Under en gran

Första fiskekvällen efter Orkla. Fiskesuget har inte riktigt infunnit sig trots att jag ägnat ganska mycket tid åt mitt flugfiske. Bundit flugor, sökt efter böcker på nätet, läst en del. Leif Milling nya fotobok Catch är en trevlig bok som inspirerar till fiskefoto och breddar synen på hur ett bra fiskefoto ska vara.

Som ofta de senaste åren styr jag kosan mot Hans Lidmans Svartån. Det är i mitten på juli och förutsättningarna att fånga någon av åns öringar är små. Varför åker jag då dit och inte till Klumpströmmen i Ljusnan där harren brukar vara ganska lätt att övertala? Det är inte helt enkelt att svara på den frågan, men mitt flugfiske handlar om mer än att fånga fisk. Hans Lidman skriver i Sommarkväll vid Svartån ”Nästan alla har vi en undangömd vrå, en sinnets fristad, som vi lärt älska mer än andra platser. Det har blivit ett Arkadien, ett förlovat land dit all vår längtan går-en vrå som vi flyr till när besvärligheter hopar sig eller när ledigheten stundar. Den kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.” Hans Lidmans Svartån har blivit min undangömda vrå. Tidigare var det Galvån som var den platsen, men där känner jag mig inte längre välkommen. Planerna på en restaurering av ån har väckt ont blod hos några i bygden och hårda ord har uttalats med tydlig adress till mig. Jag har inget efter ån att göra är budskapet från dessa fåtal surgubbar. Därför har jag sökt andra platser och har funnit Lidmans Svartån. Kanske återvänder jag till Galvån en dag då de hårda orden är glömda.

Just den här kvällen hoppas jag att få träffa Nattens Drottning, sländan Lidman skrev om och som visar sig under fuktiga julinätter. Namnet Nattens Drottning är troligen hämtat från Mozarts Trollflöjten. Det finns ingen bild på Nattens Drottning i Lidmans novell så jag vet inte vilken slända han skriver om. 



Jag tror att det är en nattslända eftersom han beskriver sitt första möte med den en augustikväll efter Svartån. 


Flugan med namnet Nattens Drottning finns det bild på. Det är en våtfluga med det engelska namnet Light Teal & Silver, Red Hackle och är som namnet anger ingen imitation av en slända. Flugan Nattens Drottning är äldre än Lidmans novell. Jag har i Rudolf Hammarströms Handbok i sportfiske från 1925 hittat en bild på en fluga med namnet Nattens Drottning. Har också läst tidiga fiskeberättelser av Lidman där han fiskar med Nattens Drottning.

Bilradion pratar om oroligheter i Paris i samband med nationaldagsfirandet och en flygolycka i Umeå där ett sportflygplan med fallskärmshoppare av oförklarlig anledning störtat. Samtliga nio personer ombord omkom. Svartån känns som rätt plats att dra sig tillbaka till en dag som denna.

Jag parkerar vid Kvarnströmmen tacklar upp mitt spö, knyter på en March Brown #14. Det är mitt förstaval vid flugfiske efter harr och öring. En fluga som kan imitera det mesta som fisken äter. Om Nattens Drottning svärmar är det en utmärkt nattsländeimitation. Jag vandrar upp efter den gamla skogsvägen upp till utloppet ur Svartströmmen och Storlugnet. I fjärran mullrar åskan. Solen skiner men mörka moln närmar sig.

Storlugnet är Svartåns vackraste plats. Det var där Lidman mötte nattens Drottning för första gången. Om det nutida Storlugnet är platsen med samma namn som Lidman skriver om vet jag inte. Han blandade ju sanning och fiktion i sina berättelser om Svartån så det är svårt att veta. Det är endast några platser man med säkerhet kan platsbestämma utifrån fotografier och ledtrådar i novellerna. Jag slår mig ner i strandkanten där Svartströmmen rinner ut i en stor hölja. Lite längre ner rinner en bäck ut i höljan. I inloppsströmmen hoppas jag att öringen kommer att vaka. Åskmullret närmar sig och det börjar att regna. Jag kryper in under en gran som är så tät att den ger ett gott skydd från regnet. Några gluggar i grenverket gör att jag har bra koll på vad som händer i höljan.

Storlugnet. Svartåns kanske vackraste hölja.

