Den här texten har varit ovanligt svår att få till. Den handlar lika mycket om min egen laxfiskelivsresa och varför jag fiskar lax som årets första laxfiskevecka. Jag har en kluven relation till laxfiske. Det är himmel och helvete på samma gång och jag vet inte om jag vill kalla mig laxfiskare trots att jag anser mig vara rätt duktig på att hantera laxfiskets olika komponenter.
Söndag
Kliver upp halvtre, hämtar Tomas, Peter och Hasse i Valbo/Gävle för färd mot Arlanda. Blir hämtad av Sandy och Sam från Scottish Salmon Fishing Surgery vid Edinburghs flygplats. Vi finner varandra direkt. Öppna, genuint trevliga och passionerade laxfiskare. Bekantar oss med Kercock, vår sträcka sträcka, åker upp till en laxtrappa i biflödet Tummel. En laxtrappa där det passerar runt 5400 lax/år. Avslutar dagen på den lokala puben.
Måndag
Frukost 07.30. Blir hämtade av Sam 08.30. Träffar Gary vår ghillie och Finlay, hans lärling. Laxfisket i Skottland är organiserat helt annorlunda jämfört med i Norge eller i Sverige. För det första så finns där en ghillie. Hans ansvar är att sköta älvsträckan och se till att vi laxfiskare trivs. Han ser till att det finns kaffe, han guidar oss efter sträckan, han fungerar som kastinstruktör om behov finns, han plockar ihop vår utrustning om vi önskar hjälp med det osv. Det finns ofta också en stuga vid älven där man kan värma sig, äta och förvara sin utrustning. Fisket pågår under dagtid. Man börjar kl 8-9 på morgonen och avslutas vid lämplig tidpunkt på eftermiddag eller kväll.
Efter att ha hälsat och blivit ordentligt presenterade bjuds vi på kaffe. Sträckan har plats för åtta spön. Vi fyra har fem dagar och övriga fyra spön fiskas av olika grupper, engelsmän och skottar. Halva gänget fiskar övre halvan före lunch och nedre efter lunch. Sträckan är 2.25 miles lång (ca 3,6 km) och kan fiskas från bägge sidorna. Jämfört med vad vi är vana med från Norge så har vi hur mycket plats som helst att fiska på. Vår sträcka har en mix av djupa strömmar, snabba forsar och lugna partier fördelade på 12 pooler. En sträcka som fungerar mycket bra för flugfiske om man behärskar speykast eller andra varianter av underhandskast. Gary rekommenderar oss att vada försiktigt. Fisken går ofta nära land när den simmar genom poolerna.
Vi börjar med att fiska den övre delen. Gary kör över oss i båt till den andra sidan. Jag och Tomas fiskar poolen Dungeon medan Peter och Hasse börjar högst upp i Boatlands. Vinden är ganska ovänlig. Vilket försvårar kastandet. Poolen verkar trevlig. Den börjar med en hård ström som går ner i en kurva. I kurvan finns en djupgrop som är en ståndplats. Efter kurvan följer en djup rak ström med många ståndplatser. Blankfläckar på vattenytan avslöjar var det finns större stenar på botten. Dessa blankfläckar bör fiskas av noga. Där stannar laxen till på sin vandring mot sina lekplatser. Jag har med två spön, ett 14 fots och ett 12.4 fots. Jag fiskar helst med så korta spön som möjligt, även där längre spön rekommenderas. Har inte märkt att jag fiskar sämre eller fångar färre fisk trots att jag uteslutit 15-fotaren.
Den hårda vinden gör att jag väljer 14-fotaren i klass 9-10. Jag kliver i vattnet, känner det där förväntansfulla pirret i kroppen. Pirret jag varje vinter glömmer bort hur det påverkar mig och får mig att tvivla på om jag är en laxfiskare. Här står jag, redo att leva en mina drömmar. Laxfiske efter springer i Skottland. Springer kallas den blanka nystigna vårlaxen i Skottland och är den förnämsta av alla laxar. Vinterns laxfisketvivel rinner ur min kropp och ner i den mäktiga River Tay. Känner mig ringrostig, men efter ett tiotal kast sitter rörelserna. Flugan landar där jag vill förutom när vinden vill annorlunda.
