En vecka i Vefsna. Om tur och tillfälligheter

Peter skickade ett meddelande på Messenger tidigare i sommar. ”Tomas har fått förhinder, kan du ta hans plats i Vefsna v 31?” Det var några dagar efter orklaveckan, en vecka som endast gav två hugg. Så är laxfiske. Jag har haft flyt och fångat lax de flesta år under vår orklavecka. I år gick jag tom. Ändå är suget efter laxfiske starkt. Det laxhugget och laxens första rusning gör med kropp och själ är svårt att förklara. Det är en känsla som skapar en form av beroende. Det är därför man gör sina kast i en till synes fisktom älv och jagar en fisk som slutat äta när den simmar upp i älven. Det är också därför det är svårt att tacka nej till laxfiske när ett spännande erbjudande dyker upp.

Jag bad om betänketid någon dag. Vefsna är en bra älv. V 31 borde vara en bra vecka, Laksfors ska vara ett bra vald. Laxfiske är inte billigt och därför kan det vara bra att tänka efter, höra med familjen osv. Efter någon dag bestämde jag mig för att tacka ja. 

Förberedelsetiden var lite kort, knappt en månad. Nya flugor måste bindas. Jag måste läsa på och förbereda mig på ett annat slags laxfiske än vad jag är van vid. Mindre flugor, lättare linor, varmare vatten. Dessutom är Vefsna en klarare älv, vilket innebär längre tafsar och kanske en annan taktik än Orkla. Jag hörde mig för och fick besked om att olivgröna och grå flugor kan vara bra att komplettera flugasken med. Flugor binds och övriga förberedelser görs. Jag har aldrig haft någon vidare framgång med krokflugor. De är roligare att binda och lättare att få snygga jämfört med tubflugor, men eftersom jag inte fått så mycket fisk på dem har jag större förtroende för tubflugor. Jag är också tveksam till enkelkroksflugors förmåga att kroka och landa fisk. Det känns helt enkelt tryggare med trekrok och tubfluga. Hur som helst var planen att ge krokflugorna en rejäl chans.

Vi åker i en stor bil så jag kan ta med många spön, rullar och linor, vilket är bra eftersom jag inte känner till förhållandena på valdet. Tar också med spön och flugor för havsöring. Det ska finnas fin havsöring i Vefsna och jag har en dröm om att fånga en stor blank norsk havsöring. Utrustningen består av spön från 10 fot i klass 7 till 15 fot i klass 11.

Resan är lång, runt 65 mil, vilket innebär tidig avfärd från Bollnäs. Peter bor i Valbo har ytterligare en dryg timmes resa innan han hämtar mig. Vi är på plats runt kl 15.00 och har fisket från 16.00. Vi är åtta fiskare som delar på fisket. Samtliga utom Peter är nya bekantskaper. Jag är alltid lite spänd i mötet med nya människor. Tror att det är min introverta ådrar som gör mig blyg och reserverad. Det visar sig vara bra folk, duktiga laxfiskare och i övrigt trevliga bekantskaper.

Laksfors

Vi delar upp valdet på fyra sträckor och lottar sedan sträckorna. Fisketiden på respektive sträcka är fyra timmar. Peters och min lott föll på poolen vi kallar Berget. En klippa där man fiskar av kanske 50 meter spännande ström. Vattnet ligger på normalnivå (runt 110 m3/s) och är aningen mjölkfärgat av smältvatten från en glaciär högt uppe på fjället. Det är värmerekord i Nordland och den norska tidningen VG är på plats och intervjuar en i gruppen om hur man som laxfiskare hanterar rekordvärmen.

Efter att ha ätit middag börjar vi fisket. Jag tacklar upp två spön. Ett 15 fots med sjunk ett-sjunktreklump och ett 11 fots med intermediatespets. Red Frances och en 5 cm svart hårvinge blir flugorna. Vattnet är inte helt klart och därför väljer jag lite större flugor än vad den höga vattentemperaturen (19 grader) indikerar.