Regnets droppar mot vattenytan skapar ett lugnande ljud som tillsammans med sorlet från forsen gör det lätt för tankarna att fara iväg. Jag tänker på hur ån kunnat se ut om människan inte vore så girig och kortsiktig i sitt tänkande. Vi är vanedjur och har svårt att bryta upp från gammalt tänk och gamla föreställningar. Det är därför dammen uppe vid sjön är kvar och det är därför sjön fortfarande används som regleringsmagasin åt kraftverken i älven nedströms ån. Man använder sig av omvänd vattenföring som innebär att det rinner mest vatten i ån vintertid vilket i sin tur skapar obalans och stress för livet i ån. Det är nog därför det finns så lite öring i ån. Det tillsammans med de begränsade möjligheterna till näringsvandring som dammen ger. Omlöpet vid dammen fungerar nog för lekvandring, men sämre för den nödvändiga näringsvandringen. Den omvända vattenföringen är nog också negativ för öringens lekmöjligheter. Vad händer med lekbottnarna och rommen när vattnets hastighet helt plötsligt ökar? Sköljs rommen bort eller klarar den den brutala vattenföringen?

Från gluggen i grenverket ser jag en kniphona med två ungar söka efter mat i höljans nedre del. Det är ett annat tempo i ån i juli jämfört med i maj och i juni. Det ligger ett allvar över ån. Till och med grönskan har en mer allvarlig ton. Borta är knipans ystra vårlekar och den glada fågelsången. Nu handlar det om att förbereda sig för flytten söderut och att uppfostra ungar. Fågelsången är mer sparsam. 

Kniphanen lyser med sin frånvaro. Har han redan flyttat och lämnat ansvaret för ungarna till honan eller finns han längre nedströms? 
Det enda lekfulla jag ser är några blå sländor som fladdrar och leker i vasskanten. En slända var så inne i leken att den inte uppmärksammade kniporna. En av knipungarna tog den. Naturen är obarmhärtig mot de svaga och de ouppmärksamma. Ändå är den så vacker.

Jag öppnar min medhavda öl och skär ett par skivor av det torkade renköttet jag köpte på väg hem från Norge. Regnet faller stilla och lugnt. Ingen öring vakar i utloppströmmen. Jag tänker på Mark och Miljödomstolens beslut att lagligförklara kraftverken i Galvån och i Kilån vid Kilafors herrgård. Jag är inte förvånad eftersom skyddet av våra rinnande vatten är så svagt. Elproduktion har varit och är fortfarande viktigare för människan än miljön i vattendragen. Det är egentligen inte så konstigt att det varit så. Billig vattenkraftel var en av förutsättningarna för omvandlingen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett av världens bästa länder att leva i. Det var enligt den tidens sätt att se det värt priset att bygga ut såväl stora som små vattendrag. Vi utrotade fattigdom och sjukdomar. Vandrande fisk som lax och öring ersattes med odlad regnbåge och odlad lax och öring i havet. 

Idag vet vi att vi kan återställa vattendragen så att livet kan återhämta sig, men vi vågar liksom inte. Uppfattningen att vattenkraft är vår frälsning sitter så starkt i såväl människor som i välfärdsstatens byggstenar. Det är som om vi saknar framtidstro och hellre tittar i backspegeln och hoppas att dagens och morgondagens problem löses med de metoder som skapat problemen. Vi vågar liksom inte släppa taget.

Det skvätter till i höljan. En löja tar något på vattenytan. Nattens Drottning lyser med sin frånvaro. Kan det vara den omvända vattenföringen som stör åns sländor? Jag har sällan upplevt några större kläckningar efter ån. Det måste ju vara svårt även för dem när kraftbolaget satt åns naturliga årscykel ur spel. Förespråkare för småskalig vattenkraft menar att naturen anpassat sig till dammar och kraftverk och därför finns ingen anledning till återställning av vattendraget. Det är i en mening sant att naturen anpassat sig. Naturen anpassar sig alltid. Det har den gjort genom att vattendragens strömlevande arter försvunnit eller lever på sparlåga och andra arter etablerat sig i de konstgjorda och slutna miljöer som skapats. Det är naturens förmåga att anpassa sig och att återhämta sig som är det främsta skälet till att vattendragen ska restaureras. Återskapas vattendragens ursprungliga funktion återhämtar de sig  ganska snabbt. Det strömlevande arterna återkommer och de sjölevande arterna flyttar eftersom de inte är anpassade till ett liv i strömmande vatten. 