Jag brukar beskriva laxfiske som ett tillstånd. Du går in i en bubbla och i den bubblan existerar världen utifrån laxen. Allt går ut på att fiska lax. Laxfiske kan vara fysiskt krävande, särskilt för armar, rygg och axlar, men även tuff vadning och hård vind sliter på kroppen. Ska du orka med en veckas hårt laxfiske måste du vara i god kondition. Den går att träna upp under vintern. Det som är svårare att träna upp är den mentala biten. Trots att laxfiske är fysiskt krävande sitter den verkliga utmaningen i skallen. Det är ditt huvud eller ditt inre som avgör om du är en laxfiskare. Laxen nappar sällan och ingen kan riktigt förklara varför laxen biter på våra flugor. Det gör att man under en laxvecka kan uppleva ett hav av känslor. Allt från eufori när en lax är på land till djup ångest över att det inte nappar. De som kan hantera djup laxångest och avundsjuka har förutsättningar att bli duktiga laxfiskare. Du måste kunna känna glädje över andras framgångar trots att laxångesten har dig i sitt grepp. Du måste klara av att övervinna dina laxfiskedemoner, de som försöker få dig att tro att du inte kan laxfiske, de som vill få dig att tro att du fiskar med fel flugor, med för lätta eller för tunga linor, att det inte är någon idé att fiska när det är för kallt, för varmt, för soligt, för regnigt eller när älven är för hög eller för låg. Du måste också klara av hålla laxfiskedemonerna i schack när de försöker övertala dig att fotbollsmatchen på tv:n i stugan är viktigare än att göra tröstlösa kast i en fisktom älv, eller att ölen och whiskyn smakar bättre än den ständiga motvinden. Mitt mantra vid laxfiske är "Bli inte förvånad om du blir utan, förvånas om du får någon" Allt som stör laxfisket måste ut ur bubblan.
Redan efter en halvtimme känner jag hur bubblan sluts, hur älvens ljud och dofter liksom välkomnar mig som en gäst och inte som en inkräktare. Det rycker till i linan. Hårt, sugande. Adrenalinpåslaget är omedelbart, sinnena skärps. Fisken lossnar direkt. Jag hinner inte ens höja spöt. Jag kliver iland och går ner till Tomas. Han har tappat en fin lax när han skulle landa den. Veckan börjar bra!
Tisdag
Inget mer hände under gårdagen. Den avslutades på Fishermans, hotellets pub. En pub med fiskemotiv på väggarna och böcker om laxfiske och whisky i runt borden. Eftersnack, hamburgare och öl till maten. Somnade ovaggad vid 22-tiden. Blir hämtad av Sam 8.15. Det blåser än mer idag, vilket begränsar platserna att fiska på.
Trots det finns det gott om plats att fiska på för oss alla. Efter lunch fiskar Tomas och jag Boatlands, en lång pool med jämn och fin ström. Vinden och vågorna gör att det är svårt att se blankfläckarna som avslöjar laxens ståndplatser.
Jag trivs med upplägget kring det skotska laxfisket. Förmiddagsfiske, 1-1,5 timmes lunch, eftermiddagsfiske och sedan middag på den lokala puben. Hade vi varit i Norge hade vi klivit upp klockan fyra och sedan fiskat till dess att det är för mörkt för att fiska. Det skotska fisket ger en lunk som bättre passar en sakta åldrande fiskare som mer och mer utöver fisket uppskattar samvaro med goda fiskekamrater.