Peter går första rundan. Ingen fisk. Jag går min första runda och känner heller inget. Det visar sig en hel del fisk fisk men ingen verkar intresserad av våra flugor. Lax som visar sig kan vara nystigen och därmed huggvillig, men det lika gärna vara fisk som stått ett tag och därför svårare att locka till hugg.

Några timmar senare är det dags för oss att fiska på Örat, ett stenöra med en fin kurva. Peter går första rundan, har ett napp som tänder hoppet om fisk redan första kvällen. Jag väljer mitt 15 fots spö och Red Frances inför min första runda. När jag gått nästan hel sträckan suger det till i linan. Laxhugget och laxens första rusning är anledningen till att jag fiskar lax. Jag höjer spöt och laxen är krokad. Den rusar ut i poolen och jag gör vad jag kan försatt hålla emot. Marquisen skriker i falsett. Jag vadar iland och börjar fighten. Nerverna är på utsidan av kroppen. Reglerna kräver hullinglös krok, vilket jag aldrig tidigare fiskat lax med. Kommer kroken att sitta? Laxen är otroligt stark, starkare än de laxar jag fått i Orkla. Efter en stund har jag den på grunt vatten och Peter kan greppa den. Lycka blandas med lättnad när adrenalinet rinner ur kroppen i en slags värmande känsla. Innan den återutsätts mäter vi den till 82 cm.

Jag pustar ut, njuter av laxfiskelivet medan Peter går sin andra runda. Det händer inget. Jag byter spö till mitt elvafots splitcane och den svarta hårvingen. Inget händer. Peter går sin tredje runda, tappar en fisk. Vad är det som händer? Så många napp på så få rundor? Jag greppar min 15 fotare och går ut. Jag får ännu en fisk, något mindre denna gång. Återigen har Red Frances visat sig vara en fluga laxen gillar. Jag fattar ingenting, det har hänt mer denna kväll än vad som kan hända på flera dagar under en laxfiskevecka. Innan kvällen är över jag jag fångat tre laxar, vilket är dygnskvoten för Vefsna. De har baglimit på fångad och återutsatt fisk, vilket är en regel som tilltalar mig. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle få uppleva detta!

Dramatisk kvällshimmel. Är det laxguden som vakar över oss?

Det går någon dag. Älven sjunker och den värsta värmen har lagt sig även om det fortfarande är varmt. Jag och Peter fiskar Örat under de sena kvällspasset. Det verkar ha kommit ett stort steg med fisk. Det plaskar överallt och återigen är laxfisket mycket enkelt. Vi har hugg eller får fisk på varje runda vi gör. De flesta lossnar men vi fyller dygnskvoten.

Resten av veckan är som laxfiske brukar vara fast lite bättre. Något napp ibland och då och då lyckas jag landa en fisk. Den häftigaste upplevelsen var när jag fiskade Berget sista dagen. Det visade sig mycket fisk, men ingen vill hugga. Det var troligtvis fisk som stått i älven ett tag. Vattnet har sjunkit från runt 110 m3 till knappt 60 m3 och det är lätt att misstänka att det inte fylls på med fisk vid så lågt vatten. Jag kastar ut och flugan börjar fiska. En fisk visar sig en bit nerströms, där flugan kommer att vara om fem sekunder. Mina sinnen skärps och jag smårycker i fluglinan med mitt pekfinger för att få flugan att vibrera mer i vattnet. När flugan passerar platsen där fisken visat sig stramar det till i linan. En blandning av tur och erfarenhet. Veckan hade lärt mig hur jag skulle kasta för att flugan skulle fiska rätt på de platser fisk visat sig. Jag höjer mitt spö och krokar fisken. Den svarar med en trettiometersrusning, gör några hopp innan den lossnar. Trots det gläds jag. Flugan på rätt ställe när laxen är bitvillig, det är själva kärnan i laxfisket. Om den krokas väl eller inte handlar om tillfälligheter. Av någon anledning var den laxen tillräckligt störd av något som gjorde att den bet i min fluga. Jag har varit med om det tidigare. En lax har visat sig och om flugan simmat rätt har den bitit. Samtidigt har jag varit om fler tillfällen då laxen visat sig men fullständigt struntat i flugan trots att kasten varit bra, flugan simmat fint över laxens ståndplats. Man vet inte om laxen biter, men chansen finns om kastet sträcker tafsen så att flugan simmar på rätt sätt.

