Flugfiske enligt GW

Sitter som vanligt och väntar på vak eller andra tecken på aktivitet från åns öringar. Eftersom öringarna är få och sällan vakar blir det mycket tid för funderingar.

Vackra splitcanespön för fiske i små vattendrag

Sportfiske handlar ju om att på ett sportsligt sätt utmana fisken att bita på ditt bete. En sportfiskare fiskar för nöjet eller för spänningens skull. Det sportsliga i sportfisket är att göra det svårare än vad det behöver vara för att fånga fisken. Nöjet och spänningen har alltid varit det primära i sportfisket, även innan catch & release var vanligt. Det går naturligtvis att använda sportfiskeredskap med det primära syftet att fånga mat, men då är det inte sportfiske utan något annat. Inget fel i att fiska för mat så länge man följer gällande regler. Tillbaka till sportfisket. Jag har gått några steg längre genom att enbart fiska med fluga och välja bort de tyngsta nymferna och helst fiska med klassiska våt och torrflugor. Det har begränsat mina möjligheter att fånga fisk. Inom det ganska tajta regelverk jag skapat för mitt fiske försöker hitta det för dagen bästa sättet att fånga mina fiskar. 

Den blyga och oansenliga men mycket vackra skogsstjärnan

Vi flugfiskare har ibland en förmåga att krångla till det i onödan. Vi går vilse i utrustningsdjungeln eller fastnar i materialträsket i jakten på att skapa så bra förutsättningar det bara går för att fånga våra drömfiskar. Det mesta av prylarna är egentligen onödiga. Flugfiske är egentligen en ganska enkel metod. Därför försöker jag sortera bort det som jag betraktar som oväsentligt och störande i mitt fiske. Jag försöker inom mina ramar förenkla mitt flugfiske så mycket som möjligt. Man kan faktiskt säga att mitt flugfiske bygger på Leif GW Perssons teorier om utredningar om spaningsmord. Mitt intresse för GW:s teorier bygger på hans böcker om Lars Martin Johansson, landets främste mordutredare. Mannen som kunde se runt hörn. I korthet har GW:s teori för utredningar om spaningsmord tre byggstenar.

1. Gilla läget
2. Krångla inte till det i onödan
3. Hata slumpen.

Jag väljer att börja mitt resonemang utifrån punkt tre, hata slumpen. Precis som Lars Martin Johansson hatar jag slumpen. Därför måste slumpen minimeras. Genom att lära mig läsa vatten och därigenom vet var öringen äter, genom att ha hyfsad koll på vilka sländor som finns i ån och när de kläcker har jag minimerat slumpen. Jag väljer alltså ut de ställen där sannolikheten är störst att fisk kommer att vaka.

Punkt två. Krångla inte till det i onödan kanske jag inte helt lever upp till. Eller så gör jag det? Jag har valt att helst fiska med klassiska våt och torrflugor istället för ett rent imitationsfiske. Inte särskilt krångligt. Istället för att imitera öringens naturliga föda försöker jag att skapa en illusion av densamma. Det gör jag genom min presentation av flugan. I mina ögon lika enkelt som självklart. 

Punkt ett. Gilla läget. Vill inte fisken visa sig är det bara att vänta. Naturligtvis under förutsättning att du minimerat slumpen och befinner dig på en plats där man kan förvänta sig aktivitet från fisken. 

Se där!

En öring vakar. Jag väcks ur mina tankar. Dåligt med aktivitet på vattenytan, men en del sländor i luften. De få som kläcker är som raketer direkt från vattenytan. March Brown sitter på den infettade tafsen. Flugan sjunker då till strax under ytan och imiterar en kläckande slända. I det fjärde kastet virvlar det till. Jag höjer spöt och dansen kan börja. Öringen är inte stor, men otroligt vacker.

Flugfiske enligt GW.

Pingst i Lidmanland

”Det finns två vägar till ensamhetens å.