Onsdag
Skulle inte ätit mexiburgaren igår. Magen fixar inte riktigt chilifrukterna och de starka kryddorna. Tur att det finns en bra toalett vid fiskestugan. Vinden är vänligare idag. Vi ser en del fisk, men fångar ingen. Det troliga är att vi missat steget, att det är stegets sista fiskar vi ser försvinna upp i älven. Eftersom fisken verkar vara i rörelse och vinden är vänlig bestämmer vi oss för att fiska även under kvällen. Sandy fixar kvällsmat åt oss. Jag kan äntligen fiska med mitt lilla trollspö. En 12.6 LTS Explosive light i klass 6-7. Jag fiskar den med en 28 grams klump. Jag förstår faktiskt inte varför man fortfarande märker spön efter det gamla AFTM-systemet. Klass 6-7 ska motsvara en vikt på 10,3-12 gram på linans 30 första fot (9,17m). 28 gram motsvarar linklass 13 enligt AFTM-systemet. Det vore enklare om man klassade spöna efter rekommenderad vikt på klumpen, i alla fall när det gäller tvåhandsspön. De flesta tvåhandsfiskare fiskar med olika varianter av klumpar. Knappt någon fiskar med en dubbeltaperad lina längre och därför har det gamla AFTM-systemet spelat ut sin roll. Min klump är visserligen ca 13 m lång men de sista fyra metrarna väger knappast 16 gram. Linor och spön är idag en riktig djungel och man måste vara väl insatt om man ska finna den bästa kombinationen mellan spö och lina. Personligen har jag blivit mer och mer övertygad om att linan är viktigare än spöt. Anledningen är att det idag inte finns några dåliga spön på marknaden. Det finns bra och bättre och väljer man ett spö från någon av de kända tillverkarna får man ett spö som är "bättre". Det svåra är att hitta en lina som passar din stil, din kastteknik och därmed ditt spö. Vi fyra som fiskar tillsammans är alla duktiga kastare, en tillhör troligen en av landets bästa. Vi har alla olika linor och olika spön som är anpassade till våra personliga kaststilar. Jag kanske sticker ut en del eftersom jag helst fiskar med lite kortare spön än mina kamrater.
När jag började med tvåhandsfiske var det längden på klumpen och längden på tafsen som var det väsentliga. Man började med att klippa klumpen till en angiven längd. Allt enligt den tidens store kastguru, Göran Andersson. Man tränade främre och bakre stopplägen på spöna och man tänkte hjul. Spöna skulle vara styva med snabb toppaktion. Jag lärde mig aldrig att kasta enligt Göran Andersons underhandskast kast. Jag lyckades inte ankra tafsen i vattenytan och ladda spöt i framkastet. Jag har heller inte tålamodet att träna in den exakta timing som krävs för att Anderssons kast ska fungera. Dessutom är det ju så att det sällan är optimala förhållanden när man fiskar. Man måste kunna kasta på ett mer varierat sätt om man ska kunna fiska bra. Det var först när jag vågade lämna den tidens regelverk som jag började utvecklas som kastare. Jag började experimentera med klumpens vikt i stället för längden. Klumpens vikt i förhållande till klumpens längd gjorde att jag började förstå fysiken som styrde ett flugkast. Tyngre klumpar gjorde att spöt jobbade djupare ner i klingan och gav mig stabilare och mer balanserade kast. Jag bytte också ut de moderna skjutlinorna av slickshootertyp till förmån för coatade skjutlinor. Det gjorde att jag bättre kan styra kastet i luften. Jag förlorar visserligen en aning i kastlängd, men vinner på att flugan oftare landar med sträckt tafs. Det gör att flugan fiskar omedelbart när den landar i vattnet. Andra var inne på samma spår, vilket innebar att linor som bättre passade mig började dyka i handlarnas hyllor. Jag tror att fler är som jag, dvs inte tillräckligt duktiga att kasta med flugspö för att kunna behärska Göran Anderssons teknik. Idag finns linor att köpa som passar allas behov. Man behöver inte längre klippa sina linor för att finna rätt kombination av lina och spö i förhållande till sin egen kaststil. Linor är en djungel, det handlar om att lära sig att navigera rätt i denna djungel. Det är därför jag menar att man borde slopa den gamla AFTM-märkningen av tvåhandsspön och ersätta den med en rekommenderad klumpvikt. Det är också därför jag undviker att byta ut mina spön. Jag vet idag vilken vikt/längdkombination som passar mig och mina spön. Det är därför jag fiskar med så korta spön som möjligt. Det funkar utmärkt för mitt sätt att kasta och fiska. Mitt 12.6 fots Explosive Light hade jag aldrig köpt om jag inte fått två spön stulna. Jag har också beställt ett 11 fots tvåhandsspö i splitcane. Det är för att jag saknar ett kortare tvåhands som tål tyngre klumpar. Det 11 fots jag har funkar för lätt havsöringsfiske, men inte för lax.