Storlugnet är en naturlig hölja. Den ser nästan ut som en en liten kraftverksdamm. Fast utan turbin och dammlucka. Kraftverksförespråkarna pratar ofta om hur viktigt det är att bevara de gamla kulturmiljöer som finns vid en del kraftverk. Där man bytte ut kvarnhjulet mot en turbin, men bevarade resten av miljön kring de gamla kvarndammarna. Jag vill också bevara gammal kulturmiljö. Det är viktigt för att vi ska förstå vår historia. Att kunna sin historia är viktigt om framtiden ska bli bättre. Vår historia är på sätt och vis allt vi har. Där finns facit på vad som var rätt och fel och där finns också många av svaren på hur vi ska göra i framtiden. Det är i vår historia drömmarna om framtiden får sin näring. Kraftverksförespråkarna kan tyvärr inte sin historia. När kvarnhjulet ersattes av turbinen började man leda allt vatten genom turbinröret, vilket innebar att fiskens möjligheter till vandring försvann. Den kunde nämligen i de flesta fall ta sig förbi kvarnhjulen och under perioder då kvarnen inte nyttjades rann vattnet helt fritt. Samma sak gällde flottningen. Man flottade oftast under vår och försommar, dämde upp vattendragen och ledde timret genom timmerrännor. Resten av året rann vattnet fritt och fisken kunde vandra som den ville. Jag tänker på Lidmans noveller om Svartån. Hur han fiskade i kvarndammar, i flottningsdammar, vid rännstup och hur han gömde sig i gamla flottningsrännor för att vänta in sländorna och öringarna. Jag tänker på hur stora öringarna kunde bli i dessa miljöer.  Öringarna fanns inte enbart i Lidmans noveller. Jag har bilder på dem och de levde ganska gott bland kvarnar och timmerrännor. Även ålen fanns i så stort antal att den fångades i stora ålkistor eller ålkar. Det här var före schaktmaskinernas tid. Industritänk och behov av en mer kostnadseffektiv flottning gjorde att man schaktade upp sten från åar och bäckar och omformade på så sätt de små vattendragen till flottningsrännor. De stenar och klippblock som var för stora för schaktmaskinerna sprängdes bort med dynamit. Samtidigt sprängdes både öringens, flodpärlmusslans och sländornas livsmiljöer bort.

Idag vet vi att dessa livsmiljöer kan återställas. Det kommer naturligtvis inte gå att återställa vattendragen till de utseende de hade innan flottning och vattenkraft. Däremot går det att återställa dess funktion. Dammar kan ersättas av sjötrösklar med samma funktion som de som en gång sprängdes bort. Höljor och djupgropar kan återskapas, sten kan läggas tillbaka så att åarna och bäckarna åter kan få det myller av liv de en gång hade. Elproduktionen från den småskaliga vattenkraften kan ersättas av mer miljövänlig solel. På så sätt kan kraftverksägarna kompenseras för att de inte längre kan driva sina kraftverk. En omställning som är nödvändig om vi vill rädda miljön i vattendragen och säkerställa att flodpärlmussla, öring, sländor och andra arter som behöver fria vandringsvägar överlever.

Regnet upphör och jag smyger ut ur granens skyddande grenverk och spanar efter sländor och vak. Någon enstaka dagslända flyger över Storlugnet, men inga sländor flyter på vattenytan. Därför vakar inte öringen. Om det nu finns någon öring i Storlugnet hölja. Kanske har gäddan tagit öringens plats? 

Jag väljer att bryta upp för att fortsätta min spaning vid kvarndammen som ligger längst ner på sträckan. Där vet jag att det finns öring. Kanske visar sig Nattens Drottning där? Jag ser älgspår på vägkanten när jag går mot Kvarndammen. En ko och en kalv har gått här. Spåren är några dar gamla och någon älg syns inte till. Vid Portens vindskydd stannar jag till och tar ett par kort. Ån är vacker vid Porten. Läser i fiskebroschyren att Porten var Lidmans favoritplats. Det kan jag förstå. Ån ser verkligen inbjudande ut här. Jag fortsätter min vandring. Vid kvarndammen dricker jag mitt kaffe. Jag spanar efter vak och Nattens Drottning någon timme innan jag ger upp och åker hem. Även om det inte blev några kast denna kväll har jag haft en bra fisketur. Att sitta under en gran vid åns vackraste hölja när ett lätt regn faller och sortera i mitt inre är som balsam för min själ. Jag är trots de dystra tankarna under granen ganska optimistisk inför framtiden. Jag är övertygad om att den småskaliga vattenkraften kommer att avvecklas samt att åarna och bäckarna blir restaurerade. Jag är också säker på att sjöar som Mållången, Nedre Tälningen, Galvsjön mfl kommer att upphöra att vara regleringsmagasin och dammarna vid dessa sjöars utlopp ersätts av sjötrösklar som ger fisk och andra arter fria vandringsvägar mellan sjöarna och åarna. Människans klokhet kommer att segra och rädslan för förändringar kommer att övervinnas.

Väl hemma upptäcker min hustru en stor nattslända på kudden i min säng efter att jag bytt om.

Nattens Drottning!