Laxfisketvivel

Varje vinter tvivlar jag på att jag är laxfiskare. Hittills har jag löst det genom att boka och förskottsbetala sommarens laxresa till Orkla, så även i år. Resan bokas och betalas innan tvivlet kommer, då har jag inget annat val än att åka på laxresan. Har även bokat en vårresa till River Tay i Skottland. Att fiska efter springers i Skottland är en dröm jag haft i många år.

Varför tvivlar jag då på mig själv som laxfiskare? Det är främst av två skäl. Huvudskälet är att laxfiske tar enormt mycket tid, även om jag kanske bara fiskar två veckor per år. Laxfiske kräver tid i form av flugbindning, läsning, förberedelser, redskapsvård mm. Dessutom måste man förbereda sig mentalt. Laxfiske sliter mer på själen än vad det gör på kroppen. Efter varje säsong blir jag allt tröttare. Öring och harrfiske kräver lika mycket tid i förberedelser, men kräver något annat av själen. Något som inte sliter på samma sätt.

Ett annat skäl till mina laxfisketvivel är att laxen gör laxfiskare galna. För det mesta är det en sund mani, men ibland slår det över till en osund galenskap. När laxfiskegalenskapen slår över ser man bara laxfiskarens sämsta egenskaper. Duktiga och normalt sansade laxfiskare börjar snacka skit om varandra och deras respektive syn på laxfiske. Man får tunnelseende och verkar anse att alla som inte fiskar på det sätt man själv fiskar på betraktas som avfällingar och borde bannlysas från allt som har med lax och laxfiske att göra.

Jag fiskar för att komma bort från vardagen, från sociala mediers hets och hat. Därför tar det hårt på mig om hets och hat ska prägla även fisket. Jag flyr hellre än deltar i hetsen. Tänk om vi lärde oss att lyssna på varandra, ta tillvara varandras kunskaper och vilja att skapa ett bättre laxfiske för alla istället för att tävla i vem som vet bäst med konsekvensen att man låser in sig i sin egen uppfattning.

Samtidigt älskar jag laxfiskegalenskapen. Det är liv och passion samtidigt som den kan kasta ner en i den värsta laxångest. Det är för laxångesten jag fiskar lax. Den och laxhugget. Laxhugget och laxens första rusning är den häftigaste upplevelse jag känner till alla kategorier. Den fungerar som en drog, en drog som gör oss laxgalna.

Det är kanske så att effekterna av laxgalenskapen avtar med åren och det kanske är därför mina laxfisketvivel växer? Eller så är det så att jag aldrig varit en riktig laxfiskare...

Hur som helst växer min längtan till öringen. Allt från vårens havsöringar i Harmångersån till de djupa hälsingeskogarnas hemlighetsfulla öringar. Har två öringdrömmar. Dels att fånga en nystigen blank praktöring i Harmångersån och dels att fånga en fin vild skogsöring från ett bortglömt vatten. Öringgalenskapen verkar dessutom inte vara lika destruktiv som laxgalenskapen. Öringfiske är också mer den ensamma fiskarens fiske vilket passar mig bättre än det mer sociala laxfisket.

Kanske blir den här säsongen min sista laxfiskesäsong på några år?