Svagare vindar gör att man kan läsa älven på ett helt annat sätt. Man ser blankfläckar, djupkanter, stenar och strömkoncentrationer, vilket tänder både kropp och själ. Hasse tappar en fisk vid Cottage stream och Tomas tappar en vid Dungeon.
Torsdag
Åter blåsigt, men fiskbart. Vi ser en del fisk, men ingen är intresserad av våra flugor. Vi får en varsin fluga av Gary, vår ghillie. En fluga av shrimptyp. Man fiskar med helt andra flugtyper i Skottland jämfört med de flugor vi fiskar med. Vi fiskar helst tuber. I Skottland fiskar man med mindre och slankare flugor och gärna dubbelkroksflugor. Tror det mer handlar om kultur och traditioner än att den ena flugtypen fångar fisk bättre. Jag tillhör dem som tror att flugmönster inte är så viktigt. Storleken och färgen har större betydelse. Med färg menar jag mörk eller ljus, diskret eller skrikig färg. När jag började med laxfiske var Mikael Frödin hjälten. Han hade knäckt koden och hans artiklar och instruktionsfilmer följdes slaviskt. En laxfluga måste på den tiden ha en vinge av tempelhund.. Ett mjukt krusigt hår som i rätt kvalitet var svårt att få tag på. Vingen skulle vara droppformad. Frödin utvecklade tubsystem och konor som skulle balansera flugans vikt i förhållande till kroken. Han utvecklade krokar i svart, silver och guld. På ett närmast vetenskapligt sätt analyserades flugans ingående komponenter och nåde den som band in ett par flashstrån för mycket. Efter några år insåg jag att det mest handlade om att sälja prylar designade eller marknadsförda av Frödin. Han är visserligen en skickligare laxfiskare än vad jag någonsin kommer att bli, men det har absolut ingenting att göra med de flugor han fiskar med. Hans kändisskap har gjort att han har möjlighet att fiska i älvar och på platser som jag bara kan drömma om. Platser som håller mer lax än de sträckor vi vanliga dödliga laxfiskare bara kan drömma om. Han bygger sina erfarenheter om laxfiske och laxflugor från dessa platser. Frågan är vilken relevans de erfarenheterna har för mig? Jag har hur som helst inte märkt någon skillnad. Mina kompisar som fortfarande fiskar mest med flugor av Frödintyp får lika mycket fisk som jag får. Det stärker mig i min uppfattning om flugans betydelse.
Jag har blivit mycket förtjust i flugor av shrimptyp bundna med bucktail. Enligt de som tror på mjukt och krusigt hår i flugans vinge är bucktail, ekorre och get värdelösa material. Raka, livlösa strån som simmar dåligt. Min erfarenhet är en annan. Tunt dressade simmar de riktigt fint. Långa stjärtar av bucktail gör att flugan liksom svävar i vattnet. På senare år så fiskar jag mer och mer med krokflugor. Främsta anledningen är att jag fiskat senare på säsongen när mindre flugor fiskar bra. Det jag tar med mig från Frödins syn på hur flugor ska vara designade är mängden flashmaterial. Det räcker oftast med ett par strån. Teorin är att laxen ska bli överraskad av flugan och därför hugga. En stor fluga syns tidigare och laxen kan då tappa intresset innan flugan kommer in i fiskens huggzon. En fluga som glittrar för mycket ger enligt den teorin samma effekt, laxen ser den för tidigt. De moderna skotska flugorna intresserar mig. De är enkla att binda, binds med billigt och lättillgängligt material och har ett utseende som tilltalar mig. I och med att fler och fler svenskar fiskar lax i Skottland har skotska flugtyper och mönster börjat hamna i svenska fisketidningar.