Den ena är kort. Den går över berg och myr, genom risig storskog, runt dyiga sjöstränder.// Den andra är en lång och krokig stig. Den är kantad av sten och stubbar, den rundar blötmyr och vatten.”

Så inleds Hans Lidmans novell Vandring till ensamhetens å från boken Gäddan som alltid högg. Lidman skriver att bägge vägarna lockar. Han har svårt att välja. 

Idag är Ensamhetens å lättare att nå eftersom Lidmans storskog numera genomkorsas av ett myller av skogsvägar. 

Det blev äntligen försommar. Värmen kom under pingstveckan. Med den förhoppningar om kläckningar. Planen var att besöka Övre Tälningsån under pingstafton, övernattning vid Svårtåfallet och fiske i Lidmans Svartån pingstaftons kväll och pingstdagens förmiddag.

Båtatjärn

Vägen till Övre Tälningsån är lång. Från riksvägen en dryg mil på halvdåliga skogsvägar sedan en kortare vandring från Båtatjärn till vindskyddet vid gränsen mellan Alfta och Voxna socknar. Där har jag mitt lilla läger. Vandringen sker mestadels i högväxt tallskog innan det blir lite mer sankt i närheten av vindskyddet. Försommaren visar upp sin allra bästa sida. Insekter surrar. Myrorna strävar på i sitt ständiga arbete med stack och med att mata drottning och larver. Fågelsången är nästintill bedövande och blandas med ljudet av den svalkande försommarbrisen. Jag skrämmer tre tjädertuppar på min vandring till vindskyddet och hoppas på att skogen runt ån får slippa det moderna skogsbruket, så att tjädern kan få en fristad i området. Väl på plats börjar jag med att koka kaffe och sätta ihop mina spön. Jag har tagit med två spön. Mest för att testa en rulle jag bytte åt mig för någon vecka sedan, men också för att testa en lina mot mitt första splitcanespö. Jag köpte det som en byggsats och har inte använt det sedan jag fick mitt Löfdalsignerade Mentor. Spöt har en helt annan karaktär, en klassisk caneaktion jämför med mentorns mer moderna aktion. Taperingen är Paul Young´s Driggs river och sägs passa perfekt i mindre vatten och små flugor. 

Bäverdammen

Vattnet till kaffet hämtar jag vid den gamla bäverdammen. När Lidman fiskade här fanns inga bävrar. Den sista bävern sköts 1842 skriver Lidman i Den sjungande dalen.

Innan jag går upp till första höljan sitter jag en stund och funderar. Att bara tomglo och låta tankarna fara iväg verkar meditativt på själen. Särskilt när man sitter ensam djupt inne i skogen där vardagens ljud och intryck känns som annan värld. Jag har aldrig känt dragning till jakt. Jag kan trots det förstå tjusningen med älgjakt. Att sitta på pass under hösten en hel vecka måste vara som balsam för själen.

Vandringen upp mot första höljan är inte lång, kanske 15 minuter. Ibland försvinner stigen för att sedan komma tillbaka. Det är få människor som fiskar efter ån, därför underhålls inte stigen. Beståndet av öring är svagt och kanske har dagens stressade människor inte tid att vänta in åns tempo. Ån är svår. Jag har endast fiskat den ett par gånger tidigare och det räcker inte för att ån ska öppna sig och avslöja dess hemligheter. Solen och den molnfria himlen underlättar inte. Mitt favoritväder för öring är varmt och mulet, helst duggregn. Då är öringarna lättare att komma till tals med. Idag spelar det ingen roll. Dagen handlar mer om att lära känna ån lite bättre än om att fånga fisk.

Skräddare som tagit en gul forsslända

Jag sätter mig vid den första höljan och väntar. På sländor och på öring som tar de kläckande sländorna. Höljan är full av skräddare. De verkar vara riktiga rovdjur. Jag ser en gul forsslända kläckas. Den blir omedelbart attackerad av en stor skräddare. Det är fascinerande att följa ett av naturens draman. Naturen kan vid en ytlig betraktelse upplevas som idyllisk men är i själva verket skoningslös. Minsta misstag eller tecken på svaghet upptäcks direkt och utnyttjas som näring av starkare arter. 

