Om favoritplatser. Del tre.Galvån

Jag skriver en serie bloggar om mina favoritplatser vid olika fiskevatten. Turen har kommit till Galvån. Det var ett tag sedan jag skrev. Det är lättare att få tid till att skriva under höst och vinter. Det är som om mörkret och kylan gör det lättare att lägga orden där jag vill att de ska ligga.

Det är ingen överdrift att utnämna Galvån till mitt Svartån. Svartån är Hans Lidmans av vattenkraft och flottledsrensning ödelagda paradis. Ett slags monument över människans kortsiktighet och bristande omdöme. Det dröjde inte många år efter det att verklighetens Svartån rensats och omformats till en timmerränna förrän flottningen upphörde. Ån återställdes aldrig och tillsammans med dammen vid sjöutloppet och den hejdlösa regleringen av såväl sjön som ån tog död på det mesta av den en gång så levande ån. Förstörelsen av Svartån förföljde Lidman under hela hans liv och författarskap. Från Det nappar i Svartån 1945 till novellen Sista öringen i Fina fisken som kom ut 1976. Samma år som Lidman dog.

På liknande sätt har Galvån påverkat mig och mitt liv ända sedan tioårsåldern då jag flyttade till byn. Jag blev omedelbart förälskad i byn, i ån och naturen i och runt ån. Mitt förhållande till en del av de människor som bodde/bor i byn blev komplicerat redan från början. Jag passade helt enkelt inte in i de normer som gällde bland skolkamraterna och i byn, vilket knappast förenklades under punkåren. Jag räknar fortfarande Röste som hemma fast jag inte bott där på drygt 30 år. Jag kommer aldrig att flytta hem igen trots att jag ibland saknar byn, skogen och ån. Jag har istället skaffat mig en husvagn som jag kan använda i mitt sökande efter ro och stillhet. 

Den första fisk jag fick i ån var en fin abborre nedanför Holmodammen. Det tog några år innan jag lyckades fånga harr och öring i ån. Det var också nedanför Holmodammen. Jag metade med kastspö och våtfluga och när harren tog flugan i ett vak var jag fast. Jag måste skaffa mig ett flugspö och den drömmen gick i uppfyllelse på min trettonårsdag sommaren 1979. Det var övrigt samma sommar jag blev golvad av Police & thieves med The Clash. Efter den sommaren blev ingenting sig likt. Den sommaren började resan som gjorde mig till den jag är idag. Galvån och flugfiske var det ena benet, punk det andra. Den gemensamma nämnaren var känslan av att inte passa in. Vid Galvån kunde jag gömma mig när vardagen blev för påträngande. På samma sätt blev ån mitt andningshål även som vuxen. Efter Galvån kände jag mig aldrig utanför.

Jag fiskar inte längre i Galvån. Skälen återkommer jag till. 

Länge gick mitt flugfiske ut på att fånga så mycket fisk och så stor fisk som möjligt. Därför utgick fisket från de fiskutplanteringar i Ljusnan och de put & takevatten jag brukade fiska i. Det planterades ut runt 1000 kg regnbåge i Bollnäsströmmarna varje år, vilket innebar att det var bra fiske under större delen av säsongen. Det som styrde fisket var informationstavlan vid Forsgrens kiosken på andra sidan renbron. Där satte fiskevårdsföreningen upp information när och var de planterat ut fisk. Det planterades också ut öring i Galvån. Mitt öringrekord från ån ligger på 1,6 kg. En inplanterad best med den odlade fiskens tydliga kännemärken i form av deformerade rygg och stjärtfenor.

Det gick några år och fiskevårdsföreningarna tvingades att byta filosofi. Det blev förbjudet att plantera regnbåge i Ljusnan och fiskevårdsföreningarna började tänka mer biotopvård och långsiktig förvaltning av vattendrag och sjöar. Även mitt perspektiv på fisket förändrades i samma riktning. Naturvård och miljötänk började ta större plats i mitt synsätt på vad som är kvalitet vid ett fiskevatten. Lidmans fiskeböcker fick ett annat, djupare innehåll än de fiskeäventyr jag såg novellerna som i min ungdom. Det fanns en sorg, en saknad, en stillsam vrede över hur människan sätter kortsiktiga vinster före hänsyn till naturen och de varelser som befolkade skogarna och dess vattendrag. Jag började förstå att Galvån var skadad, i princip helt förstörd av flottning och vattenkraft och det periodvis goda öringfiske jag haft berodde helt på utplanteringar. Därmed föddes mitt engagemang för miljön och för återställning av vattendrag. Det skedde vid Galvåns stränder när jag förstod Hans Lidmans budskap i novellerna om Svartån.

Eftersom Galvån rinner genom min själ var det självklart att jag engagerade mig i arbetet för att återställa ån. Den småskaliga vattenkraften behövs inte längre. Skadorna på miljön och vattendragen är helt enkelt för stora i förhållande till den lilla mängd el som produceras genom småskalig vattenkraft. Det finns idag bättre och mer miljövänliga sätt att producera samma mängd el. Mitt engagemang väckte starka känslor hos en del bybor i Röste. Hårda ord utväxlades på de möten där jag deltog. Det var ibland rena osakligheter från en del bybor riktade mot min person. Några av byborna gjorde klart för mig att jag inte hade något efter ån att göra. Jag försökte skaka av mig de hårda orden, men det gick inte. Det är som om de har satt sig fast med hullingar djupt inne i min själ och varet från såren hullingarna orsakar aldrig upphör att rinna. Påhoppen och baktalandet av mig pågår än idag hos en del av de som värnar småskalig vattenkraft.