Vi pratade om mer än flugor den eftermiddagen ghillien Gary och jag. Ett liv som ghillie vid en skots laxälv ger erfarenheter och insikter, inte bara om laxfiske, utan också om människor. Jag känner mig mycket ödmjuk inför människor som Gary och jag hoppas att en dag kunna visa upp endast ett uns av den visdom en erfaren skotsk ghillie besitter. När jag träffar människor som Gary blir jag som en svamp och suger åt mig så mycket jag kan av den livsvisdom de besitter.
Fredag
Vindstilla! Börjar fiska Boatlands. Två rundor. Fiskar disciplinerat. Vadar till max knädjup. Vadning är ett gissel. Laxen går ofta väldigt nära land och därför ska vadning undvikas. Det vet jag av egna erfarenheter. Ifjol på Øya i Orkla fick jag en lax som högg där jag normalt vadar. Det var en liten grop som kanske var en decimeter djupare än botten i övrigt. På Vikabukta i Orkla högg flera laxar bara ett par meter ut från stranden. Ändå vadar jag djupare än vad jag behöver. Bara för att jag kan.
Ingen fisk visar sig och jag vandrar nedströms. Fiskar av Dungeon innan vi åker över och fiskar sträckan nedanför stugan. Sträckan kräver att man behärskar underhandskast. Ser ett par fiskar, bland annat en som visar sig där min fluga kommer att befinna sig tio sekunder senare. Pulsen stiger, men inget händer. Efter lunchen fiskar jag Cottage stream sedan First Croy. Veckan har också ägnats åt en av mina favoritsysselsättningar när jag fiskar, nämligen att vila. Att ligga på rygg i en älvbrink eller i en skogsbacke och sakta domna bort till ljudet av ett levande vattendrag fungerar som balsam för min själ. Det känns som om man förenas med omgivningen i det ögonblick omgivningen försvinner och man går in dvala.
Eftermiddagen gå mot kväll och det börjar bli dags att summera veckan. En härlig vecka trots jobbiga vindar och ingen fisk på land. Min erfarenhet av laxfiske känns som en tillgång. Författaren Mikael Engström lärde mig tidigt, redan innan jag började med laxfiske vad laxfiske handlar om. "Bli inte förvånad om du inte får någon, bli förvånad om du får en" är ett mantra jag lärt av Engstöm. Det mantrat har lärt mig att härda ut, gett mig förmåga att genomleva laxångesten.
Jag går upp till Tomas och fiskar av översta delen av Dungeon som avslutning på veckan. Tyngsta spetsen och en Red Francis har gett honom ett par hugg och två tappade fiskar under veckan. En fisk visar sig men vägrar att nappa. Jag kliver upp ur vattnet. Tomas kliver i. Det är en skön kväll. En fasantupp rusar upp för den snårbeklädda älvbrinken. Jag sitter och beundrar Tomas näst intill fulländade kastteknik. Jag vet vilket hårt arbete och hundratals timmar av övning som krävts för att nå dit. Tid och tålamod jag saknar.