Peter fiskar nedanför den mäktiga Laksforsen

Senare samma kväll lyckades jag kroka en fin nystigen havsöring på 48 cm. Ingen drömfisk men så som fisken högg och kämpade var det en fisk värd att vänta på. Havsöringen innebar också att jag hade fisk över minimimåttet på land varje dag under veckan. Det känns både ofattbart och overkligt och har aldrig hänt mig tidigare. Det är visserligen mer fisk i en laxälv under slutet på juli jämfört med slutet på juni som är min vanliga fiskevecka men det måste ändå räknas till ovanligheterna.

Flugan som lurade veckans största lax

Veckan i Vefsna hör till ovanligheterna och det kommer nog att dröja många år innan jag får uppleva något liknande, om jag någonsin kommer att få göra det. Jag har också fått förtroende för små enkelkroks och dubbelkroksflugor. Veckans största lax togs på ett egenkomponerat olivfärgat mönster bundet på åttans enkelkrok. Laxen var 101 cm. 

Laxfiske handlar om att ha pannben nog att hålla i och hålla ut. Gör man det blir man förr eller senare belönad. Rätt vad det är befinner man sig på rätt plats när förutsättningarna är helt rätt. Sjunkande älv och ny lax i poolerna. Då är laxfisket enkelt. Det skedde under två tillfällen under vår vecka i Vefsna. De magiska perioderna varade högs några timmar. Vi hade lika gärna kunnat ätit mat eller legat och sovit den tiden. Marginalerna mellan en normal vecka, en bra vecka och en fantastisk vecka är inte större än så.

Under en gran

Första fiskekvällen efter Orkla. Fiskesuget har inte riktigt infunnit sig trots att jag ägnat ganska mycket tid åt mitt flugfiske. Bundit flugor, sökt efter böcker på nätet, läst en del. Leif Milling nya fotobok Catch är en trevlig bok som inspirerar till fiskefoto och breddar synen på hur ett bra fiskefoto ska vara.

Som ofta de senaste åren styr jag kosan mot Hans Lidmans Svartån. Det är i mitten på juli och förutsättningarna att fånga någon av åns öringar är små. Varför åker jag då dit och inte till Klumpströmmen i Ljusnan där harren brukar vara ganska lätt att övertala? Det är inte helt enkelt att svara på den frågan, men mitt flugfiske handlar om mer än att fånga fisk. Hans Lidman skriver i Sommarkväll vid Svartån ”Nästan alla har vi en undangömd vrå, en sinnets fristad, som vi lärt älska mer än andra platser. Det har blivit ett Arkadien, ett förlovat land dit all vår längtan går-en vrå som vi flyr till när besvärligheter hopar sig eller när ledigheten stundar. Den kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.” Hans Lidmans Svartån har blivit min undangömda vrå. Tidigare var det Galvån som var den platsen, men där känner jag mig inte längre välkommen. Planerna på en restaurering av ån har väckt ont blod hos några i bygden och hårda ord har uttalats med tydlig adress till mig. Jag har inget efter ån att göra är budskapet från dessa fåtal surgubbar. Därför har jag sökt andra platser och har funnit Lidmans Svartån. Kanske återvänder jag till Galvån en dag då de hårda orden är glömda.

Just den här kvällen hoppas jag att få träffa Nattens Drottning, sländan Lidman skrev om och som visar sig under fuktiga julinätter. Namnet Nattens Drottning är troligen hämtat från Mozarts Trollflöjten. Det finns ingen bild på Nattens Drottning i Lidmans novell så jag vet inte vilken slända han skriver om. 