Jag fortsatte mitt fiske i åns övre delar där mitt främsta favoritställe finns. Jag strosade efter ån såg mig omkring, fiskade och såg i mitt inre hur ån såg ut innan den vandaliserats av flottledsrensningen. Åns ursprungliga fåra finns kvar innanför de stenar och block som schaktats upp ur ån och den borde utan några större insatser kunna återställas. Där någonstans var det något som gick sönder inom mig. Jag packade ihop mitt spö i ilska över alla bakåtsträvande,  rädda surgubbar och åkte hem. Jag har inte efter det återvänt. Tror det var sommaren 2015. Jag har sedan dess fiskat i andra åar i Hälsinglands skogar. Åar dit surgubbarnas blickar och baktaleri inte når. Jag är idag tveksam till att jag åter kommer att blöta en fluga i Galvån även om den blir restaurerad. Jag kan helt enkelt inte känna ro vid ett vattendrag där jag inte känner mig välkommen. Jag har därmed förlorat en del av min själ. Sorgen och saknaden är svår att beskriva. Orden räcker liksom inte riktigt till.

Mitt favoritställe efter ån är kring en 90-graderskurva på Arbrås del av ån. Egentligen vid gränsen mellan Arbrå och Alfta. Det blir liksom en liten glänta där jag kan sitta och spana ut över stryket som ligger strax ovanför kurvan. Bortom kröken finns en fin harrstryka och efter det några riktigt fina strykor ända ner till platsen där Nyobobäcken rinner ut i ån. Hur dessa strykor skulle se ut när ån är restaurerad ser jag tydligt i mitt inre eftersom spåren efter den ursprungliga å-fåran innanför den av sten uppschaktade stranden är tydliga. 

Jag har haft ett spännande fiske i strykorna runt min favoritplats. Fisken är sällan stor då dess miljö är kanalliknande och karg. Ändå är det något särskilt med platsen. En plats för drömmar. Jag ser i mitt inre hur ån ser ut när den är restaurerad. Hur 90-graderskurvan bildar en stor djup hölja där inloppsströmmen förser höljans största öring med sländor och nymfer. Hur de mindre öringarna finner skydd i de små kvillrarna som rinner i skogen bredvid åns huvudfåra. Den stora öringens ståndplats är framför en av höljans större stenar. Höljan är så djup att vattenytan  knappt reagerar på stenen. När öringen vakat sig trygg lägger jag ut min fluga, en Royal Coachman Fan Wing tre meter ovanför öringens ståndplats. Efter en nästan oändlig väntan tar den flugan i ett försiktigt vak.

En drömfisk i mina drömmars Galvån!

En vecka i Vefsna. Om tur och tillfälligheter

Peter skickade ett meddelande på Messenger tidigare i sommar. ”Tomas har fått förhinder, kan du ta hans plats i Vefsna v 31?” Det var några dagar efter orklaveckan, en vecka som endast gav två hugg. Så är laxfiske. Jag har haft flyt och fångat lax de flesta år under vår orklavecka. I år gick jag tom. Ändå är suget efter laxfiske starkt. Det laxhugget och laxens första rusning gör med kropp och själ är svårt att förklara. Det är en känsla som skapar en form av beroende. Det är därför man gör sina kast i en till synes fisktom älv och jagar en fisk som slutat äta när den simmar upp i älven. Det är också därför det är svårt att tacka nej till laxfiske när ett spännande erbjudande dyker upp.

Jag bad om betänketid någon dag. Vefsna är en bra älv. V 31 borde vara en bra vecka, Laksfors ska vara ett bra vald. Laxfiske är inte billigt och därför kan det vara bra att tänka efter, höra med familjen osv. Efter någon dag bestämde jag mig för att tacka ja. 

Förberedelsetiden var lite kort, knappt en månad. Nya flugor måste bindas. Jag måste läsa på och förbereda mig på ett annat slags laxfiske än vad jag är van vid. Mindre flugor, lättare linor, varmare vatten. Dessutom är Vefsna en klarare älv, vilket innebär längre tafsar och kanske en annan taktik än Orkla. Jag hörde mig för och fick besked om att olivgröna och grå flugor kan vara bra att komplettera flugasken med. Flugor binds och övriga förberedelser görs. Jag har aldrig haft någon vidare framgång med krokflugor. De är roligare att binda och lättare att få snygga jämfört med tubflugor, men eftersom jag inte fått så mycket fisk på dem har jag större förtroende för tubflugor. Jag är också tveksam till enkelkroksflugors förmåga att kroka och landa fisk. Det känns helt enkelt tryggare med trekrok och tubfluga. Hur som helst var planen att ge krokflugorna en rejäl chans.

Vi åker i en stor bil så jag kan ta med många spön, rullar och linor, vilket är bra eftersom jag inte känner till förhållandena på valdet. Tar också med spön och flugor för havsöring. Det ska finnas fin havsöring i Vefsna och jag har en dröm om att fånga en stor blank norsk havsöring. Utrustningen består av spön från 10 fot i klass 7 till 15 fot i klass 11.