Jag sitter stilla och väntar i kanske 45 minuter innan jag bestämmer mig för att gå nedströms. Den gula forssländan är den enda kläckande sländan jag ser. Jag har aldrig sett att öring vakar efter skräddare. Undrar varför? I utloppet av höljan simmar en skrakfamilj. En indikation på att det finns fisk i ån.

Första selet

Jag vandrar ner till det första selet. En trana lyfter från myren på andra sidan ån. Under tystnad flyger den bort över skogen. Selet är vackert. Min tanke går till Lidmans fantastiska fotobok Sommarkväll vid Svartån. Stämningen från boken lever kvar. En drillsnäppa flaxar förbi, ivrigt pipande. Jag vandrar vidare. Sländornas damm är på väg att växa igen. Det är trots det lätt att känna igen sig. Förutom stenarna är resterna av timmerrännan det enda som finns kvar från Lidmans klassiska bild.

Efter sländornas damm försvinner ån i ett gytter av block och stenar. Det ger en bild över hur många skogsåar en gång såg ut innan dynamit och schaktmaskiner ödelade dem. Därför är Övre Tälningsån extra skyddsvärd och de skador den trots allt har från flottningsepoken måste återställas så långt som möjligt. Även skogen runt ån bör skyddas.

Resterna av Sländornas damm

Rester av timmerrännan vid Sländornas damm

Kaffe!

Tillbaka vid vindskyddet och en kopp kaffe. Därefter sätter jag mig vid inloppet till selet nedanför bäverdammen. Den korta forsen är rensad från block och sten. Det enda som händer är att en slända kläcker. Jag beslutar mig därför att lämna ån för att installera mig vid Svartåkojan där jag tänkt att tillbringa natten. Alfta fvo:s del av Övre Tälningsån får vänta till ett annat tillfälle. 

Efter att ha installerat mig vid kojan åker jag ner till Portströmmen och Kvarnströmmen. Det flyger en del sländor, men ingen aktivitet på vattenytan. Jag sätter mig och väntar. Till slut vakar en fisk på nacken. Jag lägger ut dagens första kast. Kastet skrämmer fisken och den vakar inget mer.

Jag börjar bli hungrig och åter tillbaka till Svartåfallet och grillar mina korvar. Korv är nog världens bästa mat. Jag kommer nog aldrig att tröttna på den lokala varmkorven. Så länge jag minns har den varit en favorit. 

Trots skylten passerar fyra bilar på kort tid

Efter maten står jag på bron och spanar efter vak. Fyra bilar åker förbi inom loppet av en kvart. Troligtvis björnspanare. 

En öring skvätter till en bit nedanför Svartåfallet. Det är lite förvånande eftersom den sträckan nyligen har restaurerats. Grävmaskinen står nu femtio meter nedanför bron redo att bitopvårda Svartströmmen. Jag smyger upp till strykan där fisken vakat och sätter mig att vänta. Inget händer. Varken kläckande sländor eller vakande fisk.

Söndag morgon.

Vaknar vid åttasnåret efter en skön och sval natt i kojan. Den kyls snabbt när elden slocknar. Värmen i sovsäcken håller mig kvar extra länge. Utanför kojan visar försommarmorgonen sin bästa sida. Solen skiner från en klarblå himmel. Fågelsång från skogens alla fåglar. Jag kokar mitt morgonkaffe och njuter av morgonen. Pulsen börjar anpassa sig till åns och skogens rytm. I ögonvrån ser jan en stor fågel komma uppifrån från sjön. En trana tänker jag, men det är något med fågelns sätt att flyga. Det är en fiskgjuse. Den passerar mig på tio meters håll utan att se mig, eller om den inte tar notis om mig. 