Jag tror att det är en nattslända eftersom han beskriver sitt första möte med den en augustikväll efter Svartån. 


Flugan med namnet Nattens Drottning finns det bild på. Det är en våtfluga med det engelska namnet Light Teal & Silver, Red Hackle och är som namnet anger ingen imitation av en slända. Flugan Nattens Drottning är äldre än Lidmans novell. Jag har i Rudolf Hammarströms Handbok i sportfiske från 1925 hittat en bild på en fluga med namnet Nattens Drottning. Har också läst tidiga fiskeberättelser av Lidman där han fiskar med Nattens Drottning.

Bilradion pratar om oroligheter i Paris i samband med nationaldagsfirandet och en flygolycka i Umeå där ett sportflygplan med fallskärmshoppare av oförklarlig anledning störtat. Samtliga nio personer ombord omkom. Svartån känns som rätt plats att dra sig tillbaka till en dag som denna.

Jag parkerar vid Kvarnströmmen tacklar upp mitt spö, knyter på en March Brown #14. Det är mitt förstaval vid flugfiske efter harr och öring. En fluga som kan imitera det mesta som fisken äter. Om Nattens Drottning svärmar är det en utmärkt nattsländeimitation. Jag vandrar upp efter den gamla skogsvägen upp till utloppet ur Svartströmmen och Storlugnet. I fjärran mullrar åskan. Solen skiner men mörka moln närmar sig.

Storlugnet är Svartåns vackraste plats. Det var där Lidman mötte nattens Drottning för första gången. Om det nutida Storlugnet är platsen med samma namn som Lidman skriver om vet jag inte. Han blandade ju sanning och fiktion i sina berättelser om Svartån så det är svårt att veta. Det är endast några platser man med säkerhet kan platsbestämma utifrån fotografier och ledtrådar i novellerna. Jag slår mig ner i strandkanten där Svartströmmen rinner ut i en stor hölja. Lite längre ner rinner en bäck ut i höljan. I inloppsströmmen hoppas jag att öringen kommer att vaka. Åskmullret närmar sig och det börjar att regna. Jag kryper in under en gran som är så tät att den ger ett gott skydd från regnet. Några gluggar i grenverket gör att jag har bra koll på vad som händer i höljan.

Storlugnet. Svartåns kanske vackraste hölja.

Regnets droppar mot vattenytan skapar ett lugnande ljud som tillsammans med sorlet från forsen gör det lätt för tankarna att fara iväg. Jag tänker på hur ån kunnat se ut om människan inte vore så girig och kortsiktig i sitt tänkande. Vi är vanedjur och har svårt att bryta upp från gammalt tänk och gamla föreställningar. Det är därför dammen uppe vid sjön är kvar och det är därför sjön fortfarande används som regleringsmagasin åt kraftverken i älven nedströms ån. Man använder sig av omvänd vattenföring som innebär att det rinner mest vatten i ån vintertid vilket i sin tur skapar obalans och stress för livet i ån. Det är nog därför det finns så lite öring i ån. Det tillsammans med de begränsade möjligheterna till näringsvandring som dammen ger. Omlöpet vid dammen fungerar nog för lekvandring, men sämre för den nödvändiga näringsvandringen. Den omvända vattenföringen är nog också negativ för öringens lekmöjligheter. Vad händer med lekbottnarna och rommen när vattnets hastighet helt plötsligt ökar? Sköljs rommen bort eller klarar den den brutala vattenföringen?

Från gluggen i grenverket ser jag en kniphona med två ungar söka efter mat i höljans nedre del. Det är ett annat tempo i ån i juli jämfört med i maj och i juni. Det ligger ett allvar över ån. Till och med grönskan har en mer allvarlig ton. Borta är knipans ystra vårlekar och den glada fågelsången. Nu handlar det om att förbereda sig för flytten söderut och att uppfostra ungar. Fågelsången är mer sparsam. 