Resan är lång, runt 65 mil, vilket innebär tidig avfärd från Bollnäs. Peter bor i Valbo har ytterligare en dryg timmes resa innan han hämtar mig. Vi är på plats runt kl 15.00 och har fisket från 16.00. Vi är åtta fiskare som delar på fisket. Samtliga utom Peter är nya bekantskaper. Jag är alltid lite spänd i mötet med nya människor. Tror att det är min introverta ådrar som gör mig blyg och reserverad. Det visar sig vara bra folk, duktiga laxfiskare och i övrigt trevliga bekantskaper.

Laksfors

Vi delar upp valdet på fyra sträckor och lottar sedan sträckorna. Fisketiden på respektive sträcka är fyra timmar. Peters och min lott föll på poolen vi kallar Berget. En klippa där man fiskar av kanske 50 meter spännande ström. Vattnet ligger på normalnivå (runt 110 m3/s) och är aningen mjölkfärgat av smältvatten från en glaciär högt uppe på fjället. Det är värmerekord i Nordland och den norska tidningen VG är på plats och intervjuar en i gruppen om hur man som laxfiskare hanterar rekordvärmen.

Efter att ha ätit middag börjar vi fisket. Jag tacklar upp två spön. Ett 15 fots med sjunk ett-sjunktreklump och ett 11 fots med intermediatespets. Red Frances och en 5 cm svart hårvinge blir flugorna. Vattnet är inte helt klart och därför väljer jag lite större flugor än vad den höga vattentemperaturen (19 grader) indikerar.

Peter går första rundan. Ingen fisk. Jag går min första runda och känner heller inget. Det visar sig en hel del fisk fisk men ingen verkar intresserad av våra flugor. Lax som visar sig kan vara nystigen och därmed huggvillig, men det lika gärna vara fisk som stått ett tag och därför svårare att locka till hugg.

Några timmar senare är det dags för oss att fiska på Örat, ett stenöra med en fin kurva. Peter går första rundan, har ett napp som tänder hoppet om fisk redan första kvällen. Jag väljer mitt 15 fots spö och Red Frances inför min första runda. När jag gått nästan hel sträckan suger det till i linan. Laxhugget och laxens första rusning är anledningen till att jag fiskar lax. Jag höjer spöt och laxen är krokad. Den rusar ut i poolen och jag gör vad jag kan försatt hålla emot. Marquisen skriker i falsett. Jag vadar iland och börjar fighten. Nerverna är på utsidan av kroppen. Reglerna kräver hullinglös krok, vilket jag aldrig tidigare fiskat lax med. Kommer kroken att sitta? Laxen är otroligt stark, starkare än de laxar jag fått i Orkla. Efter en stund har jag den på grunt vatten och Peter kan greppa den. Lycka blandas med lättnad när adrenalinet rinner ur kroppen i en slags värmande känsla. Innan den återutsätts mäter vi den till 82 cm.

Jag pustar ut, njuter av laxfiskelivet medan Peter går sin andra runda. Det händer inget. Jag byter spö till mitt elvafots splitcane och den svarta hårvingen. Inget händer. Peter går sin tredje runda, tappar en fisk. Vad är det som händer? Så många napp på så få rundor? Jag greppar min 15 fotare och går ut. Jag får ännu en fisk, något mindre denna gång. Återigen har Red Frances visat sig vara en fluga laxen gillar. Jag fattar ingenting, det har hänt mer denna kväll än vad som kan hända på flera dagar under en laxfiskevecka. Innan kvällen är över jag jag fångat tre laxar, vilket är dygnskvoten för Vefsna. De har baglimit på fångad och återutsatt fisk, vilket är en regel som tilltalar mig. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle få uppleva detta!

Dramatisk kvällshimmel. Är det laxguden som vakar över oss?

Det går någon dag. Älven sjunker och den värsta värmen har lagt sig även om det fortfarande är varmt. Jag och Peter fiskar Örat under de sena kvällspasset. Det verkar ha kommit ett stort steg med fisk. Det plaskar överallt och återigen är laxfisket mycket enkelt. Vi har hugg eller får fisk på varje runda vi gör. De flesta lossnar men vi fyller dygnskvoten.

Resten av veckan är som laxfiske brukar vara fast lite bättre. Något napp ibland och då och då lyckas jag landa en fisk. Den häftigaste upplevelsen var när jag fiskade Berget sista dagen. Det visade sig mycket fisk, men ingen vill hugga. Det var troligtvis fisk som stått i älven ett tag. Vattnet har sjunkit från runt 110 m3 till knappt 60 m3 och det är lätt att misstänka att det inte fylls på med fisk vid så lågt vatten. Jag kastar ut och flugan börjar fiska. En fisk visar sig en bit nerströms, där flugan kommer att vara om fem sekunder. Mina sinnen skärps och jag smårycker i fluglinan med mitt pekfinger för att få flugan att vibrera mer i vattnet. När flugan passerar platsen där fisken visat sig stramar det till i linan. En blandning av tur och erfarenhet. Veckan hade lärt mig hur jag skulle kasta för att flugan skulle fiska rätt på de platser fisk visat sig. Jag höjer mitt spö och krokar fisken. Den svarar med en trettiometersrusning, gör några hopp innan den lossnar. Trots det gläds jag. Flugan på rätt ställe när laxen är bitvillig, det är själva kärnan i laxfisket. Om den krokas väl eller inte handlar om tillfälligheter. Av någon anledning var den laxen tillräckligt störd av något som gjorde att den bet i min fluga. Jag har varit med om det tidigare. En lax har visat sig och om flugan simmat rätt har den bitit. Samtidigt har jag varit om fler tillfällen då laxen visat sig men fullständigt struntat i flugan trots att kasten varit bra, flugan simmat fint över laxens ståndplats. Man vet inte om laxen biter, men chansen finns om kastet sträcker tafsen så att flugan simmar på rätt sätt.