Förmiddagens fiske är tänkt att ske vid samma nacke där jag såg två vak igår kväll. Jag packar ihop mitt läger och går tillbaka till bilen. Till skillnad mot gårdagskvällens björnspanare respekterar jag uppmaningarna att inte trafikera den sista biten mellan parkeringen och bron.

Jag rullar mot Kvarnströmmen i sakta mak. Hundra meter framför mig rusar något litet och brunt över vägen. En björnunge! Den sprang från ån, över vägen och in i skogen. Lidman fick nog aldrig se någon björn när han fiskade i ån. Han skrev en del om björnmöten och björnjakter, men det handlade om berättelser från äldre tider. Björnungen ökar min puls, men inte så mycket att jag inte vågar att fortsätta mitt fiske.

Sländor i luften. Önskar att de var på vattenytan

Klockan är tio när jag sätter mig vid nacken. Försommarhettan är redan tryckande. Det är aningen fler sländor på vattenytan idag jämfört med gårdagen. En öring vakar sporadiskt på nacken. Det är lite knepigt att lägga flugan rätt. Det ligger en gren i vattnet som ställer till det. Öringen visar noll intresse för March Brown, Blue Dun Spider eller Royal Coachman Fan Wing. Det sländor jag ser är baetis. Jag byter bort RCFW mot en Black Gnat #18. Den minsta fluga jag har. Öringen på nacken visar helt plötsligt intresse. Den stiger mot flugan, jag är för snabb i mothugget. Glömmer det klassiska ”God save the Queen” som man ska uttala innan motrycket görs. Jag vevar in och låter nacken vila en stund. Det dröjer tjugo minuter innan den vakar igen. Jag gör några kast och när flugan landar rätt stiger öringen. ”Det nappar i Svartån” ersätter ”God save the Queen” och öringen krokas. Den rusar upp i höljan innan den släpper. Nöjd och lättad vevar jag in linan, plockar ihop utrustningen och beger mig hemåt. Innan jag hinner lämna ån hör jag skriket från en rovfågel, jag tittar upp och ser ett par trastar jaga en vråk.

Det har växt fram en fascination för detta sätt att fiska. Att sitta och vänta på vak eller andra tecken på aktivitet från fisken ger mig en känsla av meditation. Med kameran och anteckningsboken tar jag bilder och försöker jag skriva ner tankar och funderingar. Den fisk som vakade på nacken är i bästa fall 30 cm. Det spelar ingen roll. Att ge ett svårt vatten tid att öppna sig är ett fiske som kanske inte passar alla. Just nu passar det mig utmärkt. Har varit vid vatten sedan halvelva igår och första kastet sker halvsex på kvällen. Ett fiske där målet är en själ i balans och medlen är tålamod och väntan. Har jag bara ro att vänta är jag övertygad om att även storleken på fisken kommer att öka. Att utöva fisket på åns villkor ger en dimension som är större än enbart att fånga fisk. Hur min flugfiskestig kommer att se ut i framtiden kan jag idag inte svara på. Förr eller senare kommer jag till ett vägskäl. Då tänder jag en eld, kokar mitt kaffe. Om det behövs tar jag en påtår innan jag väljer vilken riktning min fortsatta vandring kommer att ta. 

Mina spön för fiske i små åar

När jag kommer hem från jobbet på måndagen ligger senaste numret av Flugfiske i Norden i postlådan. Ledarredaktören skriver om att måttlighet borde ersätta jakten på rekordfångster i tider där antalet flugfiskare är fler än antalet fiskevatten. Om att inte vara girig i sitt fiske och därför kanske begränsa sig även i vatten där c/r råder. I tidningen kan man också läsa om hur Victor Gustafsson tipsar om fiske hemmavatten med överraskande stor fisk. Ett ensamhetens fiske eftersom åarna ofta är små. Jag blir glad inombords av att fler tänker och resonerar på liknande sätt som jag gör om och kring flugfisket.