Kniphanen lyser med sin frånvaro. Har han redan flyttat och lämnat ansvaret för ungarna till honan eller finns han längre nedströms? 
Det enda lekfulla jag ser är några blå sländor som fladdrar och leker i vasskanten. En slända var så inne i leken att den inte uppmärksammade kniporna. En av knipungarna tog den. Naturen är obarmhärtig mot de svaga och de ouppmärksamma. Ändå är den så vacker.

Jag öppnar min medhavda öl och skär ett par skivor av det torkade renköttet jag köpte på väg hem från Norge. Regnet faller stilla och lugnt. Ingen öring vakar i utloppströmmen. Jag tänker på Mark och Miljödomstolens beslut att lagligförklara kraftverken i Galvån och i Kilån vid Kilafors herrgård. Jag är inte förvånad eftersom skyddet av våra rinnande vatten är så svagt. Elproduktion har varit och är fortfarande viktigare för människan än miljön i vattendragen. Det är egentligen inte så konstigt att det varit så. Billig vattenkraftel var en av förutsättningarna för omvandlingen av Sverige från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett av världens bästa länder att leva i. Det var enligt den tidens sätt att se det värt priset att bygga ut såväl stora som små vattendrag. Vi utrotade fattigdom och sjukdomar. Vandrande fisk som lax och öring ersattes med odlad regnbåge och odlad lax och öring i havet. 

Idag vet vi att vi kan återställa vattendragen så att livet kan återhämta sig, men vi vågar liksom inte. Uppfattningen att vattenkraft är vår frälsning sitter så starkt i såväl människor som i välfärdsstatens byggstenar. Det är som om vi saknar framtidstro och hellre tittar i backspegeln och hoppas att dagens och morgondagens problem löses med de metoder som skapat problemen. Vi vågar liksom inte släppa taget.

Det skvätter till i höljan. En löja tar något på vattenytan. Nattens Drottning lyser med sin frånvaro. Kan det vara den omvända vattenföringen som stör åns sländor? Jag har sällan upplevt några större kläckningar efter ån. Det måste ju vara svårt även för dem när kraftbolaget satt åns naturliga årscykel ur spel. Förespråkare för småskalig vattenkraft menar att naturen anpassat sig till dammar och kraftverk och därför finns ingen anledning till återställning av vattendraget. Det är i en mening sant att naturen anpassat sig. Naturen anpassar sig alltid. Det har den gjort genom att vattendragens strömlevande arter försvunnit eller lever på sparlåga och andra arter etablerat sig i de konstgjorda och slutna miljöer som skapats. Det är naturens förmåga att anpassa sig och att återhämta sig som är det främsta skälet till att vattendragen ska restaureras. Återskapas vattendragens ursprungliga funktion återhämtar de sig  ganska snabbt. Det strömlevande arterna återkommer och de sjölevande arterna flyttar eftersom de inte är anpassade till ett liv i strömmande vatten. 

Storlugnet är en naturlig hölja. Den ser nästan ut som en en liten kraftverksdamm. Fast utan turbin och dammlucka. Kraftverksförespråkarna pratar ofta om hur viktigt det är att bevara de gamla kulturmiljöer som finns vid en del kraftverk. Där man bytte ut kvarnhjulet mot en turbin, men bevarade resten av miljön kring de gamla kvarndammarna. Jag vill också bevara gammal kulturmiljö. Det är viktigt för att vi ska förstå vår historia. Att kunna sin historia är viktigt om framtiden ska bli bättre. Vår historia är på sätt och vis allt vi har. Där finns facit på vad som var rätt och fel och där finns också många av svaren på hur vi ska göra i framtiden. Det är i vår historia drömmarna om framtiden får sin näring. Kraftverksförespråkarna kan tyvärr inte sin historia. När kvarnhjulet ersattes av turbinen började man leda allt vatten genom turbinröret, vilket innebar att fiskens möjligheter till vandring försvann. Den kunde nämligen i de flesta fall ta sig förbi kvarnhjulen och under perioder då kvarnen inte nyttjades rann vattnet helt fritt. Samma sak gällde flottningen. Man flottade oftast under vår och försommar, dämde upp vattendragen och ledde timret genom timmerrännor. Resten av året rann vattnet fritt och fisken kunde vandra som den ville. Jag tänker på Lidmans noveller om Svartån. Hur han fiskade i kvarndammar, i flottningsdammar, vid rännstup och hur han gömde sig i gamla flottningsrännor för att vänta in sländorna och öringarna. Jag tänker på hur stora öringarna kunde bli i dessa miljöer.  Öringarna fanns inte enbart i Lidmans noveller. Jag har bilder på dem och de levde ganska gott bland kvarnar och timmerrännor. Även ålen fanns i så stort antal att den fångades i stora ålkistor eller ålkar. Det här var före schaktmaskinernas tid. Industritänk och behov av en mer kostnadseffektiv flottning gjorde att man schaktade upp sten från åar och bäckar och omformade på så sätt de små vattendragen till flottningsrännor. De stenar och klippblock som var för stora för schaktmaskinerna sprängdes bort med dynamit. Samtidigt sprängdes både öringens, flodpärlmusslans och sländornas livsmiljöer bort.