Peter fiskar nedanför den mäktiga Laksforsen

Senare samma kväll lyckades jag kroka en fin nystigen havsöring på 48 cm. Ingen drömfisk men så som fisken högg och kämpade var det en fisk värd att vänta på. Havsöringen innebar också att jag hade fisk över minimimåttet på land varje dag under veckan. Det känns både ofattbart och overkligt och har aldrig hänt mig tidigare. Det är visserligen mer fisk i en laxälv under slutet på juli jämfört med slutet på juni som är min vanliga fiskevecka men det måste ändå räknas till ovanligheterna.

Flugan som lurade veckans största lax

Veckan i Vefsna hör till ovanligheterna och det kommer nog att dröja många år innan jag får uppleva något liknande, om jag någonsin kommer att få göra det. Jag har också fått förtroende för små enkelkroks och dubbelkroksflugor. Veckans största lax togs på ett egenkomponerat olivfärgat mönster bundet på åttans enkelkrok. Laxen var 101 cm. 

Laxfiske handlar om att ha pannben nog att hålla i och hålla ut. Gör man det blir man förr eller senare belönad. Rätt vad det är befinner man sig på rätt plats när förutsättningarna är helt rätt. Sjunkande älv och ny lax i poolerna. Då är laxfisket enkelt. Det skedde under två tillfällen under vår vecka i Vefsna. De magiska perioderna varade högs några timmar. Vi hade lika gärna kunnat ätit mat eller legat och sovit den tiden. Marginalerna mellan en normal vecka, en bra vecka och en fantastisk vecka är inte större än så.

Under en gran

Första fiskekvällen efter Orkla. Fiskesuget har inte riktigt infunnit sig trots att jag ägnat ganska mycket tid åt mitt flugfiske. Bundit flugor, sökt efter böcker på nätet, läst en del. Leif Milling nya fotobok Catch är en trevlig bok som inspirerar till fiskefoto och breddar synen på hur ett bra fiskefoto ska vara.

Som ofta de senaste åren styr jag kosan mot Hans Lidmans Svartån. Det är i mitten på juli och förutsättningarna att fånga någon av åns öringar är små. Varför åker jag då dit och inte till Klumpströmmen i Ljusnan där harren brukar vara ganska lätt att övertala? Det är inte helt enkelt att svara på den frågan, men mitt flugfiske handlar om mer än att fånga fisk. Hans Lidman skriver i Sommarkväll vid Svartån ”Nästan alla har vi en undangömd vrå, en sinnets fristad, som vi lärt älska mer än andra platser. Det har blivit ett Arkadien, ett förlovat land dit all vår längtan går-en vrå som vi flyr till när besvärligheter hopar sig eller när ledigheten stundar. Den kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.” Hans Lidmans Svartån har blivit min undangömda vrå. Tidigare var det Galvån som var den platsen, men där känner jag mig inte längre välkommen. Planerna på en restaurering av ån har väckt ont blod hos några i bygden och hårda ord har uttalats med tydlig adress till mig. Jag har inget efter ån att göra är budskapet från dessa fåtal surgubbar. Därför har jag sökt andra platser och har funnit Lidmans Svartån. Kanske återvänder jag till Galvån en dag då de hårda orden är glömda.

Just den här kvällen hoppas jag att få träffa Nattens Drottning, sländan Lidman skrev om och som visar sig under fuktiga julinätter. Namnet Nattens Drottning är troligen hämtat från Mozarts Trollflöjten. Det finns ingen bild på Nattens Drottning i Lidmans novell så jag vet inte vilken slända han skriver om. 



Jag tror att det är en nattslända eftersom han beskriver sitt första möte med den en augustikväll efter Svartån. 


Flugan med namnet Nattens Drottning finns det bild på. Det är en våtfluga med det engelska namnet Light Teal & Silver, Red Hackle och är som namnet anger ingen imitation av en slända. Flugan Nattens Drottning är äldre än Lidmans novell. Jag har i Rudolf Hammarströms Handbok i sportfiske från 1925 hittat en bild på en fluga med namnet Nattens Drottning. Har också läst tidiga fiskeberättelser av Lidman där han fiskar med Nattens Drottning.

Bilradion pratar om oroligheter i Paris i samband med nationaldagsfirandet och en flygolycka i Umeå där ett sportflygplan med fallskärmshoppare av oförklarlig anledning störtat. Samtliga nio personer ombord omkom. Svartån känns som rätt plats att dra sig tillbaka till en dag som denna.

Jag parkerar vid Kvarnströmmen tacklar upp mitt spö, knyter på en March Brown #14. Det är mitt förstaval vid flugfiske efter harr och öring. En fluga som kan imitera det mesta som fisken äter. Om Nattens Drottning svärmar är det en utmärkt nattsländeimitation. Jag vandrar upp efter den gamla skogsvägen upp till utloppet ur Svartströmmen och Storlugnet. I fjärran mullrar åskan. Solen skiner men mörka moln närmar sig.