Peter har krokat en lax nedanför stugan. Det verkar som om ingen hör honom. Jag springer ner för att se vad som händer. Vid stugan har man märkt att något är på gång, Finlay springer ner till båten för att hämta håven, Gary tar bilen och de andra springer ner mot Peter. Jag gör sällskap med Sam. Finlay överlämnar håven til Gary. Kampen med laxen innehåller allt en spännande kamp ska innehålla. Vi filmar och fotograferar när vi plötsligt hör ett skrik från Dungeon. Även Tomas har fisk! Finlay rusar upp för att hjälpa honom. I fiskeveckans sista skälvande minuter nappar två laxar. Gary håvar laxen och lyckan är obeskrivlig. Vi hör också ett glädjetjut från Dungeon. Även Tomas lax är landad. Det här är laxfiske när det är som bäst! Min kanske största förebild inom laxfisket, Mikael Engström skrev en gång att en framgångsrik laxfiskare måste vara egoistisk. Jag håller inte med honom. Eller så vill jag inte vara framgångsrik på det sättet. Det laxfiske jag ägnar mig åt är mer ett lagarbete än den ensamme fiskarens kamp med laxen, naturen och andra laxfiskare. Det är kanske därför jag inte trivs på kortvatten där jag måste dela fiskeplatserna med andra okända fiskare. När vårt fiskegäng hyr en sträcka väljer vi själva hur vi vill fiska. Vi kan låta sträckan vila två timmar om vi vill, vi behöver endast ta hänsyn till varandra. På ett kortvatten är det annorlunda, där kanske man måste vara mer egoistisk i sitt fiske?
Det är svårt att säga vilken av oss som är gladast, nu när två fiskar landats. Peter svävar på moln, Tomas ser mest lättad ut, Hasse går och myser. Gary och Finlay ler ikapp med oss andra, Sam och Sandy visar både glädje och lättnad. Och jag? Tårarna är mycket nära. Fisket avslutas med whisky och cigarr. Ingen cigarr för min del eftersom jag inte röker, inte ens vid ett sådant här tillfälle. Gruppbilder tas och läggs ut på sociala medier. Under en bild kommenterar Gary "First class Salmon Anglers a pleasure to spend time with them on the beat". Det är stort. En ghillie vid en skotsk laxälv har sett det mesta och brukar sällan kommentera sina kunder, oftast kommenteras endast fångsten. Jag ser Garys kommentar som ett erkännande, att vi fyra visat upp ett stort kunnande i laxfiske, inte bara i själva fisket utan även i uppträdande och i respekt för älven och laxen. Vi visade trots tuffa väderförhållanden med nästan omöjliga vindar att det gick att flugfiska. Vi gav inte upp oavsett om de yttre omständigheterna vissa daga var i det närmaste hopplösa. Vi tappade varken hopp eller humör. Kamratskapet, samtalet med Gary, Sam och Sandys genuina gästfrihet och en fluga jag fick av Gary är det jag tar med mig från veckan vid Tay. Samt en stark längtan tillbaka.
Laxen har fortfarande ett starkt grepp om mig. Jag har för bra laxfiskevänner för att kunna släppa laxfisket. Utan dessa har jag troligen gått vidare. Jag är fortfarande för nyfiken på livet för att kunna lämna laxen och laxfisket bakom mig. Laxen ger mig så mycket i form av vänskap och kunskap om människor och livet. Det är inte laxen utan fel sorts människor och miljöer, exempelvis forum eller trådar på sociala medier jag ska undvika. Jag vet inte om jag vill kalla mig laxfiskare, men jag vet att jag fortfarande måste fiska lax. En skotsk ghillie ser mig som en av "First class Salmon Anglers". Det räcker för mig.
Jag har också bytt ut min keps mot min gamla slokhatt. Hatt funkar bättre i skogen särskilt när man tar sig igenom täta snår av gran. Har man keps kan det ramla ner barr och annat innanför kragen på skjortan. Sånt slipper man om man har hatt. Dessutom passar en hatt bättre vid Svartån. Hans Lidmans signum var ju slokhatten. 
Jag vandrar ner till utloppet av portströmmen. I lugnvattnet mellan portströmmen och kvarndammen har jag tidigare haft ett trevligt smygfiske. Öringarna har visserligen varit små, runt 20 cm. Trots det är det spännande att försöka överlista dem. Det är smygande korthållsfiske som gäller och man får bara en chans. När jag kommer ner till ån plaskar det till i strandkanten. 
Den tar flugan i ett Lidmanskt snyftande vak. Jag höjer spöt, krokar fisken. Den rusar några meter, rullen skriker i falsett. Den tröttnar efter en stund och jag har den snart i håven. Min Royal Coachman Fan Wing sitter säkert i mungipan. Trots att kroken saknar hulling krävs peang för att lossa flugan. 