Idag vet vi att dessa livsmiljöer kan återställas. Det kommer naturligtvis inte gå att återställa vattendragen till de utseende de hade innan flottning och vattenkraft. Däremot går det att återställa dess funktion. Dammar kan ersättas av sjötrösklar med samma funktion som de som en gång sprängdes bort. Höljor och djupgropar kan återskapas, sten kan läggas tillbaka så att åarna och bäckarna åter kan få det myller av liv de en gång hade. Elproduktionen från den småskaliga vattenkraften kan ersättas av mer miljövänlig solel. På så sätt kan kraftverksägarna kompenseras för att de inte längre kan driva sina kraftverk. En omställning som är nödvändig om vi vill rädda miljön i vattendragen och säkerställa att flodpärlmussla, öring, sländor och andra arter som behöver fria vandringsvägar överlever.

Regnet upphör och jag smyger ut ur granens skyddande grenverk och spanar efter sländor och vak. Någon enstaka dagslända flyger över Storlugnet, men inga sländor flyter på vattenytan. Därför vakar inte öringen. Om det nu finns någon öring i Storlugnet hölja. Kanske har gäddan tagit öringens plats? 

Jag väljer att bryta upp för att fortsätta min spaning vid kvarndammen som ligger längst ner på sträckan. Där vet jag att det finns öring. Kanske visar sig Nattens Drottning där? Jag ser älgspår på vägkanten när jag går mot Kvarndammen. En ko och en kalv har gått här. Spåren är några dar gamla och någon älg syns inte till. Vid Portens vindskydd stannar jag till och tar ett par kort. Ån är vacker vid Porten. Läser i fiskebroschyren att Porten var Lidmans favoritplats. Det kan jag förstå. Ån ser verkligen inbjudande ut här. Jag fortsätter min vandring. Vid kvarndammen dricker jag mitt kaffe. Jag spanar efter vak och Nattens Drottning någon timme innan jag ger upp och åker hem. Även om det inte blev några kast denna kväll har jag haft en bra fisketur. Att sitta under en gran vid åns vackraste hölja när ett lätt regn faller och sortera i mitt inre är som balsam för min själ. Jag är trots de dystra tankarna under granen ganska optimistisk inför framtiden. Jag är övertygad om att den småskaliga vattenkraften kommer att avvecklas samt att åarna och bäckarna blir restaurerade. Jag är också säker på att sjöar som Mållången, Nedre Tälningen, Galvsjön mfl kommer att upphöra att vara regleringsmagasin och dammarna vid dessa sjöars utlopp ersätts av sjötrösklar som ger fisk och andra arter fria vandringsvägar mellan sjöarna och åarna. Människans klokhet kommer att segra och rädslan för förändringar kommer att övervinnas.

Väl hemma upptäcker min hustru en stor nattslända på kudden i min säng efter att jag bytt om.

Nattens Drottning!