Storlugnet är Svartåns vackraste plats. Det var där Lidman mötte nattens Drottning för första gången. Om det nutida Storlugnet är platsen med samma namn som Lidman skriver om vet jag inte. Han blandade ju sanning och fiktion i sina berättelser om Svartån så det är svårt att veta. Det är endast några platser man med säkerhet kan platsbestämma utifrån fotografier och ledtrådar i novellerna. Jag slår mig ner i strandkanten där Svartströmmen rinner ut i en stor hölja. Lite längre ner rinner en bäck ut i höljan. I inloppsströmmen hoppas jag att öringen kommer att vaka. Åskmullret närmar sig och det börjar att regna. Jag kryper in under en gran som är så tät att den ger ett gott skydd från regnet. Några gluggar i grenverket gör att jag har bra koll på vad som händer i höljan.

Storlugnet. Svartåns kanske vackraste hölja.

Regnets droppar mot vattenytan skapar ett lugnande ljud som tillsammans med sorlet från forsen gör det lätt för tankarna att fara iväg. Jag tänker på hur ån kunnat se ut om människan inte vore så girig och kortsiktig i sitt tänkande. Vi är vanedjur och har svårt att bryta upp från gammalt tänk och gamla föreställningar. Det är därför dammen uppe vid sjön är kvar och det är därför sjön fortfarande används som regleringsmagasin åt kraftverken i älven nedströms ån. Man använder sig av omvänd vattenföring som innebär att det rinner mest vatten i ån vintertid vilket i sin tur skapar obalans och stress för livet i ån. Det är nog därför det finns så lite öring i ån. Det tillsammans med de begränsade möjligheterna till näringsvandring som dammen ger. Omlöpet vid dammen fungerar nog för lekvandring, men sämre för den nödvändiga näringsvandringen. Den omvända vattenföringen är nog också negativ för öringens lekmöjligheter. Vad händer med lekbottnarna och rommen när vattnets hastighet helt plötsligt ökar? Sköljs rommen bort eller klarar den den brutala vattenföringen?

Från gluggen i grenverket ser jag en kniphona med två ungar söka efter mat i höljans nedre del. Det är ett annat tempo i ån i juli jämfört med i maj och i juni. Det ligger ett allvar över ån. Till och med grönskan har en mer allvarlig ton. Borta är knipans ystra vårlekar och den glada fågelsången. Nu handlar det om att förbereda sig för flytten söderut och att uppfostra ungar. Fågelsången är mer sparsam. 

Kniphanen lyser med sin frånvaro. Har han redan flyttat och lämnat ansvaret för ungarna till honan eller finns han längre nedströms? 
Det enda lekfulla jag ser är några blå sländor som fladdrar och leker i vasskanten. En slända var så inne i leken att den inte uppmärksammade kniporna. En av knipungarna tog den. Naturen är obarmhärtig mot de svaga och de ouppmärksamma. Ändå är den så vacker.

Jag öppnar min medhavda öl och skär ett par skivor av det torkade renköttet jag köpte på väg hem från Norge. Regnet faller stilla och lugnt. Ingen öring vakar i utloppströmmen. Jag tänker på Mark och Miljödomstolens beslut att lagligförklara kraftverken i Galvån och i Kilån vid Kilafors herrgård. Jag är inte förvånad eftersom skyddet av våra rinnande vatten är så svagt. Elproduktion har varit och är fortfarande viktigare för människan än miljön i vattendragen. Det är egentligen inte så konstigt att det varit så. Billig vattenkraftel var en av förutsättningarna för omvandlingen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett av världens bästa länder att leva i. Det var enligt den tidens sätt att se det värt priset att bygga ut såväl stora som små vattendrag. Vi utrotade fattigdom och sjukdomar. Vandrande fisk som lax och öring ersattes med odlad regnbåge och odlad lax och öring i havet. 

Idag vet vi att vi kan återställa vattendragen så att livet kan återhämta sig, men vi vågar liksom inte. Uppfattningen att vattenkraft är vår frälsning sitter så starkt i såväl människor som i välfärdsstatens byggstenar. Det är som om vi saknar framtidstro och hellre tittar i backspegeln och hoppas att dagens och morgondagens problem löses med de metoder som skapat problemen. Vi vågar liksom inte släppa taget.

Det skvätter till i höljan. En löja tar något på vattenytan. Nattens Drottning lyser med sin frånvaro. Kan det vara den omvända vattenföringen som stör åns sländor? Jag har sällan upplevt några större kläckningar efter ån. Det måste ju vara svårt även för dem när kraftbolaget satt åns naturliga årscykel ur spel. Förespråkare för småskalig vattenkraft menar att naturen anpassat sig till dammar och kraftverk och därför finns ingen anledning till återställning av vattendraget. Det är i en mening sant att naturen anpassat sig. Naturen anpassar sig alltid. Det har den gjort genom att vattendragens strömlevande arter försvunnit eller lever på sparlåga och andra arter etablerat sig i de konstgjorda och slutna miljöer som skapats. Det är naturens förmåga att anpassa sig och att återhämta sig som är det främsta skälet till att vattendragen ska restaureras. Återskapas vattendragens ursprungliga funktion återhämtar de sig  ganska snabbt. Det strömlevande arterna återkommer och de sjölevande arterna flyttar eftersom de inte är anpassade till ett liv i strömmande vatten. 

