket. Laxen verkar göra folk galna." Han vänder sig om och somnar på några ögonblick.
Jag blir sittande vid elden. Fyller på med kaffe. Hans ord stör, växer till en mara. Att sova är omöjligt. Långt därborta sjunger koltrasten. Gryningens skarpa ljus väcker mig ur mina tankar. Jag tar flugspöt och går ner till ån. Stigen är lätt att vandra i morgonens första ljus.
Det fräser till i eldstaden när kaffet kokar över. Jag lyfter bort sotpannan från elden, lägger på en vedklabbe till. Här finns gott om brasved. Det har bävern sett till. I början svor jag över bävern. Dammarna och trädfällningen har gjort det nästan omöjligt att ta sig fram efter ån. Idag är jag glad över att bävern är tillbaka. Fisket har blivit bättre. Kanske trivs öringen bra att dela ån med bävern, kanske är det färre som gör sig omaket att fiska i ån? Människan är trots allt en ganska lat varelse och mer lättillgängliga vatten kanske lockar mer?
Min kompis dröjer. Jag sitter ensam med mina tankar. Ensam med mitt kaffe. Ifjol bytte jag ut min kåsa mot en bleckmugg jag köpte i Prag. En bleckmugg med katter på. Riktigt varför vet jag inte. En riktig flugfiskare dricker ju ur kåsa. Kåsans stora fördel är att den har rund botten vilket gör att den inte välter när man ställer den i mossan. I övrigt handlar det väl mest om nostalgi. En bleckmugg är mer praktisk, lättare att hålla ren.
Plötsligt sitter han där. Han sträcker ut armen. Jag fyller kaffe i kåsan han har i handen. Han dricker under tystnad. Jag lägger på ett par vedträn till. Långt borta sjunger koltrasten sin vemodiga visa om längtan och ensamhet.
"Sociala medier verkar locka fram det absolut sämsta ur oss!" Orden nästan spottas ut. "Oavsett om det handlar om flugfiske, politik eller vad vi nu diskuterar." Jag säger ingenting. "Varför ska det vara så svårt att lyssna? Även om man inte alltid håller med kan det faktiskt finnas något som är värt att lyssna på. Istället för att lyssna, fundera och ställa någon nyfiken följdfråga bestämmer vi oss direkt för att det som sägs är fullständigt idiotiskt och så är kriget igång. De som deltar i debatten förväntas okritiskt att ta ställning till den ena eller andra sidan. Den som med de fränaste och mest välformulerade kränkningarna vinner flest gilla och därmed debatten. Två läger av idioter bildas."
"Kanske är vi flugfiskare en spegelbild av den tid vi lever i" frågar jag lite försiktigt. Min kompis sitter tyst. Han tar fram en bit torkat renkött och en plunta. Rökig whisky, torkat renkött och en kaffeeld är en utsökt kombination. Han skär en skiva renkött som han räcker till mig, fortfarande utan att säga något.
"Du har nog rätt. Jag tänker på KSMB:s gamla dänga Upp & ner. De visste nog inte hur rätt de hade när de skrev den. Det gäller att följa strömmen. Att tänka själv upplevs som störande. Strömmen stannar liksom upp och den som leder lämmeltåget känner sig utmanad och måste därför markera mot den som råkat tänka en självständig tanke. Trots att jag innerst inne vet bättre så trillar jag dit gång efter annan. Fast jag vet att det är där strömmen hejdas livet får möjlighet att utvecklas. Ryggmärgsmässigt idiotförklarar jag den jag inte förstår fast jag vet att jag borde lyssna och fundera på vad han försöker få sagt. Samtliga hinder ska undanröjas så att sanningen kan rinna så snabbt som möjligt i den av nyttiga idioter röjda sanningskanalen. Varför glömmer vi bort att livet finns i samtalet, i brytande och bändandet av argument?" Han tystnar, stirrar in i elden, verkar försvinna bort. Även jag sitter tyst. Att sitta tyst är ibland livsviktigt. Jag vill fråga om fisket, men förstår att inte störa honom. Det är något han vill säga, men har svårt att finna orden. Om jag stör honom blir det han vill säga aldrig sagt. Jag smuttar istället på whiskyn.
"Tänk om det finns en konflikt mellan biotopvård och flugfiske? En konflikt vi inte ser eftersom vi har fullt upp med att positionera oss för eller emot på sociala medier. Vad gör vi då? Är vi verkligen beredda att biotopvårda sönder fina fiskesträckor i ett vattendrag istället för att försöka finna en balans mellan biotopvård och fiskeintresset?" Hur tänker han nu? Det är väl självklart att miljön och biotopvården alltid måste sättas före alla andra intressen? "Många gånger hävdas ju att ett av syftena med återställning efter flottningen är att skapa förutsättningar för sportfisketurism" fortsätter han. "Men om turisterna ska lockas till älven måste det ju gå att fiska i den. Jag tänker framför allt på laxfisket. Öring och harrfiske är sällan något problem, tvärtom. Biotopvård och flottledsåterställning ger mycket spännande fiskeplatser. Laxfiske däremot kräver ju pooler där man kan göra sina kast och fiska av sträckan utan det är en massa sten i vägen eller bakvatten som gör att linan inte kan hållas sträckt. Ta Gropen i Orkla där du fiskar varje år. Den fiskar ju bättre på lite högre vattenföring eftersom stenarna mitt i poolen skapar ett bakvatten som omöjliggör fiske på den övre delen vid normalt vattenstånd. Vid lite högre vatten försvinner bakvattnet och gör även den övre delen av poolen fiskbar. Samtidigt vet vi att de laxpooler som är fiskbara och håller fisk oavsett vattenstånd som är de mest attraktiva och därmed dyraste att fiska i. Om vi då återställer en laxälv så att den inte går att flugfiska i åker ju turisterna någon annanstans och de enda som har glädje av laxen är yrkesfiskarna. Vi måste nog tänka oss för hur vi återställer och hur vi biotopvårdar, och inte minst varför."
Han ställer ifrån sig sin kåsa, lägger på ett par vedträn på elden innan han klär av sig och kryper ner i sovsäcken. "Du borde sluta med det där jäkla laxfisket. Laxen verkar göra folk galna." Han vänder sig om och somnar på några ögonblick.
Jag blir sittande vid elden. Fyller på med kaffe. Hans ord stör, växer till en mara. Att sova är omöjligt. Långt därborta sjunger koltrasten. Gryningens skarpa ljus väcker mig ur mina tankar. Jag tar flugspöt och går ner till ån. Stigen är lätt att vandra i morgonens första ljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)