Storlugnet är en naturlig hölja. Den ser nästan ut som en en liten kraftverksdamm. Fast utan turbin och dammlucka. Kraftverksförespråkarna pratar ofta om hur viktigt det är att bevara de gamla kulturmiljöer som finns vid en del kraftverk. Där man bytte ut kvarnhjulet mot en turbin, men bevarade resten av miljön kring de gamla kvarndammarna. Jag vill också bevara gammal kulturmiljö. Det är viktigt för att vi ska förstå vår historia. Att kunna sin historia är viktigt om framtiden ska bli bättre. Vår historia är på sätt och vis allt vi har. Där finns facit på vad som var rätt och fel och där finns också många av svaren på hur vi ska göra i framtiden. Det är i vår historia drömmarna om framtiden får sin näring. Kraftverksförespråkarna kan tyvärr inte sin historia. När kvarnhjulet ersattes av turbinen började man leda allt vatten genom turbinröret, vilket innebar att fiskens möjligheter till vandring försvann. Den kunde nämligen i de flesta fall ta sig förbi kvarnhjulen och under perioder då kvarnen inte nyttjades rann vattnet helt fritt. Samma sak gällde flottningen. Man flottade oftast under vår och försommar, dämde upp vattendragen och ledde timret genom timmerrännor. Resten av året rann vattnet fritt och fisken kunde vandra som den ville. Jag tänker på Lidmans noveller om Svartån. Hur han fiskade i kvarndammar, i flottningsdammar, vid rännstup och hur han gömde sig i gamla flottningsrännor för att vänta in sländorna och öringarna. Jag tänker på hur stora öringarna kunde bli i dessa miljöer.  Öringarna fanns inte enbart i Lidmans noveller. Jag har bilder på dem och de levde ganska gott bland kvarnar och timmerrännor. Även ålen fanns i så stort antal att den fångades i stora ålkistor eller ålkar. Det här var före schaktmaskinernas tid. Industritänk och behov av en mer kostnadseffektiv flottning gjorde att man schaktade upp sten från åar och bäckar och omformade på så sätt de små vattendragen till flottningsrännor. De stenar och klippblock som var för stora för schaktmaskinerna sprängdes bort med dynamit. Samtidigt sprängdes både öringens, flodpärlmusslans och sländornas livsmiljöer bort.

Idag vet vi att dessa livsmiljöer kan återställas. Det kommer naturligtvis inte gå att återställa vattendragen till de utseende de hade innan flottning och vattenkraft. Däremot går det att återställa dess funktion. Dammar kan ersättas av sjötrösklar med samma funktion som de som en gång sprängdes bort. Höljor och djupgropar kan återskapas, sten kan läggas tillbaka så att åarna och bäckarna åter kan få det myller av liv de en gång hade. Elproduktionen från den småskaliga vattenkraften kan ersättas av mer miljövänlig solel. På så sätt kan kraftverksägarna kompenseras för att de inte längre kan driva sina kraftverk. En omställning som är nödvändig om vi vill rädda miljön i vattendragen och säkerställa att flodpärlmussla, öring, sländor och andra arter som behöver fria vandringsvägar överlever.

Regnet upphör och jag smyger ut ur granens skyddande grenverk och spanar efter sländor och vak. Någon enstaka dagslända flyger över Storlugnet, men inga sländor flyter på vattenytan. Därför vakar inte öringen. Om det nu finns någon öring i Storlugnet hölja. Kanske har gäddan tagit öringens plats? 

Jag väljer att bryta upp för att fortsätta min spaning vid kvarndammen som ligger längst ner på sträckan. Där vet jag att det finns öring. Kanske visar sig Nattens Drottning där? Jag ser älgspår på vägkanten när jag går mot Kvarndammen. En ko och en kalv har gått här. Spåren är några dar gamla och någon älg syns inte till. Vid Portens vindskydd stannar jag till och tar ett par kort. Ån är vacker vid Porten. Läser i fiskebroschyren att Porten var Lidmans favoritplats. Det kan jag förstå. Ån ser verkligen inbjudande ut här. Jag fortsätter min vandring. Vid kvarndammen dricker jag mitt kaffe. Jag spanar efter vak och Nattens Drottning någon timme innan jag ger upp och åker hem. Även om det inte blev några kast denna kväll har jag haft en bra fisketur. Att sitta under en gran vid åns vackraste hölja när ett lätt regn faller och sortera i mitt inre är som balsam för min själ. Jag är trots de dystra tankarna under granen ganska optimistisk inför framtiden. Jag är övertygad om att den småskaliga vattenkraften kommer att avvecklas samt att åarna och bäckarna blir restaurerade. Jag är också säker på att sjöar som Mållången, Nedre Tälningen, Galvsjön mfl kommer att upphöra att vara regleringsmagasin och dammarna vid dessa sjöars utlopp ersätts av sjötrösklar som ger fisk och andra arter fria vandringsvägar mellan sjöarna och åarna. Människans klokhet kommer att segra och rädslan för förändringar kommer att övervinnas.

Väl hemma upptäcker min hustru en stor nattslända på kudden i min säng efter att jag bytt om.

Nattens Drottning!  

Om favoritplatser. Del två. Hans Lidmans Svartån

Jag har svårt att tänka mig ett mer mytomspunnet vatten än Svartån. Den mystiska, mytiska lilla hälsingeån Hans Lidman gjorde odödlig genom sina böcker. Ån som egentligen inte finns, men ändå rinner där i gränslandet mellan dröm och verklighet och som kartan heter Mållångsboån. 

Hans Lidmans Svartån 

Jag har under några år ägnat en del försomrar åt att fiska i den del av Mållångsboån som kallas Hans Lidmans Svartån. Inte för att den håller mycket fisk utan kanske främst för drömmen om det fulländade flugfisket. Jag vet att det simmar fiskar på uppemot kilot i ån även om de fiskar jag fångar sällan överstiger 30 cm. När jag fiskar i Hans Lidmans Svartån får jag fullt utlopp för mina naturromantiska böjelser. 




Jag använder mitt 7.6 fots splitcanespö, signerat Löfdal, silkeslina, en Hardy LRH Lightweightrulle och klassiska våt och torrflugor. Ibland fiskar jag med en kopia på ett av Lidmans flugspön.

Splitcanespö och Hardyrulle. Tidlös design.

Jag har också en särskild fiskehatt för Svartån. En gammal slokhatt som jag anpassat till mina behov och min smak, genom att göra brättet något smalare samt ersatt hattmandet med ett i läder. Hatt är att föredra när man fiskar efter åar där skogen växer tät. Hattbrättet hindrar skräp från den ibland täta skogen man måste forcera att falla ner i nacken, vilket lätt kan hända om man istället bär keps. Jag föredrar också Fjällrävens Grönlandsjacka framför min vanliga Vision fiskejacka trots att den egentligen är mer praktisk och har för fisket bättre fickor. Grönlandsjackan känns för detta fiske mer bekväm. Dessutom prasslar den mindre.

Hans Lidmans Svartån har många fina platser där man kan sitta och spana efter vak eller bara drömma om hur ån en gång i tiden såg ut och de öringar som en gång simmade i ån. Åns mest legendariska plats, den gamla kvarnen är sedan länge förstörd av dammen som reglerar sjön Mållången. Det var där Lidman vid sitt första besök i ån fick 5 öringar som tillsammans vägde 8 kg.

Min absoluta favoritplats i ån är selet uppströms Kvarndammen längs ner på sträckan. Där har jag funnit en björkstam att sitta på och där har jag min lilla lägerplats. Platsen ger en bra överblick. Jag kan spana efter vak, sjöfågel och andra av skogens varelser. En gång hade jag sällskap av en av åns bävrar. På Hans Lidmans tid fanns inga bävrar i ån. De var utrotade. 

Jag möter sällan andra fiskare i Hans Lidmans Svartån. Det är lite på två sätt. Ån är svår och kanske håller den för lite fisk och för få stora fiskar för att tillfredsställa många av dagens skickliga men också bortskämda flugfiskare. Det är som om Gimån vid Stavre är normen för hur ett bra flugfiskevatten ska vara. I Hans Lidmans Svartån är en åttahektos en drömfisk. Samtidigt som det är ganska skönt att kunna fiska utan att bli störd av andra fiskare är det lite synd att fler inte fiskar i Hälsinglands bortglömda smååar. De är små pärlor av fina naturupplevelser.

Tillbaka till min favoritplats och mitt fiske i ån. Jag brukar parkera vid sträckens nedre del promenera till Svartåfallet, koka kaffe, varva ner och påbörja mitt fiske där. Sedan fiskar jag mig nedströms för att avsluta vid Kvarndammen. Jag packar en lite mindre ryggsäck jämfört med när jag fiskar i Harmångersån eller i Ljungan. Ett spö, en flugask, kaffepannan och gasolbrännaren samt lite fika. Kaffevattnet tar jag från ån. Vadarbyxorna lämnar jag hemma. Istället använder jag vadarsövlar som är bekvämare att använda när jag rör mig och inte behöver vada särskilt djupt.

Min lägerplats vid selet ovan Kvardammen

När jag kommer till selet ovanför Kvarndammen kokar jag återigen kaffe och äter min medhavda smörgås. Det kan gå lång tid innan jag gör något kast. Jag spanar istället efter vak eller andra tecken på att öringen är aktiv. Vissa kvällar blir det inget kast vid Kvarndammen. När det vakar gäller det att ta det lugnt och planera kasten med omsorg. Öringarna är skygga och lättskrämda. 




När jag bestämt mig för vilken fisk jag ska försöka fånga smyger jag mig försiktigt till rätt position för att göra mina kast. Därefter väntar jag till öringen vakar regelbundet. Först då lägger jag ut min fluga. 

En bra kväll vid Hans Lidmans Svartån är en kväll då jag känner att jag smälter ihop med omgivningen och blir en del av ån och dess omgivningar. Det har kanske hänt en handfull gånger under de år jag fiskat i ån.

Jag tänker mycket på Lidman när jag fiskar i ån. Inte bara på det fiske Lidman beskriver i sina noveller utan också på de människor han skriver om. Vid Kvarndammen tänker jag mycket på novellen Mjölnarens hölja som handlar om den tvära och lite kantige mjölnaren som flytt vardagens prövningar och funnit en fristad i kvarnen vid forsen. Om hur Lidman irriterat sig på mjölnarens latfiske med utställt spö och hur han lurar mjölnaren att han tagit en tvåkilos öring i mjölnarens hölja när han egentligen fångade den i en annan hölja. Och hur Lidman fick dåligt samvete eftersom hans spratt verkade ta livsluften ur mjölnaren. Som om Lidman tagit med sig vardagens orättvisor till mjölnarens paradis. Mjölnaren var ju kvarnforsens skickligaste fiskare fram till kvällen då Lidman spelade mjölnaren sitt spratt. Vad som hände med mjölnaren berättar inte Lidman.

Är det Kvarndammen som är mjölnarens hölja i Lidmans novell?

Om favoritplatser

Varje fiskevatten har sina favoritplatser. Eftersom vi människor är olika är också våra favoritplatser olika. Det finns olika favoritplatser beroende på vad man är ute efter. Är det fiskeljug och skön samvaro kan ett vindskydd, ett bord eller någon annan naturlig samlingsplats vara en given favorit. Jag vill för det mesta ha lugn och ro när jag fiskar och därför styrs mina val av favoritplatser av behovet av lugn och ro. Sedan kommer frågan om att de håller fisk. Det betyder att mina favoritplatser sällan är vattendragets hetaste fiskeplats. En bra fiskeplats håller inte bara fisk. Den lockar också till sig en hel del folk. Jag kan uppleva det som trångt och lite stressigt på dessa platser. Det betyder för min del att jag snabbt fiskar av vattendragets hetaste platser och sedan beger jag mig till min favoritplats där jag slår läger för dagen. Där fäller jag ut min stol, kokar mitt kaffe och äter min mat. Där kan jag sitta långa stunder och filosofera för mig själv, göra några anteckningar i min fiskedagbok, kanske ta några bilder om någon fågel simmar förbi. 

Många jag träffar verkar ha en annan filosofi när de fiskar. De fiskar snabbt och effektivt av de heta platserna, har en liten ryggsäck där en kaffetermos och en macka får plats. Min ryggsäck är tyngre och välfylld med trivsel. De får säkert mer fisk än vad jag får. För mig räcker det med att få en fisk då och då. Mitt sätt att fiska och mina val av fiskeplatser och fiskevatten speglar väl det jag vill få ut av mitt fiske.

Jag tänkte ägna några bloggar åt att beskriva mina favoritplatser i de vatten jag fiskar och vad det är som gjort att jag fastnat för dessa platser.

I Harmångersån har jag två favoritplatser. Den ena är bänkarna och borden vid parkeringen. Där kan jag sitta och ljuga en stund, särskilt om Harry och Gunnar är på plats. Två genuint trevliga och duktiga fiskare. Jag lär mig mycket om fisket i ån under dessa pratstunder. Min andra favoritplats är på nederändan av ön vid bågskyttebanan. Inte åns hetaste plats men med lite tur kan man lura en och annan öring där. Eftersom jag tillbringar mest tid där är det också den plats som gett mig flest öringar. Platsen är i mina ögon perfekt för en lägerplats. En liten gräsfläck som är plan nog för min stol och för mitt lilla gasolkök. Jag kokar nämligen alltid mitt kaffe på gasolkök när jag inte kan göra upp en kaffeeld. Kommer det någon annan fiskare så fiskar den ofta av sträckan ganska snabbt. Harmångersån har en kort fiskesträcka och när öringen är inne är det ofta trångt på de heta platserna. Min favoritplats blir då en slags vrå där jag inte ser trängseln. Jag kokar mitt kaffe och studerar såväl fiskare som naturen. Hur fiskar de andra min favoritplats? Kan jag lära något av dem? Tar en bild, gör kanske en notering. Spanar, filosoferar. En viktig del i mitt fiske är filosoferandet. Det tar mig långt bort från min vardag. Batterier laddas. Kommer någon bekant förbi kan det bli en trevlig pratstund. Jag brukar då bjuda på kaffe.

Min favoritplats ger också en bra överblick över främst fågellivet efter ån. Nedströms blir ån bred och lugnflytande. Änder och andra fåglar syns tydligt. Med lite tur flyger havsörnen förbi.

En dag efter ån är ofta givande och lärorik även om jag blir utan fisk. En dag där jag fångar fisk är naturligtvis en ännu bättre dag.

Om sportfiskemässan och kommers

I helgen var det den årliga sportfiskemässan. Denna gång i Jönköping. Lite för långt att åka, därför stannar jag hemma. Valde att åka på föredrag i Svärdsjö med Leif Milling istället.

Min relation till mässor är kluven. Det är och ena sidan trevligt att träffa folk, snacka fiske, fånga upp trender och på det stora hela få en energikick inför stundande säsong. Viktiga föredrag om miljö och vattenfrågor. Opinionsbildning och folkbildning. Och andra sidan känns all kommers oerhört tråkig. Ständigt nya prylar och nya trender som gör att de grejer man har plötligt inte längre fungerar. I alla fall inte om man ska tro reklamen. Allt ackompanjerat av hög musik med tung basgång.

Min dröm är en mässa utan hög musik och utan kommers. En stillsam mässa som handlar om inre värden, där landets skickligaste fiskare resonerar om stort och smått inom fisket. Om miljö, klimat och hållbarhet. Om varför vi fiskar och hur fisket utvecklats mm. En mässa utan flugbindargata men med föredrag av skickliga flugbindare som resonerar och visar upp sin flugbindning via storskärm. 

Igår var jag till Svärdsjö och lyssnade på fotografen Leif Milling. Han förmedlade en del av det jag efterfrågar, en föreläsning om fiske som handlar om mycket mer än fiske. Om vänskap, om nyfikenhet, om hur ett äventyr kan inledas genom att våga ställa frågor till främlingar. Om varför vi fiskar. Om livet.